Förskolan med inriktning mot drama och natur

Förskolan som vi besökte ligger i en gammal skola, med en gård intill. Vi hade fått tid kl. 14.00 då det var ett mindre antal barn på förskolan på eftermiddagen. Vi blev insläppta och fick följa med en pedagog in dit där barnen satt och åt mellanmål. Mona, som vi pratat med i telefon, kom och önskade oss välkomna. Vi presenterade oss, var vi kom ifrån och vad vårt syfte var med denna aktivitet och med våra intervjuer och hur viktigt resultatet var för vårt arbete. Mona berättade för barnen: ”Dessa fröknar ska dansa med er till musik och alla barn ska få vara med”. Barnen tittade på oss och log. Någon sa att de tyckte om att dansa och Annika sa: - Den musik vi ska lyssna och röra oss till finns på en cd-skiva, men jag berättar mer när vi börjar. Barnen skulle bara äta färdigt sitt mellanmål först.

Pedagogerna hade sagt till barnen att det var dans vi skulle göra med dem så barnen uppfattade det som att rörelseaktiviteten var dans. Barnen verkade tycka om att röra på sig till musik. Alla barnen som satt runt bordet och åt skulle få vara med och det var roligt.

Vi gick upp en våning med en av pedagogerna och de åtta barnen. Där uppe hade de ett stort rum för rörelser och drama. Rummet var stort och omöblerat med plats för barnen att röra sig och alla kunde se Annika. Mitt i rummet låg två stora mattor som barnen sprang in och satte sig på. Under tiden förberedde Annika och pedagogen att starta stereon. Sandra gjorde sig i ordning för att observera. Annika och pedagogen, som skulle vara med i aktiviteten, gick sedan och satte sig hos barnen. Annika började med att berätta vad som skulle ske och visade rörelser som skivan instruerade. Barnen berättade att de var duktiga på att hoppa och någon sa att de tyckte det var roligt att röra på sig. De började med en gång att stå på ett ben och visa att de kunde hoppa på både ett och två ben. Två barn sa: ”Jag är bra på att dansa”! Vi ställde oss alla upp och Annika ställde sig på kanten på mattan, så att alla skulle se henne. Annika hade tre barn stående mitt framför sig och de andra barnen ställde sig i en halv cirkel runt henne. Marie var också med på att röra sig till musikens instruktioner ihop med barnen. Sandra sa till barnen: ”Titta på Annika för hon gör vad rösten säger på skivan”.

När vi satt och pratade med barnen i samlingen var de mycket motiverade att börja röra på sig. Fagius (2007) menar att barnen har svårt att kontrollera rörelsebehovet utifrån sin vilja och förnuft. Samtidigt som Annika berättade och visade rörelserna till cd- skivan så var det några barn som visade att de var duktiga på att dansa. Ericsson (2005) anser att barnet utvecklar sin egen självkänsla genom samspel med andra. Barnens självkänsla stärks när barnen lär sig känna sin egen kropp och möjligheter. Dessen (1990) skriver att barnen får en god trygghet vid en positiv jag-upplevelse, då de får

32

kunskap om hur deras kropp fungerar. Det var gott om plats till att röra sig och man kunde röra sig fritt utan att krocka med någon kompis.

Musiken startade och första låten var ”Kom igång sången”. Vi började med att ”hoppa ner” (så vi rörde golvet) som rösten på skivan beskriver. Sedan ”hoppa upp” (så vi sträcker på oss), ”stå på ett ben som en tupp” och vi gjorde rörelser med armarna som att plocka äpplen och bär. Barnen som stod framför Annika började hoppa med efter rösten på cd-skivan, men de tittade även på Annikas rörelser. De följde med i rörelserna genom att både lyssna på cd-skivan och titta på Annika. De andra fyra barnen stod och tittade på Annika och de aktiva barnen för att se vad de gjorde för något. Därefter ”gick vi runt en stund”, ” hoppade bakåt och framåt”, ”sträckte på oss” och ”sedan skakade vi på kroppen”. När dessa rörelser kom blev den ena flickan av de fyra aktiva lite osäker och tittade på sin kompis vad hon gjorde men försökte även följa med vad Annika gjorde. Ett barn kom ett steg efter i rörelserna men gav inte upp för det. Det minsta barnet av de fyra passiva barnen, som stod framför Annika, tittade ner i marken när Annika försökte få ögonkontakt. Annika provade då att sträckte fram sin hand mot barnet, så att de också skulle börja röra på sig. Det ville de inte göra. Rörelserna upprepades sedan en gång till med musiken. Då såg man att barnen följde med lite mer. Fyra barn stod och tittade och ville inte röra sig, även om Marie försökte få igång dem.

Vi uppfattade att de aktiva fyra flickorna klarade av att ta in instruktioner genom att lyssna på vad cd-skivan beskrev och samtidigt titta lite vad Annika gjorde. Vissa rörelser visste de inte hur de skulle göra men härmade då Annika eller kompisen bredvid istället. Hade man låtit barnen fått prova rörelserna lite mer utan musik först, så hade de lite osäkra barnen också velat vara med på aktiviteten. Både motoriskt, intellektuellt och emotionellt utvecklas barnen i sin egen takt. Vissa barn är tidiga i utvecklingen medan andra behöver längre tid att utvecklas (Björkvold, 2005).

Andra låten var ”Klaras hoppsång”. Den börjar med att man ska stå och hoppa jämfota i takt med musiken. Därefter skulle vi hoppa på ett ben. Några av de fyra aktiva barnen hade lite svårt med detta. De hoppade lite växelvis på det ena eller andra benet. När det var dags att växla ben och hoppa på det andra så fortsatte barnen att hoppa lite på ena benet och lite på andra benet. Vi skulle också hoppa runt i en cirkel. De fyra aktiva barnen tyckte det var roligt och följde med i rörelserna. Svårare var det när vi efter detta skulle vi hoppa i kors med benen. De fyra aktiva barnen tittade på Annika hur de skulle göra rörelsen. Det var två barn av de fyra aktiva barnen som klarade det bra medan de andra två försökte hoppa med. Ett barn, som stått stilla tidigare, började röra sig närmare de aktiva barnen och följde med i deras takt. Till sist fick de hoppa hur de ville. Annika stod och hoppade jämfota på samma ställe och det gjorde några av de fyra aktiva barnen också samt det femte barnet. Stundtals försökte några av de fem aktiva barnen att hitta på egna hopp.

33

Några av rörelserna i denna låt var lite svåra för alla barnen. Att hoppa på ett ben en längre tid var svårt så barnen växlade ben emellanåt. Här hade det varit bra att låta barnen testa rörelserna i förväg utan musik. Det var intressant att se vad barnen själv hittade på för rörelser när de fick hoppa fritt. När vi rör oss så signalerar våra muskler och leder hur rörelsen ska utföras (Dessen, 1990). Björkvold (2005) anser att centralbegreppen för barnets utveckling är kroppsrörelse och sång, som ger takt och form åt barnets kroppsrörelser.

Tredje låten var ”Gör precis som jag”. Vi började med att klappa händerna och hoppa. Annika visade som tidigare rörelserna man sa på skivan. Det gjorde också de fem aktiva barnen, som tittade på Annika. Låten fortsatte med ”sätt i hälen” och Annika och de fem aktiva barnen satte i hälen i golvet. De andra tre barnen, som bara stått och observerat, fick lite rörelse i benen då de andra barnen visade glädje och skratt. ”Vipp på rumpan” klarade alla fem aktiva barn liksom” klapp på magen” efter rösten på cd-skivan. När låten fortsatte med att vi skulle ”börja twista” stannade några av de fem aktiva barnen upp och tittade på Annika hur hon gjorde. De barnen gjorde något som liknande skak på rumpan.

Denna låt uppfattade vi som lite lättare så här kunde Annika även fånga upp de barn som stått och tittat på en längre tid. Sedan spred sig säkert glädjen från de fem aktiva barnen. De som bara stått still började röra på sig lite försiktigt nu. I rörelsen och musiken lyssnar och ser barnen på varandra men följer gärna med i varandras tempo. (Björkvold, 2005). När rörelsen ”börja twista” kom så stannade de flesta barnen upp och tittade på Annika och hur hon gjorde den. Vi tror inte att barnen hört detta med att twista så ofta.

Sista låten var ”En hatt, ett paraply och en regnrock”. Musiken startade och det var marschmusik som spelades. Annika började gå på stället och de fem aktiva barnen gjorde efter henne. När vi gått ett tag kom en röst in och sa ”en hatt, ett paraply och en regnrock” och då gjorde Annika rörelser som passade till det. Till hattrörelsen tog hon sig på huvudet, paraplyn gjorde man precis som när man fäller upp ett paraply, regnrocken tog hon på axlarna och ner till knäna så det blev en lång regnrock. Sedan sjöng de ”framåt, bakåt, sidan och ihop” och Annika tog sitt ena ben rakt fram, bakåt, sidan och ihop. Det var inte många som följde med rörelserna första gången. Efter det marscherade vi på samma ställe igen och detta upprepades fyra gånger. Efter andra gången tröttnade de fem aktiva barnen på att stå stilla. De fortsatte att marschera på ställe. Ett av barnen tog initiativ och alla fem började gå runt om oss i en cirkel. När rösten kom från cd-skivan så stannade de upp och försökte höra vad rösten sa. Det var väldigt kul att se att de tog eget initiativ och började gå runt i marschen. De tre barnen som bara har stått stilla hade lite gung i knäna under hela sista låten.

34

Denna låt uppfattade vi som ännu svårare och än en gång blir det tydligt att vi hade behövt gå igenom rörelserna noggrant innan. Ericsson (2005) anser att barnen behöver en sammankoppling av de motoriska förmågorna för att de lättare ska kunna göra rörelserna samtidigt. Instruktionerna på skivan förklarade inte vad som skulle flyttas ”framåt, bakåt, sidan och ihop. Denna låt hade ett snabbt tempo med svåra rörelser som man bara skulle göra någon gång då och då. Efter några gångers upprepning av rörelserna kunde barnen utföra dem. Barnen tränar sin motorik, koordination, kroppsuppfattning samt automatiserar sina rörelser genom rörelseaktiviteterna (Fagius, 2007).

När sista låten var slut sa Annika: ”Nu var det inte mer vi skulle göra utan nu får ni vila”. Tack så mycket för att ni ville vara med. Vi applåderade för barnen och sa: ”Nu har ni varit duktiga!” Sandra frågade barnen: ” Var det jobbigt att göra rörelserna till musiken?” Några barn svarade: ”Vi vill göra mer rörelse med musik”. Medan någon annan sa: ”Jag blev svettig!” och tog sig i nacken. Sandra frågade barnen: ”Var där något ni tyckte var svårt?” Ett barn svarade: ”Lite var svårt men jag kunde de mesta och jag tycker om att dansa och lyssna på musik”. Om barnen hade fått och vi hade haft mer tid, så hade barnen velat göra rörelserna till skivan en gång till. Vi lämnade rummet och gick in i ett annat rum, där barnen skulle tillbringa eftermiddagen. Några barn sprang in i rummet och började köra runt med bilar. Några andra satte sig vid ett bord för att pyssla. Två av barnen började utförde de benrörelserna som vi hade haft till låten ”En hatt, ett paraply och en regnrock”. Rörelsen var att sträcka fram och bak benet, sedan ta det ut mot sidan och sedan ihop. De tyckte det var svårt men testade ändå och Sandra visade hur de skulle göra. Barnen klarade rörelserna utmärkt men i ett tempo som gick sakta. Vi pratade lite med barnen och tackade dem ännu en gång för att de ville vara med. Två av barnen fortsatte med att sjunga och dansa i ett hörn i rummet.

Barnen var aktiva i vår rörelseaktivitet. Några barn berättade att de blev svettiga när vi var klara, men ville göra mer rörelser, vilket visar att barnen hade varit aktiva i rörelserna. Vi tyckte att materialet Klara Färdiga Gå är ett bra och anpassat material för barn i åldrarna tre till fem år eftersom vi kunde se att mer än hälften av barnen klarade av att utföra rörelserna med hjälp av Annikas som visade eller skivans instruktioner redan från början. Vi tror att barnen hade varit mer aktiva om vi hade visat de olika rörelserna innan låten började. Vissa barn tyckte det var kul och fortsatte med rörelserna till den sista låten när de kom in i det andra rummet.

35