Tankar och minnen

När Meisner har lyckats övertyga merparten av människorna i Seefond om sin storhet tänker han på verksamheten som ett konstverk, som är på väg att nå sin fullbordan. Samtidigt har han nått ett tillstånd av hybris, vilket han är medveten om. Meisner upplever det som att ”högmodet ingår i konstverket” (Mfv, s. 154). Han tänker också att högmodet ger honom den kraft som är nödvändig för att människorna ska behålla tron på hans förmåga. Meisner anser att han behöver vara upphöjd om han ska kunna lyfta människorna till en högre nivå (Mfv, s. 154). Meisner är också medveten om att när han får för mycket makt så är det lätt att förlora kontrollen. Det svåra är därför att hålla tanken på makten, och vad den kan åstadkomma, utanför sitt medvetande så länge som möjligt (Mfv, s. 52). Meisner minns även den tid då han var en framgångsrik magnetisör i Paris. Han tänker här tillbaka på den tid när han var mitt uppe i ett flöde där ingenting kunde gå fel (Mfv, s. 72–73). I Seefonds häkte klandrar Meisner sig själv för att han lät händelserna gå utanför hans kontroll. Han konstaterar att han borde ha nöjt sig med de mindre fallen, men att framgången blev honom övermäktig. Meisner klandrar däremot inte Selinger, eftersom det hör till spelets regler att man kan bli avslöjad (Mfv, s. 207).

vanmakt. Ibland funderar han på att lämna läkaryrket för att istället bli klädeshandlare, vilket var hans faders yrke. Selinger är inte troende (Mfv, s. 58). Han nämner att han har ärvt denna övertygelse från sin fader (Mfv, s. 194). Vid ett tillfälle – när han funderar över om han ska anta Meisners erbjudande att bli dennes kontrollant – säger sig Selinger vara ”medveten om att Meisner spelat ut min hederlighet mot mig själv […]” (Mfv, s. 110). I det här skedet av berättelsen, dvs. kort tid efter att Meisner har botat Maria, anser Selinger att Meisner framstår som oövervinnelig (Mfv, s. 111). Läkaren slits senare mellan tanken om han har anträtt den rätta vägen, som Meisners kontrollant, eller om magnetisörens verksamhet är ett enda stort bedrägeri, vilket Steiner påstår (Mfv, s. 168–169). När Selinger till slut inser att det är han som har hjälpt bedrägeriet att få fotfäste i staden känner han sig nedstämd. Men han måste ändå erkänna för sig själv att Meisner trots allt gav Maria synen tillbaka (Mfv, s. 178). Selinger menar också att Meisners rättegång kan betraktas som en rättegång om ett konstverk, som gjorde stadens innevånare levande under en kort period (Mfv, s. 195). Den tvivlande Selinger framkastar också tanken att även om Meisners värld är en lögnaktig och grotesk värld, så är den på sätt och vis mer levande än den verkliga världen (Mfv, s. 221). Selinger tänker även på några av de kvinnliga patienter som faktiskt tillfrisknade tack vare magnetisörens behandling. Selinger är självkritisk och ifrågasätter om han eller någon annan läkare i Seefond skulle ha kunnat bota dessa kvinnor med de vedertagna medicinska

behandlingsmetoderna (Mfv, s. 212–214). Läkarens funderingar bidrar till att nyansera bilden av Meisners gärningar i Seefond. Samtidigt saknar Selinger vital information om Meisners tidigare handlingar. Selinger vet ju inte vad läsaren vet: att magnetisören bland annat har gjort sig skyldig till mord.

Steiners tankar återges mycket sällan i romanen. Man får dock veta att han känner sig förbittrad på Selinger när denne har beslutat att Meisner ska få behandla Maria (Mfv, s. 79). När Steiner är på väg hem en regnig afton märker han inte heller att han blir blöt, eftersom han tänker så intensivt på Meisner (Mfv, s. 80). Man får också veta väldigt lite om vad Maria tänker. Vid ett tillfälle funderar hon på de plötsliga omsvängningar, mellan lycka och

nedstämdhet, som förmedlas i verk av de romantiska författarna, som hon har hört folk tala så ofta om. Maria konstaterar att detta skrivsätt måste handla om ett tillfälligt mode (Mfv, s. 81). Förutom den tidigare nämnda informationen, där Vävaren känner sig obekväm i de nya kläder som Meisner har köpt åt honom (Mfv, s. 46), förmedlas inte Vävarens tankar eller minnen i Mfv.

8.6 Konklusioner

Uppsatsens andra forskningsfråga handlade om hur de centrala karaktärerna i Mfv gestaltas, och hur karaktärernas olika egenskaper bidrar till berättelsen som helhet? Det första man lägger märke till är att karaktärerna Meisner och Selinger får överlägset mest utrymme i texten. Meisner är också den romanfigur som de andra karaktärerna behöver förhålla sig till. Tack vare Meisners framgångsrika behandling av Maria hamnar Selinger i en position där han känner både tacksamhetsskuld och beundran för magnetisören. Läkaren ignorerar därför Steiners varningar och accepterar erbjudandet att bli Meisners kontrollant (Mfv, s. 109–110), vilket medför att denne kan utöka sin verksamhet. Den tvivlande läkaren visar dock att han kan ta ställning när saker sätts på sin spets. Genom sitt, ur förnuftssynpunkt, positiva handlande avslöjar Selinger Meisners bedrägeri, vilket medför att folket tar ut sin vrede på magnetisören som fängslas och misshandlas (Mfv, s. 186–190 och 193). Selinger försöker objektivt bedöma Meisners olika gärningar i Seefond, vilket visar på läkarens hederlighet. Den samlade bild han får beträffande Meisner är oklar, eftersom magnetisören även gjorde en del goda gärningar (Mfv, s. 195). Det finns således en dramatisk ironi i narrativet, eftersom Selinger inte är lika välinformerad som läsaren. Som Shideler (1984) belyser så kan inte läsaren dela Selingers tvivel angående Meisners skuldbörda, eftersom läsaren vet att magnetisören tidigare har begått ett mord (Shideler 1984, s. 39).

Den rationelle Steiner kan betraktas som Selingers raka motsats, som den äldre läkaren ofta jämför sig med. Vid vissa tillfällen önskar Selinger att han skulle vara mer som Steiner, som han beskriver som en man som alltid befinner sig i verkligheten (Mfv, s. 202). Selinger vet att han inte är lika principfast som Steiner och föredrar istället att ha ett ambivalent förhållande till dikotomin mellan förnuftet och tron, vilket leder till att han blir ett tillfälligt offer för magnetisörens manipulativa kraft.

Den upprepade information som man får om de fem karaktärerna är konsekvent återgiven i texten, även om den här typen av upplysningar är mer sparsamt återgiven gällande Steiner och Maria. Att man får veta att Vävaren följer Meisner som om han vore dennes skugga vid tre tillfällen (Mfv, s. 31, 75 och 155), visar på den undergivna position som Vävaren har i förhållande till Meisner. Bals omnämnande om principen om upprepning för att beskriva karaktärer (Bal 2017, s. 113–114) överensstämmer sålunda väl på ett verk som Mfv. Jag menar att det är tydligt att olika former av upprepningar medför att karaktärer blir

förutsägbara, vilket också Bal gör gällande. Hon framhäver även den viktiga reservationen att karaktärer bör bedömas efter sina egna måttstockar, eftersom de inte är människor (Bal 2017, s. 110–111). Genom upprepningarna uppstår det en förväntan om hur karaktärerna ska

uppträda under berättelsens gång. Att Selinger inte kan avfärda sitt tvivel – med undantag för den scen där Meisner avslöjas (Mfv, s. 184–187) – medan Steiner hyser en orubblig tro på att Meisner är en bedragare, är ett tillstånd som inte förändras i Mfv. Och när Selinger ser Meisner för första gången så lägger han genast märke till magnetisörens framträdande kindknotor (Mfv, s. 62), som är en återkommande beskrivning angående Meisners utseende. Som jag har visat ovan nämns karaktären Maria nästan alltid i samband med sitt pianospel. När hennes tankar återges i romanen tänker hon på de romantiska författarna, som är på modet, (Mfv, s. 81) vars täta växlingar angående sinnesstämning också passar in på Marias temperament.

Bal belyser hur olika upplysningar om karaktärer medför att det finns en förväntan om att de ska utföra vissa handlingar eller råka ut för vissa saker. Hon exemplifierar med betydelsen av en karaktärs arbete. Om en romanfigur är soldat så är möjligheten stor att soldaten senare kommer att stationeras i ett avlägset land eller stupa vid fronten, även om detta inte är determinerat (Bal 2017, s. 111). Genom att utgå från karaktärernas yrken så kan man skönja liknande mönster i Mfv. De båda läkarna utför exempelvis sina plikter som läkare vid flera tillfällen. Att Steiner förbinder Meisners sår, när denne har blivit svårt misshandlad (Mfv, s. 193), visar att karaktären Steiner gör vad som förväntas av en läkare trots att han är fientligt inställd till magnetisören. Eftersom Meisner är en bedragare finns det även en förväntan om att han förr eller senare kommer att avslöjas, vilket också sker.

Som jag tidigare nämnt uppmärksammar Brantly (2007) Meisners förmåga att skaffa sig makt över andra, samtidigt som magnetisörens irrationella beteende ger tydliga associationer till de romantiska strömningar som var i antågande när romanen utspelar sig. Detta

förhållande bidrar starkt till att skapa den tydliga motsättning som råder mellan Meisners idévärld och den rationalism som Steiner representerar (Brantly 2007, s. 320–321). Efter att ha studerat karaktärernas handlingar, upprepningar, relationer, förändringar samt tankar och minnen, vill jag framföra en tolkning som avviker från Brantlys synsätt. Även om Meisner skaffar sig makt över Vävaren, Maria och Selinger så viker inte Steiner en tum från sin ursprungliga uppfattning om magnetisören. Och fastän Meisners inflytande över Selinger är stort så behövs det bara en enda resolut handling från läkaren för att Meisner ska falla från sin upphöjda position (Mfv, s. 186–187). Ett fall som magnetisören för övrigt har varit med om flera gånger tidigare (Mfv, s. 15 och 199). Meisners påstådda makt kan därmed beskrivas som skenbar, eftersom den bygger på illusionen om ett konstverk.

Meisner kan uppfattas som irrationell, såsom Brantly beskriver, men det går även skönja ett annat mönster i texten angående den här karaktärens beteende. Istället för att tolka Meisner

som irrationell, vars handlande ständigt leder till ett förändrat tillstånd, menar jag att hans beteende är fullt logiskt. Meisner kommer till en plats där han efter hand bygger upp en verksamhet som leder till att han blir framgångsrik och beundrad. Därefter blir han arrogant och uppnår ett tillstånd av hybris, vilket leder till ett avslöjande som slutar med rättegång. Genom förfrågningar får Selinger reda på att Meisner har befunnit sig i liknande situationer i Wien, Nürnberg och Paris (Mfv, s. 199). Shideler uppmärksammar att romanen börjar och slutar med att Meisner är fånge (Shideler 1984, s. 39). Det här mönstret handlar således om att Meisner går från att vara inspärrad, på ett eller annat sätt, till att bli fri för att återigen bli inspärrad. Man skulle kunna betrakta dessa händelser som viktiga yttre förändringar eftersom de inträffar på olika platser. Jag menar dock att det snarare handlar om upprepningar. Meisner är också medveten om sitt upprepade beteende, men han varken kan eller vill förändra sig. Redan i den inledande scenen i grottan tänker magnetisören på sitt beteende som ”en vana” och att det varje gång krävs en viljeansträngning för att resa sig på nytt, medan fallet alltid sker per automatik (Mfv, s. 8). Att Meisner tänker på sitt beteende som en vana gör det svårt att beskriva magnetisören som irrationell utifrån karaktärens egna bevekelsegrunder. Eller annorlunda uttryckt: att stiga och falla utgör Meisners naturliga tillstånd.

Att Meisner betraktar sin verksamhet – när den närmar sig sin fullbordan – som ett konstverk, vilket ger honom hybris (Mfv, s. 154), ligger dock helt i linje med det romantiska konstnärsidealet. Bredsdorff (1991) identifierar, via Meisner, en länk mellan förräderiet och konsten. Han uppmärksammar också att Meisners rättegång av Selinger uppfattas som att det är ett konstverk som står åtalat, eftersom folket lät sig förföras av en illusion om att Meisner skulle kunna göra deras liv bättre (Bredsdorff 1991, s. 73). Jag är här benägen att hålla med Bredsdorff. Selinger tänker här att Meisner byggde upp en illusion – och genom att folket och läkaren lät sig ryckas med, trots bättre vetande, så blev de alla medskapare till ett bedrägligt konstverk, som gjorde dem mer levande för en kort tid (jfr Mfv, s. 195).

Även om flera av karaktärerna genomgår viktiga yttre förändringar så är det enligt min mening enbart Selinger som genomgår en betydelsefull inre förändring. Shideler (1984) menar också att Selinger utvecklas, eftersom läkaren är mer klarsynt i slutet av romanen. Shideler tycker sig se en progression här, eftersom han anser att Selinger är ganska naiv i början av berättelsen (Shideler 1984, s. 39). Även om jag inte håller med Shideler om att Selinger är så oskyldigt omedveten i början, är det ändå tydligt att läkaren har förändrats, tack vare sina nyvunna insikter, mot slutet av romanen (Mfv, s. 215). Den klarsynte Selinger inser här att genom Meisners agerande så tvingades han själv att ta ställning. Dessa erfarenheter har gett läkaren nya vitala insikter.

Medan Meisner är en karaktär vars gestaltning ligger mycket långt ifrån normalt mänskligt beteende så uppvisar Selinger egenskaper som i vissa avseenden gör karaktären mänsklig. Jag menar att romanens narrativ, som helhet, bidrar till att producera det som Bal kallar en karaktärs-effekt (Bal 2017, s. 105) gällande Selinger. Liksom många människor känner sig Selinger ofta otillräcklig, och han funderar över om det han håller på med är meningsfullt (Mfv, s. 58–59). Selinger är mycket fäst vid sitt enda barn (Mfv, s. 67–68 och 105), och läkarens vardagliga liv i Seefond går sin gilla gång tills några omvälvande

händelser så småningom leder till att han tvingas ta ställning, vilket utgör romanens peripeti. Selinger väljer här att göra det moraliskt korrekta – men han känner också en viss vånda inför sitt oåterkalleliga beslut (Mfv, s. 178–179), vilket också är ett mycket mänskligt beteende. Slutligen vill jag betona att karaktären Meisner fyller flera viktiga funktioner för berättelsen som helhet. Magnetisören bidrar till Marias yttre förändring och Selingers inre förändring, samtidigt som han är Steiners antagonist och Vävarens herre.