Förskolans undervisning och didaktik har sin egen egenart visar forsknings- studier. Forskningen inom området befinner sig i en intensiv utvecklingsfas och flera av studierna problematiserar vad undervisning kan innebära, hur den kan komma till uttryck samt varför undervisning är en fråga även för förskolan. Det här avsnittet tar upp forskning som fokuserar på det som är utmärkande för förskolans undervisning. Att begreppet undervisning är komplext i relation till förskolans didaktik visar flera forskare (se bland andra Doverborg, Pramling & Pramling Samuelsson, 2013; Jonsson 2011; Rosenqvist, 2000; Sundberg & Ottander, 2013; Thulin, 2011). Inte sällan relateras undervisning till skolans kunskapssyn där man ofta skiljer på undervisning och omsorg, i motsats till förskolans kunskapssyn som förväntas innefatta omsorg, lek och lärande i en integrerad helhet (Enö, 2005; Jonsson m.fl., 2017).
Vad medveten undervisning kan innebära i förskolan problematiseras av Doverborg, Pramling och Pramling Samuelsson (2013). De lyfter fram att undervisning i ett evolutionärt perspektiv är utmärkande för människan som en undervisande varelse. Undervisning kan utifrån detta perspektiv ses som ett historiskt och kulturellt aktivitetssystem som har växt fram av generationer av undervisande lärare. De skriver att undervisning är ett begrepp i tiden, men som alla begrepp behöver det rekonceptualiseras och göras relevant för att bli funk- tionellt i relation till nya aktiviteter, situationer och sammanhang. Begreppslig- görandet av undervisning handlar om hur förskollärare organiserar för barns lärande och utveckling i förskolan. Undervisning är kommunikation och utmärks av en pluralitet av röster och perspektiv. Sju viktiga strategier karakteri- serar undervisning i förskolan enligt Doverborg, Pramling och
Pramling Samuelsson (2013):
•
variation som en grundläggande aspekt i barns lärande•
betydelsen av lärandesituationens inramning – att utgå från ett lärandeobjekt och följa barns frågor och intresse samt att föra samtal på metanivå•
att utveckla möten och samordning mellan förskollärares och barns perspektiv•
att utvidga sammanhanget från ett lokalt till ett expansivt språk•
att utmana och stötta barnen i deras lärande•
att vidareutveckla sitt eget kunnande inom en mångfald områden med syfte att stödja barns idéer och förslag•
att synliggöra mönster och samband med syfte att stödja ett vidgat lärande. Strategierna omfattar relationen mellan barnet, förskolläraren, innehållet samt vad som är fokus i kommunikationen och undervisningssituationen. Persson (2015) poängterar det kommunikativa och relationella som utmärkande för för- skolans undervisning, som därmed är något annat än en formell och vuxenstyrd aktivitet. Han skriver att undervisning kan beskrivas som en dialogisk process där förskollärarna utgår från en tolkning av barnens förståelse av ett innehåll, en aktivitet eller en situation där det handlar om att expandera barnets lärande.Dalgren (2017) använder en utvidgad definition av förskolans pedagogiska praktik till att innefatta både vuxnas och barns handlingar. Hon beskriver hur förskolans pedagogiska praktik ofta betecknats som något som sker i nuet, och med hjälp av begreppet inbäddad undervisning (embedded teaching) som
definieras som undervisningsstrategier införlivade i vardagliga förskoleaktiviteter och rutiner, som lek eller måltider. Begreppet kan ställas i motsats till ett mer strukturerat undervisningssammanhang med i förväg bestämda och fokuserade lärandeobjekt. Det kan länkas till det som Jonsson (2013) kallar nuets didaktik, det vill säga riktad uppmärksamhet mot potentiella lärandeinnehåll i vardagliga aktiviteter. I sin studie visar Dalgren hur förskolepedagogisk praktik och social interaktion bidrar med kunskap om hur inbäddad undervisning konkret kan gå till i olika vardagliga förskoleaktiviteter. I en sådan undervisningsform samman- flätas lärande med lek, fostran och omsorg i förskolans vardag.
Undervisning berör alla barn i förskolan, men undervisningsbegreppet får betydelse främst för de yngsta barnen (Jonsson m.fl., 2017). Enligt deras studie beror det på att förskolans personal ofta förknippar undervisning med begräns- ningar och prestationstvång för barn, samtidigt som de ser undervisning med de yngsta barnen som en del av en förskola i förändring. Studien urskiljer två diskurser där krav och rättigheter bildar motpoler. Argument för undervisning framhålls som en rättighet för barn, samtidigt som undervisning uttrycks som kravfylld i förskolans sammanhang. Å ena sidan kan barn beskrivas som aktiva och orienterade mot sin omvärld genom att de observerar, lyssnar och prövar olika saker, vilket leder till att barn lär sig något. Å andra sidan finns en läroplan i svensk förskola som pekar ut nationella intentioner för vad som är viktigt att barn lär sig, som kräver ett riktat och medvetet arbete från förskollärarnas sida. Lärande och undervisning framstår som två aspekter med en inbördes relation, där undervisning kan stärka alla former av lärande. Styrkan med förskolans undervisning är att den kan ta tillvara det barn upplever som meningsfullt, sam- tidigt som barns intressen riktas mot specifika innehåll (Jonsson, m fl., 2017).
Nedan följer exempel på studier där undervisning antingen främjar eller mot- verkar barnens deltagande och demokratifostran. Liljestrands (2010) studie visar hur undervisning tar form under samlingen med femåriga barn i förskolan och förskoleklassen. Liljestrand framhåller vikten av att studera barns tidiga möte med institutionaliserad undervisning för att uppmärksamma återkommande kommunikationsmönster och barns möjlighet till deltagande. I samlingarna är innehållet av delvis upprepande slag, utan tydligt mål med att utveckla barns kunskaper och färdigheter. Fokus riktas mot vad som är aktuellt för dagen och undervisningen erbjuder snarare barnen att utveckla sina förmågor att delta i en grupp. Liljestrand visar att ett sådant undervisningssätt innebär att utgå från given kunskap där barnen blir beroende av förskollärarens kunskap om vad som är korrekta svar med givna och odiskutabla svar. Den interaktion som samman- hänger med en sådan tradition innebär inte att närma sig barns perspektiv, kunskaper och erfarenheter utan snararare att barnen blir beroende av den vuxnes kunskap. Undervisning i förskolan bör enligt Liljestrand istället utmärkas av barns deltagande och inflytande där barns röster tas på allvar. I Dolks doktors- avhandling (2013) uppmärksammas förskolans arbete med genusfrågor och hur det påverkas av maktrelationer mellan förskollärare och barn i pedagogiska aktiviteter. Texten problematiserar konflikten mellan förskollärares styrning och strävan efter barns delaktighet. Barns motstånd framstår som ett sätt att utöva demokrati. Månsson och Rubinstein Reich (2014) visar hur aspekter av demo- krati och demokratiska idéer utvecklas genom barns deltagande i så kallade forskningscirklar. Deltagande i en forskningscirkel kan ses som ett sätt att göra demokrati i en undervisningssituation. Tillsammans utövar barn och vuxna
demokratiska relationer genom dialoger och argument, visar en öppenhet mot nya idéer, ser möjligheter och granskar kritiskt dominerande begrepp. Denna demokratiska praxis kan fungera som en undervisningsmodell i förskolan för att i dialog och diskussioner utveckla deltagande, perspektivtagande och demokra- tiska värderingar av alla involverade. Diskussionerna avser att hålla kvar barns nyfikenhet för frågor och ett öppet sinne för att diskutera olika svar (Månsson & Rubinstein Reich, 2014).
I studier framträder skilda förhållningssätt till undervisning i förskolan och hur interaktionen mellan vuxna och barn kan komma till uttryck i under- visningssammanhang. I en etnografisk studie som genomförs i tre svenska för- skolor problematiserar Nilsson, Ferholt och Lecusay (2017) dikotomiseringen av lek och lärande. De framhåller att dikotomin ofta baseras på tendensen att definiera lärande som formellt lärande och som ett resultat av instruktion och det som traditionellt beskrivs som ett skolliknande undervisningssätt, det vill säga lärarledda, målriktade aktiviteter och ämnen som matematik och språk. De argumenterar för en återkonceptualisering där lärande och utveckling förstås som ett resultat av lek och utforskande. Istället för att fokusera på lek för lärande, är fokus på aktiviteter som ger förutsättningar för lek och utforskande på ett sätt som främjar samarbetet mellan vuxna och barn om gemensamma mål. Dessa aktiviteter kan främja inte bara kognitiv utveckling utan barns helhetsutveckling. Lärande och utveckling ses som en aspekt av barns menings- skapande i lek, experimenterande, teoretiserande och utforskande av sin omvärld.
Sammanfattningsvis kan merparten av studierna i detta avsnitt tolkas som att vad-aspekten relaterat till undervisning i förskolan riktas mot hela spektrat i läroplanen och omfattar värdegrunden, leken, omsorgen och lärandet. Hur- aspekten i förhållande till undervisning framgår av flera studier och utmärks främst av kommunikation, delaktighet, perspektivtagande, riktning och relatio- nalitet. Varför-aspekten handlar om vikten att undervisa utifrån en vetenskap- lig grund och beprövad erfarenhet, för att kunna bedriva en verksamhet som gynnar alla barns lärande och utveckling. Det ligger i linje med intentionerna i förskolans läroplan och speglar ett perspektivtagande där undervisningen främ- jar lärmiljöer av hög kvalitet, där alla barn ges möjligheter att utveckla sin fulla potential inom målområdena.