Berättarteknik, karaktärer och litteraturdidaktik  -en analys av Per Olov Enquists roman Magnetisörens femte vinter

ÖREBRO UNIVERSITET

Ämneslärarprogrammet, inriktning mot arbete i gymnasieskolan Svenska Va, Självständigt arbete, avancerad nivå, 15 högskolepoäng HT 2020

Berättarteknik, karaktärer och litteraturdidaktik – en analys av Per Olov Enquists roman Magnetisörens femte vinter

Nils-Johan Olsson

Abstract

Nils-Johan Olsson: Berättarteknik, karaktärer och litteraturdidaktik – en analys av Per Olov Enquists roman Magnetisörens femte vinter. Svenska, självständigt arbete, 15 högskolepoäng HT 2020. Örebro universitet, Institutionen för humaniora, utbildnings- och

samhällsvetenskap.

I uppsatsen analyseras Per Olov Enquists roman Magnetisörens femte vinter (2009 [1964]). Syftet med den tvådelade analysen är att utröna hur verket är konstruerat berättartekniskt – men även att undersöka hur de viktigaste karaktärerna gestaltas samt att se hur deras olika egenskaper bidrar till verket som helhet. Syftet är också att visa hur man kan planera och genomföra en lektionsserie, gällande berättarteknik och karaktärer, på gymnasiet. I uppsatsen används en begreppsapparat som främst utgår från Mieke Bals teori om narrativ text.

Analysen, angående berättarteknik, bekräftar tidigare forskning genom att visa att det förekommer flera typer av berättare i romanen, samt att framställningen i verket använder tekniker som skapar en osäkerhet gällande vad som är fakta och vad som är ovidkommande information. Angående karaktärerna visar analysen att de alla är betydelsefulla för helheten, men det är enbart karaktären Selinger som uppvisar en karaktärs-effekt. Genom att utgå från Judith A. Langers fjärde fas, gällande byggandet av föreställningsvärldar, ges förslag på hur man kan ge gymnasieelever olika verktyg så att de kan utveckla förståelse för berättarteknik och karaktärer.

Nyckelord: extern berättare, karaktärsbunden berättare, rapportör, fokalisator, extern fokalisation, intern fokalisation, berättande jag, upplevande jag, karaktärer, karaktärs-effekt, handlingar, upprepningar, relationer, förändringar, tankar och minnen, Mieke Bal,

Innehållsförteckning

1. Inledning

4

2. Syfte och frågeställningar

4

3. Bakgrund

5

4. Tidigare forskning

6

5. Teoretiska utgångspunkter, metoder och begrepp

9

5.1 Berättande och berättarteknik

9

5.2 Fokalisation

11

5.3 Kapitelindelning, berättande jag och upplevande jag

13

5.4 Karaktärstypologi

13

5.5 Analysmetodernas för- och nackdelar

15

6. Material och avgränsningar

16

7. Berättarteknisk analys

17

7.1 Exempel från kapitel ett och tre

17

7.2 Exempel från kapitel där Selinger är berättare

21

7.3 Exempel från romanens elfte kapitel

24

7.4 Konklusioner

25

8. Karaktärsanalys

27

8.1 Handlingar

27

8.2 Upprepningar

30

8.3 Relationer

31

8.4 Förändringar

32

8.5 Tankar och minnen

33

8.6 Konklusioner

35

9. Förslag på lektionsseriens upplägg och genomförande

38

Referenser

43

1. Inledning

Våren 2020 gick författaren, dramatikern och regissören Per Olov Enquist ur tiden, 85 år gammal. Därmed avslutades ett rikt och betydande författarskap som varade i mer än fem decennier. Enquist räknades som en betydande författare inte bara i Sverige, utan även i Europa. För romanen Livläkarens besök (1999) fick Enquist motta det prestigefyllda

Augustpriset och andra viktiga litterära utmärkelser i såväl Frankrike som England (Shideler 2019, s. 568–569). Författaren vann även Augustpriset en andra gång med den

självbiografiska boken Ett annat liv (2008). Enquist – som var född 1934 och uppvuxen i byn Hjoggböle i Västerbotten – betraktades även i Nordamerika som en av de ledande europeiska författarna (Herrmann 2014, s. 145–146).

Freja Rudels uppmärksammar i sin avhandling, I berättandets makt: Om tre

romankroppar av Per Olov Enquist (2016), att även om det finns en hel del forskning om Enquists litterära produktion så är merparten av materialet föråldrat. Några viktiga studier tillkom på 1990-talet, men som Rudels nämner var hennes studie den första utgivna

doktorsavhandlingen i ämnet på tjugo år (Rudels 2016, s. 47). I den här uppsatsen har jag valt att studera Enquists tredje roman Magnetisörens femte vinter (1964), som blev författarens litterära genombrott. Verket har en intrikat berättarteknik, och romanens intrig visar vad som kan hända om man låter en ensam person få ett alltför stort inflytande över andra människor. Jag menar att det är både relevant och fruktbart att som blivande svensklärare studera

Magnetisörens femte vinter (i fortsättningen används förkortningen Mfv) berättartekniskt. Jag har också valt att analysera verkets viktigaste karaktärer, eftersom en sådan undersökning kan i någon mån bidra till att öka förståelsen för hur karaktärer gestaltas i skönlitteratur. Att studera sådana här komplexa litteraturvetenskapliga fenomen på detaljnivå bör även medföra att man får en något ökad förståelse för hur fiktiv framställning fungerar generellt sätt, vilket man naturligtvis har nytta av som svensklärare.

2. Syfte och frågeställningar

Syftet med undersökningen är att utforska hur Mfv är strukturerad berättartekniskt, samt att studera hur de viktigaste karaktärerna gestaltas och undersöka vilken betydelse deras olika egenskaper har för berättelsen som helhet. Syftet är också att visa hur man skulle kunna utforma ett mindre moment av litteraturundervisningen på gymnasiet, gällande berättarteknik och karaktärer, så att dessa båda aspekter kan främja elevernas lärande inom svenskämnet. För att uppnå undersökningens syfte har jag formulerat två forskningsfrågor och en litteratur-

didaktisk fråga enligt följande:

1. Hur är Mfv berättartekniskt konstruerad och vilka olika typer av berättare kan man identifiera i romanen?

2. Hur gestaltas de viktigaste karaktärerna i romanen, och hur bidrar dessa karaktärers olika egenskaper till berättelsen som helhet?

3. Hur kan man planera och genomföra en lektionsserie, angående berättarteknik och karaktärer, på gymnasieskolans litteraturundervisning?

3. Bakgrund

I en artikel beskriver den amerikanske skandinavisten Ross Shideler (2019) Mfv som en ytterst sofistikerad roman, och han nämner att boken vann Bonniers litterära pris när den först publicerades (s. 571). Shideler framhåller Enquists skickliga bruk av tysk historia och

litteratur för att i romanen undersöka hur man kan manipulera människor. Att karaktären Friedrich Meisner har fått vissa skissartade drag som påminner om den verklige personen och magnetisören Franz Anton Mesmer (1734–1815) nämns också av Shideler (s. 571). Mesmer omnämns visserligen explicit i Mfv, men det är karaktären Meisners förmåga att dupera sin omgivning som handlingen i romanen kretsar kring (Shideler 2019, s. 571).

Litteraturvetaren Beata Agrell (2014) beskriver det litterära 1960-talet som radikalt. Agrell betonar att man framför allt problematiserade formen i 60-talets estetik. Att

experimentera med de litterära formerna utgjorde därför snarare regel än undantag (s. 6–7). Agrell uppmärksammar också en recension som Enquist skrev kort tid efter att Mfv hade utgivits. I recensionen är Enquist tämligen kritisk till den äldre kollegan Eyvind Johnsons historiska berättelse Livsdagen lång (Agrell 2014, s. 9). Enquist ansåg att Johnsons verk var alltför konventionellt. Enquist var också kritisk till att Johnson inte i tillräckligt hög grad utnyttjade den frihet som en romanförfattare har till skillnad från en historiker (Agrell 2014, s. 9). Enquists resonemang handlade i huvudsak om att radikalt förändra spelreglerna för den historiska romanen, så att man exempelvis skulle kunna skildra en känd historisk händelse som att den utspelade sig under ett annat århundrade (Agrell 2014, s. 9). Agrell konstaterar att Enquists 60-tals estetik därmed bejakade den konstnärliga friheten på bekostnad av sannings- anspråken, vilket kunde komma till uttryck genom en kontrafaktisk historieskrivning (s. 10). Mfv kan ses som ett exempel på detta, där den fiktive Meisner har vissa drag som påminner om magnetisören Mesmer (Agrell 2014, s. 10), som även har nämnts ovan.

Jag menar att Agrells litteratursociologiska perspektiv är viktigt att lyfta fram i uppsatsen, eftersom informationen ger läsaren en inblick i Enquists litterära estetik såsom den var strax efter att Mfv hade publicerats. Nedan följer en genomgång av forskningsläget.

4. Tidigare forskning

Berättandet inleds i Mfv med Meisners upplevelser, varpå en annan berättarröst i form av doktor Selinger tar över berättandet (Shideler 2019, s. 572). Handlingen i Mfv kan betraktas som ett talande exempel för hur politik och konst kan frambringa både goda och destruktiva krafter hos människan (s. 572). Shideler uppmärksammar även att det omnämns explicit i romanen att istället för år 1793 hade det lika gärna kunnat vara år 1932. Porträtteringen av den fiktive Meisner vid tiden för den franska revolutionens skräckvälde skulle alltså kunna jämföras med den historiske personen Adolf Hitler en kort tid före nazisternas

maktövertagande i Tyskland (Shideler 2019, s. 571).

I sin monografi Per Olov Enquist: A Critical Study (1984) anger samme forskare att Enquist utforskar spänningen mellan känsla och tro kontra förnuft och logik i Mfv (Shideler 1984, s. 25). Genom att väva in motsägelsefull information i historien återger Enquist verklighetens ofta osäkra tillstånd i skönlitteraturens förklädnad. Mfv innehåller också flera tekniker som författaren skulle bruka i senare verk (Shideler 1984, s. 26–27). I romanen utmanas läsaren att själv dra slutsatser om vad som kan vara sant angående Meisners tidigare liv (Shideler 1984, s. 29). Shideler belyser även att staden Seefond1 kan tolkas som en symbol för 1960-talets Sverige, där det då fanns en tydlig motsättning mellan socialism och

kapitalism (Shideler 1984, s. 30). Selingers dagbok fyller också en viktig funktion för

narrativet, eftersom den fungerar som en källa inom romanen som berättaren kan använda för att återskapa fragment av händelseförloppet (Shideler 1984, s. 31). Selingers position i slutet av romanen handlar enligt Shideler om läkarens förmåga att inse att trots att han är rationell så känner han sig också dragen till det irrationella (Shideler 1984, s. 37).

I ett antologibidrag nämner litteraturvetarna Tomas Forser och Per Arne Tjäder (1999) att Mfv kan betraktas som ett exempel på hur Enquist skulle arbeta i senare romaner (s. 412). Forser och Tjäder belyser också att Mfv bör betraktas som ett mer konventionellt och lättillgängligt verk än experimentromanen Hess (1966), samtidigt som de lyfter fram att det finns en betydande osäkerhet gällande de angivna källornas värde i Mfv. Den dokumentära

1 _{Seefond är den fiktiva stad där karaktären Selinger lever och arbetar, och där merparten av romanens handling}

framställningstekniken bidrar på så sätt till att förstärka problematiken om lögn kontra sanning, som utgör ett centralt tema i romanen (Forser och Tjäder 1999, s. 412). En annan forskare, Susan Brantly (2007), jämför Mfv med Enquists senare roman Livläkarens besök (1999). Hon beskriver dessa båda verk som ”splendid examples of postmodern historiographic metafiction” (s. 320). Brantly uppmärksammar även hon att karaktären Meisner är löst baserad på den verklige magnetisören Mesmer. I Mfv framstår Meisner som en person som är expert på att skaffa sig makt över andra (s. 320). Brantly belyser också att Meisner framstår för läsaren som en simpel tjuv och mördare i inledningen, men att bilden blir betydligt mer komplex när magnetisören lyckas starta en verksamhet i Seefond (s. 321). Meisners behandlingar visar sig nämligen vara betydligt effektivare än de fantasilösa läkarnas metoder, vilket får Selinger att tvivla på läkarvetenskapens möjligheter (Brantly 2007, s. 322).

Brantly lyfter även fram betydelsen av att romanen Mfv utspelar sig under en tid, tidigt 1790-tal, när det rationella upplysningstänkandet började utmanas av romantikens konstideal, samtidigt som de omvälvande politiska händelserna i Frankrike oroade många människor (s. 321). Hon uppmärksammar den tydliga kontrasten i Mfv mellan å ena sidan de irrationella romantiska idéerna – som representeras av Meisner – och å andra sidan upplysning och rationalitet – som representeras av läkaren Steiner. Läkaren Selinger befinner sig i en ambivalent mellanposition mellan dessa båda ytterligheter (Brantly 2007, s. 321).

Brantly redogör för den ofta motsägelsefulla information som läsaren delges i Mfv. Olika källor såsom brev, rättegångsprotokoll, biografier, Selingers journal och dagboks-

anteckningar etc. används, samtidigt som det finns uppenbara luckor och motsägelser i narrativet, som skenbart framställs som en objektiv historisk framställning (Brantly 2007, s. 328). Brantly anger att berättaren lägger ut en del villospår i romantexten. Hon beskriver bland annat en mindre utvikning om en bro som irrelevant information, eftersom berättaren påstår att Meisner aldrig ska ha passerat bron (s. 328). Genom att ge läsaren sådan här information menar Brantly att en del av berättartekniken i Mfv handlar om att läsaren ska få svårt att avgöra vilka fakta som är viktiga, och vad som man kan bortse från (Brantly 2007, s. 328).

Brantly hänvisar också till en intervju med Enquist från 1964 i tidskriften Ord och Bild (Brantly 2007, s. 326 och 328). I intervjun angav Enquist att Mfv är uppbyggd av flera

autentiska men även många påhittade dokument, vilket var en medveten teknik för att invagga läsaren i falsk säkerhet (Brantly 2007, s. 328). På så sätt försöker Mfv göra läsaren

(Brantly 2007, s. 328). Brantly menar att Enquists roman kan betraktas som en lektion i hur man lär sig vara vaksam mot auktoritativa metanarrativ. Romanen har också ett öppet slut, vilket är ett konstgrepp som är vanligt förekommande i postmodern litteratur (Brantly 2007, s. 329). I sin artikel drar Brantly slutsatserna att både Mfv och Livläkarens besök innehåller uppenbara drag av postmodern kritik mot delar av upplysningsprojektet, samtidigt som Enquist är noga med att även lyfta fram de sidor av upplysningen som kan vara till nytta för mänskligheten, såsom en självkritisk vetenskap och ett emancipatoriskt politiskt projekt. Därmed kan den skenbart tydliga dikotomin mellan postmodernismen och upplysningen betraktas som ogrundad (Brantly 2007, s. 340).

Jag anser att Brantlys slutsatser är välgrundade. Man kan läsa Mfv som att två

divergerande idévärldar står mot varandra, även om dessa skillnader kan vara överdrivna. En karaktär som Selinger har exempelvis svårt att tydligt ta ställning för något av de två

alternativen. Genom att göra en detaljerad analys av de viktigaste karaktärernas idéer, handlingar, relationer etc., bör man enligt min uppfattning kunna skaffa sig en tydligare helhetsbild om de konkurrerande tankesätt som förmedlas i romanen.

Den danske litteraturvetaren Thomas Bredsdorff har i boken De svarta hålen: om tillkomsten av ett språk i P O Enquists författarskap (1991) gjort en utförlig analys av Mfv. Bredsdorff nämner hur Enquist mycket medvetet arbetar med synvinklar i romanen. En annan teknik som kommer till användning bygger på en form av dokumentär illusion. Vissa motiv brukas för att gestalta Meisners beteenden, samtidigt som viktig information utelämnas (Bredsdorff 1991, s. 67). Enligt Bredsdorff har förräderiet en framträdande plats i verket, samtidigt som Mfv inte enkelt låter sig klassificeras som en historisk eller realistisk roman (s. 67). Den historiska framställningens vederhäftighet är enligt Bredsdorff en chimär, medan romanens realism döljer verkets modernistiska tendenser (s. 67).

Bredsdorff framhäver också att framställningen i romanen medför att karaktären Selinger blir den som ser alla andra, utan att egentligen själv bli sedd (s. 69). Selingers dagboks- anteckningar fyller två funktioner. Dels fungerar anteckningarna som en tillbakablick över vad som har skett tidigare och för på så sätt historien framåt – dels återger anteckningarna Selingers filosoferande (Bredsdorff 1991, s. 71). Att Meisner anser att han uppför ett

konstverk med sina behandlingar kan betraktas som en form av extatisk hänförelse, vilket ska ses som en lögn eller ett förräderi (Bredsdorff 1991, s. 73). Här ser Bredsdorff en förbindelse mellan konsten och förräderiet. Han hänvisar till att Selinger anser att Meisners rättegång kan betraktas som en rättegång om ett konstverk, eftersom magnetisören för en kort tid förförde både läkaren och Seefonds innevånare med sina idéer (s. 73).

När det gäller berättartekniken nämner Bredsdorff att Meisner omtalas i tredje person, medan Selinger omtalas i första person (s. 73–74). Bredsdorff belyser också att kapitlen där Meisner är huvudperson skiljer ut sig gentemot de kapitel där Selinger framträder som protagonist (s. 68). Att den allvetande berättaren till stor del har ersatts av en forskare, som endast har tillgång till begränsad information om Meisners förehavanden, omnämns också av Bredsdorff (s. 75). Han menar även att romanens elfte kapitel skiljer ut sig från de övriga. I kapitlet framträder en allvetande berättare som bygger upp en suggestiv stämning strax före den scen där Selinger avslöjar Meisner som en bedragare (Bredsdorff 1991, s. 82–83). Jag menar att Bredsdorffs analys är välgrundad i flera avseenden. Samtidigt kan man problematisera bilden gällande vilka olika berättare som förekommer i Mfv. Det är enligt mitt synsätt inte alltid så enkelt att avgöra om den berättare som Bredsdorff kallar forskare, och den mer traditionella berättaren alltid utgör två olika röster. I vissa textavsnitt i romanen kan man till exempel argumentera för att de båda stämmorna utgör en och samma röst. Genom att genomföra en berättarteknisk analys avser jag att försöka bringa klarhet i denna fråga.

5. Teoretiska utgångspunkter, metoder och begrepp

Narratologen och kulturteoretikern Mieke Bal (2017) definierar en berättande text som en text där en agent berättar en historia. Hon betonar att den agent som berättar en historia inte ska förväxlas med verkets författare (s. 11). Bal redogör för två olika typer av berättare. Den första typen benämner hon external narrator, dvs. en berättare som inte refererar till sig själv som en karaktär. Termen external narrator indikerar även att en sådan berättare inte figurerar i verkets fabula som en handlande agent (Bal 2017, s. 13). Om berättaren istället kan

identifieras med en specifik karaktär, dvs. en agent i fabulan, talar man enligt Bals typologi om en character-bound narrator (Bal 2017, s. 13). Med termen fabula avser Bal ”[…] a series of logically and chronologically related events that are caused or experienced by actors” (s. 5). Begreppet fabula härrör från de ryska formalisterna och kan likställas med den franske narratologen Gérard Genettes term dieges, dvs. den berättade fiktiva världen såsom den framställs i ett verk (Skalin 2002, s. 176 och 182–183).

Förutom fabulan ingår två andra nivåer i Bals teori om narrativ text. Den första nivån utgörs av själva texten. Här avser Bal en text där en agent eller ett subjekt vänder sig till en tänkt mottagare genom att förmedla en story via språket (Bal 2017, s. 5). Den andra nivån,

som Bal kallar för story, utgör textens innehåll. Storyn bidrar till att producera ett specifikt tonfall eller färgning av fabulan (s. 5). Av de tre nivåerna är det endast texten som är

materiellt tillgänglig (Bal 2017, s. 6), exempelvis i form av sidorna i en bok. Fabulan beskrivs också av Bal som det innehåll eller material som används för att konstruera en story (s. 7). Det viktigaste materialet i fabulan som behövs för att konstruera en story är agenter,

händelser, tid och plats. Bal kallar de här fyra kategorierna för element och när dessa element organiseras på ett visst sätt så skapas en story (s. 7). Flera processer är involverade för att anordna de fyra elementen till en story. Bal är noga med att understryka att de här processerna inte ska förväxlas med författarens aktiviteter, eftersom det inte är möjligt att komma fram till generella beskrivningar angående det sistnämnda (s. 7). Exempelvis kan elementet händelser arrangeras i en ordning som avviker från den kronologiska ordningen. Genom att agenter i fabulan ges distinkta igenkänningstecken blir de individualiserade, vilket innebär att de omvandlas till karaktärer i en story (Bal 2017, s. 7).

I uppsatsen har Bals engelska termer external narrator och character-bound narrator fått de svenska beteckningarna extern berättare respektive karaktärsbunden berättare. Jag har däremot valt att behålla hennes termer fabula och story. Eftersom jag i första hand utgår från Bals narratologiska idéer och terminologi vill jag inte göra framställningen otydlig genom att använda andra teoretikers benämningar gällande just denna aspekt. För att visa hur

tillämpningen av termerna extern berättare och karaktärsbunden berättare kan fungera i praktiken har jag valt att illustrera med två exempel nedan. Därmed får läsaren en inblick i hur begreppen kommer att användas i den berättartekniska analysen. I Enquists roman förekommer följande passage:

Kvinnorna satt utmattade vid dikeskanten; den yngre höll ännu huvudet högt, men den äldre var sjuk av trötthet och grät sakta. Meisner hade gått fram till stadsporten och stod orörlig väntande medan den öppnades. De var alla överraskade, den brukade aldrig vara stängd (Mfv, s. 39).

I exemplet ovan är det en extern berättare som talar, dvs. en anonym berättarröst som befinner sig utanför fabulan. Ett exempel på en karaktärsbunden berättare syns i följande utdrag: ”Några år efter vårt giftermål blev min hustru, Gertrud, svårt och allvarligt sjuk. […] Under feberyrseln besvor hon mig att rädda henne; jag lät slå åder tre gånger, men ingenting hjälpte” (Mfv, s. 57). Här framgår det tydligt att dessa ord yttras av en agent i form av en jagberättare som ingår i verkets fabula.

texten, som försöker rekonstruera Meisners liv och delar av händelseförloppet på ett sakligt och objektivt sätt, har jag valt att kalla denne berättare för rapportör. Med rapportör avses här en berättande agent utanför fabulan vars framställning i stora drag påminner om hur en

historiker brukar skildra olika skeenden. Eftersom Mfv är en historisk roman och inte en faktisk historisk framställning menar jag att det är mer lämpligt att använda termen rapportör istället för historiker eller krönikör. Av samma skäl har jag valt att inte heller använda termen forskare, som används av Bredsdorff (1991, s. 75). Ett exempel där en rapportör rapporterar förekommer i följande citat:

Den tid som föregick händelserna i Seefond finns på många ställen skildrad: i ett brev från Friedrich Meisner själv till en läkare i Wien, Hans Wörter, finns en torftig men sakligt klar skildring av jakten, grottan och befrielsen. Vad som hände mellan befrielsen och Meisners ankomst till Seefond saknar man däremot säkra belägg för (Mfv, s. 48).

Även om den här rapportören är relativt välinformerad så är det emellertid ingen allvetande berättare vi har att göra med, vilket framgår särskilt tydligt i citatets sista mening. I

analysdelen om berättarteknik har jag också valt att lyfta fram exempel där det kan vara svårt att avgöra om ett textavsnitt återges av en rapportör eller en extern berättare som är ytterst välinformerad.

5.2 Fokalisation

Fokalisation kan ses som den tekniska aspekt där en synvinkel skildras genom en specifik agent. Fokalisation kan därmed betraktas som ett användbart verktyg för att subjektifiera storyn (Bal 2017, s. 66). Bal beskriver också fokalisation som förhållandet mellan ett subjekts perceptioner och det objekt som subjektet riktar sin uppmärksamhet mot (s. 133). Det finns en mängd olika faktorer som påverkar hur ett upplevande subjekt förnimmer ett objekt, vilket medför att frågan om objektivitet blir meningslös. Avståndet till objektet, förförståelse, ljusets vinkel och psykologiska attityder gentemot objektet, utgör bara ett fåtal av tänkbara faktorer (Bal 2017, s. 132). En fokalisators perceptioner kan således aldrig vara objektiva. För att illustrera hur fokalisation kan fungera i praktiken anger Bal följande formel: ”A says that B sees what C is doing” (s. 135). Det handlar sålunda om förhållandet mellan en berättande agent som talar om att en karaktär/fokalisator ser vad en annan agent gör. Genom att identifiera subjekt och objekt i en mening kan man avgöra vem som är fokalisator och vem eller vad fokalisatorn varseblir.

Enligt Bals synsätt finns det två typer av fokalisation. Om synvinkeln delas genom en karaktär som deltar i fabulan som agent så är det intern fokalisation som vi har att göra med. När en anonym agent, som befinner sig utanför fabulan, är fokalisator använder Bal

beteckningen extern fokalisation (Bal 2017, s. 136). I fortsättningen använder jag förkortningarna IF för intern fokalisation och EF för extern fokalisation.

Även om en historia återges av samme berättare kan IF skifta mellan olika karaktärer. Hur ofta en karaktär fungerar som fokalisator kan naturligtvis också i hög grad variera. Vissa karaktärers synvinkel förmedlas förmodligen ofta, medan andra karaktärers perspektiv

förekommer mera sällan eller inte alls (Bal 2017, s. 136–137). Bal anser att inte heller EF kan betraktas som objektiv fastän synvinkeln inte filtreras genom en karaktär. Hon menar istället att man bör betrakta objektiviteten vid EF som implicit, eftersom objektivitet inte kan uppnås när man återger en historia (Bal 2017, s. 137). Här instämmer jag med Bals synsätt. Även om en händelse återges objektivt genom en kameralins så kommer varje person som tittar in i kameran att uppfatta händelsen på delvis olika sätt.

Bal belyser att en karaktärs visualisering av ett objekt inte bara ger oss information om hur karaktären uppfattar objektet. Genom karaktärens synvinkel kan vi även få viktig

information om karaktären/fokalisatorn som förnimmer objektet (s. 137). Ett objekt kan även framträda i karaktärens medvetande i form av tankar och känslor (Bal 2017, s. 140). Om en karaktär till exempel betraktar ett hus utanför sig själv, dvs. IF, så innebär detta förhållande att även andra karaktärer kan se huset. Om karaktären/fokalisatorn istället tänker på ett hus så kan ingen annan karaktär förnimma just det hus som fokalisatorn tänker på. Bal har därför delat upp IF i två typer. Den första typen kallar hon perceptible, vilket innebär att objektet som karaktären/fokalisatorn förnimmer befinner sig utanför karaktären och kan därmed förnimmas av andra. Den andra typen av IF benämner Bal non-perceptible och handlar om tankar, känslor och minnen som förmedlas via en fokalisators medvetande. Dessa tankar, känslor och minnen är således dolda för andra karaktärer (Bal 2017, s. 140). IF som är perceptible har jag valt att benämna förnimbar i fortsättningen. IF som är non-perceptible kallar jag icke-förnimbar. Bals distinktion mellan förnimbar IF och icke-förnimbar IF är viktig, eftersom en karaktär som både kan återge vad den ser och vad den tänker har en fördel gentemot en karaktär som bara kan förnimma ett objekt utanför sig själv. En karaktär som endast kan varsebli yttre objekt kan ju inte delge sina tankar till läsaren, vilket är en uppenbar nackdel (Bal 2017, s. 140–141).

5.3 Kapitelindelning, berättande jag och upplevande jag

En annan tongivande narratolog, österrikiskan Monika Fludernik, uppmärksammar att en romans kapitelindelning är signifikant, eftersom ett nytt kapitel vanligen gör det lättare för läsaren att anpassa sig till olika växlingar i intrigen (Fludernik 2009, s. 24). Den tidigare nämnde Bredsdorff anger att jagberättaren i Mfv, doktor Selinger, står för berättandet i sju av romanens totalt 16 kapitel (Bredsdorff 1991, s. 68). Bredsdorffs observation har varit

värdefull för min studie, eftersom den gjorde mig uppmärksam på hur berättandet och kapitelindelningen följer en logisk struktur i Mfv. Se mer om detta under rubrik 7, där jag redogör för den berättartekniska analysens disposition.

I analysen om berättarteknik använder jag även de två begreppen berättande jag och upplevande jag. Det berättande jaget är alltid en äldre version av det upplevande jaget. Det berättande jaget kan till exempel skildra händelser som det upplevande jaget har varit med om långt tillbaka i tiden, men det kan även handla om en händelse som inträffade bara några timmar tidigare. Principen kan illustreras med följande två exempelmeningar: I går såg jag M gå förbi mitt fönster. Jag ser M gå förbi mitt fönster. Den första meningen är ett exempel på ett yttrande av ett berättande jag, eftersom adverbet I går signalerar att det rör sig om en händelse som inträffade för åtskilliga timmar sedan. Den andra meningen, som är angiven i presens, indikerar tydligt att det är ett upplevande jag som ser M passera fönstret i nuet. Bal uppmärksammar att minnen ofta är opålitliga och att det som en berättare kommer ihåg inte kan vara identiskt med vad berättaren tidigare har upplevt (Bal 2017, s. 145). Eftersom Selinger återger merparten av sin berättelse i dagboksform – samt det faktum att Meisner berättar en del om sitt förflutna – menar jag att det är relevant att använda begreppsparet berättande jag och upplevande jag i analysen.

5.4 Karaktärstypologi

Karaktärer kan beskrivas som komplexa semantiska enheter. Karaktärer kan också betraktas som individuella, eftersom romanfigurer skiljer ut sig från varandra i storyn (Bal 2017, s. 104–105). Det är också viktigt att ha i åtanke att karaktärer är fiktiva figurer som endast kan påminna om människor i vissa avseenden. Även om karaktärer endast figurerar i fiktionen så kan ett narrativ skapa det som Bal benämner character-effects (Bal 2017, s. 105). Enligt Bal uppstår karaktärs-effekter när likheten mellan karaktärer och verkliga människor är så påtaglig att vi tenderar att glömma bort de fundamentala skillnaderna (s. 105). Bal menar också att vi bör studera karaktärer utifrån strikt textinterna kriterier. Och vad en karaktär gör är minst lika betydelsefull information som vad figuren känner, tänker och minns, samt

upplysningar om hur den ser ut (s. 106).

Bal uppmärksammar att det vanligen finns en förutsägbarhet gällande karaktärer. Varje gång som vi får information om en karaktärs identitet så utesluter denna information andra möjligheter (Bal 2017, s. 110). Om en romanfigur är läkare utesluter detta förhållande andra möjliga yrken så länge som karaktären fortsätter att vara läkare, under förutsättningen att det är realistisk skönlitteratur vi talar om. Bal är tämligen kritisk till att bruka de äldre termerna runda och platta karaktärer – där runda karaktärer brukar likställas med komplexa personer som genomgår en förändring, medan platta karaktärer kan beskrivas som statiska och stereotypa – eftersom denna dikotomi utesluter flera andra möjligheter (s. 106–107). Bal anger också att när en karaktär framträder för första gången har vi bara en ytterst begränsad information om karaktären. Under berättelsens gång får läsaren etappvis mer upplysningar om romanfiguren i fråga, där vissa fakta upprepas gång på gång. Principen om upprepning är således viktig för avbildningen av en specifik karaktär (s. 113–114). En annan faktor som Bal lyfter fram som betydelsefull handlar om karaktärens relationer till andra karaktärer. Genom att studera dessa relationer kan vi upptäcka kontraster och likheter (s. 114). Förändring är den sista kategorin som anges av Bal. Hon framhäver att studiet av en karaktärs förändring ofta bidrar till att fördjupa förståelsen. Bal summerar genom att lyfta fram insamlandet av fakta, upprepningar, relationer till andra karaktärer, och förändringar som fyra viktiga principer som tillsammans bidrar till att kartlägga bilden av en karaktär (s. 114). Bal beskriver den här processen som dialektisk, och under analysen behöver man ha ett öppet sinne i det konstanta pendlandet mellan spekulation och verifikation (s. 114).

Jag menar att Bals typologi är användbar för att göra en detaljerad analys av de viktigaste karaktärerna i Mfv. För att analysen av karaktärerna ska bli så uttömmande som möjligt har jag dock valt att modifiera hennes typologi genom att tillföra ytterligare två kategorier. Av utrymmesskäl har jag valt att begränsa analysen till de fem karaktärer som jag menar är de viktigaste: Meisner, Selinger, dennes dotter Maria, Steiner, och slutligen den romanfigur som kallas för Vävaren. För att samla in information om dessa karaktärer har jag letat efter

följande fem kategorier i romantexten:

1. Handlingar. Det finns naturligtvis en uppsjö av möjliga handlingar som en karaktär kan utföra. Att tala är en form av handling, medan att springa är ett exempel på en mer fysiskt ansträngande handling. Handlingar kan också uppfattas som positiva eller negativa beroende på vems perspektiv vi utgår ifrån. Att inte alls agera är också en form av handling. I mitt urval har jag valt att fokusera på handlingar som på olika sätt förmedlar viktig information om en karaktär, samt sådana handlingar som jag har funnit betydelsefulla för storyn som helhet.

2. Upprepningar. Här kan det till exempel handla om ett upprepat beteende hos en karaktär. Andra exempel är att vissa för karaktären utmärkande yttre eller inre kännetecken upprepas i texten, eller att romanfiguren omnämns med samma epitet vid flera tillfällen. 3. Relationer. Relationer betraktar jag i denna kontext som en tämligen bred kategori. Det kan handla om nära relationer såsom familje- eller vänskapsrelationer – men även om

yrkesmässiga relationer, som den mellan läkare och patient eller mellan magnetisör och kontrollant.

4. Förändringar. I analysen söker jag efter tecken på både yttre och inre förändringar hos karaktärerna. Ett kriterium som jag utgår från är att förändringen måste vara betydelsefull. En karaktär som är blind och som får tillbaka synförmågan är ett exempel på en betydelsefull yttre förändring. Om en karaktär sitter inspärrad och senare blir frigiven är ett annat exempel på en viktig yttre förändring. För att en inre förändring ska klassificeras som betydelsefull så krävs en större omsvängning i en karaktärs psyke eller föreställningsvärld.

5. Tankar och minnen. Den här dubbla kategorin använder jag bland annat för att inhämta viktig information om karaktärernas sinnesstämning. Tankar är betydelsefulla för att få

vetskap om vad en karaktär tänker om både sig själv och om andra karaktärer – medan romanfigurernas minnen bidrar till att man får insyn i karaktärernas förflutna.

Det avgörande kriteriet för mina urval i analysen av de fem karaktärerna är kontexten. Om en karaktär exempelvis är glad på morgonen och nedstämd på kvällen så kommer jag inte lägga någon vikt vid denna förändring i karaktärens sinnesstämning. Om det däremot skulle framgå av sammanhanget att karaktären är nedstämd på grund av att romanfiguren har blivit sviken av sin bäste vän, så kommer jag att betrakta denna yttre förändring som viktig. Vännens svekfulla handlande kan med stor sannolikhet leda till att relationen mellan de två karaktärerna upphör, vilket kan få konsekvenser för andra karaktärer beroende på relationerna mellan dem.

5.5 Analysmetodernas för- och nackdelar

En nackdel med att utgå från ett berättartekniskt perspektiv, i den första analysen, är att man utesluter tolkningar där även textexterna kriterier spelar en framträdande roll. Det kan till exempel handla om biografiskt influerade tolkningar, eller tolkningar som bygger på studiet av myter eller symboler. Inom narratologin finns det inte heller någon samsyn om vilken begreppsapparat som är den mest adekvata för att förklara olika komplexa fenomen gällande berättande och berättarteknik (Skalin 2002, s. 184–185). Att utgå från en annan teori hade därmed inneburit att jag i alla fall delvis hade fått tillämpa andra analyskategorier, vilket hade

medfört andra möjligheter vid tolkningen av materialet.

Att använda en strukturalistiskt influerad typologi i analysen av karaktärerna har både för- och nackdelar. Jag menar att min modifierade version av Bals typologi utgör ett adekvat analysverktyg, som medför att man kan sortera viktig information om karaktärerna på ett systematiskt sätt. Därigenom blir det möjligt att upptäcka samband och implicita betydelser som annars inte hade varit möjligt. Samtidigt innebär metoden och urvalet att man utelämnar annan information som skulle kunna vara betydelsefull. Exempelvis skulle ett psykoanalytiskt perspektiv innebära att man väljer att fokusera på andra aspekter gällande karaktärerna, vilket skulle leda till andra tolkningsmöjligheter. Bal framhäver att kritisk medvetenhet innebär inte bara att vi ser vad texten gör – utan att vi även är medvetna om vad vi gör med texten (Bal 2017, s. 119).

För att tala med Vygotskij kan de beskrivna kategorierna under rubrik 5.4 betraktas som vardagliga begrepp, vilket kan ses som en nackdel. En fördel med metoden, utifrån ett litteraturdidaktiskt perspektiv, är att gymnasieelever bör kunna tillämpa dessa ”vardagliga” begrepp utan alltför omfattande förberedelser, vilket inte alltid är fallet när mer vetenskapliga begrepp används. Jag kommer att diskutera frågor om metodernas didaktiska möjligheter mer ingående under rubrik 9.

6. Material och avgränsningar

Jag har alltså valt att avgränsa undersökningen till att omfatta frågor om berättarteknik, berättare och karaktärer i Mfv. Eftersom studiens utrymme är begränsat har jag valt att fokusera på just dessa aspekter. I styrdokumenten gällande svenskämnet för gymnasiet framgår det bland annat att eleverna ska utveckla kunskaper och färdigheter, gällande

berättarteknik, i olika typer av fiktiv framställning (Skolverket 2011, s. 161). Att eleverna ska utveckla kunskaper om berättarteknik omnämns även explicit i det centrala innehållet för gymnasiekurserna Svenska 1 och Svenska 3 (Skolverket 2011, s. 162 och 176). Eftersom många läsare i allmänhet och unga läsare i synnerhet tenderar att identifiera sig med olika karaktärer i skönlitteratur, film, spel etc., valde jag att också studera romanens centrala

karaktärer. Att genomföra en detaljerad analys av romanens viktigaste karaktärer bör medföra att man fördjupar sin förståelse angående denna aspekt. Genom att lyfta fram olika karaktärer i litteraturundervisningen kan eleverna – trots att karaktärer endast är fiktiva gestalter – utveckla förståelse för andra människors livsvillkor och föreställningsvärldar, vilket är ett lärandemål som beskrivs i svenskämnets syfte (Skolverket 2011, s. 160).

Att jag valde just Mfv ur Enquists omfattande produktion handlar om att det är ett

intressant och tolkningsrikt verk, som inte har studerats i samma utsträckning som flera andra av Enquists romaner. Det hade naturligtvis även varit möjligt att genomföra en komparativ studie för att därigenom jämföra Mfv med någon liknande roman. En sådan undersökning hade dock på grund av utrymmesskäl inte kunnat bli lika uttömmande som en avgränsad studie av ett enskilt verk.

7. Berättarteknisk analys

För att synliggöra skillnader gällande berättarteknik i romanen har jag delat upp analysen i tre delar. Under rubrik 7.1 anges olika exempel från två av de kapitel där Meisner är protagonist. Av utrymmesskäl har jag valt att endast lyfta fram exempel från kapitel ett och tre i den här delen av analysen. Jag menar att dessa båda kapitel är särskilt representativa för att förmedla en allsidig bild gällande berättande och berättarteknik där Meisner är huvudperson. Under rubrik 7.2 lyfter jag fram flera exempel där Selinger står för merparten av berättandet. Analysen avslutas med två exempel från romanens elfte kapitel, under rubrik 7.3, eftersom detta kapitel skiljer ut sig från de övriga. Därefter diskuteras resultatet av den genomförda analysen i relation till tidigare forskning under rubrik 7.4. Här besvaras även uppsatsens första frågeställning.

7.1 Exempel från kapitel ett och tre

Meisner kan sägas vara huvudperson i åtta av romanens 16 kapitel. Det handlar om kapitel 1, 3, 5, 6, 7, 9, 13 och 15. Redan i första kapitlet dyker den typ av berättare som jag har valt att kalla för rapportör upp. I en saklig framställning får man veta att Claus Selingers dagbok blev publicerad i München i slutet av 1800-talet (Mfv, s. 48), dvs. drygt hundra år efter de

händelser som utspelar sig i Seefond. Rapportören nämner också ett det finns en kortare biografi om Meisner där man behandlar hans vistelse i Paris tämligen utförligt. Däremot förekommer det inga uppgifter i biografin om Meisners tid i Seefond (Mfv, s. 48).

Rapportören framför även en frän kritik mot biografin, eftersom den saknar viktiga uppgifter. Biografen har exempelvis inte använt Meisners efterlämnade brevsamling som källa. Själv försöker rapportören framstå som vederhäftig. Man får bland annat veta att det finns säkra belägg för att Meisner behärskade franska språket (Mfv, s. 48–49). Den här berättartekniken, där rapportören framstår som källkritisk, förmedlar en bild av att även om Meisner har lämnat en del spår efter sig, så måste man noggrant granska och bedöma informationen för att kunna

återge en någorlunda korrekt bild. Rapportörens utsagor kan även betraktas som en form av metanarrativ om de utmaningar som en historiker står inför när hen försöker rekonstruera det förflutna. I sin kritik av biografin skriver rapportören: ” Den ger uppenbarligen en falsk bild av honom” (Mfv, s. 49). Att rapportören använder adjektivet ”falsk” är knappast någon slump, eftersom en stor del av berättandet i romanen handlar om att frammana en osäkerhet om vad som är fakta, och vad som är påhittat gällande Meisner. Eftersom normen i verket tydligt signalerar att Meisner är en bedragare så passar det också bra att använda uttrycket falsk i sammanhanget.

Ett exempel som illustrerar Bals formel om fokalisation – dvs. att A talar om att B ser C göra något – förekommer i följande textavsnitt:

Han kröp långsamt och försiktigt fram till kanten av grottan, tittade ned över klippkanten. Där såg han dem. De var ganska många, sex sju stycken, i grå toppiga hattar han först hade tyckt varit löjliga, men vars löjlighet han vant sig av med, eller fått vänja sig av med. De stod i en liten halvcirkel där nere, inte som myror kanske, […] men som små dockor, ja, halvstora dockor i grått (Mfv, s. 8).

Här har vi en anonym extern berättare som berättar. Den externe berättaren är också

fokalisator i den första meningen, vilket innebär att det rör sig om EF. Den andra meningen ger dock en tydlig signal om att det är ett upplevande subjekt som upptäcker ett antal agenter. Här blir alltså en karaktär i storyn, i detta fall Meisner, fokalisator. Det är han som ser sex eller sju agenter i grå hattar, dvs. förnimbar IF. Samtidigt kan man argumentera för att det även förekommer icke-förnimbar IF, eftersom karaktären/fokalisatorn tänker på agenterna som att de vore dockor i den sista meningen.

Ett exempel på en redogörelse från en rapportör förekommer i följande utdrag:

Efter en mycket kort process frikändes han. Rättegångshandlingarna finns nu inte längre tillgängliga. Att det hela verkligen hänt, och att Friedrich Meisner befunnit sig i Lübeck vid denna tid, det vet man från ett brev adresserat till en i staden verksam fransk diplomat, Henry Coidon (Mfv, s. 13–14).

Citatet visar att det är en rapportör som uttalar sig, eftersom denne stöder sina utsagor, om att Meisner ska ha vistas i Lübeck, genom att hänvisa till en källa i form av ett brev. Längre fram i textavsnittet diskuterar rapportören om brevets trovärdighet som källa. Brevet jämförs också med ett annat brev (Mfv, s. 14), vilket visar att rapportören bemödar sig om att fram-

ställningen ska vara vederhäftig. Följande citat är ett exempel på förnimbar IF: ”Nu såg han tydligt stupet, trettio meter rakt ner, inga avsatser, bara rakt ner tills marken och buskarna tog vid. Det måste vara buskar eller kanske små träd: han såg inte så noga. Men förföljarna såg han” (Mfv, s. 12). Karaktären/fokalisatorn betraktar ett stup och långt där nere varseblir han sina förföljare; han är däremot inte lika säker på om det är mindre träd eller buskar som han ser. Exemplet visar på den subjektiva och begränsade synvinkel som en karaktär har. Informationen, om att det var trettio meter ner till marken, kan vara karaktärens grova uppskattning av avståndet – men det finns även en möjlighet att det är den externe berättaren som förmedlar detta.

Ett svårbedömt textavsnitt återges nedan:

Bergen finns fortfarande kvar. Skogarna är emellertid till största delen borta nu. På en etsning från 1822 kan man dock ännu se hur mäktiga skogarna var just i denna trakt. Konstnären, Franz Cromer, kallar partiet för ”romantiskt landskap”. Inne i grottan vilar sig nu endast det delvis uppruttnade liket av en katt (Mfv, s. 26).

Det finns mycket som tyder på att dessa meningar yttras av en rapportör. Man kan tolka citatet som att rapportören i alla fall vill få det att framstå som att rapportören har besökt platsen och därmed sett bergen samt den lilla skog som finns kvar. Vem som yttrar den sista meningen är dock inte lätt att avgöra. En tolkning är att rapportören har sett kattens kvarlevor efter att ha besökt grottan. En annan möjlighet är att det är en mycket välinformerad extern berättare, som gör anspråk på att vara en allvetande berättare, som återger meningen om den döde katten. Alternativt skulle den externe berättaren kunna ligga bakom hela citatet, men formuleringarna påminner mer om en rapportör. Genom att framställningen är mångtydig skapas det en osäkerhet om det är en eller två röster involverade. Ett annat exempel där osäkerheten inte är lika stor, gällande samma fråga, förekommer i utdraget nedan:

Han hette Friedrich Meisner, var född i Constance för fyrtiosex år sedan, och hans ansikte var nu urgröpt och smutsigt som det inte hade varit på många år. […] Och det som alla först av allt fäste sig vid, det som omtalas som ett särmärke i alla protokoll, kindknotorna, de som en gång gjort att hans lekkamrater kallat honom ”mongolen”, de var nu ännu mer framträdande än förut (Mfv, s. 22–23).

Den första meningen indikerar tydligt att det är en extern berättare som yttrar dessa ord. Att den välinformerade berättaren beskriver Meisners ansikte som ”urgröpt och smutsigt” visar

att berättaren kan beskriva i detalj hur Meisner ser ut vid ett enskilt tillfälle. Detta skulle aldrig en rapportör kunna göra, eftersom den information som man får i romanen indikerar att rapportörens efterforskningar genomförs lång tid efter Meisners död. Den andra långa

meningen är något oklar, eftersom den hänvisar till flera protokoll där Meisners kindknotor beskrivs som framträdande. Eftersom kindknotorna omnämns som ”mer framträdande än förut” tyder detta på att det är en extern berättare som också återger den andra meningen. Att protokollen omnämns är förmodligen bara ett villospår för att läsaren ska bli osäker. Såsom texten fortsätter blir det än mer tydligt att det inte kan vara en rapportör som förmedlar informationen, eftersom Meisner här beskrivs som en ”dystert blickande grottfånge […]” (Mfv, s. 23).

Följande exempel visar hur EF via en extern berättare övergår till förnimbar IF genom en karaktär/fokalisator i storyn:

Till skogsbrynet var avståndet bara hundra meter. När de gick in i skogen vände sig Vävaren om. Byn var fortfarande stilla och nästan död i solen, men från den gård de lämnat såg han en kvinna springa med korta fumliga steg. Det enda ljud som hördes var bräkandet från en get (Mfv, s. 33).

Texten återges av en extern berättare som också är fokalisator i de två första meningarna. Det handlar alltså här om EF. Samtidigt får man information i den andra meningen om att

Vävaren vänder sig om, vilket är en indikation på att karaktären är på väg att bli fokalisator. I början på den tredje meningen finns det en viss osäkerhet gällande vem som förnimmer byn. Eftersom byn beskrivs som ”nästan död i solen” är det troligt att det fortfarande rör sig om EF. Det är inte särskilt troligt att Vävaren, genom icke-förnimbar IF, skulle tänka på byn på detta sätt. I den andra delen av meningen får man emellertid genom verbet ”såg” klara besked om att det är Vävaren som varseblir kvinnan. Här rör det sig således om förnimbar IF. Den sista meningen i citatet kan tolkas på två olika sätt. För det första kan det fortfarande röra sig om förnimbar IF. I så fall är det Vävaren som hör den bräkande geten. För det andra finns möjligheten att den externe berättaren åter har blivit fokalisator, dvs. EF. Jag håller det för mest troligt att Vävaren fortfarande är fokalisator: eftersom han varseblir kvinnan bör han rimligen även kunna höra getens bräkande. Av den fortsatta romantexten får man dock inget klart besked på den punkten (Mfv, s. 33). Det följer ett exempel där en extern berättaren även är fokalisator: ”Följande morgon gjorde de varandra sällskap på en promenad. De gick snett över gården, förbi stallet, sedan tvärt ner mot sjön. Efter femtio meter var båda uppslukade av

den lätta vegetationen. Ingen såg dem gå” (Mfv, s. 45). Här redogör en extern berättare för hur två agenter går på promenad. Den sista korta meningen fastslår också att ingen förutom den externe berättaren såg när de gick iväg. Det finns sålunda inga tvivel om att det rör sig om EF här.

Ett exempel där Meisner själv återger en tidigare händelse för karaktären Maria förekommer i följande passage: ”Herr von Paradis krävde att jag omedelbart skulle ’frige’ flickan. Jag förklarade att hon var fri, men att jag gärna ville slutföra behandlingen. Han hotade mig då med ett draget svärd” (Mfv, s. 93). I denna scen har vi en karaktärsbunden berättare där Meisner berättar om en tidigare episod från sitt liv. Meisner är i detta exempel även ett berättande jag som beskriver en händelse som det upplevande jaget har varit med om i det förflutna. Meisners redogörelse kommenteras därefter av en rapportör på följande vis:

När det gäller faderns svärd får man tro Meisner. Underhållet till Maria Theresa von Paradis finns belagt i kejsarinnans hovstat; papperen är gula och spröda, men texten är än i dag mycket tydlig. Behandlingen varade från den nionde januari 1777 till den tjugofjärde maj samma år. Den tjugosjätte maj lämnade Meisner Wien (Mfv, s. 94).

Rapportören hänvisar till autentiska dokument som visar att Meisner tycks ha lämnat Wien två dagar efter att behandlingen av flickan von Paradis upphörde. Att dokumenten beskrivs som ”gula och spröda” bidrar till att förmedla en trovärdighet gällande utsagorna, eftersom informationen indikerar att rapportören har läst dokumenten. Man får även besked om att det går att läsa texten utan några problem, eftersom den beskrivs som tydlig. Brantly (2007) uppmärksammar att det är välkänt att den historiske personen och magnetisören, Franz Anton Mesmer, gjorde ett försök att bota den blinda pianisten Maria Theresa von Paradis (Brantly 2007, s. 322). Som jag tidigare nämnt är karaktären Meisner löst baserad på den verklige Mesmer. Av citat ovan kan man således konstatera att en rapportör här förmedlar

kontrafaktiska uppgifter, eftersom Meisner påstås ha behandlat Mesmers patient.

7.2 Exempel från kapitel där Selinger är berättare

Kapitel två är det första kapitlet i romanen där Selinger är berättare. Det som skiljer ut det andra kapitlet från de flesta andra kapitlen, som skildras av Selinger, är att det inte finns några datumangivelser gällande läkarens dagboksskrivande i det här kapitlet. Detta fenomen

upprepas i det sista kapitlet, det sextonde, där det endast finns en explicit hänvisning till dagboken (Mfv, s. 220). I de övriga kapitlen där Selinger är berättare (kap. 4, 8, 10, 12 och 14)

förekommer däremot alltid datumangivelser. I samtliga kapitel som omnämns under rubrik 7.2 figurerar det inte heller någon rapportör eller extern berättare. En datering från den 10 november får illustrera hur Selinger redogör för hur Seefonds innevånare verkar reagera på att läkaren ska bli Meisners kontrollant. Där kan man läsa:

Min hustru kom i går in och meddelade förtjust att hela staden fullkomligen kokar av upphetsning. De mest fantastiska rykten är tydligen på gång. […] Hon förklarade sig vara stolt över mig: alla talade om att jag skulle biträda Meisner i hans behandlingar (Mfv, s. 110–111).

Här har vi alltså en karaktärsbunden berättare som återger de rykten som hustrun har hört florera. Adverbet ”i går”, i den första meningen, ger en tydlig tidsangivelse om att hustruns berättelse ligger åtskilliga timmar tillbaka i tiden. Selinger är här således ett berättande jag som återger delar av den information som hustrun tidigare har förmedlat. Ett exempel på när två mikro-narrativ hakar i varandra återges i ett textavsnitt där Selinger redogör för hur han tidigare har fått höra en historia av sin kollega, Steiner:

I går berättade han [Steiner] en rolig historia för mig. En man hade kommit in i staden, strax efter morgonväkten, ensam så när som på sin betjänt. Han kom med vagn och tog in på ett gäst- hus. När hans betjänt hade sovit några timmar kom han ner och berättade för två kryddbods- betjänter att hans herre var undergörare! Han var regnmakare! (Mfv, s. 61)

Här återger en karaktärsbunden berättare i form av Selinger hur han dagen innan har fått höra Steiners historia. Det berättande jaget återberättar således vad det upplevande jaget tidigare har erfarit. I Steiners berättelse finns det dessutom en annan kort innesluten berättelse, i de två sista meningarna, eftersom man får veta att någon som beskrivs som en betjänt har berättat att hans herre kan framkalla regn. För att delge information om vad som händer i Seefond

återberättar Selinger ofta sådant som han har fått höra av sin hustru, av Steiner eller av någon annan, vilket exemplen ovan får illustrera.

Nedan följer ett exempel där Selinger återger ett av Meisners anföranden i efterhand:

När tystnaden varat i nära fem minuter bröt Meisner den och började tala. Jag kan nu inte exakt återkalla hans ord i mitt minne. Så mycket stod i alla fall klart, att han i sitt korta anförande behandlade den periodiska växlingen i människornas liv, himlakropparnas inflytande på dessa växlingar, och parallellen mellan havets ebb och flod i människans organism (Mfv, s. 114).

I mening två framgår det att det berättande jaget har vissa svårigheter att minnas vad Meisner talade om. Eftersom Selinger har noterat de här uppgifterna i sin dagbok redan dagen efter Meisners anförande (Mfv, s. 114) bör läkarens redogörelse stämma relativt väl överens med vad som yttrades. Jagberättarens framställning bidrar ändå till att förmedla en bild av hur svårt det kan vara att återge något som någon har yttrat – om så bara ett dygn tidigare – på ett rättvisande sätt. Genom den framförda reservationen, i citatets andra mening, påminner Selingers redogörelse här om vissa av de utsagor som yttrades av en rapportör under rubrik 7.1.

Ett exempel på ett upplevande jag förekommer i texten när Selinger hör – vid ett av flera tillfällen – sin dotter spela piano: ”Min dotter spelar åter. Jag hör hennes älskade b-mollsonat genom golvet: överslätande, vemodig, som en tillflykt undan mina tankar. Jag blundar hårt och lyssnar” (Mfv, s. 139). Här har vi alltså en karaktärsbunden berättare som har sin uppmärksamhet riktad mot dotterns pianospel. Verben ”hör”, i den andra meningen, och ”lyssnar”, i den tredje meningen, indikerar tydligt att detta lyssnande sker i nuet. Det rör sig således om förnimbar IF där Selinger är fokalisator. Efter att Meisner har botat Maria accepterar Selinger ett erbjudande om att bli magnetisörens kontrollant (Mfv, s. 110). Hur läkaren utför denna syssla kan en dagboksanteckning från den 25 februari illustrera: ”Kvinnan Keisers bukmått hade gått ned till trettiosex tum. Jag mätte henne själv. Siffran är ställd utom allt tvivel, även om obetydliga differenser måste uppstå beroende på var man mäter henne” (Mfv, s. 169). Det berättande jaget återger här att han tidigare har mätt bukmåttet på en av Meisners patienter. Även om mätningen är säkerställd så nämner Selinger att det kan uppstå obetydliga skillnader beroende på var mätningen sker. Här får man naturligtvis anta att det fortfarande är patientens buk som åsyftas och inte andra delar av kroppen. Att jagberättaren ändå framför denna försiktiga reservation kan tolkas som ett implicit budskap om att även mätningar – dvs. uppgifter som baseras på kvantitativa data – alltid innehåller ett visst mått av osäkerhet. Längre fram i textavsnittet konstaterar Selinger också att ”vissa felmarginaler” måste man godta (Mfv, s. 169).

Under Meisners rättegång återger Selinger ett samtal som han har haft med en av domarna. Av samtalet framgår det att båda männen upplever en stor osäkerhet gällande magnetisören. I denna passage kan man läsa:

Han sade sig också ha svårt att bedöma Meisner som person. Allting är så motstridande och oklart, suckade han, varje vittnesmål lägger till de övriga en ny och okänd komplikation. Han är en blandning av falskhet och ärlighet, av det som kan dokumenteras och av fri fabulering.

Vi känner oss osäkra inför honom. Jag höll med dem (Mfv, s. 225).

Citatet visar inte bara att Selinger och domaren är ambivalent inställda angående Meisners skuldbörda: den tredje meningen bör betraktas som en explicit markering om hur narrativet kring karaktären Meisner är uppbyggt. Genom denna metakommentar får man en tydlig signal om att flera av de uppgifter som tidigare har förmedlats, gällande Meisner, bör man inte hysa alltför stor tilltro till.

7.3 Exempel från romanens elfte kapitel

I det här kapitlet, där Meisner förövrigt blir avslöjad, skildras folkets förväntningar på magnetisören i följande scen:

[…] de som betalat mest och därför hade kommit närmast undret, de som var sjuka eller trodde sig sjuka men i varje fall visste en sak: att de kunde betala, antingen direkt med guld- mynt eller indirekt genom att föra honom på tal i de rätta sammanhangen och till de rätta personerna; rummet var fullt, och värmen låg som en ångande fuktighet över dem alla, och han stod där till sist, Meisner, undergöraren, den helgade, han som skulle frälsa dem från deras pinor och från deras förbannelser (Mfv, s. 180).

Den suggestiva scenen ovan berättas av en extern berättare. Det är tydligt att berättaren är ytterst välinformerad. Därför kan man tala om en allvetande berättare – eller i alla fall någon som ligger väldigt nära en allvetande berättare – eftersom berättaren har kännedom om ett helt kollektivs tankar och känslor. Det rör sig om EF i detta fall, eftersom den externe berättaren även förnimmer folkmassan och Meisner utifrån fiktionen.

I tidigare och senare kapitel i romanen återger jagberättaren Selinger alltid sina möten med Meisner i efterhand via dagboken. I det elfte kapitlet förmedlas dock en scen – där även Selinger är återgiven i tredje person – där de båda möts strax före avslöjandet. I texten kan man läsa följande: ”Där lyste ljuset mycket klart. De stod nära varandra, och Selinger såg att Meisner hade druckit. Dragen var avslappnade och de skarpa ögonen var diffusare än han mindes att de varit någon gång förut” (Mfv, s. 184). I citatet återger en extern berättare de två karaktärernas möte. I den första och i början på den andra meningen är det också berättaren som är fokalisator, dvs. EF. Därefter övergår synvinkeln till Selinger, eftersom han är subjektet som förnimmer objektet Meisner. Genom förnimbar IF ser karaktären/fokalisatorn Selinger Meisners ögon och avslappnade drag. Någon rapportör figurerar inte i det här korta men dramatiska kapitlet (Mfv, s. 180–187), som kan sägas utgöra berättelsens peripeti.

7.4 Konklusioner

För att rekapitulera så handlade uppsatsens första frågeställning om hur Mfv är konstruerad berättartekniskt, samt om vilka typer av berättare som man kan identifiera i verket? Som Bredsdorff (1991) tidigare har uppmärksammat kan man skönja en tydlig struktur, gällande berättarteknik, genom att följa romanens kapitelindelning (Bredsdorff 1991, s. 68). I de åtta kapitel där händelserna skildras ur Meisners synvinkel (kap. 1, 3, 5, 6, 7, 9, 13 och 15) förekommer ofta både en extern berättare och en rapportör. I de två kapitel som har

analyserats ovan, gällande Meisner, berättar den externe berättaren om olika situationer som Meisner befinner sig i. I dessa scener förekommer också EF, men det händer även att

synvinkeln övergår till en karaktär i storyn. Ofta är Meisner fokalisator genom förnimbar eller icke-förnimbar IF. Vid några enstaka tillfällen förekommer det också att Vävaren eller någon annan karaktär är fokalisator.

Agrell (2014) anger Mfv som ett exempel på den kontrafaktiska historieskrivning, inom skönlitteraturen, som Enquist propagerade för i en recension av den historiska romanen Livsdagen lång (Agrell 2014, s. 9–10). I analysen ovan kan man konstatera att en rapportör ibland förmedlar kontrafaktiska uppgifter. Bland annat hävdar rapportören att Meisner skulle ha behandlat Maria Theresa von Paradis (Mfv, s. 94), som var patient till den historiske personen Mesmer (Brantly 2007, s. 322). Genom att ofta föra källkritiska resonemang

bemödar sig dock rapportören om att framställningen ska framstå som trovärdig. Rapportören hänvisar också till Selingers dagbok och protokoll, som två källor som kan bringa klarhet angående Meisners förehavanden i Seefond (Mfv, s. 48 och 82). Ofta framgår det tydligt vilka avsnitt som förmedlas av en rapportör respektive en extern berättare. I vissa fall är det dock svårare att avgöra detta, som i det tidigare anförda exemplet med den döde kattens kvarlevor i grottan (jfr Mfv, s. 26). Man kan också fråga sig varför en rapportör skulle nämna den

sistnämnda informationen, eftersom den är irrelevant och avviker därmed från rapportörens vanligen sakliga framställning. Förmodligen rör det sig om ett av de villospår som förmedlas i romanen. Här kan man jämföra med Brantlys exempel där hon beskrev en digression om en bro som överflödig, eftersom Meisner enligt uppgift aldrig passerade bron (jfr Brantly 2007, s. 328).

I kapitel ett och tre är Meisner inte bara fokalisator i flera scener: vid vissa tillfällen är han också berättare. När Meisner berättar om sin tid i Wien för Maria (Mfv, s. 90–93) är han både en karaktärsbunden berättare i fabulan och ett berättande jag, som återger vad det upplevande jaget tidigare har erfarit.

vad som tidigare har hänt samt fungerar som en ingång till läkarens tankevärld (Bredsdorff 1991, s. 71). Att dagboken utgör en vital komponent i romanens berättarstruktur är uppenbart. Som tidigare nämnts fungerar dagboken som en källa för den rapportör som försöker, eller i alla fall ger sken av, att kartlägga Meisners förflutna. I dagboksanteckningarna redogör det berättande jaget för vad Selinger tidigare har varit med om. Vanligen innehåller dagboken noteringar som återger sådant som har inträffat ett eller högst några dygn tidigare. Vid något enstaka tillfälle förekommer det att Selinger istället är ett upplevande jag. I analysen angav jag bland annat hur läkaren vid ett tillfälle lyssnar koncentrerat på Marias pianospel (Mfv, s. 139). Eftersom meningarna är återgivna i presens indikerar detta tydligt att Selingers

lyssnande sker i nuet.

Det förekommer inte någon rapportör eller extern berättare i de sju kapitel där Selinger är berättare (kap. 2, 4, 8, 10, 12, 14 och 16) – vilket innebär att informationsflödet här begränsas, med ytterst få undantag, till jagberättarens subjektiva och begränsade synvinkel. Bredsdorffs beskrivning att Selinger observerar andra utan att någon egentligen tar någon större notis om läkaren (Bredsdorff 1991, s. 69), kan därför ses som en träffande karaktäristik.

Analysen har även visat att Selingers dagboksnoteringar ibland innehåller mikro-narrativ i form av korta inneslutna berättelser. Det kan till exempel handla om sådant som Selingers hustru eller Steiner har berättat tidigare. Mikro-narrativen bidrar sålunda till att hålla jagberättaren, och därigenom även läsaren, informerad om vad som händer i Seefond. Jag menar att Selingers berättande även fyller en annan viktig funktion i romanen. I analysen framgår det att Selinger, som Meisners kontrollant, ibland framför olika

reservationer i sina anteckningar om Meisners verksamhet (Mfv, se t.ex. s. 114 och 169). Eftersom Selinger är läkare är det också naturligt att han uttalar sig med försiktighet. Enligt min mening kan Selingers återkommande reservationer tolkas som ett implicit metanarrativ om hur svårt det är att komma fram till säker kunskap. Efter att ha mätt bukmåttet på en av Meisners patienter nöjer sig läkaren till sist med att konstatera att somliga felmarginaler behöver man acceptera (Mfv, s. 169). Brantly (2007) belyser den motsägelsefulla information som ofta förmedlas i narrativet om Meisner. Att romanen mycket medvetet skildrar historia som en vetenskap som bygger på olika tolkningar framhävs också av Brantly (s. 328). Mina iakttagelser ovan angående rapportörens funktion i narrativet bekräftar sålunda Brantlys slutsatser. Enligt min uppfattning så påminner Selingers försiktiga anteckningar, gällande Meisners verksamhet, i mångt och mycket om flera av de utsagor som förmedlas av en rapportör. Både Selinger och rapportörens framställning innehåller ofta garderingar och resonemang om vad som är fakta och vad som bygger på rena spekulationer. Till skillnad från

rapportörens vid vissa tillfällen kontrafaktiska och ibland även otillförlitliga framställning, så bemödar sig Selinger om att aldrig medvetet föra någon bakom ljuset. Denna omständighet kan betraktas som en bitter ironi, eftersom det är just detta som läkaren gör sig skyldig till genom att bli magnetisörens kontrollant.

Bredsdorff anser att det elfte kapitlet avviker från de övriga. Han menar att en allvetande berättare här intar ett slags örnperspektiv genom att beskriva folkets känslor och förväntningar på Meisner (Bredsdorff 1991, s. 82–83). Jag menar liksom Bredsdorff att man kan urskilja tydliga avvikelser angående narrativet i detta kapitel. Den externe berättaren skildrar scenen, när en förväntansfull folkmassa väntar på Meisner (Mfv, s. 180–181), med en påtaglig berättarnärvaro. Den externe berättaren är också fokalisator och kan via EF förmedla den stämning som delas av ett helt kollektiv. Vi har alltså att göra med en ytterst välinformerad extern berättare, som skiljer ut sig från berättandet i tidigare kapitel. En annan viktig skillnad är att Selinger är ett upplevande jag när han konfronterar Meisner. Deras möte skildras vid detta tillfälle i nuet istället för att återberättas i dagboken, vilket alltid är fallet i de kapitel där Selinger är jagberättare. Och genom förnimbar IF upptäcker fokalisatorn Selinger bland annat att Meisner är berusad (Mfv, s. 184–185). Slutligen illustrerar kapitlet hur ett helt kollektiv tvärt byter åsikter när nya graverande fakta uppdagas.

8. Karaktärsanalys

Analysen om de viktigaste karaktärerna är uppdelad i sex underrubriker. Under rubrik 8.1 till och med 8.5 lyfter jag fram och kommenterar viktiga observationer angående de fem

karaktärerna. Här används även de fem, under rubrik 5.4, beskrivna analyskategorierna. Under rubrik 8.6 diskuteras resultatet. Här besvaras även uppsatsens andra forskningsfråga. Under den här rubriken diskuteras också analysens resultat i relation till tidigare forskning. 8.1 Handlingar

Meisners tålmodiga behandling av Maria visar sig vara framgångsrik: hon får så småningom tillbaka synförmågan (Mfv, s. 88–103). Här visar Meisner att han är kapabel att handla på ett sätt som är positivt för andra. Även om det förekommer partier i romanen där Meisner är både klarsynt och ärlig så signalerar dock normen i verket att Meisner är en otillförlitlig berättare. Han begår också flera klandervärda och negativa handlingar. Meisner får till exempel bönderna i en by att tro att han kan framkalla regn (Mfv, s. 15). Till skillnad från Selinger, som ofta beklagar sig över att hans patienter inte betalar tillräckligt för hans tjänster (Mfv, s.