Förskollärares syn på trygghet

I resultatet presenterades hur förskollärare såg på trygga och otrygga barn i förskolan. De flesta förskollärarna såg trygghet när barnen vågar vara sig själva och lita på sina egna förmågor. Genom att barn vågar vara sig själva bidrar det till nyfikenhet och utforskande kring miljö, sociala och kulturella relationer hos barn. Detta i sin tur bidrar till att barn vågar tar för sig och leka med sina kamrater och utvecklar en typ av lärande både enskilt och tillsammans med andra. Broberg et al. (2012) nämner att trygga barn smidigare kan utveckla sociala förmågor som är gynnsam vid lek och lärande. Barn som känner sig trygga i en viss kontext utvecklar dessutom sin självkänsla och kan känna att de är viktiga.

Vikten av att känna trygghet i barngruppen lyftes upp i resultatet. Barn kan tillsammans bidra till ett trygghetsskapande för varandra genom stöttning i lek och aktiviteter. Helene nämnde i sin intervju att hon anser att empatiska barn tillsammans bildar en trygg barngrupp. Murphy och Laible (2013) poängterar att trygga barn har en förmåga att känna empati och jag tror att de har därför lättare att skapa trygghet för sina kamrater. Det jag menar är att genom att kunna sätta sig in i andras

perspektiv kan barn därmed ta hänsyn till andra barn och hur de känner. Barn kan i och med detta agera utifrån både sitt och andras bästa så att alla kan få en ökad trygghetskänsla.

När det kommer till förskollärarnas syn på otrygga barn i förskolan säger förskollärarna att de tror att otrygga barn har svårare för att ta sig an lärandet och att de inte har intresse för aktiviteter som sker i förskolan. Detta tror jag är på grund av att de inte vågar ta för sig i verksamheten. De känner sig osäkra på sig själva och vet inte hur de ska agera eller reagera på saker som händer runt

omkring, vilket Commodari (2012) också nämner. En annan aspekt kan vara att de är rädda för att ”göra fel” eller bli tillsagda. Eftersom otrygga barn oftast inte har en god självkänsla är de rädda att göra misstag som medför till att känner att de är dåliga eller är mindre värda. Jag tolkar att

förskollärarna uppfattar att trygghet ökar både barns sociala förmågor och lärandeförmågor, vilket Broberg et al. (2012) också antyder.

31 6.1.1 Samspel med barns föräldrar

Kommunikation med barns föräldrar togs upp i flera intervjuer. Förskollärarna ansåg att en god kommunikation ger möjligheter till ökad trygghet för alla parter. Med alla parter menas barn, föräldrar, förskollärare och annan personal. En samverkan mellan hem och förskola är viktigt för både barns och föräldrars trygghet. Eftersom föräldrar lämnar ifrån sig sina egna barn till människor som de inte känner från början kan det vara bra att de får reda på vad som händer i förskolans värld. Jag tror även att det är viktigt att föräldrar och förskollärare lär känna varandra för att kunna

samspela på ett så smidigt sätt som möjligt för att barnen ska kunna tillägna sig nya erfarenheter och kunskaper. När en relation väl utvecklas kan det bli lättare att kommunicera med varandra och båda parterna vågar uttrycka sina tankar och åsikter. Genom att föräldrarna är medvetna om vad som händer på förskolan kan de på det sättet känna sig lugnare och utvecklar en tillit för

förskollärarna. När föräldrar känner tillit till förskollärare kan detta medföra att deras barn också känner tillit och känner sig mer trygga med att vara i förskolans kontext, vilket också nämndes i intervjuerna. Förskollärarna menar att föräldrarnas förhållningssätt smittar av sig på barnen. Broberg et al. (2012) nämner även detta och talar om att föräldrars inställningar på förskolan påverkar också barns syn på förskolan.

6.1.2 Förskollärarnas arbetsuppgifter

Under intervjuerna frågade jag förskollärarna om deras arbetsuppgifter och vad de hade för tankar kring dessa i förhållande till att skapa trygghet för barnen de arbetar med.De flesta förskollärarna ansåg att det kunde bli stressigt att hinna med allt. Det de har att göra är att vara närvarande för barnen, finnas där som stöd och hjälpa dem att utvecklas. Samtidigt som förskollärarna gör detta måste de bland annat gå ifrån barngruppen för att möta upp föräldrar och barn som kommer eller går, ordna med matbeställningar och ta emot och ringa telefonsamtal. Förskollärarna har dessutom pappersarbeten att ordna med såsom dokumentation, närvarolistor, barnens tider som ska kopieras upp och lämnas i olika fack samt gå på utbildningar och möten som tar tid från barngruppen. I exempel 4 talar Olivia om sina arbetsuppgifter i förskolan. Hon säger att mycket beror på hur arbetet läggs upp och vad en själv prioriterar att göra. Jag ställer mig frågan om det verkligen är så lätt och enkelt att lägga upp sitt arbete efter prioriteringar i förskolan. Hur ska tid finnas tid till andra arbetsuppgifter om det är barngruppen som det bör läggas tid och uppmärksamhet på? Detta tror jag kan komma att påverka personalens fysiska och mentala närvaro i barngruppen.

De förskollärare som arbetar med yngre barn har dock oftast möjligheter att utföra vissa av dessa arbetsuppgifter när barnen sover, men det har inte de förskollärare som arbetar med äldre barn. Min tanke kring detta är att antingen sätta mer personal i arbetslaget eller minska på barngrupperna, men jag vet också att det är lättare sagt än gjort så som det ser ut just nu i samhället. Det finns inte

32 tillräckligt med resurser. De riskerna som förskollärarnas arbetsuppgifter kan medföra för barnen är att de kan känna sig mindre sedda och viktiga. Detta gör att deras självkänsla sjunker och de blir otrygga i sig själva. Verschueren och Koomen (2012) poängterar att yngre barn behöver trygga vuxna i närheten för att kunna vända sig till vid behov. Barn som känner att de är påfrestande för förskollärare tenderar att dra sig undan, vilket kan hända i praktiken med barn som upplever att förskollärarna har alldeles för mycket att göra och de kanske inte vågar vända sig till förskollärarna för stöttning och närhet.