Svensk förskola har i uppdrag att ge alla barn en god och jämlik start i livet. Förskolan har också en läroplan som syftar till att alla barn ska få en likvärdig start i utbildningssystemets första steg. Utbildning ses här som hela förskolans verksamhet i stort. Utbildningen har ett tydligt syfte: att stötta barns utveck- lings- och lärandeprocesser där lek, måltider och olika aktiviteter bidrar till att barnet utvecklar kunnande om den kulturella begreppsvärlden. Utbildningens mål är därmed att barn utvecklar beredskap för att kunna delta i olika praktiker (Lundgren, Säljö & Liberg, 2010). I det här sammanhanget kan undervisning beskrivas som de situationer där förskollärare är aktiva med barn med en avsikt att påverka i någon riktning (riktningen kan dock bestämmas av både barnet och förskolläraren). Förskolan kan i och med detta lägga grund för kompeten- ser som är viktiga sett i ett livsperspektiv, men även för senare lärande i skolan. Det innebär att barn måste få förutsättningar att växa som individer och lära sig om sin omvärld, och i det här kapitlet kommer vi att utveckla hur det kan ske
genom undervisning, lek och omsorg. Men innan vi går in på detta vill vi peka ut innehållets stora betydelse för förskolans verksamhet.
Redan på Fröbels tid fanns ett innehåll närvarande i praktiken, men då framför allt kopplat till moral och matematik. Idag har intentionerna i Lpfö 98 blivit vidare och kan ses som mål att sträva mot. De kan förstås som grund- läggande för senare skolämnen, även om inte förskollärarna arbetar med dem på ett ämnesavgränsat sätt utan ofta i tematiska helheter. Vi talar snarare om aspekter inom olika teman som ska förstås i ett sammanhang. Alla mål att sträva mot omfattas av någon form av innehållskunnande och förmågor. Innan de som arbetar inom förskolan gör tydligt vad detta innehåll innebär, blir under- visningsbegreppet bara en fråga om hur man förhåller sig till barn. Och när det gäller hur man förhåller sig till barn, råder sällan någon kontrovers i förskolans praktik: barn ska få omsorg, respekteras, vara inkluderade, utvecklas och få leka. Men hur undervisning, lek, lärande och omsorg förhåller sig till varandra, rela- terat till uppdraget om en jämlik förskola för alla barn, är en fråga som oftare debatteras. Att iscensätta möjligheter för undervisning, lek, lärande och omsorg kräver en oerhört kompetent och aktiv förskollärare, som både kan fånga till- fällen som ges i vardagen och introducera och få alla barn intresserade av något explicit innehåll.
Framför allt krävs det att förskolläraren har tänkt igenom och är medveten om vad barn ska få syn på och få möjlighet att lära sig om, när man arbetar med olika innehåll. Förskollärarens planering och genomförande måste drivas av en vilja att göra något synligt för barn som det är möjligt att de kan lära sig. Detta betyder att förskolläraren måste ha funderat ett steg vidare utifrån innehållet, det vill säga vad det är för lärandeobjekt som barn ska få möjlighet att utveckla sitt kunnande om.
Låt oss ta ett exempel från naturvetenskap och teknik. Där kan ett lärande- objekt, som det beskrivs av Thulin (2011), handla om kretslopp, något som barn kan skapa förståelse för. Men lärandeobjektet kan också vara ett natur- vetenskapligt förhållningssätt, det vill säga att observera, iaktta och undersöka, som redskap för att göra naturvetenskapliga företeelser begripliga; vilket då betyder att just denna process också behöver kommuniceras med barn för att de ska bli medvetna om att detta är sätt att bedriva naturvetenskap på. Sist men inte minst, handlar innehållet naturvetenskap om attityder till naturvetenskap och teknik, vilken kan göras synligt via förebilder och koppling till barns upp- levelser både i och utanför förskolan. Att hantera hur olika lärandeobjekt fram- träder och görs möjliga att undersöka och skapa mening om, är kärnan i professionen: innehållet är ständigt närvarande men hur det introduceras, behandlas och görs begripligt är förbundet till förskollärarens pedagogiska och ämnesmässiga kunnande samt didaktiska beredskap (Sheridan, Sandberg & Williams, 2015).
Doverborg och Pramling Samuelsson (2014) beskriver temaarbetet ”fest”. De visar att, samtidigt som barnen tränar på olika saker och lär sig vad de behöver för att ordna fest och uppträda (pantomim, poesi, sånger, dans, berättelser med mera), stannar förskolläraren upp ibland. Då pratar förskolläraren och barnen om det de gör, som att det finns olika sätt att ”berätta” eller uttrycka något för någon (de som kommer och lyssnar). Detta betyder att förskolläraren via sitt metasamtal med barnen ger dem en möjlighet att förstå att det finns olika kommunikativa genrer (och olika konstarter), även om barnen inte därför
nödvändigtvis behöver lära sig ordet genre. Ett annat exempel på liknande tema beskrivs i Ahlskog-Björkman och Björklund (2016), där planeringen av en festaktivitet inkluderar estetiska uttryckssätt i form av dans, där koreografin blir viktig för barnen, och matematiska mönster, i betydelsen att planera, strukturera och skapa genomförbara upprepade rörelser till en viss musik, görs till lärandeobjekt. En inbjudan riktas till både vuxna och barn och blir föremål för att utforska olika sätt att kommunicera till olika mottagare (läsande vuxna och kanske ännu inte läskunniga syskon). Den tematiska aktiviteten innefattar många innehåll, och vissa lärandeobjekt blir särskilt viktiga för att barnen ska kunna iscensätta och delta i festen – allt från planering till genomförande.
Förskolans uppdrag är att se till att alla barn får möjlighet att lära sig i rela- tion till de mål som pekats ut i Lpfö 98. Även om de lär sig i olika takt och på olika sätt måste det finnas en ambition hos förskolläraren att planera sin undervisning, så att alla barn blir delaktiga och får möjligheter att utveckla sitt kunnande och sina färdigheter och förmågor.