Uppsatsens litteraturdidaktiska fråga handlade om hur man kan planera och utföra en serie lektioner, gällande berättarteknik och karaktärer, i litteraturundervisningen på gymnasiet? Jag menar att den här studien har bidragit till att väsentligt öka min förståelse för frågor rörande berättarteknik och karaktärer i fiktiv framställning. Genom analyserna ovan har jag också erhållit en djupare förståelse för vilka för- och nackdelar det finns med att tillämpa de olika begrepp som har använts. Dessa insikter har man naturligtvis nytta av om man ska undervisa gymnasieelever om berättarteknik och karaktärer. En viktig fråga blir därför hur man ska omsätta dessa insikter i praktisk undervisning?
Enligt min mening kan det vara fruktbart att utgå från litteraturdidaktikern Judith A. Langers idéer om byggandet av föreställningsvärldar när man planerar undervisningen. Enligt Langer (2017) finns det fem olika faser, eller valmöjligheter, som eleverna kan pendla mellan medan de successivt bygger upp sin förståelse för ett fiktivt verk. Hur man som läsare rör sig mellan de olika faserna är en individuell process, eftersom varje läsare har sina egna
förväntningar och erfarenheter när hen möter en specifik text (Langer 2017, s. 37). Av utrymmesskäl tänker jag enbart fokusera på Langers fjärde fas, eftersom det är i denna fas som eleverna främst fokuserar på textinterna kriterier, dvs. frågor som har att göra med strukturella aspekter i texten (s. 41). Langer belyser att den fjärde fasen är mer analytisk än de övriga: det är här som man kan lära sig nya begrepp och objektifiera sin förståelse av det lästa
(s. 41–42). Jag menar att det är lämpligt att utgå från Langers fjärde fas, eftersom syftet med lektionsserien är att lära eleverna att leta efter strukturella mönster och tillämpa berättar- tekniska begrepp.
Langer betonar att all undervisning är situationsberoende. Det är också viktigt att läraren är lyhörd och förändringsbenägen så att hen kan möta elevernas behov på ett adekvat sätt (Langer 2017, s. 194). Vid inlärning av nya begrepp kan det också uppstå olika problem. Exempelvis kan eleverna vara medvetna om ett begrepps betydelse, men deras förståelse är inte tillräcklig för att de ska kunna använda begreppet på ett adekvat sätt. Elevernas språk kan också skenbart visa att de behärskar ett begrepp fastän de i själva verket saknar komplex förståelse (Langer 2017, s. 194). Eftersom flera av de begrepp som har använts i min uppsats har en något vardaglig karaktär bör de vara lämpliga att introducera i en gymnasieklass. Litteraturdidaktikern Ingrid Mossberg Schüllerqvist och pedagogikforskaren Christina Olin-Scheller (2011) belyser att det är viktigt att ha som mål att eleverna ska lära sig förutbestämda lärandeobjekt innan man iscensätter undervisningen. De menar också att ett lämpligt förfarande är att dela upp lärandeobjekten i överordnade och underordnade nivåer (Mossberg Schüllerqvist och Olin-Scheller 2011, s. 71). De överordnade lärandeobjekten är långsiktiga och mer komplexa att realisera, medan de underordnade lärandeobjekten kan ses som olika delmål. Genom att dela upp undervisningen i överordnade och underordnade lärandeobjekt får läraren också en bättre överblick (Mossberg Schüllerqvist och Olin-Scheller 2011, s. 71–72).
Ett mål med lektionsserien är att eleverna ska lära sig att använda flera underordnade lärandeobjekt vid analys av skönlitterära texter. De underordnade lärandeobjekten som jag avser att eleverna ska lära sig tillämpa är följande sex berättartekniska begrepp: berättande jag, upplevande jag, extern berättare, karaktärsbunden berättare, EF och IF. Vad gäller begrepp för att analysera karaktärer har jag av både utrymmesskäl och pedagogiska orsaker valt att begränsa de underordnade lärandeobjekten till följande fyra begrepp: karaktärer, upprepningar, relationer och förändringar. Lektionsserien ska omfatta totalt sex lektioner. På de tre första lektionerna ska eleverna få bekanta sig med och öva på att tillämpa de olika begreppen. De underordnade lärandeobjekten är sålunda i fokus på dessa tre lektioner. På lektion fyra introduceras en skriftlig uppgift som går ut på att eleverna parvis ska konstruera en kortnovell, som ska innehålla flera av de nya begrepp som de har lärt sig använda på de tre tidigare lektionerna. Eleverna får arbeta med uppgiften under lektionsseriens tre sista
lektioner. De färdiga kortnovellerna utgör sålunda lektionsseriens överordnade lärandeobjekt. Genom att låta eleverna arbeta tillsammans i par kan de stötta varandra och dela upp arbetet
mellan sig. Under hela lektionsserien kommer eleverna också få fortlöpande formativ bedömning. I planeringen utgår jag från att eleverna redan har vissa basala förkunskaper, såsom förtrogenhet gällande skillnaden mellan fiktiv och faktisk framställning. Om detta inte är fallet behöver man naturligtvis anpassa undervisningen för att möta eleverna där de
befinner sig kunskapsmässigt. I mitt tänkta scenario utgår jag dock från att eleverna besitter någorlunda goda förkunskaper.
Begreppen berättande jag och upplevande jag kan ge eleverna en ökad förståelse för tidsaspekten, eftersom man alltid berättar i efterhand om något som man tidigare har upplevt. För att försöka knyta an till elevernas erfarenheter kan man exemplifiera med en fotbolls- match eller en film. Flera elever har förmodligen varit och sett en fotbollsmatch eller en film någon gång, för att senare berätta om sina olika upplevelser för sina kamrater.
Bals begrepp extern berättare och karaktärsbunden berättare fungerar som en dikotomi, som gör en tydlig åtskillnad mellan berättande som sker utanför respektive inne i fabulan eller fiktionsvärlden. Genom att visa eleverna exempel ur Mfv där den externe berättaren skildrar vad Meisner och Vävaren råkar ut för, samt olika exempel där Selinger står för berättandet, kan eleverna träna på att identifiera de här två typerna av berättare. Man kan även illustrera med filmsekvenser från någon film som innehåller scener med berättande. För att exemplet ska vara adekvat behöver filmen naturligtvis också ha minst en berättarröst som befinner sig utanför fiktionen.
För att eleverna ska förstå hur EF och IF fungerar behöver man göra dem uppmärksamma på den viktiga distinktionen mellan vem som berättar och vem som ser. Ett sätt att göra detta är att utgå från Bals formel som alltså säger att A berättar att B ser vad C tar sig för (Bal 2017, s. 135). Förutom att illustrera med väl valda exempel, från både litteratur och film, kan man dela in eleverna i grupper med tre elever i varje grupp. Här behöver man ha förberett ett kortare manus som innehåller några scenanvisningar till eleverna. Jag nöjer mig här med att presentera upplägget för en elevgrupp, men principen är densamma för de övriga grupperna. Elev A får fungera som en extern berättare som berättar att elev B – som får axla rollen som en karaktär i storyn – ser att elev C gör något. Därefter kan synvinkeln övergå till elev C, där elev A berättar att elev C varseblir elev B eller något annat objekt såsom en stol eller
whiteboarden. Här har vi alltså ett exempel på IF där elev B inledningsvis är fokalisator innan elev C tar över. Eleverna kan även rotera så att alla tre byter funktioner med varandra; det är naturligtvis även möjligt att skifta från IF till EF eller låta berättandet ske inifrån den
föreställda fiktionen. Det är däremot omöjligt att veta i förväg hur eleverna skulle ta till sig den ovan beskrivna övningen, men det kan ändå vara värt att pröva.
Att studera karaktärer har enligt min uppfattning en stor potential att ge eleverna redskap för att betrakta ett fenomen från olika perspektiv. Studiet av karaktärer kan därigenom ge eleverna tillfälle att utveckla en betydelsefull generell kunskap, som de också har nytta av i andra ämnen, men även i ett framtida yrkesliv. Det är emellertid viktigt att kombinera studiet av karaktärer med principen om fokalisation, eftersom elever lätt kan bli förvirrade om synvinkeln växlar mellan flera karaktärer (Mossberg Schüllerqvist och Olin-Scheller 2011, s. 62). Att låta eleverna identifiera vilken karaktär som är fokalisator i ett textavsnitt innebär också att de får träna på att identifiera subjekt och objekt i meningar. Genom att studera karaktärer kan eleverna upptäcka att läsaren ofta har tillgång till mer information än vad en karaktär har. Vid en läsning av Mfv skulle somliga elever troligen ha svårt att förstå varför Selinger hyser vissa tvivel angående Meisners skuld. Genom att ställa lämpliga frågor, och låta eleverna leta efter vilken information Selinger faktiskt har om Meisner, kan de bland annat upptäcka att läkaren inte känner till de grova brott som magnetisören har begått innan han kom till Seefond.
Studiet av karaktärer ger också eleverna möjligheter att utveckla förståelse för vad det är i texten som gör att vi sympatiserar med en karaktär, samtidigt som vi uppfattar en annan karaktär som osympatisk. Eleverna bör också kunna börja använda de vardagliga begreppen upprepningar, relationer och förändringar, efter att man har illustrerat med några tydliga exempel. När jag har demonstrerat för eleverna hur man kan använda de här begreppen, för att kartlägga karaktärer, avser jag att dela in dem i mindre grupper. Därefter tilldelas
grupperna utdrag från ett par skönlitterära texter som innehåller betydelsefull information om ett antal karaktärer. Varje grupp får också ett frågebatteri om karaktärerna som de ska försöka besvara med hjälp av begreppen. Mot slutet av lektionen får varje grupp redovisa vad de har kommit fram till.
En alternativ övning är att ge eleverna en möjlighet att vara kreativa genom att de i grupper får skapa sina egna karaktärer. För att underlätta arbetet bör varje grupp tilldelas en mall som de kan utgå från. Här kan premisserna vara att varje grupp ska försöka konstruera tre karaktärer. Karaktärerna ska ha någon form av relation till varandra – och minst en av karaktärerna behöver genomgå en betydelsefull inre eller yttre förändring. Grupperna ska även hitta på några olika typer av upprepningar, som ska fungera som igenkänningstecken för karaktärerna. Här kan utdrag från Mfv få fungera som en form av förebildstext. Den
sistnämnda övningen förbereder också eleverna inför den skriftliga uppgift som de ska arbeta med på de tre avslutande lektionerna.
arbeta med praktiska övningar i mindre grupper ges eleverna rikligt med tillfällen att
interagera, vilket medför att de kan lära av varandra. Samtidigt är undervisning och lärande en mycket komplex verksamhet, där utfallet ofta är ovisst. Avslutningsvis erbjuder den
föreslagna lektionsserien eleverna flera möjligheter att göra nya erfarenheter, eftersom de får möta fiktionen på ett sätt som de troligtvis inte har gjort tidigare. Efter att eleverna har
fördjupat sig i textinterna frågor – gällande berättare, berättarteknik och karaktärer – kommer förhoppningsvis flera aspekter angående fiktiv framställning inte längre vara ett mysterium för dem.