Förskoleklass – ”så att jag kan visa mig”

I förskoleklassen finns en röd klasspärm med underlagen för utvecklingssamtalen och en svart portfoliopärm som står placerad där gruppen har sin hemvist. Förskoleklassen har även en skoldagbok, där veckan aktiviteter klipps och klistras in och utvärderas i slutet av veckan. Skoldagboken ska delvis vara en länk mellan hem och skola. Den tas hem över helgen och föräldrarna kan då välja att skriva en kommentar kring veckans arbete i den.

37

Förskoleklassens elever kommer från olika förskolor, de flesta har sin individuella utvecklingsplan och portfolio med sig, de kan dock se olika ut, medan några inte har det. Under observationsdagarna hör och ser jag hur kamrater frågar varandra om de ska titta i portfoliopärmen. Här till skillnad från förskolan, sitter de oftast två och två och tittar i den ena kamratens portfolio och berättar kring bilderna. Eleven har även visat och berättat om sin portfolio för den lärare som är mentor. Andra dagen så kallar en flicka på mig och vill visa sin pärm. Hon hade ingen med sig till förskoleklassen men har nu fått en tom svart pärm. Jag ser vid ett flertal tillfälle under dagen hur hon tar med sig kamrater till hyllan där hennes pärm står och visar den.

När jag undrar vem de brukar visa sin portfoliopärm för, svarar alla att det är för kamraterna och för lärarna. ”Mina kompisar, vi sitter tillsammans och tittar i våra pärmar, vi myser, säger Lisa”. Lukas berättar att han visat portfolion för alla i sin grupp, ” och för några andra som jag vill känna.”

Lukas, Lars, Laura och Lisa lyfter att portfolin är viktig för att inte glömma sin bakgrund. Här kan de visa var de kommer ifrån, sin historia och med hjälp av den berätta om sig själv. Som Lukas säger, ”så att jag kan visa mig, här finns papper på vad jag gjort innan och förut, så glömmer jag inte, för det är inte roligt.” Jag behöver den, säger Lars, ” så att jag kan visa för alla att jag finns.”

I samtalen börjar alla utom Lisa från sida ett och bläddrar igenom och berättar kring varje sida. Textsidorna bläddras förbi med liknande kommentarer som barnen i förskolan uttryckte. Innhållsförteckningen förklaras även med samma uttryck som förskolebarnen, det är bara räkningar, det är bara ett, två tre.

Lisa är en tystlåten flicka som bara nickat eller skakat på huvudet när jag närmat mig henne under mina observationsdagar. Hon har dock själv bestämt att hon vill delta i undersökningen och svara på mina frågor. När vi sätter oss vänder hon bort kroppen och har huvudet bortvänt från mig. Hon slår snabbt upp pärmen och hamnar i slutet. Men nu vänder hon sig mot mig och berättar om varje bild. Hon kommer till slutet, stannar upp, men slår sedan upp pärmen och berätta från första till sista sidan sin historia. När sista sidan är berättad slår Lisa igen pärmen och vänder sig åter bort från mig.

Återigen får jag syn på vilken betydelse portfolion tycks ha för eleverna. Trots att eleverna bläddrar förbi en stor del av innehållet (textsidor) och dömer ut det som ointressant, och att innehållsförteckningen saknar mening för dem, är bilderna till hjälp att visa sitt jag. I förskoleklassen handlar det om att – jag är ny i detta sammanhang, men jag har en historia – och genom portfolion kan jag visa mitt jag.

38

Portfolion i förskoleklassen knyter inte an till föräldrarna på det sätt som framkom i

förskolan. Det kan dels bero på den fysiska placeringen, portfolion finns längre in i miljön, den är placerad långt bort från föräldrarnas vardagliga insyn, men även på innehållet vid den här tidpunkten när jag genomförde undersökningen. Det finns inget nytt i portfolion som visar på arbetet i förskoleklassen. Någon grupp har satt in en plastficka längst fram och där lagt ner sitt namn som de skrivit själva. Detta återspeglar de som framkommit i enkäterna om förskoleklassens roll, om hur skolområdet ska få en portfolio som går att arbeta med hela vägen från 1- 12 år. Portfolion hade nu karaktären av ”barnets historia” och var inte ett levande verktyg i arbetet med att dokumentera elevernas lärprocess. Den var dock ett levande verktyg för eleverna i mötet med att skapa nya relationer. Ett förhållningssätt som skapats och tolkats av eleverna själv. Även en tom pärm blev betydelsefull.

Om vi återigen tänker oss portfoliopärmen som en plats så ser vi vikten av att särskilja ”platser för barn” och ”barns” platser analytiskt. I förskoleklassen ser vi hur eleverna själva använder platsen/pärmen och vad som händer när dessa platser tas i bruk av barnen och görs till deras viktiga symboliska rum.

På frågan om hur det går till att sätta upp sina egna mål inför utvecklingssamtalet svarar samtliga att det är något som läraren gör. Var sedan dessa mål kan ses vet inte eleverna. De har dock inte haft något utvecklingssamtal än men alla ska ha nästkommande vecka.

I förskoleklassen har lärarna valt att arbeta med en skoldagbok. Skoldagboken är ett nytt arbetsredskap för eleverna och de kan inte riktigt redogöra för dess syfte. På måndagen klipper eleverna ut färdigtryckta bilder på aktiviteter som de klistrar in under rätt dag. Vecka och månad skrivs av. ”Sedan lägger jag boken här”, berättar Laura, ”på fredag ritar jag i den och tar hem den till mamma och pappa”. Det är möjligt att om man återkommer till förskoleklassen senare på läsåret att skoldagboken har fått en djupare mening för eleverna och att eleverna i den ser ett meningsfullt erbjudande, ett erbjudande om en struktur över sitt lärande.