Margot Christiansen
Musikens möjligheter
FMT i skolan
Examensarbete 15 hp Utbildningen i
Funktionsinriktad musikterapi (FMT)
Datum: 09-05-28
Handledare: Salome Persson
Sammandrag
Detta examensarbete är en beskrivning av hur man inom skolan kan använda sig av
Funktionsinriktad musikterapi (FMT), både i elevhälsosyfte och personalvård. Jag berättar om arbetet med en elev med diagnosen språkstörning/dyslexi och en lärare med diagnosen
utmattningsdepression. Mitt arbete visar att FMT med sin tydliga struktur kan hjälpa både elever och lärare att få tillgång till de egna förmågorna. Genom en balans mellan trygghet och utmaningar stimulerar FMT-metoden till utveckling hos personen, oavsett ålder.
Nyckelord: FMT-metoden Musikterapi Dyslexi Språkstörning
Utmattningsdepression Stress
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Inledning ... 4
Min bakgrund ... 4
Syfte och frågeställning ... 5
Arbetets uppläggning ... 5
Bakgrund ... 6
Vad är musikterapi? ... 6
Musikterapins historia ... 6
FMT - Funktionsinriktad Musik Terapi – Metodbeskrivning ... 10
Teoribakgrund ... 10
Teori ... 11
Metod ... 14
Musik inför skolan – ”MUISK”... 16
FMT-kriterier ... 17
Koder ... 20
Fallbeskrivningar ... 21
Fakta: Språkstörning ... 21
Fakta: Dyslexi ... 23
Fallbeskrivning: Kalle ... 25
FMT med Kalle ... 27
Fakta: Utbrändhet/utmattningsdepression ... 31
Fallbeskrivning Åsa ... 34
FMT med Åsa ... 37
Resultat av arbetet med Kalle och Åsa ... 41
Resultatsammanställning och diskussion ... 46
Slutsats ... 49 Källförteckning
Inledning
Det har varit en fröjd att tillägna mig den kunskap som arbetet med examensarbetet har medfört. Det stod ganska tidigt klart för mig att jag skulle skriva om de två adepter som nu finns dokumenterade i arbetet, för att hitta ett sätt att visa hur användbar FMT-metoden är. Jag arbetar inom kommunen och därför har jag använt just kommunen som exempel på hur FMT kan vara till nytta och glädje i ett brett perspektiv.
Min bakgrund
Jag är född och uppvuxen i Kiruna i nordligaste Sverige. Min pappa arbetade i gruvan och min mamma var lokalvårdare. Ingen av dem hade fått möjlighet att gå mer än sex år i skola. De bestämde sig därför att ge oss barn möjligheten att studera, om vi ville det.
Jag blev tidigt intresserad av musik, älskade att sjunga och började spela blockflöjt som åtta- åring. Mamma hade själv alltid önskat att hon kunde spela gitarr och överförde sitt intresse till mig, vilket medförde att jag började ta lektioner i gitarr vid musikskolan när jag var 11 år. Jag ville satsa på musiken och började sedan även spela valthorn.
Livet ville något annat med mig och det blev inte fortsatta musikstudier. Istället reste jag ut i världen. Först till Guinnea-Buissau och Angola i Afrika, som solidaritetsarbetare och sedan till Danmark där jag utbildade mig till lärare och även träffade min man. Som utbildade lärare, flyttade vi till Kiruna där vi arbetade i 12 år. Musiken fanns hela tiden med mig och
tillsammans med mina elever spelade och sjöng jag. Under två år arbetade jag också som musiklärare på gymnasiet och grundskolans högstadium. Jag minns att jag funderade mycket över hur man skulle kunna använda musiken som ett medel i syfte att hjälpa eleverna vidare i sin utveckling. Jag såg annonser om Funktionsinriktad Musikterapi (FMT) men det var ju så långt från Kiruna till Uppsala…
I dag arbetar jag som specialpedagog i ett elevhälsoteam i en kommun mitt i Sverige. Hit flyttade vi för fem år sedan och jag såg min chans att utbilda mig till musikterapeut. Som specialpedagog behöver man ha redskap att ta till för elever i behov av särskilt stöd. Det känns som att FMT metoden kan vara ett mycket bra redskap i denna strävan. För mig känns det nästan som att ha hittat hem.
Syfte och frågeställning
Syftet med detta arbete är dels att visa på FMT:s breda användningsområde, framförallt inom skolan, och dels att sprida information om FMT.
Min frågeställning är: Hur kan FMT-metoden vara användbar inom både elevhälsoarbete och personalvård?
Arbetets uppläggning
Jag har valt att skriva om två helt olika adepter. FMT-behandlingen, för båda dessa adepter, har ägt rum i samma lokal, en trevlig liten timmerstuga. Jag har filmat varje
behandlingstillfälle för att senare kunna analysera adepternas funktionsnivå och utveckling.
Jag har även skrivit ner reflektioner från adepterna och personer i deras omgivning, för att senare använda det som grund i analysarbetet. Mina egna noteringar har också varit viktiga i sammanställningen av arbetet.
Bakgrund
Vad är musikterapi?
Musikterapidefinitionerna varierar beroende på musikterapeuternas yrkesbakgrund, klientens behov, behandlingsansatsen och arbetsfältet. Ett sådant arbetsfält är ”educational area”, där musikterapeuter som arbetar i skolan möter elever i skilda svårigheter. Den främsta uppgiften är att arbeta med ickemusikaliska, terapeutiska behov - i motsats till musikläraren, som undervisar i musikämnet med bland annat elevernas musikaliska utveckling.
(Granberg 2007 s.23).
Olika definitioner har skapats av musikterapeuter i nästan varje land. Den svenska varianten har formulerats av Svenska Förbundet för Musikterapi: Musikterapi är användandet av musik i utbildnings- och terapeutiskt sammanhang för att ge individer med psykiska, fysiska och sociala handikapp möjligheter att utvecklas. (www.imh.kau.se)
Musikterapins historia
Musikterapins historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Under de äldsta kända kulturerna grundades mycket av tankar och teorier om människors hälsa, sjukdom och utveckling och viss terapeutisk verksamhet med musik bedrevs redan då. Musik har funnits länge, troligen lika länge som det funnits människor. Mycket tidiga skrivna källor visar på ett samband mellan musik och medicin. Ett exempel är hur David spelade harpa för kung Saul. Han kände då lindring och den onde anden vek ifrån honom.(1Sam.16:23).
Vi kan historiskt sett skilja på en magisk, en religiös och en rationell uppfattning om vad sjukdom är. Enligt den magiska uppfattningen fanns det något ”sjukt” inom personen. Genom musikrytmer och klanger försökte man vända demonens kraft mot andra objekt. Enligt den
religiösa uppfattningen var sjukdom gudarnas straff för synder eller brott mot regler. Här använder man musiken som ett medel att komma i kontakt med gudarna för att därigenom få reda på vilket offer som krävdes för att kunna bli frisk. Först med den rationella uppfattningen tänkte man sig att det fanns sjukdomsframkallande processer hos den sjuke. Musik har ansetts som en viktig del i det sociala livet och musiker har ofta haft ett nära samarbete med ledare i samhället. (Dyreborg 1975 s.9-10)
Musik och medicin under antiken
Medicinen tog en vändpunkt under 500-talet f. Kr. Man försökte då tolka vad sjukdom och hälsa egentligen var. Man observerade och använde sin erfarenhet och uteslöt
övernaturliga förklaringar och började se på saker på ett mer vetenskapligt sätt. Pythagoréerna jämförde motsättningarna mellan jämna och udda tal och mellan det begränsade och det obegränsade. Man tänkte sig att naturen bestod av motsatser, men genom ”harmonin”
skapades ordning mellan motsatserna. Man talade också om en harmoni mellan tal och kropp.
Fanns det harmoni betydde det hälsa och skönhet. Stördes harmonin blev människan sjuk.
Vid sidan av matematik och medicin ägnade sig pythagoréerna åt musik. Där fann man en bekräftelse på läran om harmoni och tal. Musiken betraktades som en symbol för
lagbundenheten i världen. Människans musik (musica humana) ansågs som den jordiska avbilden av harmonin ute i världsrymden. Rubbningar i ”människans musik” kunde betyda sjukdom eller död. På så sätt kunde musiken bli ett medel att återupprätta harmonin, att skapa ett riktigt förhållande mellan det fysiska och det psykiska. Under antiken fanns tron på
musikens kraft och möjligheter. Man hade tankar om att hälsa var ett tillstånd där kroppen och själens svängningar överensstämde med kosmos och att detta var stört vid sjukdom men kunde rättas till om man erbjöd patienten musik. (Ruud 1982 s.71-75)
Platon såg världen som ett levande väsen utrustat med kropp och själ. Människan ansåg han vara en avbild av världen och därför fanns också de fyra elementen eld, vatten, luft och jord
hos människan. Rubbades förhållandet mellan elementen ledde det till sjukdom. Det gällde att finna harmoni mellan kropp och själ. När det gäller musiken gav Platon den en
psykoterapeutisk uppgift. Den skulle bringa ordning i en splittrad själ. Han ansåg att den rytmiska rörelsen var mycket betydelsefull. Aristoteles såg ett värde i musikens olika uttrycksmöjligheter. Den kunde användas till fostran, rening eller bekräftelse av den högsta livsformen. Musiken borde därför väljas efter vilket mål den syftar till.
Medeltid och renässans
Under medeltiden och renässansen fanns uppfattningen kvar om länken mellan själ och musik.
Man försökte också ge andra förklaringar till musikens kraft, t.ex. att den kunde öka motståndskraften mot sjukdomar. Under medeltiden vann den praktiska användningen av musik i behandling allmänt erkännande. Musikeryrket var ett av de medicinska hjälpyrkena.
Människorna fick råd om hur de skulle leva och på så sätt hindra att sjukdom uppstod.
Kristendomen påverkade också läkekonsten. Läkarna fick ta hand om både kropp och själ. Var själen upprörd påverkade det också kroppen och vice versa. När det gällde musiken var man medveten om att olika sorters musik påverkade människorna på olika sätt. Under renässansen lades mycket stor vikt vid stämningen. Man försökte också ge tonerna symboliska betydelser och på så sätt förstärka textens innehåll. Läkarna såg också musiken som en faktor som kunde motverka sjukdomar.
Upplysningstiden och fram till vår tid
Under upplysningstiden fortsatte man att använda musiken som sjukdomsförebyggande och vid behandling av både somatiska och psykiska sjukdomar. Mentalsjukhus började byggas och där användes musiken som förströelse och lindring. Man trodde på att musiken hade en
förmåga att uttrycka mänskliga känslor samtidigt som den framkallade bestämda känslor hos lyssnaren.
Den romantiska musiksynen dominerade under 1800-talet. Man trodde på musikens förmåga att förmedla en känsloupplevelse. Känslorna betraktades som en form av kunskap som nådde längre än intellektet. Det uppstod också en ny syn på psykiska sjukdomar där man trodde mer på själsliga orsaker. Musiken användes dock fortfarande som förströelse och som en form av smärtlindring. Under första hälften av 1900-talet hade musikterapin färre förespråkare, men den tog sedan ny fart igen. I sin moderna form växte musikterapin fram vid början av 1900 talet och det var den psykoterapeutiskt inriktade formen som det då handlade om.
I USA började man i mitten av 1900-talet att rehabilitera krigsoffer från andra världskriget bl.a. med hjälp av musikterapi. Den första utbildningen i Europa startades 1959 i Wien. När det gäller Norden började en utbildning i Norge 1978 och i Sverige 1981 vid Musikhögskolan i Stockholm.
Musikterapi i Sverige
Från mitten av 1900-talet fick man i Sverige höra talas om begreppet musikterapi. Det avsågs då ett planlagt musikarbete med bestämda mål. 1974 hölls en kort kurs med föreläsare från Norge, Danmark och Finland. Samma år bildades Förbundet för Svensk Musikterapi (SFM).
Under 1980-talet skapades olika inriktningar eftersom man hade olika ideologier och arbetssätt. Detta resulterade också i att man valde att etablera sig vid olika
utbildningsinstitutioner. Försök till integrering gjordes under 1990-talet. Tre nordiska musikterapikonferenser hölls, bl.a. en i
Sverige, men FMT-metoden var inte representerad där. Idag finns det två olika inriktningar på utbildningen när det gäller musikterapi i Sverige. Vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm arbetar man med en psykodynamisk inriktning. För att få en god självkännedom är egenterapi obligatorisk. Den andra utbildningen är funktionsinriktad, FMT-metoden. Den bedrivs, sedan 1987 vid Musikterapiinstitutet i Uppsala och sedan 1988 vid Musikhögskolan Ingesund i Arvika . Denna utbildning har flera målgrupper som habilitering och rehabilitering, omsorg, funktionsnedsättningar och ”må bra”- behandling.
FMT - Funktionsinriktad Musik Terapi – Metodbeskrivning
Funktionsinriktad musikterapi (FMT) är en neuromuskulär icke-verbal behandlingsmetod, utvecklad av Lasse Hjelm under 15 års arbete, med start 1975, vid Folke Bernadottehemmet i Uppsala. Detta utvecklingsarbete, som skedde i nära samarbete med bl.a. docent Bo Bille och rektor Kerstin Breiditis, ledde till ett formulerande av denna unika metod. FMT har blivit vedertagen som behandlingsmetod i samband med olika former av funktionsnedsättningar.
(Hjelm, 2005)
Teoribakgrund
Teorin bakom FMT bygger bl.a. på Jean Piagets utvecklingsteorier, Britta Holles teorier om sensomotorisk utveckling, Gunnar Kyléns teorier om begåvningsutveckling och
begåvningsnivåer och Jean Ayres teorier om sinnesintegrering. Jean Piaget säger att
intelligens och utveckling består av aktivt handlande. Drivkraften är att människan hela tiden försöker anpassa sig till omgivningen. Under de allra första åren utvecklas barnet genom sina sinnen och rörelser. Senare börjar det tänka i symboler och språket utvecklas. Efterhand utvecklas det abstrakta och logiska tänkandet. Utvecklingen går framåt hos barnet, eftersom det hela tiden finns en lust att införliva nya saker bland det redan kända. (Piaget, 1971)
Britta Holle är en dansk sjukgymnast och gymnastiklärare, som arbetat både med normala och utvecklingshämmade barn. Hon anser att barnets motoriska utveckling sker i olika faser.
Det börjar med reflexmässiga rörelser, som sedan övergår i symmetriska. Fler och fler rörelser blir viljestyrda och många blir senare helt automatiserade. Holle har också sett betydelsen av att ha en ”arbetskontakt”. Det gäller att stimulera barnet på så sätt, att det själv arbetar konstruktivt på sin egen utvecklingsnivå. (Holle, 1976)
Gunnar Kylén talar om fyra olika utvecklingsnivåer, A-, B-, C-nivå och normalbegåvning.
På A-nivå är rums- och tidsuppfattningen mycket begränsad. Personer på denna nivå kan ha en förståelse för begrepp som ligger nära deras primära behov, som ”säng – sova”. De kan inte tala, men använder kroppsspråk eller signaler. Personer på B-nivå förstår sin närmiljö, men har ingen bild av det frånvarande. De kan tala och förstår bildsymboler och kan även skilja på t.ex. ”mycket och lite”. Konkreta handlingar betyder fortfarande mest. På C-nivå förstår man att det finns platser bortom de upplevda, personer som man inte träffat och annat som man inte själv upplevt. Personerna börjar förstå antal och kan lära sig läsa och skriva. Men att
konstruera alternativa lösningar är inte lätt. Man är beroende av det invanda.(Kylén 1981)
Jean Ayres har utvecklat teorier om sinnesintegrering. Enligt henne sker det ett konstant flöde av sinnesintryck till hjärnan, inte bara från ögon och öron, utan även från kroppen i övrigt.
Hjärnan måste organisera alla dessa intryck om individen ska kunna utvecklas. Fram till sjuårsåldern förnimmer hjärnan saker och tolkar sinnesintrycken direkt. Barnet arbetar mer motoriskt än psykiskt. När barnet blir äldre ersätts en del av den senso-motoriska aktiviteten av psykiska och sociala reaktioner. Människan tycker om sådant som främjar hjärnans utveckling. Därför vill barn röra sig, eftersom det stimulerar hjärnan. Om hjärnan inte kan integrera sinnesintrycken riktigt, kan det ha negativ inverkan på många områden. Det kan bl.a.
leda till inlärningssvårigheter och beteendestörningar. (Ayres 1993)
Teori
Viktiga delar i FMT-metodens teori är motorik och perception. Skilda sinnesintryck ses inte som självständiga delar utan binds ihop i perceptionsprocessen, som i sin tur är bunden till den motoriska aktiviteten. Detta gör människan i strävan efter att skapa mönster och få förståelse för omvärlden. Denna strävan är inte ett inlärt beteende utan utgör en primär förmåga – en genetiskt betingad drift som är en grund i livsprocessen. De motoriska och sensoriska funktionerna är förbundna i de processer vi brukar kalla perception.
Perception kan kort beskrivas som förmågan att registrera och bearbeta sinnesintryck från syn-, hörsel-, olika känsel-, smak-, lukt-, och balanssinnena till tolkning av omgivningen. En bearbetningsprocess som samordnar intryck av förändringar i jagets förhållande till
omgivningen. Det är resultat av sensomotoriska processer i samverkan mellan olika
sinnessystem och olika tolkningsområden i hjärnan. Om perceptionen ska utvecklas förutsätter den motorisk aktivitet och om motoriken ska utvecklas förutsätter den perceptuell förmåga.
Genom detta sensomotoriska samspel sker en utveckling av såväl motoriska som perceptuella funktioner. Förutsättningen för detta är det vi brukar kalla kognitiva funktioner, dvs.
funktioner som gör att vi kan utföra ett intellektuellt arbete där vi drar slutsatser av det vi erfar ihop med tidigare erfarenheter. Exempel på kognitiva funktioner är minne,
koncentrationsförmåga, språk, initiativförmåga, planering och problemlösning. De kognitiva funktionerna bygger på en utvecklad samordning mellan olika funktionsområden där i stort sett hela hjärnan är involverad.
Ytterligare en byggsten i FMT-metodens teoribakgrund utgörs av de emotionella
funktionerna. Emotionerna fungerar som ett regleringssystem både vad gäller värdering av sinnesimpulser och vad gäller vårt beteende som svar på impulserna. Emotionerna utvecklas genom interagerande med omgivningen och framför allt genom socialt interagerande med andra människor. Detta sker genom olika typer av ”belöningar” och ”straff” som erfars i form av lust- respektive olustkänslor förknippade med specifika situationer eller beteenden. Om det egna beteendet oftast får positiv respons, befrämjas utvecklingen och förutsättningarna är goda att kunna växa funktionsmässigt och emotionellt. Om däremot beteendet oftast bemöts
negativt, påverkas hela beteendemönstret och psykiska blockeringar i olika former uppstår.
(Smideman, 2008)
”Utifrån detta får vi också räkna med s.k. pålagringar. En psykisk belastning, som drabbar den som ständigt misslyckas, ständigt kommer på efterkälken, kanske gränsar till det vi kallar utslagning.” (Hjelm 2004 B.2)
Genom samspelet mellan funktionerna och nya erfarenheter byggs den funktionella nivån upp inom alla dessa områden. Detta gör att förmågan att tolka, förstå och interagera med
omgivningen utvecklas stegvis. Utvecklingen sker snabbast under de första levnadsåren, men fortgår hela livet.
Sker det störningar någonstans under utvecklingen av de perceptuella, motoriska, kognitiva eller emotionella funktionerna, får det återverkningar på hela människan och hennes totala funktionsnivå. Störningar kan vara i form av sjukdomar som påverkar sinnesorganen (t.ex.
öroninflammation) eller motoriken (t.ex. polio) Det kan vara störningar under fostertiden eller i samband med förlossningen som orsakar skador på hjärnan vilket begränsar en ”normal”
utveckling av hjärnan. Det kan även vara störningar under uppväxten, då hjärnan skadas genom sjukdom eller olycka, vilket medför att förvärvade erfarenheter och funktioner sätts ur spel och förutsättningar för den vidare utvecklingen försvåras. Störningar kan också uppstå genom brist på stimulans i omgivningen eller alltför begränsad motorisk aktivitet. I vissa fall kan också överstimulans eller ensidig stimulans förorsaka störningar (t.ex. överdrivet TV- tittande eller dator- eller TV-spelsbruk).
Psykosociala störningar påverkar också utvecklingen av de olika funktionerna. Otrygg
uppväxtmiljö, missbruksproblematik, syskon med funktionsnedsättningar, dålig förskole- eller skolmiljö och socioekonomiska missförhållanden är exempel på faktorer som kan störa
utvecklingen. (Smideman 1999)
Metod
Funktionsinriktad musikterapi utförs endast som individuell behandling. Detta är mycket viktigt eftersom metoden skall skapa förutsättningar för:
- egen reaktion - utan andras önskan/vilja/krav - egen handling - utan instruktion
- egen tanke - utan andras ord eller förmaning - egen planering - utan fysisk påverkan
FMT-metoden är en icke-verbal metod. Det förekommer alltså inga muntliga instruktioner eller kommentarer. Istället för verbalt beröm får adepten en upplevelse, bekräftad i samspelet med terapeuten. Med musiken som medel, skapas förutsättningar för adepten att handla av egen vilja. Det är mycket viktigt att terapeuten är alert och anpassar nivån till adepten. Det ska hela tiden ges förutsättningar för utveckling och inte misslyckanden. Kontakt och samspel skapas genom spelet. I terapiarbetet strävar man efter att befästa den utveckling som sker. Det är alltså viktigt att utgå från den utvecklingsnivå som adepten befinner sig på, för att därifrån initiera en fortsatt utveckling. Intelligens, motorik och den känslomässiga utvecklingen följs åt. Ingen kan se hur hjärnan arbetar, men individens rörelserepertoar ger oss vetskap.
”Man kan inte organisera en hjärna med ord - man kan inte organisera en människa med ord!” (Hjelm 2005)
Attributen
Terapeutens instrument är ett akustiskt piano. Det är viktigt att få så mycket vibrationer som möjligt. Adepten använder trummor, cymbaler och olika blåsinstrument, som förpreparerade blockflöjter och ACME-instrument (ljudhärmande instrument). Terapeuten skapar
förutsättningar för spel. Genom att spela en ton på pianot manar man fram ett spel. Olika musikmodeller och strukturer lockar fram reaktioner och uttryck. När sedan adepten spelar
bekräftas varje slag via pianot. Det är alltså adepten som svarar och som bestämmer tempot och terapeuten följer henne/honom. Hela tiden eftersträvas ett samspel mellan terapeut och adept. Det gäller att skapa en tillitsfull kontakt och med musikens hjälp skapa förutsättningar för ett agerande. Detta ger en möjlighet att initiera nya handlingsmönster, som kan leda till en förhöjd funktionsnivå. Olika typer av trumstockar används för att stimulera receptorerna i handflatan. Stolen ska anpassas till adepten så att denne stadigt kan nå till golvet. Om stolen är för hög kan träklossar placeras under fötterna.
Rummet
Rummet bör vara så neutralt som möjligt. Det är viktigt att det ser likadant ut från gång till gång, för att skapa trygghet hos adepten. Terapeuten sitter vid pianot, när adepten kommer in.
I fokus finns en virveltrumma och två cymbaler uppställda i en grunduppställning.
Virveltrumman är placerad i mitten med en cymbal på varje sida. Där finns också en stol, som adepten kan sätta sig på. Terapeuten sitter i fokus framför adepten och kan på ett enkelt sätt observera henne/honom.
Terapistunden
En terapistund varar cirka 20 minuter. Man träffas vanligtvis inte oftare än en gång per vecka.
Under terapistunden får adepten korta pauser, när terapeuten flyttar om attributen. Dessa pauser är också viktiga för terapeuten. Hon/han kan t.ex. avläsa om kroppsställningen ändras, om det finns en strävan efter att lösa nästa uppgift, om adepten söker kontakt med terapeuten.
Adepten får använda flera olika trumstockar under terapin. Händerna har många receptorer, som kan skicka signaler till hjärnan. Stockarna har olika form, tyngd och längd och det gör att receptorerna får en mångfald av signaler, som hjärnan sedan får bearbeta. Under terapistunden observerar terapeuten också hur andningen fungerar. Stress, oro och dålig kroppshållning kan ha en negativ inverkan på vårt sätt att andas. Det nyfödda barnet andas med naturliga pauser och i en perfekt rytm. Att man ska andas med magen har många hört. Det är magandningen som vädrar lungorna maximalt och syresätter blodet på bästa sätt. Detta påverkar hur vi mår
allmänt och vad vi orkar. För att bearbeta andningen har terapeuten till sin hjälp flera olika blåsinstrument. Inget av dessa instrument ställer några krav på att man ska kunna ”spela”, utan här gäller det att anpassa tillförseln av luft för att få ljud. Samtidigt stimuleras munregionen.
Även här finns många receptorer och informationen från denna region ger hjärnan många signaler att bearbeta.
Musik inför skolan – ”MUISK”
Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att FMT är individuell. Lasse Hjelm utvecklade också en metod för grupper som han kom att kalla Musik inför skolan, ”MUISK”. Det är en upplevelsebetonad musikverksamhet, i första hand avsedd för sexåringar inför deras skolstart.
Den har även, med framgång, använts med grupper av äldre barn och även grupper inom åldringsvården. (MUISK Musik inför skolan 2004)
Sexårsobservation
Inom FMT-metoden finns ett analysprogram, som vi kallar ”sexårsobservation”. Där avslöjas eventuella avvikelser på ett ofta enkelt och tillfredsställande sätt. Åtgärder kan då sättas in där det anses nödvändigt och kanske undanröja problem i samband med skolstarten (Hjelm 2004 B.15).
FMT-kriterier
Lasse Hjelm har formulerat ett antal kriterier, som enligt honom, beskriver viktiga
grundförutsättningar för en god, allmän funktionsnivå hos en individ. Terapeuten observerar och utgår alltid från dessa kriterier. Utifrån adeptens funktionsnivå kan terapeuten med hjälp av kriterierna avgöra vilken inriktning terapiarbetet ska ha. Vid observationen kan terapeuten använda en skala i fyra steg (0 inga, 1 märkbart, 2 påtagligt, 3 extremt). Det görs en
bedömning vid varje kriterium. Denna analys görs vid flera tillfällen och man kan då se vilken utveckling som har skett. Det är viktigt att även följa upp adepten i vardagssituationen.
Överföringseffekter är vanliga och viktiga. Det kan vara att självförtroendet, koncentrationen, uthålligheten, sömnen, initiativförmågan och det sociala samspelet ökar. Här följer en kort beskrivning av kriterierna.
Stabilitet
Har du en funktionell stabilitet och fötterna en stabil kontakt med underlaget kan du hålla upp kroppen. När du sitter, kan du med hjälp av ”sittknölarna” få en stabil kontakt med stolen. Om detta fungerar har du också bra balans. En god stabilitet är en viktig grundförutsättning. Den hjälper kroppen att fungera på ett ändamålsenligt sätt. Stabiliteten har fått ett eget begrepp, nämligen KFU, som står för Känsla För Underlaget. Brister stabiliteten av någon anledning, kan individen påverkas negativt.
Sidoskillnad
Alla människor har en viss skillnad mellan höger och vänster sida. Överstiger skillnaden den vanliga dominansen, kan det bli svårigheter med den allmänna kroppskontrollen, hållningen och stabiliteten. Det kan också bli svårigheter med perceptionen, eftersom
varseblivningen av omvärlden på höger respektive vänster sida är på olika utvecklingsnivåer.
Separata sidorörelser
Det krävs god kroppskontroll och stabilitet för att kunna utföra två olika saker samtidigt. För att t.ex. skrivandet ska fungera bra, måste en hand kunna hålla pennan och den andra handen ligga avslappnad på bordet. Blir det medrörelser fungerar inte tvåsidigheten tillfredsställande. När man utför separata sidorörelser integreras flera sinnen.
Hjärnhalvorna strävar efter att kommunicera med varandra.
Bålrotation
Bålrotationen börjar utvecklas vid åtta månaders ålder och brukar normalt vara klar vid 12 års ålder. Det är alltså en lång och omfattande del i utvecklingen. Den är också avancerad,
eftersom den övre kroppshalvan ska röra sig och den nedre ska vara stillastående. Samtidigt måste muskelsystem anpassa sig för att behålla t.ex. balans och rörlighet. Det har visat sig, att många som har dåligt utvecklad bålrotation, ofta har inlärningssvårigheter av något slag.
Korsrörelser
Att kunna korsa armar, eller andra kroppsdelar, över medianlinjen (kroppens tänkta
mittlinje) är ingen självklarhet. Det måste finnas väl utvecklade förbindelser över hjärnbalken för att de ska kunna samverka. Samtidigt är detta en viktig grundfunktion för människan och den har betydelse för inlärningen.
Perception
Ett litet barn har en begränsad och snäv perceptionsvidd. Det behöver få all information rakt framifrån. Successivt breddas varseblivningsförmågan och det blir större samverkan med omgivningen. Förmågan att uppfatta, urskilja, lokalisera och tolka de sinnesintryck som når oss är mycket viktig. Störs man av ovidkommande stimuli kan man få svårt att koncentrera sig. Det blir också svårt att se mönster och få sammanhang i sina upplevelser. Det är ett stort steg i utvecklingen att kunna ta in intryck, bearbeta och ha kontroll även över det som händer.
Den totala perceptionen kan delas in i auditiv (hörsel), visuell (syn), taktil (beröring), kinestetisk (kroppens position och rörelser) och vestibulär (balans) perception. Inom FMT anser vi att den auditiva perceptionen är ledande. Det är vanligt att du hör ett ljud och sedan söker med blicken varifrån det kommer. Detta leder fram till följande devis: ”örat leder ögat – ögat leder handen” (Hjelm 2004 B.10 s. 20).
Handutveckling
Händerna har många receptorer. Till och från detta område finns många nervförbindelser och av det följer, att ett stort område av hjärnan bearbetar intrycken från just händerna. Genom att iaktta hur adepten håller trumstockarna, kan man få en uppfattning om hur långt hon/han har kommit i sin utveckling. Man kan också observera handleden, om den är stel eller inte. Det är också viktigt att ge akt på hur greppet är på höger respektive vänster sida och om det förändrar sig, när man spelar och ställer upp olika koder. Finns det möjlighet att utveckla handens funktion, är det också möjligt att påverka grundförutsättningarna för läs- och skrivförmågan.
Modell/logik
Terapeuten ställer upp trummor och cymbaler utifrån en logisk struktur. Adepten förväntas spela på dessa utan några anvisningar. Det gäller alltså för adepten att ta initiativ och lösa problem och försöka få igång ett samspel med terapeuten. Samspelet är den motivation som behövs för att kunna gå vidare med fler modeller. Det är också intressant att se, om en modell behålls när fler instrument läggs till.
Helhetskoordination
Här observerar man hur samordningen av adeptens rörelser sker. Kan hon/han planera sina handlingar och anpassa kroppen, rörelserna och andningen, till det som ska göras? Hittar hon/han t.ex. balansen och stabiliteten i kroppen och nyttjar den till att så ändamålsenligt som möjligt utföra uppgiften? Vi observerar också koordinationen mellan andning/rörelse,
öga/hand och hand/fot.
Koder
Musiken utgörs av ett speciellt kodsystem, av Lasse Hjelm komponerade melodislingor som är sammankopplade med instrumentuppställningar. De hjälper till att, enligt Hjelm, skapa
strukturella minnesspår i hjärnan och på så sätt åstadkoms omedvetna handlingar, som senare organiseras till förmån för adepten. Hela tiden används koder som är anpassade till adeptens nivå och behov. Musiken är medlet att locka fram olika handlingar.
Kod 1–4 och 11 har inga eller få attribut. Musiken kan användas som välkomnande eller lugnande. Det finns även en spänning i musiken, som används till att få en reaktion från adepten och få igång samspelet. Terapeuten observerar också om adepten upptäcker alla attribut. I kod 4 och 11 arbetar man också med två ting för att föra in begreppet två.
Kod 5, 6, 10 och 14 bearbetar bl.a. läsriktning och bålrotation. Man spelar naturligt från vänster till höger och hoppar från attribut nummer fyra tillbaka till ettan. Precis som man gör vid läsning. Genom att ställa attributen i en halvcirkel får adepten arbeta med bålen. Här kan man också notera eventuell sidoskillnad.
Kod 7–9 visar adeptens perception och om hon/han behåller en modell, när det blir flera instrument. Från att ha arbetat samtidigt med båda händerna kan man gå vidare och även arbeta med separata sidorörelser.
Kod 13 finns i flera olika varianter. Olika blåsinstrument används och andningen, som är så viktig för välbefinnandet, stimuleras och bearbetas. Adepten kan också aktivera en hand i taget. Samtidigt skapas en modell för att lämna över saker från den ena handen till den andra.
Kod 15 används när man arbetar med korsrörelser. Koordinationen utvecklas också. Här observeras adeptens förmåga att lösa problem och hålla kvar en modell.
Kod 20 och 23 kallas för fria koder. Där kan adepten följa terapeuten. Attributen är olika varje gång och placeras på olika sätt. Inom varje kod finns det många variationsmöjligheter. Genom att höja, sänka eller vinkla attributen bearbetas olika funktioner. Adepten kan sitta på olika stolar eller stå på olika sätt och använda olika trumstockar under terapistunden. Även om man bara använder några få koder är det ändå stimulerande för adepten (Hjelm 2004).
Fallbeskrivningar
Under detta avsnitt beskrivs de två adepterna, deras funktionsnedsättningar och FMT-arbetet med dem. Först kommer fakta om Kalles (fingerat namn) funktionsnedsättning: Språkstörning och Dyslexi. Därefter följer en fallbeskrivning av Kalle, efterföljd av en beskrivning av FMT- arbetet med honom. Jag går sedan vidare till Åsas (fingerat namn) diagnos:
Utmattningsdepression. Jag fortsätter med Åsas fallbeskrivning och till sist beskriver jag FMT-arbetet med henne.
Fakta: Språkstörning
Språkstörning – Vad är det?
För att kunna beskriva vad en språkstörning är måste man först klargöra vad som menas med språk. Många gånger blandas tal, språk och kommunikation ihop. Språket består av olika delar där talet utgör en av delarna. Talet är det som kommer ur munnen, det vi uttalar.
Kommunikationen kan vara ett språk utan ett tal som t.ex. tecken, kroppsspråk eller gester.
Språkets olika delar är form, innehåll och användning
Form– Formen är det som syns och hörs mest eftersom det har med uttal och grammatik att göra. Det handlar om att kunna böja orden rätt, att sätta dem i rätt ordning och att bygga meningar. Det innebär också att kunna höra skillnad på ord för att kunna göra skillnad mellan olika uttal. Det handlar också om att munmotoriken är utvecklad så att ljuden i orden går att uttala rätt.
Innehåll– Språkligt innehåll (sematik) är begrepp och ordförråd. Att dela in begreppen i färg, form och antal och kunna göra kategoriseringar som t.ex. fordon och kläder hör hit. Ett
ordförråd behövs för att kunna uttrycka sig och förstå budskap, vad andra säger.
Användning – Hur användningen (pragmatiken) av språket går till är själva grunden för språket. Det innebär att det finns en mängd regler för hur vi kommunicerar och som gör att kommunikationen med andra underlättas. Det handlar om turtagning, att hålla en röd tråd i samtalet, att kunna ta den andres perspektiv, att ha en vilja att kommunicera, att ställa frågor eller att förstå hur mycket motparten behöver veta för att kunna förstå budskapet. Ett barn med språkstörning har svårigheter med formen, innehållet eller användningen. Ofta är det en kombination av alla dessa delar. De har också ofta andra svårigheter som komplement till eller en följd av språkstörningen.
Motoriken: Fin- och/eller grovmotoriken samt munmotoriken kan vara nedsatta.
Perceptionen: Känslighet för ljud.
Språklig medvetenhet: Svårigheter med att använda rim och ramsor och att kunna höra vilka ljud som ingår i ett ord.
Korttidsminne: Korttidsminnet/arbetsminnet kan vara begränsat. Barnet glömmer saker och uppfattas som om det inte lyssnar.
Lekutveckling: Bristande fantasi och brister i samspel vid leken.
Ritutveckling: Svårigheter med eller ovilja till att rita.
Koncentration: Har uppmärksamhet eller uthållighet i större eller mindre grad jämfört med andra barn.
Kognition: Svårigheter med att se sammanhang och förstå abstrakta begrepp.
Beteende: Barnet agerar inte som förväntat utifrån dess kronologiska ålder. Kan vara utagerande, ha svårigheter med impulskontroll eller svårt med övergången från en aktivitet till en annan (www.sprakstorning.org).
Vilka följder kan språkstörningen få?
Självkänslan: Att inte våga tala själv eller i grupp.
Den sociala förmågan: Att kunna föra en dialog, kunna samarbeta och hantera konflikter. Kunna påverka lekens utveckling och ha kontakt med kamrater.
Kort uppmärksamhetstid: Att inte kunna hålla flera saker kvar i minnet ställer krav på en anpassad undervisning.
Läs- och skrivsvårigheter: Många barn får läs- och skrivsvårigheter som en följd av brister i den språkliga medvetenheten (www.sprakstorning.org).
Fakta: Dyslexi
Dyslexi är en speciell typ av läs- och skrivsvårigheter. Det är ett språkligt problem med biologisk grund, som inte har något med intelligens att göra. Knagglig, långsam läsning och dålig stavning brukar vara typiska kännetecken vid dyslexi. Barnen har svårt att läsa ut isolerade ord och kan hamna fel på ändelser. De flesta forskare är idag överens om att kärnproblemet vid dyslexi rör läsningens tekniska sida, det vill säga hur språkljud och bokstäver hänger samman. Detta samband måste sitta som berget för att barnet ska kunna
”knäcka läskoden”. Barn med dyslexi brukar ha svårt att uppmärksamma språkljuden i talet, även om deras hörsel är normal. (Andersson m.fl. 2006)
”Varje gång vi läser något sker ett litet mirakel. Sinnescellerna i ögat registrerar tecknen.
Bilden omformas till elektriska impulser som skickas vidare till syncentrum i hjärnan. Ett system av nervceller skapar sedan mening i virrvarret av streck – oavsett om det är på mjölkpaketet eller i morgontidningen”. (Ingvar 2008 s. 11)
För de flesta går teckentydningen automatiskt, men alla har inte samma medfödda förmåga att lära sig läsa och skriva texter. Hos en del beror det på att de har dyslexi, som betyder just
”svårighet med orden” på grekiska. Hjärnans form och funktion förändras under den första delen av livet alltefter att man blir äldre. Under barn- och ungdomsåren förskjuts hjärnans språksystem till den vänstra hjärnhalvan, en nödvändig utveckling för att man ska få ett
tillräckligt snabbt fungerande språk. Det blir helt enkelt för komplicerat att göra språk med två hjärnhalvor. Vissa viktiga funktionen finns kvar på högersidan, som förmågan att uppfatta tonläge och stämningsläge i budskapet. (Ingvar 2008)
Hjärnbalken (corpus callosum) innehåller alla nervtrådar mellan de två hjärnhalvorna och har därför en central roll för samordningen av hjärnans funktion. Den vänstersidiga dominansen utvecklas i takt med att mittdelen av hjärnbalken tjocknar och ledningsbanorna (den vita substansen) mellan tinning- och hjässlob förstärks. Hos personer med dyslexi sker inte den här förskjutningen av språkets tyngdpunkt till den vänstra hjärnhalvan. Hos dem som fått
diagnosen dyslexi, är de genetiska faktorerna uppskattningsvis bara halva förklaringen till deras svårigheter. (Ingvar 2008)
Sedan länge är det känt att specifik och intensiv lästräning som sätts in tidigt kan leda till nästan normal läsförmåga. Om man som lärare medvetet ser till att fler sinnen engageras samtidigt i varje lektion, stärks barnens inlärning. Då arbetar man med så kallad
multisensorisk undervisning där barnen kopplar samman det de ser (visuell kanal), hör (auditiv kanal), känner (taktil kanal) och gör ( kinestetisk kanal: har att göra med signalerna tillbaka till hjärnan från det som sker i musklerna). Erfarenheter visar att barn med dyslexi gör störst framsteg när man använder multisensoriska läs- och skrivinlärningsmetoder (Ingvar 2008).
Fallbeskrivning: Kalle
Jag kom i kontakt med Kalle under hösten 2007, via mitt arbete som specialpedagog. Då var Kalle 11 år och gick i årskurs fyra. Jag hade startat Skoldatateket i kommunen och nu var det dags för Kalle att bli introducerad för alternativa verktyg i lärandet. Han hade tidigare träffat logoped och genom hennes försorg fått tillgång till en egen bärbar dator med bl.a. talsyntes (program som läser upp text). Jag skulle hjälpa honom att använda den som ett
kompensatoriskt hjälpmedel men upptäckte ganska snart att Kalle var en pojke med stora funktionssvårigheter och att vi behövde arbeta från olika fronter. Eftersom jag gick utbildning i FMT, föll det sig naturligt att föreslå att Kalle skulle prova det. Kalles föräldrar tyckte att det var en bra idé men Kalle själv var lite tveksam. Han gick efter lite övertalning, med på att prova.
Innan vi går vidare för att se hur det utvecklade sig för Kalle, vill jag göra en tillbakablick för att få en bättre förståelse för Kalles problematik. Kalle är född 1996 och bor i en liten by.
Enligt mamman finns läs- och skrivsvårigheter i släkten. Mamman har alltid läst för sina två barn. Kalle var tidigare inte intresserad av böcker och läsning utan har alltid haft intressen av mer praktisk karaktär. Han har ett väl fungerande socialt nätverk och fritidsintressen som han har möjlighet att ägna sig åt, t.ex. att åka med på skogsmaskiner, lastbil eller skoter och att vistas i skog och mark.
Kalle har haft stora språksvårigheter och har, sedan 4 – 5 årsåldern, haft regelbunden kontakt med logoped och specialpedagog för att träna bl.a. motorik, uttal och syntax. Mycket av träningen skedde i hemmet, varje dag. Mamman genomförde det med stöd av logoped och senare specialpedagog. Vid sex års ålder började Kalle i en F – 3 klass i en liten byskola. De var 21 elever i klassen och han fanns fem år i den gruppen, alltså ett år längre än de andra.
Under denna tid deltog han i språklekar i organiserad form i en barngrupp. Trots sina stora svårigheter deltog han också i klassens arbete med bokstavsinlärning. Han hade då stora
svårigheter att komma ihåg bokstävernas utseende och deras koppling till ljud. Han visade sig också ha motoriska svårigheter att forma bokstäverna och stora svårigheter att läsa.
Ett språktest som kallas ITPA gjordes vid två tillfällen, när han var sex år och när han var nio år. Det är ett test som undersöker personens kognitiva styrkor och svagheter. Resultatet visade bl.a. att han var starkare visuellt än auditivt, att processerna att ta in och att bearbeta
information var starkare än att uttrycka sig verbalt. Andra svårigheter som ofta förekommer hos barn med språkstörning är brister i arbetsminne, uppmärksamhet och
koncentrationsförmåga. Detta stämmer på Kalle.
Under årens lopp har Kalle då och då tappat gnistan. Skolan har känts för motig. Han har då blivit orolig, bråkig men också ledsen. ”Varför har jag så svårt?” Han har velat ge upp och helst slippa träningen hemma och i skolan. ”Jag kan ju ändå inte läsa.” Några gånger har det diskuterats behovet av att göra en utredning av logoped för att ev. få diagnosen dyslexi. Den logoped som haft kontakt med Kalle har tidigt uttryckt att man bör vänta med en sådan utredning för att bättre kunna se vad som är språksvårigheter och vad som ev. är dyslexi.
Enligt logopeden har han en grav språkstörning som idag manifesterar sig i en dyslexi.
FMT med Kalle
Februari – maj 2008, tio gånger.
Kalle började med FMT i februari 2008. Han var väldigt osäker och ville ha sin mamma med sig. Det jag kunde se under observationen jag gjorde första gången var:
Stabilitet: Han hade en instabil sittställning och rörelsemönstret var också instabilt när han förflyttade sig. Han stabiliserade kroppen med ena handen i fickan eller ett ben slingrat kring ett stolsben. Ett par gånger hamnade vänster fot fram och höger fot bak med tår nedåt.
Sidoskillnad: Kalle ville inte spela med vänster hand. Han bytte snabbt till höger hand när han tagit emot stocken med vänster hand. Vänster sida hade en tydlig svaghet. Spelet gick
långsammare med vänster hand. Kalle korsade inte mittlinjen när han spelade med vänster hand. Hela kroppen följde med.
Bålrotation: Kalle uppvisade en stel bål. Han vred hela kroppen istället för att rotera bålen.
Handfunktion: Han hade ett toppgrepp (ytligt grepp om stocken, ej in mot handflatan) med båda händerna och båda händerna var också pekfingerstyrda.
Handledsfunktion: Hans handleder var mycket stela.
Perception: Han hade fokus rakt fram. Det såg ut som om han hade vissa svårigheter med att uppfatta attributen på sidorna.
Modell/logik: Kalle löste koderna och höll fast vid modellerna..
Helhets koordination: Kalle hade svårigheter med balansen. Alla rörelser gick väldigt långsamt. Han hade låg muskeltonus.
Andningskoordination: Han ville inte blåsa i ankan eller göken.
Öga/hand koordination: Ögonen följde inte händerna. Han hade fokus rakt fram nästan hela tiden.
Efter första gången gjorde jag bedömningen att det var viktigast att skapa trygghet kring Kalle.
Jag såg att han inte hade full tillit till mig och situationen, eftersom han krävde att mamma skulle vara med. Lusten och glädjen behövde infinna sig och det menade jag hängde ihop med
att vi skapade en kontakt med varandra. Bålrotationen var outvecklad och den behövde vi bearbeta. Eftersom Kalle hade svårigheter med läsningen arbetade vi mycket med läskoderna.
Växelvis stod eller satt Kalle på en vanlig stol eller globalstolen (en specialtillverkad höj- och sänkbar stol). Detta stimulerar olika impulser till hjärnan (Hjelm 2005). Efterhand började han också använda pilatesboll (en stor uppblåsbar gummiboll) för att arbeta med balansen. Då satt han på bollen samtidigt som han spelade på trummorna.
Kalle uttryckte själv att det var väldigt jobbigt och han blev helt slut efteråt. Han hade oftast inte lust att komma till mig men mamman lyckades övertala honom så han dök upp i stort sett varje vecka fram till sommarlovet. Mamman satt med varje gång. Hon försökte att få lov att gå iväg och handla t.ex. men det gick inte. I slutet av terminen kunde hon gå ut på toaletten medan Kalle spelade. Som ett pedagogiskt drag för att motivera Kalle, fick han titta på när mamman spelade med mig. Han uttryckte själv efteråt att ”nu förstod mamma hur jobbigt det var”.
Kommentarer från Kalle, hans mamma och lärarna i skolan:
Kalle: Jobbigt och drygt! Men jag kämpar vidare.
Mamma: Kalle har ofta ingen lust att åka till terapin. Jag tror att detta har betydelse för honom och därför övertalar jag honom och ger honom belöningar när han genomför detta.
Skolan: Det som vi upplever är svårast att se när det gäller Kalle, är att han mer och mer tappar tron på sig själv. Om FMT kan vara till hjälp i detta skulle det betyda mycket.
Hösten 2008
När skolan började igen efter sommarlovet startade vi också med FMT. Nu hade jag fått tillgång till en ny lokal, en liten timmerstuga som jag gjorde om till en FMT-stuga.
Kalle var inte så glad de första gångerna han kom till mig, men efterhand släppte det och tredje gången kunde mamman lämna honom och åka och handla.
Vi arbetade med kod 7, 8, 9, 5 och 6 och blåskoderna. Balansbollen var flitigt använd liksom många olika stockar för att stimulera känselreceptorerna i händerna. Jag kunde märka en skillnad i tempo, bålrotationen fungerade bättre och Kalle spelade med vänster hand, han bytte alltså inte till höger. Öga/hand- koordinationen utvecklades och nu följde ögonen händerna vid nästan alla tillfällen. Svanken fick arbeta rejält när jag ofta flyttade fram attributen i kod 7, 8 och 9. Detta såg ut att hjälpa utvecklingen av rörligheten i svanken på traven. Vår kontakt blev också bättre under hösten. Jag besökte Kalle i hans skola vid ett flertal tillfällen flertalet gånger för att titta på alternativa verktyg i lärandet. Jag kunde se en utveckling i
initiativförmågan och villighet att prova nya saker. Vi hade många pratstunder tillsammans.
Även efter FMT-behandlingarna var Kalle väldigt pratsugen och ville förhöra sig om mig och min familj.
Kommentarer från Kalle, hans mamma och lärarna i skolan:
Kalle:Det känns bättre att ha musikterapi nu efter sommaren. Jag känner Margot bättre och vet vad som ska hända under våra träffar. Jag tycker också att läsningen går lite lättare så skolan känns inte lika jobbig som tidigare.
Kalles mamma:Jag kan se en betydande skillnad i Kalles intresse för läsning och att prova nya saker. Han har kommit ordentligt igång med sin dator och skriver mail till kompisar som han träffat på dyslexiläger i sommar. Det är säkerligen många saker som har betydelse för hans utveckling, men jag är övertygad om att musikterapin har en betydande del.
Skolan:Vi har efter sommaren fått mindre resurser till skolan och detta har drabbat Kalle till stor del. Han har inte lika mycket egen tid med pedagog som förra terminen. Musikterapin betyder mycket i det avseendet eftersom han där får stöd i utvecklingen av sina funktioner. Vi har också bytt pedagoger efter sommaren och det är svårt att säga om man kan se en
utveckling i hans skolarbete.
Våren 2009
Kalle var jätteglad när han kom till mig första gången efter jullovet. Han pratade och berättade vad han gjort under julen. Han berättade också om att han fått en ny lärare som själv har läs- och skrivsvårigheter. Läsutvecklingen har tagit stora steg framåt och datoranvändningen har också kommit igång ordentligt. Kalle känner inte längre ett motstånd mot detta.
Under FMT-behandlingarna arbetade vi med: att stärka vänster sida genom att variera kod 4 på olika sätt, t.ex. höja och sänka attributen och flytta dem längre ifrån varandra. Vi arbetade också med bålrotationen och läsriktningen med kod 5 och 6 där jag flyttade attributen i en allt vidare halvcirkel. Blåsinstrumenten kopplade vi till spelet för att utveckla
helhetskoordinationen.
Kommentarer från Kalle, hans mamma och lärarna i skolan:
Kalle: Det känns som om jag har kommit igång med många saker, läsningen, datorn o.s.v.
Min extralärare i skolan förstår mig väldigt bra, eftersom hon själv har dyslexi. Musikterapin är också roligare nu. Jag blir inte så trött längre.
Mamma: Jag har en mycket gladare och piggare pojke nu!
Skolan: Jag, som Kalles nya resurslärare, kan verkligen förstå hans svårigheter eftersom jag gått igenom något liknande under min skolgång. Jag försöker förmedla till honom att det går att komma vidare i livet även om man har läs- och skrivsvårigheter. När det gäller Kalles utveckling med hjälp av FMT så har jag svårt att uttala mig om det eftersom jag inte känt honom så länge. Det låter som att det är bra för honom. Tänk om jag haft möjlighet till det när jag gick i skola!
Fakta: Utbrändhet/utmattningsdepression
När människor drabbas av stressutlöst utmattning av den art att det innebär sjukdom och arbetsoförmåga är det oftast många faktorer som inverkar. Det kan vara en person som har ett krävande arbete, som han eller hon trivs med men som tar så mycket kraft att den kontinuerligt dränerar de reservförråd som vi alla behöver om något oväntat händer. Om denna person drabbas av någon av de vanligt förekommande påfrestningar som livet för med sig: fysisk sjukdom, relationsproblem eller oro för nära anhöriga, då blir detta många gånger för mycket.
Resultatet blir tilltagande symtom på stress och sviktande förmåga att hantera problemen.
Detta tillstånd har uppkommit och lavinartat ökat under 1990- och 2000-talet. Det har flera olika namn: utbrändhet, utmattningssyndrom och stressrelaterat syndrom. Symtomen hos dessa olika sjukdomar skiljer sig en del åt, men gemensamt är att de utlöses av långvarig stress (Klingborg Larsson 2000).
Hans Selye, forskaren som myntade begreppet stress, studerade i 1940-talets Kanada hur människan reagerar vid allvarliga påfrestningar. Han urskiljde tre huvudfaser: alarm, motstånd och utmattning. Ställd inför ett allvarligt hot eller en påfrestning går alarmet igång. Alla aktiviteter avstannar, vi försöker orientera oss gentemot angriparen och medvetet eller omedvetet välja reaktionsstrategi. I nästa fas kommer motståndsperioden då organismen uppbådar stora mängder energi och kraft för att möta angreppet. Under den fasen blir vi
”supermänniskor” som presterar nästan hur mycket som helst utan att just då bli sjuka.
(Forskningsrådsnämnden 2000)
För stenåldersmänniskan tog denna fas slut när individen dukade under eller hotet undanröjdes. För den moderna nutidsmänniskan är det inte lika enkelt. Resultatet blir en extrem överansträngning som kännetecknar utmattningsfasen. Det första tecknet är trötthet.
Sömnen blir sämre, man kanske vaknar tidigare om morgnarna eller behöver extra mycket sömn. Ett annat typiskt tecken är att man känner olust inför en ny dag, inför att gå till jobbet eller gentemot de närmaste. (Forskningsrådsnämnden 2000)
När vi säger att vi känner oss stressade, överarbetade och överbelastade menar vi kanske att vi befinner oss i en utdragen period av rubbad balans mellan kraven på anpassning och resurser.
Efter en period av ansträngning för att uppnå jämvikt sinar krafterna. Om vi i det läget tar signalerna på allvar och tar ledigt, åker på semester, skaffar extra resurser eller bryter oss loss, kan vi efter en period bli helt återställda och leva ett gott och balanserat liv. För vissa av oss kan en pressande livs- eller arbetssituation vara svår att påverka. Reaktionen kanske blir att man trycker tillbaka sina egna behov och känslor och arbetar på, trots att tecknen på att orken tagit slut är ganska uppenbara. Kroppen kan inte längre kompensera ansträngningarna och hamnar i det vi kallar stresskollaps eller ”att gå in i väggen”. En del använder benämningen utbrändhet.
Personer som drabbas av detta kan ofta beskriva två typiska problemområden: dels en djup trötthet och dels en försämrad kognitiv förmåga, att tänka, minnas, förstå och resonera. Många får ett labilt känsloliv där olika känslor snabbt avlöser varandra, känslor som kan vara svåra att styra och ofta upplevas som mycket starka.
Det är viktigt att skilja på att vara stressad och att vara utbränd. Utbrändhet är ingen akut och kortvarig reaktion utan kommer successivt ofta som ett svar på stress som pågått länge. Viktigt att komma ihåg är att utbrändhet inte är en psykisk sjukdom utan något som kan drabba alla (Forskningsrådsnämnden 2000).
Hur påverkas hjärnan och nervsystemet av långvarig stress? En vetenskaplig hypotes handlar om samspelet mellan hjärnan och binjurarna, de små hormonproducerande organ som sitter ovanpå varje njure. Vi har två områden i mellanhjärnan som svarar för reglering av vårt sätt att reagera på stress och de kallas amygdala och hippocampus. Hippocampus sköter inte bara om närminnet utan också om den primära bedömningen av hur farlig situationen är för oss.
Information om diverse faror som kan inträffa ligger redan bevarad här. Intressant nog svarar detta område även för regleringen av vår djupsömn. Amygdala däremot sköter om själva stressprogrammet (kamp/flykt eller spela död).
En upplevd fara i en stressituation leder till att amygdala via en rad stegvis processer ger order till binjurarna att producera stresshormonet cortisol. Balansen upprätthålls genom att takten i produktionen slås av när halten är tillräckligt hög. Men om stressen blir långvarig minskar lyhördheten i systemet och vi får jämna och höga cortisolhalter vilket kan bidra till att nervcellsutskott skadas, utskott som behövs för att signaler ska gå fram i hippocampus.
Reparationsarbetet tycks behöva mycket lång tid innan effekten märks. Enligt en annan teori uppstår en obalans mellan nervceller och stödjeceller i hjärnan. Då rubbas den ömtåliga balans som har med signalsubstanser, främst glutamat, och ämnen i cellen, som kalium, att göra.
Följden kan bli en ond cirkel där stress skapar mer stress genom nedsatt förmåga att ta emot nervsignaler i kroppen (Forskningsrådsnämnden 2000).
Alexander Perski menar att det är fantastiskt hur bra människan är på att klara enorma påfrestningar – men att alla har sin gräns. Om vi ignorerar de signaler som talar om att situationen är kritisk, ligger vägen öppen för någon form av hälsokatastrof. Orsakerna kan vara många och vi vet än ganska lite om dessa fenomen. Vi börjar få ett hum om vad människor behöver i de olika faserna efter ett stressammanbrott. Under den första fasen är man oerhört känslig och då är det viktigt att man får ett medmänskligt omhändertagande, stöd och förståelse. Nästa fas går ut på att återfå balansen i kropp och själ genom fysisk träning, sjukgymnastik och avslappningsövningar. Även akupunktur, qigong eller meditation kan, enligt Perski, vara till hjälp. Vissa behöver psykoterapeutiskt stöd och det kan vara till stor hjälp att träffa andra med samma problem.(Forskningsrådsnämnden 2000)
Under den tredje fasen handlar det om att komma tillbaka till familje- och arbetslivet.
Stresshantering blir en viktig del och att förändra den verklighet man ska tillbaka till, så att man förebygger en ny kollaps. Enligt Perski innebär en framgångsrik rehabilitering både stora förändringar i individens sätt att reagera på påfrestningar i den livs- och arbetssituation som väntar (Forskningsrådsnämnden 2000).
Fallbeskrivning Åsa
Som specialpedagog, med arbetsplats centralt placerad i kommunen, har jag runt om på skolorna kommit i kontakt med pedagoger som är eller har varit sjukskrivna pga.
stressrelaterade syndrom. Rehabiliteringen tillbaka till arbetet har inte varit den bästa för flera av dem. Detta fick mig att börja fundera över om jag som FMT-terapeut kunde hjälpa dessa kollegor att hitta balansen och glädjen i livet igen. Kan FMT med framgång vara en del av rehabiliteringen för pedagoger med diagnosen utbrändhet/utmattningsdepression? Jag gick ut med en förfrågan om intresse fanns att prova denna terapi i studiesyfte. Flera personer
nappade och efter att ha intervjuat dem och gjort observation av var och en, blev det Åsa som kändes som den rätta. Hon var också den som visade störst intresse att delta.
Åsa är en kvinna på 43 år, gift och har tre barn. Hon är en relativt nyutbildad 1 – 7 lärare. Hon tog examen i januari 2005 efter att ha studerat i 3,5 år. Före studierna arbetade Åsa som vårdarinna i en gruppbostad för utvecklingsstörda och som assistent på en särskola. Hon trivdes väldig bra med att arbeta i särskolan och det var en avgörande faktor i beslutet att studera till lärare. Under utbildningen läste Åsa flera specialpedagogiska kurser med sikte på att kunna arbeta som lärare till barn med utvecklingsstörning. I juni 2005 sökte Åsa en lärartjänst i grannkommunen, 5,5 mil från sin kommun. Arbetet gick ut på att, tillsammans med en annan pedagog som var anställd på 50 %, starta en integrerad särskola för fyra högstadieelever som tillhörde de s.k. gränseleverna, dvs. de elever som ligger precis under gränsen för att gå i den ”vanliga” skolan.
Åsa fick tjänsten och i augusti 2005 startade hon sitt nya arbete som hon tyckte var roligt och spännande. Men det var också mycket praktiskt som skulle ordnas vid sidan av själva arbetet med eleverna. Lokalen skulle ställas i ordning, läromedel skulle skaffas och individuella undervisningsplaner skulle skrivas för varje elev. Dessutom skulle de etablera kontakt med varje elev och dennes föräldrar samtidigt som undervisningen skulle igång. Åsa upplevde
också att de arbetade i motvind. De fick inte, enligt Åsa, det stöd de skulle behövt från chefer o.dyl. Ekonomin var inte heller särskilt god. Åsa och hennes kollega hade ansvar för alla inköp, men fick vrida och vända på slantarna. Så här i efterhand, kan Åsa se att detta var starten till att hon började må dåligt.
Efter ett år i den lilla lokalen var det dags att flytta i augusti 2006. Det var nödvändigt
eftersom elevantalet ökade till sex elever och då var den gamla lokalen alldeles för trång. Det betydde under alla omständigheter att Åsa och hennes kollega fick börja om med att bygga upp verksamheten - igen. De sex eleverna var så olika och hade behov av väldigt olika
bemötande. Dessutom låg den nya lokalen isolerad, långt ifrån skolan och de andra kollegorna.
Allt detta gjorde att Åsa började känna sig mer och mer otillräcklig. Efterhand tappade Åsa orken. Hon kände att hon hade mindre och mindre energi och magen började göra ont.
Dessutom började hon få insomningssvårigheter. Hon signalerade att hon mådde dåligt.
Läkaren och försäkringskassan ville inte sjukskriva henne på heltid. Det ”låg i tiden” att arbetsträna på sin egen arbetsplats, så Åsa blev 50 % sjukskriven och skulle vara kvar på särskolan 50 %. Hon fick även genom kommunhälsan tre samtal med beteendevetare. Under vårtermin 2007 var det meningen att Åsa skulle gå upp i tid, men när hon försökte det blev sjukskrivningarna tätare och ledde till att hennes arbetstid sänktes till 25 %. När Åsa började arbeta efter sommarlovet, augusti 2007, kände hon sig inte alls utvilad och energifylld. Hon hade dessutom stora sömnsvårigheter. Då påbörjade hon samtal med en terapeut i sin hemkommun.
Den 4 oktober 2007 hittade hon en elev som försökte ta livet av sig, i särskolans lokaler. Detta blev en chock för Åsa och skapade stor ångest hos henne. ”Kroppen sa ifrån” som Åsa själv uttryckte det. Hon blev sjukskriven på heltid och under denna sjukskrivningsperiod fick hon genomgå sömnterapi och fick genom det ordning på sömnen. Under våren 2008 arbetstränade Åsa på särskolan i sin hemkommun och detta fungerade väl. Hennes anställning fanns i den andra kommunen och därför började Åsa, i augusti 2008, arbeta halvtid på en kombinerad
förskole- och fritidshemstjänst. Där var många barn inskrivna och Åsa klarade inte stressen och den höga ljudnivån så hon blev återigen sjukskriven.
Vid det laget hade särskolan bytt lokaler igen och denna gång hamnat mer integrerat inne i kommunens 7– 9 skola. Efter påtryckning från försäkringskassan bestämde Åsa sig för att göra ett nytt försök på sin gamla tjänst på särskolan. Hon började med 25 % och övergick efter ett antal veckor till 50 %, eftersom det fungerade riktigt bra. Hon fick också samtal genom baspsykiatrin i sin hemkommun. Åsa fick diagnosen: Utmattningsdepression. Symtomen beskriver hon som: magproblem, sömnproblem (periodvis ingen sömn alls), minnesförlust, koncentrationssvårigheter, svårt att sortera intryck, inre upprivenhet - oro vid minsta lilla påfrestning (=ungefär som att möta en björn), orkeslöshet.
I nuläget har hon inga av dessa symtom men får hela tiden tänka på att inte ta på sig för mycket utan känna efter vad som är okey för henne. Hon måste sänka sina egna krav på sig själv samt säga nej till omgivningen. Sömnen är fortfarande skör, vilket hon påminns om ibland, t.ex. om det någon dag är extra rörigt kring henne eller om det blir många intryck att sortera. Då kan hon ha svårt att komma in i "riktig" sömn och upplever att hon ligger "på vak".
Åsa känner att hon har mer energi och att humorn är på väg tillbaka. I detta läge påbörjade vi FMT-behandlingen.
FMT med Åsa
Oktober - december 2008, sex gånger
Första gången jag träffade Åsa i musikterapisammanhang var den 16 oktober 2008. Då genomförde jag en observation för att få ett begrepp om hennes funktionsnivå.
Åsa var nyfiken på FMT men helt naturligt, osäker på hur hon skulle agera i terapisituationen.
Hon tittade på mig och sökte kontakt för att få bekräftelse på att hon gjorde som det förväntades av henne. Följande bedömning gjorde jag:
Stabilitet: Åsa gav ett spänt intryck, ett statiskt sittande, vilket jag tolkade som en bristande stabilitet. Låsta armar mot kroppen visade på en osäkerhet
att ”öppna upp”. Hon hade även en tendens till spända lår och tåknip som bekräftade att hon försökte stabilisera kroppen. Allt detta kostar energi. Stabilitet kan ses som en grundläggande funktion för välbefinnande.
Sidoskillnad: Vänster sida visade på en svaghet.
Separata sidorörelser: Åsa ville inte sära på armarna. De följdes åt hela tiden.
Bålrotation: Åsa hade en stelhet i bålen.
Korsrörelser: Hon hade svårigheter att korsa kroppens mittlinje.
Handfunktion: Åsas handfunktion visade ett pekfingerstyrt toppgrepp.
Handledsfunktion: Hon visade upp översupinerade handleder och ett statiskt grepp om stockarna.
Perception: Ibland hade hon svårigheter med att uppfatta attributen i ytterkanterna. Hon missade ibland ramtrumman eller cymbalen.
Modell/logik: Jag visade hur Åsa skulle göra i kod 7 (det gör man bara vid första
observationen). Hon gjorde som det var tänkt och höll osäkert fast i modellen en kort stund och föll sedan tillbaka till det hon spelat i kod 3.
Helhetskoordination: Åsa hade inte kontroll över sin kropp, men försökte skapa balans genom att spänna lår, fötter och rygg. Andningen var spänd och ytlig. Detta blev ännu tydligare när ”nya övningar” uppträdde.
Efter första gången gjorde jag bedömningen att Åsa behövde arbeta med bålrotationen för att hitta balansen i kroppen. Hon behövde också, successivt, arbeta med att vidga utåt åt sidorna.
Hennes armar hölls pressade mot kroppen på grund av, som jag tolkar det, en otrygghet och osäkerhet. Här var det dock viktigt att ta det försiktigt. Det kan skapa en hel del ångest för en person med Åsas diagnos, att öppna upp för snabbt.
Åsas egna kommentarer: Det kändes skönt att gå in i musiken och vara här och nu.
Efteråt hade jag ett lugn i kroppen som jag inte känt på länge.
Skattningsschema:
Åsa fick, före varje FMT behandling, fylla i ett skattningsschema om sitt välmående och stressbeteende. Frågorna hade jag hämtat från Livanda- Internetkliniken AB
(www.livanda.se). Åsa fick gradera svaren som följande:
Fråga 1–20: 0, 1= Inte alls 2, 3=Ibland 4, 5=Ofta
Fråga 21–31: 0, 1= Nästan aldrig 2= Ibland 3=Ofta 4= Nästan alltid Dessa frågor kan läsas i sin helhet som bilaga 1 och 2.
Andra – Sjätte gången
Vi fortsatte att arbeta med bålrotationen. Detta gjorde vi bland annat genom kod 5, 6, och 14.
Kod 7 försökte jag gång på gång införa, men Åsa tycktes inte lösa koden. Där stod jag lite villrådig med hur jag skulle komma åt utvidgningsbehovet, när Åsas båda händer bara ville följas åt hela tiden. Vi kunde inte gå vidare till kod 8 eller kod 9. Jag använde mig av kod 4 för att arbeta med en sida i taget och det fungerade bra. Jag höjde och sänkte cymbalen och
placerade den längre och längre åt sidan för att på detta sätt stimulera Åsa att sträcka ut armarna. Jag placerade också cymbalen framför virveln så att Åsa skulle arbeta med svanken.
Då fick hon använda en dubbelklubba som sedan byttes mot två stockar. Tanken var att sedan lägga till ytterligare en till cymbal och på detta sätt stimulera Åsa till att lösa kod 7.
Jag försökte detta gång på gång men Åsa löste inte, enligt min mening, koden. Hon spelade varje gång med stockarna tillsammans i en cirkel från vänster till höger. Jag hoppade över till
