Pedagogerna tar under samtalets gång upp olika förutsättningar som krävs för att kunna individualisera. Det som pedagogerna framhåller är den största förutsättningen för att kunna individualisera är tid. Det som kräver mest tid är kartläggning och för- och efterarbete. Man behöver tid för att reflektera kring och aktualisera sin kunskap kring lärstilar. Att hitta nya lösningar för att kunna individualisera förutsätter även det att man har tid att sitta ner och diskutera. Mindre, fungerande elevgrupper är viktigt, anser man. Resurser i form av
pedagoger, läromedel och kompensatoriska hjälpmedel är också en förutsättning för att kunna realisera ett individanpassat arbetssätt. Bra lokaler behövs för att tillgodose olika elevers behov.
De hinder man ser är just brist på resurser, både i tid och i gruppstorlek. Förut hade man mer grupptimmar, menar någon. Man hinner inte med att individualisera, menar samtliga. Någon menar att det är tiden för planering som saknas, inte möjlighet att genomföra individualisering i klassrummet. Organisationen kan vara ett hinder på olika sätt. Dels fungerar inte
38
Dels arbetar man inte längre tillsammans med andra som undervisar i samma årskurs. Arbetslaget är föränderligt år från år vilket gör det svårt att lägga upp arbetet på lång sikt, tycker flera i gruppen.
Det är aldrig två läsår på rad som arbetslaget ser likadant ut. Medan de andra arbetslagen är mer stabila, där det är samma bemanning hela tiden (pedagog2).
Någon menar att man lätt bli låst i sitt sätt att undervisa och flera uppger att de glömmer bort att arbeta utifrån lärstilar. Det är svårt att individualisera i so/no när man ska välja stoff. Det finns en fara i att stryka uppgifter och förenkla. Det kan finnas negativa följder av att anpassa elevens arbete efter den nivå man befinner sig på kunskapsmässigt, menar pedagogerna. Eleven kan då missa sammanhanget både vad gäller kunskapsmässigt och socialt. Alla elever behöver input genom exempelvis genomgångar för att stimuleras i sitt lärande. Det finns också en fara i att språket blir för torftigt och onyanserat i ex lättlästa böcker.
Ibland tror jag att det är bra för dem också, det är klart superbra om man hade kunnat individualisera. Men jag tror inte det är bra, jag tror att de behöver se det andra också. Den stora biten alltså, inte bara den lilla, min nivå där jag är (pedagog1).
En annan pedagog menar:
Dom kan ju bli väldigt egotrippade, det är bara de i fokus hela tiden.
Pedagogerna menar att de har för många mentorselever (de man har ansvar för) och att om man skulle ex nivågruppera över årskurserna förlorar man kontrollen över vad sina
mentorselever kan. Samtidigt medger två av pedagogerna att kontrollbehovet är något de själva måste arbeta med.
Då kan ju jag som mentor känna ändå att då har jag ju inte riktig koll på mina mentorselever som är någon annanstans, när det är basämnena. Det är ändå jag som står där med ansvaret (pedagog 1).
En annan säger:
… jag vill ha ansvar för mina mentorselever så jag känner att jag kan prata om dom för
föräldrar och så. Då kanske det är svårt att ”blanda” för mycket, men vi kanske inte är tränade på det heller!(pedagog 2)
Man berättar att när skolan ändrade sin organisation var det tänkt att eleverna skulle kunna arbeta åldersblandat ibland efter förmåga. Man menar att detta inte realiserats men att det egentligen inte finns några hinder för att arbeta så inom arbetslaget 3-5. Det handlar om att få tid att planera för att kunna genomföra detta. Däremot ser man hinder för att eleverna skulle arbeta över arbetslagets gränser.
39
Det är ju svårare om man har någon i 5:an som man tycker borde ligga högt över de andra och skicka de vidare upp i 6:an. Det är ju stört omöjligt! Det går ju inte rent schematekniskt heller (pedagog 3).
En pedagog känner att hon saknar kompetens kring skrivprocessen och har svårt att kartlägga elevernas behov där. Kompetens behövs för att kunna individualisera menar några av
pedagogerna. En av pedagogerna känner att hon har kompetensen kring att se elevers behov.
Problemet är, kan jag känna, att när man varit klasslärare länge så har man inte fokuserat på de enskilda eleverna, vilket jag kan känna är lite synd, för mig personligen då. Jag är jätteglad att resurslärare) hjälper mig med det samtidigt när jag lämnar ifrån det så lämnar jag också ifrån att jag egentligen har en del av den kompetensen själv. Ju längre tiden går, ju längre bort från mig kommer den kompetensen (pedagog 1).
Samtidigt menar pedagogen att hon använder sin kompetens i arbetet med eleverna i klassen men att det inte finns utrymme att använda den fullt ut. Hon ser inget hinder i att
individualisera i klassrummet om hon bara haft tid att lägga upp arbetet så.
Man menar att upplägget och omfattningen på kompetensutvecklingen inte är tillräcklig för att räknas som utvecklande.
Ska jag vara ärlig, de här småkurserna, kompetensutvecklingen som vi har, ger ju inte så himla mycket kompetensutveckling. Det är lite tankeställare men det utvecklar inte mig i mitt arbete (pedagog 1).
Man önskar att kunna förnya sig och uppdatera sig kring aktuell forskning. En pedagog uttrycker en stark önskan om detta men har samtidigt svårt att se att det skulle komma verksamheten till gagn.
Vad har hänt nu, de sista 5 åren, med läsinlärning och matte? Å så känner jag att även om jag gör det för min skull så blir det ändå resursläraren som tar hand om det (pedagog 1).
Det finns en stark vilja hos pedagogerna att individualisera undervisningen. Samtidigt uttrycker man att man inte alltid har möjlighet att förverkliga sina ambitioner. Samtliga pedagoger ger exempel på att utbildningen inte förberedde dem på hur de skulle
individualisera när de kom ut i ”verkligheten”.
Jag kände att man inte blev tillräckligt förberedd på hur man skulle hinna individualisera på bästa sätt. När man sedan kom ut i verksamheten, med den här visionen, med att individualisera för alla, i alla ämnen, jämt och ständigt så kändes det som det var den nya lärarrollen. Men sedan springer man ju rätt in i väggen för man inser att det funkar ju inte (pedagog 1).
En annan pedagog säger:
Det är ju inget nytt begrepp eller så. Jag fick ju itutat i mig, MAKIS och I står för
40