Förutsättningar till förändring .1. Alliansbyggande

En bra relation mellan klient och behandlare är enligt Kåver (2011) mer avgörande för ett positivt behandlingsresultat än själva behandlingsmetoden. Det finns inte mycket man kan göra i en behandling innan en terapeutisk allians har skapats mellan terapeut och klient (Åkerman 2010).

Behandlare Bengt menar att man skapar en bra relation till klienten om man lyckas nå fram och visa klienten att det går att arbeta med de här sakerna och på så sätt ingiva hopp.Även behandlare Claes belyser vikten av att man som behandlare bygger upp en allians genom att anpassa sig och känna efter vart klienten för tillfället befinner sig:

Det är ju hans aktuella nya livssituation som har uppdagats. Då gäller det att möta det och matcha det lite grann... och där ska man ju då bygga en allians därifrån förhoppningsvis... Det är ju inte alltid man får det ju... Men det gäller att försöka genom att vara ödmjuk... lyssna och ha förståelse för hans situation…

Behandlare Bengt menar att man som behandlare behöver ta hänsyn till att det är ett svårt ämne som man bör närma sig med respekt och känsla. Att ha respekt gentemot klienten är även något

som behandlare Adam betonar och uttrycker sig på följande sätt:

Som vanligt gäller det att ha respekt, att vara vänlig, att vinnlägga sig om... alltså att ta klienten på allvar. Viktigt att inte försöka förändra klienten utan att fånga dennes upplevelse.

Även om klienten beskriver hur orättvist behandlad han har blivit av sin kvinna så måste jag göra allt för att försöka förstå känslan för att klienten om möjligen ska kunna vilja ändra på sig. Just när det kommer män som har ett skamligt beteende att han slår sin kvinna så är det extra viktigt att man som behandlare visar att man försöker förstå varför han gjort som han gjort.

Kåver (2011) menar att för att få en effektiv behandling behöver man samverka mellan både allians, teknik och behandlingsrelation. En viktig förutsättning för att skapa en bra relation kan utifrån det ovanstående vara kommunikationen mellan behandlare och klient.

Kommunikationsmönstren som skapas kan hjälpa parterna att samspela med varandra och bildar även grunden för en god relation (Payne 2008, s. 250). Att behandlaren lyckas skapa en god relation till den våldsutövande mannen och ger ett bra bemötande kan därför påstås vara en förutsättning för behandlingen.

5.2.2 Motiverad klient

En ytterligare betydelsefull faktor som både behandlare Adam och Bengt beskrev var vikten av klientens egna motivation till förändring. Behandlare Bengt beskrev att somliga av männen som han har mött haft någon grad av motivation då de sökt sig till verksamheten på eget initiativ.

Behandlaren menade dock att motivationen kan behöva understödjas då processen kräver uthållighet. Där har behandlaren en viktig roll att bibehålla våldsutövarens motivation för att mannen ska vilja fortsätta terapin (Åkerman 2010). Klientens egen motivation till förändring var även något som behandlare Adam betonade och uttryckte sig på följande sätt:

Fråga efter vad mannen själv vill förändra... och vad är det den andre partnern kräver av honom, alltså vad är han själv motiverad till för förändring. Vad kan han själv se för nackdelar med de destruktiva metoderna. Alltså mannen måste själv vilja hitta andra metoder…så jag behöver istället försöka hitta hans inre motivation till varför han vill sluta slåss.

Klientens motivation och självmedvetenhet kan även påverka alliansen med behandlaren vilket i sin tur kan ha en inverkan på behandlingens utfall (Kåver 2011). Om klienten upptäcker att

våldsutövandet orsakar problem för honom kan han möjligtvis finna motivation till att ersätta detta beteendet. Detta kan kopplas till den sociala inlärningsteorin som menar att människan kan lära sig nya beteenden för att tillgodose sina behov och därmed ersätta befintliga beteenden som orsakar problem (Payne 2015, ss. 201–202). Behandlare Bengt beskrev att många män motiveras till att söka hjälp när de upplever att de inte känner sig tillfreds med att vara våldsutövande.

Behandlare Bengt uttrycker följande: “Det stämmer inte med bilden som man har av hur en schysst man ska vara, och den krisen är ju ofta en motivationsfaktor till att söka hjälp om man upptäcker att det här funkar inte.. och att stärka det i behandlingen är också en viktig faktor.”

(Intervju med Bengt).

I den tidigare forskningen vi tagit del av uppmärksammas på liknande sätt vikten av klientens motivation. Brownlee & Chlebovec (2004) beskriver hur klientens motivation kan understödjas genom att man upplever en känsla av tillhörighet i en grupp med en empatisk och stöttande atmosfär.

5.2.3 Ansvarsinsikt

En annan förutsättning till förändring som samtliga behandlare lyfte under intervjuerna var att männen tog ansvar för sitt våldsutövande. Behandlarna beskrev att männen ofta inledningsvis har förlagt ansvaret på kvinnan, då de är vana vid att prata om kvinnans brister och hennes

provokationer. Behandlare Bengt menade att många män inledningsvis har svårt att flytta fokus inåt vilket är en viktig faktor för att få våldet att upphöra. Även behandlare David menade att det är viktigt att våldet och klientens eget ansvar är huvudfokus under samtalen och att man inte glider ifrån att prata om det. Behandlare Claes beskrev att han brukar låta männen tala ut om kvinnans brister till en början men att det är viktigt att man inte fastnar där:

Ja männen pratar väldigt mycket om sin kvinna eller sambo. Det pratar man om väldigt mycket inledningsvis... för det är man ganska van vid att prata om, kvinnans brister... att hon slarvar, tjatar… och då låter jag dem får prata om det till en början. Men det gäller att inte fastna där. För det är inte kvinnans ansvar…

Behandlare Adam menar även på liknande vis att ansvarstagande är en avgörande del i behandlingsprocessen:

Det gäller ju att klienten tar på sig ansvaret för sina handlingar. Att han tar på sig ansvaret

och vill förändra sitt beteende så att han inte bara tycker att han har reagerat på ett rimligt sätt på kvinnans tjat eller provokationer exempelvis… Om bara inte hon hade gjort sådär då skulle jag aldrig ha slagit henne. Det blir svårt att komma framåt om han inte tar ansvar för sitt beteende.

Behandlare David menar att en allians är viktig för att kunna skapa den tillit som krävs för att våldsutövaren ska börja se sig själv som ansvarig för våldet istället för att lägga ansvaret på någon annan som han menar att våldsutövare många gånger gör. Detta kan kopplas till Åkerman (2010) som menar att en god terapeutisk allians kan göra att våldsutövaren blir mer tolerant mot delar i behandlingen som kan upplevas som obehagliga eller påfrestande. Även tidigare

forskningen vi tagit del av talar om vikten av att förövaren accepterar sitt ansvar för sina våldshandlingar för det ska vara möjligt behandla den våldsutövande mannen (Brownlee &

Chlebovec 2004).

I relation till ansvarsdiskussionen pratade behandlarna om huruvida kvinnan bör involveras i behandlingen eller inte. Behandlarna menade att detta var en kontroversiell fråga men de var eniga om att de kunde se fördelar i att blanda in partnern i vissa fall. Behandlare Adam menade att det kan vara fördelaktigt att involvera partnern i behandlingsprocessen om det handlar om situationsbundet våld och sker under förutsättning att båda parter vill bo tillsammans. Gäller det makt–och kontroll våld menade han att det är helt andra förutsättningar då det istället handlar om att skydda kvinnan och hjälpa henne komma bort från våldsutövaren. Handlar det däremot om situationsbundet våld menar behandlare Adam att man med hjälp av parsamtal kan man hjälpa klienten artikulera känslor och medvetandegöra kvinnan om våldet:

...om man då kan få med sig kvinnan i behandlingsarbetet och hjälpa mannen att artikulera dessa känslor till kvinnan... och man kan göra henne medveten om vad det är som ligger till grund för våldet... då kan bägge hjälpas åt att undvika låta det gå hela vägen fram till våld.

Sedan är det ju självklart aldrig kvinnans ansvar att mannen går över och tar till våld. Men själva upptrappningsskedet kan det vara bra att båda parterna känner till så man kan bryta det i tid... Här är det klokt att ha med båda i rummet, efter noggrant säkerhetssamtal med var och en. Det är svårt att lära sig dansa tango om man inte får öva tillsammans med sin partner.

I denna fråga var de olika behandlarna inte helt eniga. Flertalet av behandlarna ansåg att det kunde vara riskabelt att involvera partnern genom parsamtal. Behandlare Bengt menade att det finns en risk att våldet ökar hemma om den våldsutsatta känner sig trygg i samtalsrummet och

kan berätta ganska öppet och detaljerat om situationen i hemmet. Detta kan senare straffa sig för kvinnan. Även behandlare Claes beskrev på liknande sätt att man sällan möter paren tillsammans av den anledningen att våldet dominerar:

Har man samtal i ett rum så kan det räcka med en blick så får man inte säga någonting eller man lyfter på ögonbrynen, spänner kroppen, gör sig stor i rummet och så vidare... Då pratar inte kvinnan... Då är det inget samtal på lika villkor om det finns en hierarki i det…

Samtliga behandlare kunde dock enas i att det fanns fördelar med att involvera den våldsutsatta på grund av att man därmed får ett helhetsperspektiv genom att höra partnerns synvinkel.

Behandlare David menade att det finns flera fördelar med att involvera den andre partnern, men att det gäller att man gör en riskbedömning:

Ibland får man väldigt olika bilder när man träffar ett offer och den som utsätter någon för våld…och då skulle man vilja se hur paren samspelar för att kunna gå in och titta på när det uppstår en upptrappning som riskerar att övergå i våld hos någon.. så det är viktigt det här med riskbedömning... att kunna veta om man kan involvera en partner i ett parsamtal… så det där är en svår fråga... där är det också viktigt att man inte är för naiv. Med det menar jag att man förstår kraften i våldet.

Att involvera partnern i behandlingen var något som informanterna ansåg kunde främja till förändring på så sätt att det gav ett helhetsperspektiv som kan vara fördelaktigt i behandlingen.

Dock upplevde flera av informanterna att partnerns delaktighet kunde innebära en risk för att förvärra våldet. Det kan alltså både vara en förutsättning till förändring och utgöra en svårighet i behandlingen.

5.2.4 Tala om mansroller i behandling

Behandlare Claes var av den åsikten att det är viktigt att prata med de våldsutövande männen om de normer som män förväntas leva upp till. Han menade att det är viktigt att männen får en förståelse för hur mansrollen spelar in vilket många män inte har. Behandlare Claes ansåg även att det är viktigt att gå in på sådana samtalsämnen och prata om hur det ser ut på samhällelig nivå för att vidga perspektivet under behandlingen:

Alltså det är ju inte bara på individnivå utan det handlar ju även om på en strukturell nivå, högre nivå...samhällelig nivå...det påverkar och hänger ihop, det ska man vara medveten om när man jobbar...att det finns en sådan könsmaktsordning och ett sådant samhälle...viktigt att man inte glömmer bort det och fokuserar enbart på individnivå för då blir behandlingen alltför enkelriktad. Man måste ha en vidgad syn på det.

Den hegemoniska maskuliniteten anses vara ett ideal som innefattar män med makt och utgör maskulinitetsnormer bestående av informella regler om hur en man bör vara (Connell 2008).

Wersäll (2011) menar att mansrollen innebär att män ska avskilja allt kvinnligt från sig själv, sträva efter välstånd, makt och status. Mannen bör vara stark och modig (Wersäll 2011).

Behandlare David ansåg att könsmaktsordningen och patriarkala strukturer kan ge en förklaring till varför våld förekommer i samhället men att det kan vara problematiskt att samtala med männen om dessa strukturer under behandlingen:

...men det kan man ju inte sitta och prata om på ett tydligt sätt i terapisamtal, det får man ha mer som en bakgrund, en förståelse så att man själv kan förstå varför det gör som de gör, men jag kan ju inte sitta och använda det som ett material i terapisamtal... Det krockar ibland mellan de som inte är terapeuter och de som kanske har en annan roll i organisationen, att man är väldigt genusinriktad och ska förklara det mesta med könsmaktsordning och patriarkala strukturer men det kan man inte använda när man ska prata med en man om det, då skulle han lämna rummet och gå, då skulle han inte känna sig sedd eller bekräftad av mig som behandlare över huvud taget tror jag.

Detta ligger i linje med Mohaupt (2010) studie som belyser hur maskulinitetsnormer både legitimerar våldet och försvårar behandlingsprocessen då männen inte ska visa sig svaga och sårbara. Både behandlare Claes och David var alltså eniga om att normer om kön och

förväntningar på hur männen bör agera för att bli accepterade är djupt rotade och har inverkan på våldet. Behandlarna var dock inte eniga om att man som behandlare ska involvera dessa

samhällsnormer i samtal med männen.

5.3 Svårigheter i behandlingen