6 DISKUSSION
6.2 Den första tiden i skolan
Längsjö och Nilsson (2005) menar att läraren inte bör rätta barnens texter i början eftersom det kan ta ifrån dem sin skrivarglädje. Även några lärare menar att de i början inte vill rätta i elevernas texter utan det de skriver få bli som det blir.
Lärarna berättar att de varierar olika arbetssätt för att eleverna ska få använda alla sina sinnen i inlärningen, och för att de ska få möjlighet att pröva olika tillvägagångssätt, för att ha störst chans att utveckla sina läs- och skrivkunskaper. På liknande sätt skriver Liberg i en rapport från Myndigheten för skolutveckling (2001) att det är betydelsefullt för barns läs- och skrivinlärning att de får arbeta på många olika sätt för att utvecklas.
Samtliga respondenter berättar att de använder ljudmetoden i grunden. Vissa av respondenterna säger även liksom Svensson (1988) att barnen behöver öva den språkliga medvetenheten innan de kan börja ljuda ihop ord. Likaså menar Greaney (2003) att vissa barn klarar av att utveckla sin språkliga medvetenhet på egen hand men dock inte alla. Därför behövs enligt Greaney speciella övningar innan själva läs- och skrivinlärningen för att barn ska kunna ljuda ihop bokstäver till ord. Några av respondenterna berättar om olika övningar för språket som till exempel rim och ramsor.
6.2.2
Förkunskaper som underlättar
Whitely m. fl (2006) och Lundberg (2006) anser att barn som har fått böcker lästa för sig i hemmet har fått en förståelse för vad skriven text är för något och hur den används. De menar också att dessa barn i och med det har ett försprång gentemot de som inte fått böcker lästa för sig. Därför är det betydelsefullt att ha böcker i klassrummet och att läsa högt för barnen under lektionerna, för att alla ska få möjligheten att förstå hur texten används. Några av respondenterna berättade att de läste högt för sina elever och en av respondenterna nämnde dessutom vikten av att läsa högt för barn i och med att alla inte fått böcker lästa för sig i hemmet.
De som förespråkar ljudmetoden bland andra Lundberg och Herrlin (2003) och Liberg (1993) menar att barn behöver vissa förkunskaper för att lära sig läsa. De liksom några av respondenterna menar att barn behöver vara språkligt medvetna innan de kan lära sig ljuda ihop ord. En av lärarna säger att barnen gör övningar för att öva den språkliga medvetenheten i förskoleklassen. Några andra lärare berättar att de övar fram språket och den språkliga medvetenheten genom att arbeta med rim och ramsor. Liknande
övningar rekommenderas av Svensson (1998) för att barn ska förstå språket innan de börjar läsa.
Hagtvet (1988) menar att låtsasskrivning leder till att barn får erfarenhet av skrivriktningen och en uppfattning av sambandet mellan skrivbilder och ljudbilder. Även några av respondenterna nämner att de tycker att det är bra att låta barn låtsasskriva i början, för att de ska få bekanta sig med skriftspråket på ett lekfullt sätt.
6.2.3
Uppmuntran och realistiskt satta mål för självbilden
I likhet med Taube (1987) anser många av respondenterna att självförtroendet är betydelsefullt för läs- och skrivinlärningen. Taube menar liksom vissa av respondenterna att för högt satta mål för eleverna kan leda till att de ger upp eller inte vågar försöka. De menar även att barnen behöver uppmuntran hela tiden, för att de ska vilja kämpa vidare även om det inte är lätt, och för att de ska växa.
Även Bohman Ramsin m. fl (2001) skriver om självförtroendets relation till läs- och skrivinlärningen. De menar liksom Taube (1987) att framförallt de som har svårigheter vid läs- och skrivinlärningen behöver bli bekräftade och peppade för att deras lust att skriva och läsa inte ska försvinna. Respondenterna pekar även på vikten av att få de barn som redan kan läsa att känna sig duktiga. Lärarna menar att de barnen kan läsa högt för de andra eleverna, för att få visa vad de kan. På liknande sätt menar Taube (1987) att läraren kan motverka att elever kommer in i onda cirklar, och därmed få sämre självförtroende, när det gäller läs- och skrivinlärningen, genom att alltid låta dem känna sig dugliga.
6.2.4
Dialogiskt klassrum
Precis som Liberg (1993) menar lärarna i undersökningen att läsning och skrivning ska läras ut i sitt naturliga sammanhang, det vill säga det sociala. Lärarna menar också att de vill lägga upp undervisningen i början på ett sätt som leder till att barnen får en gruppkänsla och lär känna varandra. Det finns massor med aktiviteter enligt respondenterna som man kan komma på att göra med banen för att introducera dem till skriftspråket. Några av lärarna berättar att de använder sig av dikteringar där alla eleverna är med och bidrar med varsin mening till en gemensam text. Texterna handlar om något eleverna har varit med om tillsammans eller något som alla känner till. Det viktiga är att alla får bidra till den gemensamma texten. Likaså Leimar (1979) ansåg, när hon lanserade sin läsinlärningsmetod LTG (Läsning på talets grund) att dikteringar utifrån gemensamma händelser skapar användbara texter, som barnen sen kan arbeta vidare med på många olika sätt.
Andra lärare berättade att de ofta sitter tillsammans i ring, på en matta på golvet eller vid bord och sjunger sånger tillsammans. Även Rudberg (1997) skriver att sång och musik kan vara bra övning för mycket, till exempel träna tydlig artikulation.
Liberg skriver i en rapport från skolverket (1998) att läs- och skrivinlärningen gynnas i en så kallad A- miljö, där inlärningen sker i kommunikativa sammanhang. Likaledes menar Bergöö (2005) att det flerstämmiga klassrummet främjar elevernas sociala och språkliga utveckling. Även respondenterna ansåg att det var viktigt med ett flerstämmigt klassrum vid elevernas start med läs- och skrivutveckling. Genom att lägga mycket tid på samtal i klassen kring olika saker som till exempel bokstavsljud, gemensamma upplevelser med mera skapar de en flerstämmig miljö.