När människor drabbas av stressutlöst utmattning av den art att det innebär sjukdom och arbetsoförmåga är det oftast många faktorer som inverkar. Det kan vara en person som har ett krävande arbete, som han eller hon trivs med men som tar så mycket kraft att den kontinuerligt dränerar de reservförråd som vi alla behöver om något oväntat händer. Om denna person drabbas av någon av de vanligt förekommande påfrestningar som livet för med sig: fysisk sjukdom, relationsproblem eller oro för nära anhöriga, då blir detta många gånger för mycket.
Resultatet blir tilltagande symtom på stress och sviktande förmåga att hantera problemen.
Detta tillstånd har uppkommit och lavinartat ökat under 1990- och 2000-talet. Det har flera olika namn: utbrändhet, utmattningssyndrom och stressrelaterat syndrom. Symtomen hos dessa olika sjukdomar skiljer sig en del åt, men gemensamt är att de utlöses av långvarig stress (Klingborg Larsson 2000).
Hans Selye, forskaren som myntade begreppet stress, studerade i 1940-talets Kanada hur människan reagerar vid allvarliga påfrestningar. Han urskiljde tre huvudfaser: alarm, motstånd och utmattning. Ställd inför ett allvarligt hot eller en påfrestning går alarmet igång. Alla aktiviteter avstannar, vi försöker orientera oss gentemot angriparen och medvetet eller omedvetet välja reaktionsstrategi. I nästa fas kommer motståndsperioden då organismen uppbådar stora mängder energi och kraft för att möta angreppet. Under den fasen blir vi
”supermänniskor” som presterar nästan hur mycket som helst utan att just då bli sjuka.
(Forskningsrådsnämnden 2000)
För stenåldersmänniskan tog denna fas slut när individen dukade under eller hotet undanröjdes. För den moderna nutidsmänniskan är det inte lika enkelt. Resultatet blir en extrem överansträngning som kännetecknar utmattningsfasen. Det första tecknet är trötthet.
Sömnen blir sämre, man kanske vaknar tidigare om morgnarna eller behöver extra mycket sömn. Ett annat typiskt tecken är att man känner olust inför en ny dag, inför att gå till jobbet eller gentemot de närmaste. (Forskningsrådsnämnden 2000)
När vi säger att vi känner oss stressade, överarbetade och överbelastade menar vi kanske att vi befinner oss i en utdragen period av rubbad balans mellan kraven på anpassning och resurser.
Efter en period av ansträngning för att uppnå jämvikt sinar krafterna. Om vi i det läget tar signalerna på allvar och tar ledigt, åker på semester, skaffar extra resurser eller bryter oss loss, kan vi efter en period bli helt återställda och leva ett gott och balanserat liv. För vissa av oss kan en pressande livs- eller arbetssituation vara svår att påverka. Reaktionen kanske blir att man trycker tillbaka sina egna behov och känslor och arbetar på, trots att tecknen på att orken tagit slut är ganska uppenbara. Kroppen kan inte längre kompensera ansträngningarna och hamnar i det vi kallar stresskollaps eller ”att gå in i väggen”. En del använder benämningen utbrändhet.
Personer som drabbas av detta kan ofta beskriva två typiska problemområden: dels en djup trötthet och dels en försämrad kognitiv förmåga, att tänka, minnas, förstå och resonera. Många får ett labilt känsloliv där olika känslor snabbt avlöser varandra, känslor som kan vara svåra att styra och ofta upplevas som mycket starka.
Det är viktigt att skilja på att vara stressad och att vara utbränd. Utbrändhet är ingen akut och kortvarig reaktion utan kommer successivt ofta som ett svar på stress som pågått länge. Viktigt att komma ihåg är att utbrändhet inte är en psykisk sjukdom utan något som kan drabba alla (Forskningsrådsnämnden 2000).
Hur påverkas hjärnan och nervsystemet av långvarig stress? En vetenskaplig hypotes handlar om samspelet mellan hjärnan och binjurarna, de små hormonproducerande organ som sitter ovanpå varje njure. Vi har två områden i mellanhjärnan som svarar för reglering av vårt sätt att reagera på stress och de kallas amygdala och hippocampus. Hippocampus sköter inte bara om närminnet utan också om den primära bedömningen av hur farlig situationen är för oss.
Information om diverse faror som kan inträffa ligger redan bevarad här. Intressant nog svarar detta område även för regleringen av vår djupsömn. Amygdala däremot sköter om själva stressprogrammet (kamp/flykt eller spela död).
En upplevd fara i en stressituation leder till att amygdala via en rad stegvis processer ger order till binjurarna att producera stresshormonet cortisol. Balansen upprätthålls genom att takten i produktionen slås av när halten är tillräckligt hög. Men om stressen blir långvarig minskar lyhördheten i systemet och vi får jämna och höga cortisolhalter vilket kan bidra till att nervcellsutskott skadas, utskott som behövs för att signaler ska gå fram i hippocampus.
Reparationsarbetet tycks behöva mycket lång tid innan effekten märks. Enligt en annan teori uppstår en obalans mellan nervceller och stödjeceller i hjärnan. Då rubbas den ömtåliga balans som har med signalsubstanser, främst glutamat, och ämnen i cellen, som kalium, att göra.
Följden kan bli en ond cirkel där stress skapar mer stress genom nedsatt förmåga att ta emot nervsignaler i kroppen (Forskningsrådsnämnden 2000).
Alexander Perski menar att det är fantastiskt hur bra människan är på att klara enorma påfrestningar – men att alla har sin gräns. Om vi ignorerar de signaler som talar om att situationen är kritisk, ligger vägen öppen för någon form av hälsokatastrof. Orsakerna kan vara många och vi vet än ganska lite om dessa fenomen. Vi börjar få ett hum om vad människor behöver i de olika faserna efter ett stressammanbrott. Under den första fasen är man oerhört känslig och då är det viktigt att man får ett medmänskligt omhändertagande, stöd och förståelse. Nästa fas går ut på att återfå balansen i kropp och själ genom fysisk träning, sjukgymnastik och avslappningsövningar. Även akupunktur, qigong eller meditation kan, enligt Perski, vara till hjälp. Vissa behöver psykoterapeutiskt stöd och det kan vara till stor hjälp att träffa andra med samma problem.(Forskningsrådsnämnden 2000)
Under den tredje fasen handlar det om att komma tillbaka till familje- och arbetslivet.
Stresshantering blir en viktig del och att förändra den verklighet man ska tillbaka till, så att man förebygger en ny kollaps. Enligt Perski innebär en framgångsrik rehabilitering både stora förändringar i individens sätt att reagera på påfrestningar i den livs- och arbetssituation som väntar (Forskningsrådsnämnden 2000).
Fallbeskrivning Åsa
Som specialpedagog, med arbetsplats centralt placerad i kommunen, har jag runt om på skolorna kommit i kontakt med pedagoger som är eller har varit sjukskrivna pga.
stressrelaterade syndrom. Rehabiliteringen tillbaka till arbetet har inte varit den bästa för flera av dem. Detta fick mig att börja fundera över om jag som FMT-terapeut kunde hjälpa dessa kollegor att hitta balansen och glädjen i livet igen. Kan FMT med framgång vara en del av rehabiliteringen för pedagoger med diagnosen utbrändhet/utmattningsdepression? Jag gick ut med en förfrågan om intresse fanns att prova denna terapi i studiesyfte. Flera personer
nappade och efter att ha intervjuat dem och gjort observation av var och en, blev det Åsa som kändes som den rätta. Hon var också den som visade störst intresse att delta.
Åsa är en kvinna på 43 år, gift och har tre barn. Hon är en relativt nyutbildad 1 – 7 lärare. Hon tog examen i januari 2005 efter att ha studerat i 3,5 år. Före studierna arbetade Åsa som vårdarinna i en gruppbostad för utvecklingsstörda och som assistent på en särskola. Hon trivdes väldig bra med att arbeta i särskolan och det var en avgörande faktor i beslutet att studera till lärare. Under utbildningen läste Åsa flera specialpedagogiska kurser med sikte på att kunna arbeta som lärare till barn med utvecklingsstörning. I juni 2005 sökte Åsa en lärartjänst i grannkommunen, 5,5 mil från sin kommun. Arbetet gick ut på att, tillsammans med en annan pedagog som var anställd på 50 %, starta en integrerad särskola för fyra högstadieelever som tillhörde de s.k. gränseleverna, dvs. de elever som ligger precis under gränsen för att gå i den ”vanliga” skolan.
Åsa fick tjänsten och i augusti 2005 startade hon sitt nya arbete som hon tyckte var roligt och spännande. Men det var också mycket praktiskt som skulle ordnas vid sidan av själva arbetet med eleverna. Lokalen skulle ställas i ordning, läromedel skulle skaffas och individuella undervisningsplaner skulle skrivas för varje elev. Dessutom skulle de etablera kontakt med varje elev och dennes föräldrar samtidigt som undervisningen skulle igång. Åsa upplevde
också att de arbetade i motvind. De fick inte, enligt Åsa, det stöd de skulle behövt från chefer o.dyl. Ekonomin var inte heller särskilt god. Åsa och hennes kollega hade ansvar för alla inköp, men fick vrida och vända på slantarna. Så här i efterhand, kan Åsa se att detta var starten till att hon började må dåligt.
Efter ett år i den lilla lokalen var det dags att flytta i augusti 2006. Det var nödvändigt
eftersom elevantalet ökade till sex elever och då var den gamla lokalen alldeles för trång. Det betydde under alla omständigheter att Åsa och hennes kollega fick börja om med att bygga upp verksamheten - igen. De sex eleverna var så olika och hade behov av väldigt olika
bemötande. Dessutom låg den nya lokalen isolerad, långt ifrån skolan och de andra kollegorna.
Allt detta gjorde att Åsa började känna sig mer och mer otillräcklig. Efterhand tappade Åsa orken. Hon kände att hon hade mindre och mindre energi och magen började göra ont.
Dessutom började hon få insomningssvårigheter. Hon signalerade att hon mådde dåligt.
Läkaren och försäkringskassan ville inte sjukskriva henne på heltid. Det ”låg i tiden” att arbetsträna på sin egen arbetsplats, så Åsa blev 50 % sjukskriven och skulle vara kvar på särskolan 50 %. Hon fick även genom kommunhälsan tre samtal med beteendevetare. Under vårtermin 2007 var det meningen att Åsa skulle gå upp i tid, men när hon försökte det blev sjukskrivningarna tätare och ledde till att hennes arbetstid sänktes till 25 %. När Åsa började arbeta efter sommarlovet, augusti 2007, kände hon sig inte alls utvilad och energifylld. Hon hade dessutom stora sömnsvårigheter. Då påbörjade hon samtal med en terapeut i sin hemkommun.
Den 4 oktober 2007 hittade hon en elev som försökte ta livet av sig, i särskolans lokaler. Detta blev en chock för Åsa och skapade stor ångest hos henne. ”Kroppen sa ifrån” som Åsa själv uttryckte det. Hon blev sjukskriven på heltid och under denna sjukskrivningsperiod fick hon genomgå sömnterapi och fick genom det ordning på sömnen. Under våren 2008 arbetstränade Åsa på särskolan i sin hemkommun och detta fungerade väl. Hennes anställning fanns i den andra kommunen och därför började Åsa, i augusti 2008, arbeta halvtid på en kombinerad
förskole- och fritidshemstjänst. Där var många barn inskrivna och Åsa klarade inte stressen och den höga ljudnivån så hon blev återigen sjukskriven.
Vid det laget hade särskolan bytt lokaler igen och denna gång hamnat mer integrerat inne i kommunens 7– 9 skola. Efter påtryckning från försäkringskassan bestämde Åsa sig för att göra ett nytt försök på sin gamla tjänst på särskolan. Hon började med 25 % och övergick efter ett antal veckor till 50 %, eftersom det fungerade riktigt bra. Hon fick också samtal genom baspsykiatrin i sin hemkommun. Åsa fick diagnosen: Utmattningsdepression. Symtomen beskriver hon som: magproblem, sömnproblem (periodvis ingen sömn alls), minnesförlust, koncentrationssvårigheter, svårt att sortera intryck, inre upprivenhet - oro vid minsta lilla påfrestning (=ungefär som att möta en björn), orkeslöshet.
I nuläget har hon inga av dessa symtom men får hela tiden tänka på att inte ta på sig för mycket utan känna efter vad som är okey för henne. Hon måste sänka sina egna krav på sig själv samt säga nej till omgivningen. Sömnen är fortfarande skör, vilket hon påminns om ibland, t.ex. om det någon dag är extra rörigt kring henne eller om det blir många intryck att sortera. Då kan hon ha svårt att komma in i "riktig" sömn och upplever att hon ligger "på vak".
Åsa känner att hon har mer energi och att humorn är på väg tillbaka. I detta läge påbörjade vi FMT-behandlingen.