Förskollärarens roll för barns lärande av matematik genom lek

Förskollärarna i vår undersökning påpekar vikten av att ge barnen möjligheter till lek. Dels genom att ge dem tid och material men också förutsättningar för att kunna leka då de menar att inte alla barn vet hur man leker. Johansson och Pramling Samuelsson (2003) framhäver förskollärarens uppgift att inte störa barnen i deras lek men de menar också att förskollärarens uppgift i leken är att stötta det lärande som sker i barnens lek eftersom lärandet ska utgå från barnet (ibid). I resultatet nämner förskollärarna att de har en viktig roll i att synliggöra matematiklärandet för barnen i den fria leken. Detta görs främst genom att bidra till barnens begreppsbildning. Pramling Samuelsson och

Asplund Carlsson (2008) belyser lärares skicklighet i att kunna uppmärksamma barnen på sitt lärande. Även Björklund (2009) menar att denna skicklighet är avgörande för barnens möjligheter att ta till sig ett visst lärande (ibid). I den fria leken menar

förskollärarna att de kan ta tillvara barnens intressen och därifrån utveckla ett lärande. Detta redogörs också av Franzén (2015) som uttrycker att det är väsentligt att se barnens initiativ till matematiskt lärande, vilket i sin tur kräver en engagerad pedagog (ibid). Detta engagemang kan vi urskilja i förskollärarnas uttalanden i undersökningen där de menar att synliggörandet främst sker i den fria leken och tillägger att barnen inte ”bara leker” utan det pågår även ett lärande. De nämner också att detta inte är ett tillfälle för pedagogerna att ”dricka kaffe” och prata om annat utan de observerar och lyssnar på vad barnen gör för att kunna komma med tillägg och synliggöranden vid behov och lämpligt tillfälle. Förskollärarna menar att det handlar om att känna in barnen och utgå ifrån deras intresse. Vi kan utifrån förskollärarnas uttalanden om att dels ge barnen utrymme och egen tid för lek och att å andra sidan vara närvarande och delaktiga för att

synliggöra barnens lärande som ett sätt att kunna se de väsentliga bitarna i både leken och lärandet. Förskollärarnas uttryck ”att känna in barnen” kan vi tolka som en högt värderad kompetens inom förskolans verksamhet eftersom det handlar om att utifrån läroplanens intentioner dels sträva efter en måluppfyllse men samtidigt följa barnens intressen. Vår tolkning är alltså att dessa intentioner kan få olika prioritet eftersom förskollärarna hela tiden måste vara flexibla och anpassa verksamheten efter barnen. I resultatet framgår det att förskollärarna menar att barnen hela tiden lär sig matematik. Säljö (2012) poängterar att lärandet inom det sociokulturella perspektivet ses som en pågående process. Detta kan relateras till Björklund (2009) som poängterar att

människors samspel med varandra och med den omgivande miljön kan medverka till att skapa situationer där variationen av olika perspektiv synliggörs och blir bidragande faktorer för hur olika fenomen kan förstås (ibid). Vi har under vår utbildning lärt oss att det sociokulturella perspektivet har en bidragande roll i den syn på lärande som råder i förskolans läroplan. Utifrån förskollärarnas uttalanden i våra intervjuer kan vi se en koppling mellan deras inställning till lärande och förskolans läroplan.

Förskollärarna i vår undersökning menar att det inte alltid är nödvändigt att en pedagog finns med i barnens lek eftersom barnen lär sig av varandra. Det är enligt Lange m.fl. (2012) tänkbart att barn tillämpar ett matematiklärande i den fria leken utan stöttning av en lärare. Men lärandet skulle vara desto mer utvidgat om det fanns en lärare till hands. De menar vidare att läraren inte bör förlita sig på att ett matematiklärande sker i den fria leken eftersom den fria leken oftast inte bidrar till barns matematiserande i någon större utsträckning. Även Lewis Presser m.fl. (2015) belyser lekens otillräcklighet för att ett lärande av matematik ska uppnås. Detta innebär inte att den fria leken ska elimineras men den behöver däremot kompletteras med undervisning som ska utgå från förskolans läroplan.

Enligt vårt resultat är planeringen av matematikundervisning bristfällig, dels på grund av en upplevd tidsbrist men även på grund av att förskollärarna föredrar att synliggöra matematiken i den fria leken samt i spontana vardagssituationer. För att kunna arbeta efter att varje individuellt barn i förskolan ska få möjlighet att utveckla matematiska förmågor i enlighet med läroplanens mål tolkar vi att viss planering är nödvändig. Lange m.fl. (2012) poängterar att den direkta undervisningen har en viss begränsning eftersom aktiviteten redan är förutbestämd och ger barnen reducerade möjligheter till att påverka undervisningen (ibid). Utifrån detta kan vi också se, precis som den reviderade läroplanen (Skolverket, 2010) förespråkar, att det är av stor betydelse att följa barnens intressen. Lewis Presser m.fl. (2015) menar att det finns en problematik i den

traditionella läroplanen som de jämför med BMLK programmets läroplan eftersom den traditionella läroplanen utesluter distinkta riktlinjer för undervisningens utförande för att kunna åstadkomma en måluppfyllelse (ibid). Detta kan vi relatera till den uteblivna planering som förskollärarna talar om. Möjligtvis krävs ett styrdokument som pekar direkt på hur undervisningen ska se ut, men detta skulle då gå emot konstaterandet att följa barnens intresse enligt vår uppfattning. I vår undersökning framhåller

förskollärarna att de delvis skulle se det som positivt att följa ett program med förutbestämda aktiviteter. Dock skulle många tycka om att få inspiration till undervisning. Ur detta kan vi dra slutsatsen att läroplanen tolkas olika av olika

förskollärare och därför kan verksamheterna och barnens förutsättningar se väldigt olika ut. Thomas, Warren och DeVries (2011) poängterar betydelsen av att använda dels lekbaserad pedagogik men också planerad undervisning för att kunna stötta barnens lärprocesser. Vi tolkar att en blandning av dessa samt att utgå från barnens

9.2. Metoddiskussion

Att använda en kvalitativ metod anser vi har bidragit till att förskollärarna har kunnat ge en mer utförlig beskrivning samtidigt som intervjufrågorna har tolkats olika av

förskollärarna och därmed gett olika beskrivningar som är svåra att sammanställa till rubriker/teman. Denscombe (2009) beskriver att en kvalitativ intervju är lämplig att använda när frågorna är komplexa och inte enkla att svara ja och nej på utan kräver mer utförliga beskrivningar (ibid). Vi har valt att använda intervjuer för att ta reda på förskollärares tankar och reflektioner kring det valda forskningsområdet. Fördelar vi kan se med att använda denna metod är att vi kan få ta del av hur just dessa förskollärare tänker och reflekterar kring våra frågeställningar.

Metoden ger dock inte en fullständig bild av hur det i praktiken faktiskt yttrar sig utan i denna metod framkommer förskollärarens beskrivning och tankar kring lekens

betydelse för barns lärande av matematik. För att ta reda på hur de faktiskt gör och arbetar i verksamheten hade en metod som innebär observation varit lämpligare. Vi menar vidare att en sådan observation hade kunna komplettera vår undersökning men på grund av tidsbrist valde vi att begränsa undersökningen till intervjuer.

En nackdel med intervjuerna som vi kan uppfatta är att det är svårt att ställa frågor utan att styra respondenten samtidigt som det är viktigt att vara uppmärksam och ställa följdfrågor för att få mer utförliga svar. Respondenternas svar kunde blivit annorlunda om vi som intervjuare varit skickligare och haft mer erfarenhet inom intervjuande. Den tidigare forskning som vi tagit del av innan studien genomfördes kan också ha påverkat vår tolkning av respondenternas uttalanden. De olika följdfrågor som ställts kan ha haft viss inverkan på resultatet men också de frågor som vi i efterhand upplevt att vi hade behövt ställa. En del svar hade kunnat tydliggöras och bli mer uttömmande om vi ställt följdfrågor. En del frågor kunde också ställts på ett annat vis för att bli lättare att svara på.

Att sammanställa och analysera resultatet är också tidskrävande vilket Denscombe (2009) tar upp. Vi upplever också att materialet har varit spretigt och därmed svårt att få en helhetsbild av innehållet. Enligt Denscombe (2009) bör materialet läsas flera gånger för att forskaren ska bli bekant med det insamlade materialet.

Denscombe (2009) skriver att genom att använda sig av ett subjektivt urval i val av respondenter väljer forskaren respondenter utifrån vad denne anser ger större möjligheter för forskningens materialinsamling (ibid). Vi har valt att tillfråga förskollärare på förskolor som vi har varit i kontakt med tidigare. Det har enligt oss varit en positiv aspekt för att kunna genomföra en avslappnad intervju där förskollärarna känner till oss, dock är vi medvetna om att detta kan ha påverkat vårt resultat. Att genomföra intervjuer på olika förskolor har gett en vidare insyn i hur förskollärarna tänker kring lekens betydelse för matematikinlärning. Det har på så sätt påverkat resultatet då vissa av förskollärarna som arbetar tillsammans möjligtvis kan ha mer gemensamma tankar och exempel utifrån deras verksamhet. Förskollärarutbildningen har även ändrats över tid vilket betyder att respondenterna kan ha olika

utbildningsbakgrund liksom arbetslivserfarenhet och detta kan därför också ha påverkat respondenternas uttalanden.

Vi har genomfört samtliga intervjuer tillsammans, med en av respondenterna i taget vilket vi ser som en viktig del för att skapa oss en helhetsuppfattning av uttalanden då vi båda hört och sett intervjuerna. Det har bidragit till att vi har kunnat tillföra frågor som

anses nödvändiga i situationen. Vi upplever att det också har bidragit till att stämningen blivit mer öppen och avslappnad vilket har gjort att förskollärarna har uttryckt sig utifrån sina egna uppfattningar och sina egna tankar med en lätthet. Kihlström (2007) menar att val av plats för intervjuerna är betydande och det är därför viktigt att intervjun utförs på en lugn och ostörd plats.