Förskollärares definitioner på anknytning

När det kommer till arbetets första frågeställning som är; vilka definitioner har verksamma förskollärare på anknytning? synliggör det sammanställda resultatet att Lisa, Ida, Jonna och Kajsa har två huvuddefinitioner på begreppet. De två

definitionerna som framgår är att skapa trygga och tillitsfulla relationer till både barnen och barnens vårdnadshavare och att lära känna barnen och dess behov.

För att starta med den första definitionen som är att skapa trygga och tillitsfulla relationer till barnen och barnens vårdnadshavare, lyfter alla fyra informanter att anknytningen i förskolan handlar om att skapa trygga och tillitsfulla relationer till barnen och till barnen vårdnadshavare. Den här begreppsförklaringen kan

sammankopplas med både förskolans läroplan och Hedlins artikel som nämns i arbetets bakgrund. När det kommer till förskolans läroplan (2018) framgår det tydligt i styrdokumentet att en av förskollärarens uppgifter är att skapa trygga och tillitsfulla relationer till både barnen och till barnens vårdnadshavare. Dels för att ge barnen en så positiv förskoletid som möjligt men även för att skapa goda relationer med barnens hem. I det sammanställda resultatet synliggörs det att en trygg och tillitsfull relation måste finnas mellan alla parter, dels för att barnen ska få en positiv förskolevistelse men även för att en anknytning ska kunna etableras. Utöver

läroplanen kan de fyra förskollärarnas definition även kopplas till Hedlins (2019) artikel ” They only see their own child': An interview study of preschool teachers' perceptions about parents”. Även i Hedlins resultat synliggörs det att förskollärarna ständigt behöver arbeta för att skapa trygga och tillitsfulla relationer till barnens vårdnadshavare för att kunna ge barnen en så positiv förskolevistelse som möjligt (Hedlin 2019). Då Lisa, Ida, Jonna och Kajsa utgår från förskolans läroplan i sitt vardagliga arbete och då den svenska förskoleverksamheten är så pass

relationsorienterat är det föga överraskande att denna definition togs upp.

Den andra definitionen som Lisa, Kajsa, Jonna och Ida lyfter är att lära känna barnet och dess behov. Här beskriver de fyra informanterna vikten av att lära känna barnen som börjar på förskolan och att sedan kunna anpassa sig som förskollärare till barnens emotionella behov under inskolningsperioden, då barnen kan känna sig ledsna och stressade över att vara separerade från sina vårdnadshavare. Liknande

resultat synliggörs även i arbetets bakgrund via Broberg, Hagström och Brobergs (2012) beskrivningar av inskolningsperioden i förskolan. Enligt författarna är det vanligt att barn som börjar i förskolan uppvisar starka emotionella reaktioner såsom gråt, skrik och rädsla av att vara separerade från sina vårdnadshavare under en längre tid. Då barnen uppvisar de här reaktionerna är det enligt författarna viktigt att förskolläraren försöker lindra reaktionerna genom att anpassa sig efter barnens behov (Broberg, Hagström & Broberg 2012). I det sammanställda resultatet lyfts ett exempel på hur en sådan anpassning kan se ut via Kajsa. Kajsa förklarar i resultatet att det är viktigt att bekräfta och att tala om barnens känslor över separationen, då barnen kan känna sig ledsna och stressade över att bli lämnade på förskolan av sina vårdnadshavare. En möjlig förklaring till varför barnen dessa känslor kan man finna i arbetets teori och dess centrala begrepp trygg bas och säker hamn. Enligt Broberg, Hagström och Broberg (2012) handlar begreppet trygg bas och säker hamn om att barnen använder sina anknytningspersoner som en trygg bas för att utforska sin omvärld och som en säker hamn att återvända till för att söka tröst och trygghet när de upplever hot eller fara. Om barnen kommer för långt ifrån sin trygga bas och säkra hamn upplever barnen stress och försöker då återvända till sin

anknytningsperson så fort som möjligt (Broberg, Hagström & Broberg 2012). När barnen blir lämnade på förskolan av sina vårdnadshavare kan man koppla barnens reaktioner på separationen till begreppet trygg bas och säker hamn, då barnen upplever ett ”hot” då de ofrivilligt har separerats från sina vårdnadshavare. Då barnen nu enligt begreppsförklaringen vill återvända till sin anknytningsperson och till sin trygga hamn för att söka tröst och trygghet uppstår ett problem då

anknytningspersonen inte finns till hands och det är då som barnet blir stressad och börjar gråta. När de här reaktionerna uppstår är det återigen enligt informanterna och de nämnda författarna viktigt att förskollärarna anpassar sig efter situationen och försöker att skapa en anknytning till barnen för att lindra reaktionerna.

En motsats som dock finns i den insamlade empirin, som inte synliggörs i arbetets bakgrund, är vikten av att kunna knyta an till barnens emotionella behov efter barnen har slutat förskolan och gått över till förskoleklass. Enligt Lisa är det viktigt att erbjuda barnen återbesök till förskolan efter barnen har börjat i förskoleklassen, då vissa barn fortfarande kan ha kvar en emotionell anknytning till förskolan. Om barnen erbjuds återbesök kan de, enligt Lisa, släppa denna anknytning och gå vidare. Då den här aspekten inte synliggörs i bakgrunden för det här arbetet är det en intressant synvinkel att lyfta i diskussionen. En möjlig anledning till varför det inte synliggörs i bakgrunden kan vara att det är ett område som inte har blivit tillräckligt utforskat.

En annan intressant aspekt och möjlig definition som synliggjordes i resultatet kommer från förskolläraren Lisa som arbetar med förskolans två- till treåringar. Enligt Lisa kan anknytning i förskolan ses som ett osynligt band som skapas mellan henne och barnen. Den här förklaring/definitionen som Lisa ger härstammar mest troligt från anknytningsteorins förklaring av begreppet trygg bas och säker hamn som finns förklarat i Broberg, Hagström och Brobergs (2012) bok ”Anknytning i förskolan vikten av trygghet för lek och lärande”. Enligt författarna kan

anknytningen beskrivas som ett osynligt gummiband som skapas mellan barnen och dess anknytningspersoner (förskolläraren). När det här osynliga gummibandet har skapats kan barnen, enligt författarna, utforska sin omvärld på ett lugnt och tryggt

sätt. När det kommer till Lisa menar hon att när det här osynliga bandet har skapats blir hon involverad och delaktig i barnens och familjernas liv. Lisa lyfter även i resultatet att det är det här osynliga bandet som hon ständigt arbetar för att skapa. I min mening är det föga överraskande att denna definition togs upp då

anknytningsteorin (och dess begrepp) är den teori som idag anses vara den viktigaste och mest spridda psykologiska teori gällande barns och vuxnas förhållning till närhet, beskydd och omsorg.

6.1.2 Förskollärarnas strategier för att etablera en trygg anknytning

När det kommer till undersökningens andra frågeställning som är vilka strategier använder verksamma förskollärare för att etablera en trygg anknytning till barnen? synliggör det sammanställda resultatet att fem olika strategier används av de fyra förskollärarna. De här strategierna är; inskolning, lyhördhet, tillgänglighet,

ögonkontakt och kroppsspråk samt involvering av vårdnadshavare och användning av barnens modersmål.

Den första strategin som resultatet belyser är inskolning. Här lyfter två av förskollärarna att längden på barnets inskolning och användningen av en

ansvarspedagog är två viktiga strategier att använda för att kunna etablera en trygg anknytning till barnen. För att börja med inskolningslängden anser de fyra

förskollärarna att det är bättre om barnen vistas kortare stunder i förskolan under en längre inskolningsperiod jämfört med att barnen vistas längre stunder i förskolan under en kort inskolningsperiod, då det påverkar barnens anknytningsförmåga. Det här resultatet kan jämföras med den studie som Broberg, Hagström och Broberg (2012) redogör för i bakgrunden i det här självständiga arbetet. Enligt författarna har en stor studie genomförts som visar på att längden på barnens inskolningsperiod spelar en viktig roll för barnets anknytningar på lång sikt. Då vårdnadshavare som har otryggt anknutna barn oftast väljer en kort inskolningsperiod och vice versa, visar resultatet i undersökningen att det här valet påverkar barnets anknytning till vårdnadshavarna på lång sikt. Om vårdnadshavare med otryggt anknutna barn väljer en kort inskolningsperiod kommer anknytningen med största sannolikhet se

liknande ut på lång sikt, men när en längre inskolningsperiod väljs istället bedöms barnet fem månader efter inskolningens slut vara tryggt anknuten till sina

vårdnadshavare (Broberg, Hagström & Broberg 2012). Att barnens

anknytningsförmåga gynnas av en längre inskolningsperiod kan även kopplas till Johanssons (2011) beskrivningar på vad som krävs för att en anknytning ska utvecklas mellan förskolläraren och barnet. Enligt författaren är tid en av de viktigaste faktorerna för att kunna utveckla en trygg anknytning mellan parterna. Om vårdnadshavarna här väljer en längre inskolningsperiod för sina barn kan det resultera i att förskollärarna får mer tid på sig att etablera en trygg anknytning till barnen.

När det kommer till användningen av en ansvarspedagog lyfter förskollärarna i resultatet hur viktigt det är att det finns minst en pedagog som är ansvarig för att skapa en trygg anknytning till barnet under inskolningsperioden. Det här resultatet tangerar med vad Bowlby (2007) säger om anknytningar under inskolningsperioden. Enligt forskaren måste barnet få möjligheter under sin inskolningsperiod att skapa åtminstone en trygg anknytning till någon av pedagogerna för att klara av de dagliga separationerna från sina vårdnadshavare. Även Broberg, Hagström och Broberg

(2012) tar upp liknande resonemang i en av sina definitioner på vad en välplanerad inskolning är. Enligt författarna ska barnet under sin inskolningsperiod få

möjligheter till att lära känna åtminstone en pedagog tillräckligt väl, för att denna ska kunna fungera som en ersättare för vårdnadshavaren under den tid som den är på arbetet (Broberg, Hagström & Broberg 2012).

När det kommer till lyhördhet och tillgänglighet menar tre av förskollärarna att det här är två viktiga strategier att använda för att etablera en trygg anknytning till barnen. I resultatet belyser förskollärarna hur viktigt det är att vara lyhörda inför barnens signaler samt att vara fysiskt tillgängliga för barnen på deras nivå. Det här resultatet tangerar med Broberg, Hagström och Brobergs (2012) och Johanssons (2011) som menar att vara lyhörd för barnets signaler och att vara fysiskt och emotionellt tillgänglig för barnen är två viktiga strategier att använda för att kunna etablera en anknytning. Utöver de nämnda författarna kan det här strategierna även kopplas till anknytningsteorin och dess centrala begrepp som är anknytning. För att en anknytning ska kunna utvecklas enligt anknytningsteorin krävs det att barnets anknytningspersoner, i det här fallet förskollärarna, är tillgängliga för barnet och är lyhörda för barnets signaler (Broberg, Hagström & Broberg 2012). När det kommer till tillgängligheten som strategi nämner en av de intervjuade förskollärarna att tillgängligheten även kan vara riktad till barnens vårdnadshavare. Den här aspekten är något som skiljer sig från Johansson (2011), Broberg, Hagström och Broberg (2012) och anknytningsteorin då teorin och författarna menar att de här strategierna ska vara riktade till barnen och inte till barnens vårdnadshavare.

Den fjärde strategin som de fyra förskollärarna använder för att etablera en trygg anknytning med barnen är ögonkontakt och kroppsspråk. I resultatet synliggörs det att de fyra förskollärarna ibland tycker att det kan vara svårt att etablera en

anknytning till de barn som inte har det svenska språket. Då den verbala kommunikationen inte fungerar menar informanterna att ögonkontakt och

kroppsspråk är två bra strategier att använda för att kunna etablera en anknytning. Det här resultatet är inte något som synliggörs i bakgrunden för det här arbetet. En möjlig anledning skulle kunna vara att det är ett område som inte har blivit

tillräckligt utforskat. Det som litteraturen i bakgrunden dock benämner är att förskollärarens reaktioner i samspelet med barnet påverkar den anknytning som utvecklas mellan parterna (Broberg, Hagström & Broberg 2012). Det här skulle möjligtvis kunna innefatta de två strategierna som är ögonkontakt och kroppsspråk.

Den sista strategin som synliggörs i resultatet är involvering av vårdnadshavare och användning av barnens modersmål. I resultatet lyfter tre av förskollärarna hur viktigt det är att använda sig av ord och fraser på barnens modersmål för att kunna etablera en trygg anknytning till barnen men även till barnens vårdnadshavare. I resultatet belyser både Ida och Lisa att om de som förskollärare använder enkla ord eller fraser på barnens modersmål ger det stor positiv påverkan på deras relationer med barnen och med barnens vårdnadshavare. Utöver att använda enkla ord och fraser på barnens modersmål, lyfter även förskollärarna att involvera

vårdnadshavare är en viktig strategi att använda för att stärka anknytningen som finns mellan dem och barnen. Det här resultatet linjerar sig med Hedlins (2019) artikel ”They only see their own child; an interview study of preschool teachers’ perceptions about parents”. I artikeln lyfter Hedlin att det är viktigt för förskollärare

att involvera barnens vårdnadshavare i det vardagliga arbetet för att få verksamheten att gå runt och för att kunna stärka relationen som finns mellan förskolläraren och barnen. När det kommer till användningen av ord och fraser på barnens modersmål synliggörs det inte i litteraturen som nämns i bakgrunden. En möjlig anledning till detta kan vara att på det inte finns tillräckligt med forskning på området.

En sista intressant aspekt som lyfts upp i resultatet men som tyvärr inte diskuteras så djupgående är användningen av bilder och texter som en strategi. I resultatet lyfter Ida att om man som förskollärare använder sig av bilder och texter på barnens modersmål kan det stärka den anknytning som finns mellan barnet och förskolläraren, samt att det även kan stärka relationen som finns till barnens vårdnadshavare. Delar av det här resultatet liknar det resultat som finns i Hedlins (2019) artikel. Hedlin (2019) lyfter att när förskollärare använder sig av bilder och texter på barnens modersmål, skapar det starkare relationer till barnens

vårdnadshavare samt att vårdnadshavarna blir mer involverade i verksamheten. Det som dock skiljer sig i resultatet från Hedlins (2019) artikel och från det

sammanställda resultatet i det här självständiga arbetet är att det inte någonstans i Hedlins artikel nämns att förskollärarna strategiskt kan arbeta med det här gentemot barnen. En möjlig anledning till detta kan vara att Hedlins forskning är orienterad gentemot vårdnadshavare och inte barn.

6.1.3 Anknytningens betydelse för barns utveckling & lärande

När det kommer till undersökningens tredje frågeställning som är hur resonerar verksamma förskollärare om anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande? menar informanterna att anknytningen som finns mellan dem och barnen har en stor påverkan på barnens utveckling och lärande i förskolan. Enligt de fyra förskollärarna måste det finnas en trygg anknytning mellan dem och barnen för att barnen ska kunna lära sig något. Det här resonemanget motsvarar majoriteten av de artiklar som nämns i arbetets bakgrund, då Birch och Ladd (1997;1998) Hamre och Pianta (2001), Pianta och Stuhlman (2004), Commondari (2013) och Persson (2015) alla nämner att anknytningen som finns mellan barnen och deras förskollärare spelar en stor roll för barnens fortsatta utveckling och lärande i förskolan och i

grundskolan. De nämnda forskarna menar att vare sig anknytningen är trygg eller otrygg kommer det ha stor påverkan på barnens emotionella utveckling och akademiska prestationer.

När det kommer till de fyra förskollärarna resonerar de inte kring de långsiktiga konsekvenserna som anknytning kan ha på barnen, utan de resonerar mer kortsiktigt. En möjlig anledning till detta kan dels vara hur frågan är formulerad men det kan även bero på att förskollärarna inte följer med barnen upp i

grundskolan. Lisa, Ida, Jonna och Kajsa pratar mer om hur viktigt det är för dem att erbjuda barnen en trygg bas eller trygg grund att stå på för att hitta ett lugn i

vardagen och utifrån den kunna gå vidare i sin utveckling och lärande. En av informanterna menar att om barnen inte blir erbjudna denna trygga bas eller grund bidrar det till ökad stress för barnen. Den här trygga bas eller grund som

informanterna lyfter kan kopplas till anknytningsteorins mest centrala begrepp som är trygg bas och säker hamn. Enligt anknytningsteorin handlar den trygga basen om att barnen kan använda sina anknytningspersoner (förskolläraren) som en trygg bas vid utforskandet av sin omvärld och om barnen upplever något hot eller fara i sitt

upptäckande kan de återvända för tröst och trygghet, vilket då blir den säkra hamnen (Broberg, Hagström & Broberg 2012). När det kommer till stressaspekten kan även det kopplas till anknytningsteorin. Enligt anknytningsteorin handlar anknytning om ett evolutionsbiologiskt behov som varje barn innehar, alla barn behöver alltså knyta an till minst en person för att överleva, känna sig trygga och utvecklas (Broberg, Risholm Mothander & Granqvist 2020). Om en anknytning inte etableras mellan barnet och en annan person, till exempel förskolläraren, så kan det medföra en stor stress för barnet samt att det kan bidra till stora konsekvenser för barnets utveckling och lärande.

6.1.4 Utmaningar i anknytningsarbetet

I den sista frågeställningen för arbetet som är vilka utmaningar upplever verksamma förskollärare i sitt arbete med barns anknytningsprocesser? belyser Lisa, Ida, Jonna och Kajsa i det sammanställda resultatet tre olika utmaningar som de står inför. Dessa är utmaningarna är kring flerspråkiga barn, inskolningar och vårdnadshavare.

När det kommer till den första utmaningen, som är kring flerspråkiga barn, menar Kajsa, Ida och Lisa att det kan vara svårt att etablera en trygg anknytning till de barn och vårdnadshavare som inte har det svenska språket. De tre förskollärarna säger att problemet inte handlar om barnet och dess vårdnadshavare utan mer om ett

organisatoriskt problem, då de inte får tillräckligt med hjälp uppifrån (från sina chefer), utöver tillfällig tolkhjälp. Liknande problem ringas in i Hedlins (2019) studie, där hennes informanter lyfter svårigheten kring att etablera en bra kontakt med de vårdnadshavare som inte har det svenska språket. Informanterna lyfter att då personalen primärt talar svenska och vårdnadshavarna inte gör det kan

kommunikationen mellan parterna bli en stor utmaning (Hedlin 2019). I ljuset av Hedlins artikel och resultatet från det här självständiga arbetet kan man tycka att förskolor i ett mångkulturellt Sverige borde ha kommit längre i sin organisation kring flerspråkiga barn. Uppenbarligen finns det en frustration hos Lisa, Ida, Jonna och Kajsa då de menar att hälften av barnen kanske inte får sina behov tillgodosedda på grund av språkförbristning och organisatoriska problem. Risken finns att barn och vårdnadshavare kan ses som ett problem när det organisatoriska stödet uteblir. Utöver denna svårighet är det även något överraskande att de intervjuade

förskollärarna inte lyfter någon problematik kring kulturella krockar med

vårdnadshavare gällande syn på skola och lärande. Då en del av vårdnadshavarna kanske kommer från ett mer regelstyrt och auktoritärt skolsystem borde rimligen detta innebära en del utmaningar för förskolan, när man ska förmedla den svenska modellen som bygger mycket på barncentrering, relationer och föräldrasamverkan. Möjligtvis har förskollärarna bakat in dessa åsikter under språkproblem i resultatet, men det är inget som framkommer tydligt.

När det kommer till den andra utmaningen som är inskolningar lyfter Jonna och Kajsa två stora problem som förskollärare står inför; barn och vårdnadshavare som inte dyker upp till sin inskolning och tidsbrist i samband med ansvarspedagogens schema. I bakgrunden för det här arbetet finns det ingen litteratur som benämner detta. En möjlig anledning till varför den här aspekten inte lyfts i bakgrunden kan vara att det möjligtvis är två ämnen som det inte har forskats om. Detta kan i sin tur handla om att forskare inte uppfattar detta som två stora problem.

Trots att litteraturen inte belyser de här utmaningar uppfattar de intervjuade

förskollärarna detta som problematisk då de har avsatt tid och resurser för att kunna ge barnen och vårdnadshavarna en så god introduktion till förskolans verksamhet som möjligt.

Den sista utmaningen som belyses i resultatet handlar om konflikter med vårdnadshavare. Enligt Hedlin (2019) är en av de största och vanligaste utmaningarna som en förskollärare står inför, inom förskolans verksamhet, föräldrakontakten. Dels att det kan uppstå brister i kommunikationen men även att vårdnadshavare involverar sig för mycket i hur förskolans personal jobbar. I föreliggande studie beskriver Lisa, Ida, Jonna och Kajsa att det ibland kan vara en balansgång att upprätthålla och återetablera relationer som skurit sig med

vårdnadshavare, men något som dock är viktigt under en sådan situation att alltid