Förskollärares arbete med det mångkulturella uppdraget

Gonzales, Austin (2016) och Tarman och Tarman (2011) menar att den fysiska miljön i förskolan är en betydelsebärande variabel för att skapa en kulturell medvetenhet hos barnen. I resultatet kunde vi se att majoriteten av förskollärarna ansåg att miljön var en viktig del i hur man arbetar och synliggör mångkultur i förskolan. Detta gjorde de bland annat genom att sätta upp flaggor från olika delar av världen, ha dockor och böcker som visar på olika hudnyanser, dansa olika kulturella danser och sjunga sånger från olika delar av världen. Djonko-Moore, Jiang och Gibson (2018) skriver om vikten av att lärare har goda kunskaper kring barnens bakgrunder och kulturer för att på bästa sätt kunna möjliggöra en bra utbildning utifrån alla barns behov i en mångkulturell barngrupp. I resultatet såg vi att det fanns en vilja från majoriteten av förskollärarna att lära sig av varandra och hade en positiv syn på utbytet kulturer emellan. Dessa förskollärare använde sig av ett interkulturellt förhållningssätt genom att på ett respektfullt sätt interagera med andra människor som inte är som en själv.

Det visade sig tydligt i resultatet att språket är det största arbetet inom det mångkulturella uppdraget. Lahdenperä (2018) skriver att förskollärarna bör ta tillvara på barnets språk, vilket majoriteten av förskollärarna även höll med om. En del av förskollärarna menade att det är

41 viktigt att erbjuda barnen möjligheter att utveckla sitt modersmål och visa en vilja att lära sig barnets modersmål, vilket speglar ett interkulturellt förhållningssätt. Där det handlar om att lära sig av varandra och visa ett intresse för varandras olikheter. Det framkom en annan synvinkel från en förskollärare som menar att barnet ska få stöd i sitt modersmål endast i syfte för att utveckla det svenska språket. Med utgångspunkt i förskollärares resonemang ger det ett intryck av monokulturellt synsätt, eftersom förskolläraren ser det svenska språket som en ‘’norm’’. Likheten mellan en förskollärare och resterande förskollärare är att språket är en viktig del i uppdraget, det som dock skiljer de åt är synen på vilket språk som ska utvecklas hos barnet. Det blir en tydlig skillnad vilket förhållningssätt båda förskollärarna intar. Detta går att tolka att förskolläraren som anser att det svenska språket främst ska utvecklas, i grunden inte är bekväm, känner en osäkerhet eller inte vet hur det ska arbetas med barnens modersmål i verksamheten eftersom det inte står skrivet lpfö 18 hur eller varför modersmål är viktigt. Eller det Lahdenperä och Lorentz (2010) menar med ett monokulturellt synsätt, där de anser att det inte är möjligt för ett barn att lära sig två språk samtidigt samt att

förskollärare strävar efter ett homogent samhälle där det ska talas ett och samma språk. Det är svårt att tyda exakt hur förskolläraren resonerar kring att barnet ska få stöd i sitt modersmål för att utveckla det svenska språket. Det ger en bild av att förskolläraren tycker barnet ska få stöd i sitt modersmål men det är i syfte till att barnet ska utveckla det svenska språket. Vilket inte är likt det monokulturella synsättet eftersom där handlar det om endast det svenska språket, men att förskollärares resonemang istället handlar om ett inslag av monokulturellt perspektiv. Varför språket är den största delen hur förskollärare anser sig arbeta med mångkultur tänker vi kan vara på grund av att språket ses som en så stor del av att utveckla sin identitet. Å andra sidan skulle det kunna bero på att språket ses som ett enkelt sätt att arbeta med på grund av att man kan arbeta med språk dagligen och på så många olika sätt.

Vidare i resultatet fann vi att flera förskollärare hade en rädsla för att inte göra sig förstådda och att missförstånd ska uppstå i relation till vårdnadshavare. En del förskollärare tog även upp att ibland förekommer det att vårdnadshavare och förskollärare har olika värderingar och normer, en utmaning kan vara att möta detta. Vi anser dock att en del av förskollärarna visar en medvetenhet till att inte vilja göra sig missförstådda på grund av att alla vårdnadshavare ska känna sig respekterade och inkluderande. Vi såg en viss skillnad från tidigare forskning som lyfter att förskollärare ofta undviker obekväma samtal med föräldrar, vårt resultat visar att majoriteten av förskollärarna löste dessa utmaningar istället för att undvika obekväma

42 samtal med vårdnadshavare som skulle kunna leda till konflikter. Genom till exempel

kroppsspråk, översättningsappar och bildstöd. Vi menar att förskolan och förskollärare bör prata och diskutera mer kring om hur dessa dilemman ska hanteras som uppstår i förskolan. Genom att prata om olikheter, olika normer och värden. För att på detta sätt skapa en

förståelse för varandra och hantera dilemman på ett bra sätt. Vi menar att om läroplanen hade haft tydliga formuleringar om vad det mångkulturella uppdraget går ut på, samt hur det ska genomföras kanske inte dessa dilemman hade uppstått i lika stor utsträckning

En annan utmaning vi fann i resultatet var att förskollärare ibland hamnar i ett dilemma mellan att följa läroplanens skrivningar och att möta vårdnadshavarnas vilja vilket också forskning lyfter (Anderstafs, Lecusays & Nilssons, 2021). En förskollärare påtalade att vårdnadshavare ibland tycker att barnet ska tala svenska på förskolan och inte sitt modersmål, medans läroplanens skrivningar säger att barnen ska utveckla sitt modersmål även i

förskolan. Några förskollärare menade att läroplanen kan vara ett bra hjälpmedel för att visa vårdnadshavare sitt uppdrag och vad målen faktiskt säger. Detta visar på att förskollärare själva måste hitta strategier för att uppfylla de krav som kommer från föräldrarna. Vi menar att det kanske inte räcker att endast visa läroplanen för vårdnadshavare, utan att förskollärare själva behöver informera vårdnadshavare om varför barnen behöver tala sitt modersmål även i förskolan. Vi anser också att om vårdnadshavare inkluderas mer i arbetet med uppdraget kommer de kunna skapa sig en förståelse för vad arbetet med mångkultur faktiskt innebär. Förskollärare behöver förklara att förskolan ska vara en kulturell mötesplats och där alla barn har rätt till att utveckla sin egen kulturella identitet. Detta skulle kunna leda till att

vårdnadshavarna blir mer accepterande gentemot arbetet när de faktiskt informeras om vad det innebär. Eftersom majoriteten av alla förskollärare tycker att det mångkulturella

uppdraget är en utmaning kanske förskollärare helt enkelt behöver finna sig i att arbetet är svårt, men att detta inte är något dåligt. Vi tror det är viktigt att förskollärare accepterar att det finns en viss osäkerhet gentemot uppdraget och att förskollärare tillsammans diskuterar hur de ska arbetas med uppdraget. Vi menar att om det finns en acceptans i att det

mångkulturella uppdraget är ett svårt arbete kanske förskollärare har lättare att prata om det, vilket skulle kunna leda till att arbetet blir mindre obekvämt och faktiskt arbetas med.

Anderstafs, Lecusays och Nilsson (2021) poängterar att det ska finnas en acceptans i olikheterna mellan förskollärare och föräldrar, där bägge parterna förstärker och förstår

43 varandra. De här författarna säger att det inte gör något att man är lika, har olika åsikter eller hamnar i tillfällig konflikt. Det synliggjordes i resultatet att en del av förskollärarna var rädda för missförstånd men någonstans fanns det en vilja att arbeta på att förstå varandra. En förskollärare menar att en viktig aspekt med föräldrakontakt i arbetet med det mångkulturella uppdraget är att mötas i mitten. Förskolläraren påtalar att det är viktigt att ha en ömsesidig respekt för varandras olikheter och att det inte ska behöva ske någon irritation på grund av detta. Utifrån detta kan vi se hur viktigt det är att som förskollärare ha ett förhållningssätt som innebär att se alla som olika individer, med olika erfarenheter och uppfattningar vilket visar på ett interkulturellt förhållningssätt.

Orden likheter och skillnader förekommer i samband med det mångkulturella uppdraget, där en del förskollärare menar att det inte bör pekas ut skillnader utan att fokuset ska ligga på likheter, att utgå ifrån en individnivå och se barn på samma villkor. Lunneblad (2013) menar att många förskolor i Sverige visar på det som är gemensamt för barnen, och undviker att tala om barnens olikheter. Antagandet som förskollärarna gjorde om att olikheter inte bör pekas ut kan ses ur ett monokulturellt synsätt, där fokuset ligger på att se likheter i barn och en

svenskhet träder fram. Att se på det mångkulturella uppdraget på detta sätt kan bero på att förskolläraren inte har den kompetens och kunskap som behövs för att bedriva ett arbete med kulturell mångfald i barngruppen. Att det växer fram en osäkerhet för att förskolläraren inte är bekväm av olika anledningar med att arbeta med mångkultur i förskolan. Eller helt enkelt bara inte finner ett intresse i arbetet med mångkultur vilket även Vittrup (2016) beskriver i sin studie. Flera förskollärare visade dock på både likheter och skillnader vilket går att koppla till Han och Thomas (2010) och Lahdenperä (2018) som menar att det är viktigt att belysa alla barns skillnader, vilket är en viktig del i ett interkulturellt synsätt. Vi anser att det är otroligt viktigt att förskollärare diskuterar både olikheter och likheter, på grund av att förskollärare inte ska känna sig otrygga i att synliggöra barnens skillnader. Vi menar att om förskollärare endast pekar ut likheter så finns det en risk att barnens olikheter ses som något ”fel”, detta kan leda till att barnen inte utvecklar en trygghet i sin kulturella identitet.

För att arbeta med det mångkulturella uppdraget anser vi att förskollärare behöver använda sig av ett interkulturellt förhållningssätt.

44