Bränderna som drabbade Sverige under sommaren 2018 var av katastrofala mått. De var unika i sin omfattning, men som katastrof betraktad har Sverige tyvärr fått sin beskärda del de senaste åren. Tsunamikatastrofen 2004, stormen Gudrun 2005 och branden i Västmanland 2014. Även kriser skapade av mänsklig hand har drabbat oss, som säkerhetskrisen på Transportstyrelsen 2017. Slutsatsen av alla dessa händelser är att Sverige behöver stärka sin krisberedskap avsevärt.
Nationellt säkerhetsråd under statsministern: Alliansen vill att regeringens krisledningsorganisation ligger i Statsrådsberedningen, som leds av Sveriges
statsminister. På så sätt får Regeringskansliets krisledning en tydligare ställning högre upp i hierarkin jämfört med situationen idag då krisledningen ligger under ett
fackdepartement.
Snabbare och tydligare statlig krisledning: En erfarenhet från den stora skogsbranden i Västmanland 2014 var att krisledningen blev mer strukturerad och metodisk efter statens övertagande då en ny samlad räddningsledning etablerades. Ett möjligt alternativ är att regeringen ges möjlighet att i en kris särskilt förordna om att en viss instans ska ges krisledande befogenhet och beslutsrätt över andra myndigheters resurser.
Bygg ut utbildning av räddningstjänstpersonal: Utbildningen av räddningstjänstpersonal sker främst genom MSB:s utbildningar. Dessa ges på olika nivåer.
Utbildningsverksamheten som idag bedrivs av MSB är dock underfinansierad och tillgodoser till följd av detta inte kommunernas behov av utbildning. Det är viktigt för svensk krisberedskap att utbildningar inom räddningstjänsten ges i en utsträckning som motsvarar kommunernas behov av utbildad personal.
Nationell brandbekämpningsförmåga från luften: Sverige står idag utan ändamålsenliga egna civila resurser för att bekämpa bränder från luften. Erfarenheterna från 2014 och 2018 visar att särskilt brandflyg är ett effektivt sätt att bekämpa skogsbränder och Sverige fick också effektivt stöd genom EU:s krishanteringsmekanism. Alliansen anser
dock att den nationella kapaciteten att bekämpa skogsbränder från luften måste
förbättras. Sjöfartsverkets helikoptrar måste utrustas med brandbekämpningsutrustning. Sverige bör även ha en egen kapacitet vad gäller flygplan med
vattenbombningsmöjligheter, eventuellt i samverkan med andra länder. Sverige bör även verka för att EU:s civila krishanteringsförmåga stärks ytterligare, även genom att EU bygger upp egen kapacitet.
Ökat statligt stöd för skogsbrandsbevakning: Med regelbunden patrullering av
skogsbrandsflyg finns möjligheter att upptäcka brandhärdar i ett tidigt skede. Det ökar förutsättningarna för att avvärja hotande skogsbränder snabbare, innan branden fått spridning.
För att åstadkomma detta anslår vi 780 miljoner kronor extra till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anslaget 2:6 för 2019–2021.
15 En förbättrad migrations- och integrationspolitik
Den humanitära krisen i världen drabbar allt fler. FN:s flyktingorgan UNHCR uppskattar i sin årsrapport för 2017 att 68,5 miljoner människor befinner sig på flykt undan krig och förföljelse. Det är den högsta siffran sedan andra världskriget. Två av tre flyktingar är s.k. internflyktingar, dvs. de befinner sig på flykt i sitt eget hemland. Lejonparten av de flyktingar som flyr undan sitt hemland har flytt till grannländer eller något annat land i deras omedelbara region. Den humanitära krisen i världen är som störst i utvecklingsländerna där uppskattningsvis 85 % av världens flyktingar nu befinner sig.UNHCR uppger att enkom under 2017 tvingades 16,2 miljoner människor att fly. Endast en liten del av alla de som idag flyr undan krig, förtryck och islamistiska terrorgrupper kommer, tillsammans med ett stort antal människor som söker sig bort från fattigdom och misär, till vår del av världen. 2017 uppger EU att 705 000 personer sökte asyl i EU-länderna, det är nästan en halvering från året innan då nästan 1,3 miljoner asylsökningar registrerades.
Även om den humanitära krisen i huvudsak är något som drabbat och drabbar utvecklingsländerna har de sista åren också skakat om både EU och Sverige där det stora antalet flyktingar och migranter orsakat stora påfrestningar i delar av samhället. Det har också blivit tydligt att den politik och de system som finns inte haft förmågan att hantera detta. EU:s gemensamma asylsystem (CEAS) har inte fungerat och
Dublinförordningen (som innebär att asylansökningar huvudsakligen ska behandlas i det land där den sökande först anländer) var inte utformad för att klara av den mängd asylsökande som EU och dess medlemsstater upplevde, inte minst under 2015. Hade Dublinförordningen applicerats på det sätt som var tänkt hade Grekland ensamt burit ansvaret för att hantera asylansökningar från nästan en miljon flyktingar. Resultatet blev istället att flyktingar och migranter inte registrerades i första ankomstlandet utan fritt kunde fortsätta till ex. Tyskland, Sverige och Österrike som tog ett stort ansvar (drygt 80 %) för de som sökte asyl inom EU.
I Sverige kan vi notera en kraftig minskning av antalet asylärenden de senaste åren. Denna minskning ligger i linje med den minskning som skett för EU som helhet. En rad olika åtgärder har spelat in. Överenskommelsen mellan EU och Turkiet som trädde i kraft våren 2016. Tillfälliga gränskontroller infördes i flera av EU:s medlemsstater.
Sveriges egen politik i form av den tillfälliga migrationslagstiftningen, id-krav och striktare gränskontroller har spelat stor roll på antalet asylsökande i landet.
Även om antalet asylsökande har gått ned de två sista åren efter toppnoteringen 2015 då drygt 160 000 människor sökte asyl så kommer vi fortsatt att ta emot ett stort antal människor de närmaste åren. I sin senaste prognos (november 2018) beräknar
Migrationsverket att mellan 16 000 och 33 000 kommer att söka asyl i Sverige 2019, med ett antagande på cirka 26 000. Myndigheten uppger att osäkerheten är stor och bland annat huruvida vi kommer att återgå till den permanenta lagstiftningen med permanenta uppehållstillstånd och mer generösa bestämmelser för anhöriginvandring spelar stor roll. För år 2020 respektive år 2021 ligger antagandet på cirka 33 000 personer per år.
Kristdemokraternas migrationspolitiska utgångspunkt är att värna asylrätten och att Sverige har ett moraliskt ansvar att hjälpa medmänniskor i nöd. Partiet ska vara en garant för en ordnad, human och långsiktigt ansvarsfull migrations- och integrations- politik som erbjuder en fristad för människor på flykt. Utgångspunkten är att försvara öppenheten och den fria rörligheten inom EU. Vi vill se fler lagliga vägar in i unionen. Samtidigt ska vi kunna känna oss trygga i att asylprövningen är rättssäker, eftersom den som saknar skyddsskäl och får nej på sin asylansökan också ska lämna landet.
Att klara de integrationspolitiska utmaningarna – ta itu med utanförskap och
utsatthet, bostadsbrist, klyftan mellan utrikes och inrikes födda på arbetsmarknaden – är centralt för att kunna ha en fortsatt human och ordnad migrationspolitik. Bevekelse- grunden för den kristdemokratiska migrations- och integrationspolitiken är att förmå att ta emot någon mer, inte färre.