Nedan presenteras en sammanställning av det som ansågs vara etnologens och antikvariens svar på frågan om vad de ansåg möjliggöra och hindra samarbetsprojekt med förvärv och dokumentation. Svaren handlade om vad som möjliggjort samarbetsprojektet Livstycket men också vad de ansåg hindrat tidigare samarbeten
och vad som krävs för att kunna jobba på liknande sätt i framtiden. Svaren är plockade ur intervjuerna 010402 och 020416 (se s.42 och s.51).
Etnologen menade att det länge förts diskussioner kring den här typen av samarbeten och funnits en vilja att samarbeta på det här sättet men att det gäller att hitta vägar för att det ska bli av. Även antikvarien berättade att de på museet ofta pratade om att göra samarbeten med en kombination av förvärv och intervjuer men att det väldigt sällan blev av i praktiken trots att det var ett önskvärt sätt att jobba på:
”…Men det är ju sånt vi har pratat om enda sedan jag började att man vill göra i högre utsträckning och det faller alltid på någonting”
En anledning till att den typen av samarbeten aldrig blev av, menade antikvarien, var att de kräver mycket tid och engagemang. Initialt ville antikvarien tacka nej till förvärvet från Livstycket eftersom antikvarien ansåg att de vid tidpunkten inte hade tid och utrymme för ett så stort förvärv. En stor anledning till att det i alla fall blev av var enligt antikvarien att förvärvet ”prickade av så många boxar” gällande vad stadsmuseet bör samla in.
Antikvarien menade att aktiva förvärv lämpar sig bättre för den här typen av samarbete än vad passiva förvärv gör. Enligt antikvarien är det oftast passiva förvärv som museet sysslar med och då finns det ofta för lite kunskap om föremålen för att göra bra intervjuer. Antikvarien upplevde att museet varit mycket sparsamma med förvärv och att samlingsenheten framför allt sysslade med förvaltande av samlingen snarare än förvärv och utveckling. Etnologen menade att det ofta är tacksamt att göra den här typen av samarbeten när det handlar om samtidsdokumentation eftersom det då ofta finns människor som kan berätta om föremålen. Etnologen ansåg det svårare vid insamling och dokumentation av äldre föremål.
En möjliggörande faktor för att samarbetet kring Livstycket blev av var enligt etnologen att det för några år sedan skedde en omorganisation. I och med omorganisationen kom etnologerna och föremålsenheten, för en kort tid, att tillhöra samma enhet. Det var under den korta perioden som Livstycket hörde av sig.
Personalen på enheten började tillsammans diskutera och kom fram till att göra ett samarbete med dokumentation av Livstycket och förvärv av föremål. Det var enligt etnologen troligtvis på ett av enhetens arbetsmöten som de pratade ihop sig om samarbetsprojektet. Etnologen beskrev att de i och med omorganisationen lättare kunde föra en diskussion om samarbete:
”Och så satt vi ju tillsammans så man kunde ju prata liksom…Jämt. På kafferaster och så där.”
Även antikvarien tog upp att det spelar stor roll hur organisationen ser ut. Vid tidpunkten för intervjun berättade antikvarien att dokumentation och samling då var på två olika enheter och att även om det inte borde vara vattentäta skott mellan enheterna är det lätt att det blir så. Antikvarien menade att en av anledningarna till att samarbetet kring Livstycket blev av var att dokumentation och samling vid tiden då Livstycket hörde av sig var på samma enhet. Enligt antikvarien är det naturligt att ha samling och dokumentation på samma enhet. Etnologen nämnde även att en av anledningarna till att de, på museet, aldrig jobbat i den här typen av samarbetsprojekt
tidigare bland annat berodde på att de inte haft etnologer så länge på museet. De hade de först fått för ungefär tio år sedan.
Det var Livstyckets verksamhetschef som tog kontakt med Stockholms stadsmuseum och föreslog att stadsmuseet skulle göra en dokumentation av verksamheten. Etnologen ansåg sig ha känt till Livstycket länge. De hade haft kontakt vid iordningställandet av museets museilägenhet i Tensta då Livstycket använts som referenspunkt och även vid utställningar på museet där Livstycket deltagit.
Etnologen hoppades att den här typen av samarbeten skulle göras i framtiden men menade att ett orosmoment är att det är ”så strama tider” nu. För att kunna jobba i sådana samarbetsprojekt krävs att det finns människor som kan jobba med det men etnologen kände sig osäker inför hur det skulle bli med tjänster på museet i framtiden.
Även antikvarien nämnde att det krävs resurser för att den här typen av projekt ska bli av och att just det varit en stor anledning till att det inte blivit av. Antikvarien menade att för att den här typen av projekt ska bli av, även i framtiden, delvis beror på om de får tillräckligt med ekonomiska resurser.
Antikvarien önskade att museet i framtiden skulle jobba mer med att kombinera dokumentation och förvärv och menade att ett sätt för att få det att bli av skulle kunna vara att göra det i liten skala. Antikvarien menade att det i stora insamlingar lättare händer något på vägen eller att orken försvinner. Antikvarien tyckte att det skulle vara roligare att jobba i små samarbetsprojekt med liten insamling och dokumentera mikrohistorier kring föremålen. Detta borde enligt antikvarien vara möjligt resursmässigt. Antikvarien påpekade också att viljan finns både hos kollegor och hos den nuvarande enhetschefen. Antikvarien var svagt hoppfull gällande liknande projekt i framtiden:
”Men jag är lite svagt hoppfull att vi kommer kunna jobba på det här sättet i framtiden mer. Men det krävs ju att man har en diskussion levade om vilken typ av samling vi vill ha. Att vi inte bara förvaltar utan aktivt förvaltande.”
Etnologen nämnde att det ju i alla fall, vid tiden för intervjun, sitter en etnolog med i förvärvsgruppen vilket underlättar samarbeten i framtida förvärv. Etnologen hoppades också att det här projektet skulle kunna inspirera andra att arbeta så här.
Tolkningen av antikvariens och etnologens svar är att de möjliggörande faktorerna, för att få till samarbetsprojekt med en kombination av förvärv och intervjuer, i stadsmuseets fall främst handlade om en handfull faktorer. Dessa faktorer handlade, enligt antikvarien och etnologen, främst om organisation, resurser, typ av förvärv och att hålla en diskussion igång.
Om ett museum är organiserat så att de som jobbar med dokumentation och samling tillhör samma enhet blir det automatiskt lättare samarbeten mellan dessa.
Etnologer och antikvarier kommer då ses på möten med jämna mellanrum och även samtala spontant och vara insatta i varandras arbeten. Om etnologer och antikvarier sitter på olika enheter är det, som antikvarien uttryckte det, lätt att det blir vattentäta skott mellan dessa. Både antikvarien och etnologen menade att en viktig bidragande faktor till att samarbetet kring Livstycket blev till var att de vid tillfället då Livstycket hörde av sig tillhörde samma enhet.
Det krävs också att det finns tillräckligt med resurser och att dessa läggs på att dokumentation och insamling. Fägerborg (1991, s.8) menar att det önskvärda i museernas dokumentation är att låta syftet med dokumentationen styra men att det i verkligheten tyvärr ofta blir resurser som styr. Fägerborg (1991, s 8) menar att de anställda i många fall är museernas resurs, för att dokumentationsarbetet ska bli bra krävs det att personalen har den kunskap som behövs. Det är också en förutsättning att det finns personer anställda som kan jobba med den här typen av arbete. Både antikvarien och etnologen såg bristande resurser som ett stort orosmoment gällande att få till den här typen av samarbeten i framtiden.
Antikvarien och etnologen nämnde även olika typer av förvärv som de tyckte lämpade sig bättre för den här typen av samarbeten med kombinerad insamling och dokumentation. Båda två menade att förvärv från samtiden var bättre eftersom det då oftast finns människor tillgängliga som kan berätta. Antikvarien menade också att det för att få till den här typen av samarbeten skulle vara bättre om man ägnade sig mer åt aktiva förvärv eftersom man då kan styra så att det finns tillräckligt med intressanta berättelser för att kunna göra ett bra intervjumaterial. Enligt antikvarien var varken aktiva förvärv eller samtidsinsamling särskilt vanligt för museet. Antikvarien menade dessutom att museet inte över huvud taget förvärvade föremål i någon stor utsträckning utan ägnar sig betydligt mycket mer åt att förvalta samlingen än att utveckla den. Om museet kunde bedriva mer aktiv samtidsinsamling skulle det kunna gynna den här typen av samarbeten och tvärtom.
Både etnologen och antikvarien menade att det för att den här typen av projekt ska bli av i framtiden krävs att det hälls igång en diskussion kring det. En diskussion som handlar om vilken typ av samling man vill ha och hur man kan gå till väga. Att hålla igång diskussionen skulle underlättas av att etnologer och samlingsantikvarier tillhörde samma enhet. Både etnologen och antikvarien hade uppskattat att sitta på samma enhet och att fortsätta jobba med den här typen av samarbetsprojekt.
3 Diskussion
Diskussion
Uppsatsens första frågeställning var Vilka berättelser och vilken kunskap om föremålen i förvärvet synliggjordes med hjälp av intervjuerna? Läsningen av etnologens intervjuer med de verksamma på Livstycket resulterade i fem teman med information knuten till:
specifika föremål och föremålsgrupper, de fyra mönstren som var i fokus vid insamlingen, Livstyckets verksamhet syfte och pedagogik, personer verksamma på Livstycket samt uttryck för kärlek till människor och intresse för människoöden.
Informationen som, i intervjuerna, framkom om föremålen och föremålsgrupperna handlade till stor del om varför föremålen kom till och i vilket sammanhang. Ofta var informationen om föremålen på något sätt knuten till människor, då föremålen kommit till i samband med Livstyckets verksamhet som är till för människor. Vid några tillfällen i intervjuerna framkom även mer renodlade föremålsfakta som rörde till färg på och tillverkare av föremål. Föremålen och föremålsgrupperna är tolkade och upplevda av de intervjuade som själva valt vad de vill berätta om föremålen. Deras berättelser är färgade av deras erfarenheter och hade troligtvis blivit annorlunda om någon annan intervjuades. Nystrand von Unge (2019, s.32–33) menar att människor med sina unika erfarenheter uppfattar den fysiska välden på olika sätt och beskriver den därför på olika sätt och tar upp olika aspekter och sidoberättelser.
Den information som var knuten till de fyra mönstren som stadsmuseet valt att fokusera på var till mycket stor del kopplad till Livstyckets fokus på att stärka kvinnor och på immigration. De projekt, i vilka mönstren skapades, hade syften som handlade om just integration eller att stärka kvinnor. Även mönstrens budskap, som de intervjuade berättade om, handlade om detta. Enligt Nystrand von Unge (2019, s.189–
190) har många museers samtidsinsamling till viss del utgått från syftet att lyfta fram minoriteter i samhället, demokrati och utanförskap. Det är till stor del ett sådan perspektiv som lyftes fram i dokumentationen av Livstycket. Det var stadsmuseet ihop med Livstyckets verksamhetschef som valde att fokusera på dessa fyra mönster, både i insamlingen av föremål och i intervjuerna. Då de flesta föremål som insamlades hade med något av dessa mönstren att göra (se tabell 1, s.39) ger berättelserna om mönstren en viktig del av föremålens historia och kontext. Det var i och med projekten med mönstren som de flesta av dessa föremål kom till och flera av föremålen har en dekor av något av dessa fyra mönster. Berättelserna om hur dessa mönster kom till och mönstrens budskap är insamlade och ger föremålen ett större djup. Föremålen ger även berättelserna en ytterligare dimension. Att kunna se de verkliga föremålen i förhållande till berättelserna blir långt mer spännande än om det bara hade funnits enbart berättelser eller enbart föremål. Detta påpekade även både antikvarien och etnologen i intervjuerna 010402 och 020416 (se s.42 och s.51).
Även informationen som, i intervjuerna, rörde Livstyckets verksamhet, syfte och pedagogik kunde till stor del knytas till integration och till att stärka kvinnorna som deltog i verksamheten. De intervjuade återkom i sina beskrivningar till att de upplevde sitt arbete på Livstycket som både utmanade och mycket roligt. Informationen i detta tema gav en bild av hur själva verksamheten kunde se ut från de som arbetade på Livstyckets perspektiv. Fägerborg (1991, s.11) menar att det i ett dokumentationsarbete går att utgå ifrån olika perspektiv. Olika personer eller grupper av personer i ett sammanhang eller på en plats kommer att ge skilda beskrivningar av samma sammanhang eller plats. Beroende på vilket perspektiv man väljer kommer verkligheten av det som dokumenteras se olika ut. De är enligt Fägerborg (1991) viktigt att för både sig själv och andra göra klart vilket perspektiv som dokumentationen man gör utgår ifrån. I dokumentationen av Livstycket är det tydligt att berättelsen berättas utifrån perspektivet av de som jobbade där. Ingen av de deltagande kvinnorna var intervjuade. Etnologen berättade att de gärna velat intervjua deltagarna men att de pratade dålig svenska och inte var så pigga på att delta varken på bild eller i längre intervjuer. Språkförbistringen skulle det givetvis gått att komma runt genom att till exempel ta hjälp av någon som kunde prata med och intervjua kvinnorna på deras modersmål och sedan transkribera intervjuerna på detta språk och även översätta till svenska. Kanske skulle ett sådant förslag kunnat bidra till att någon eller några av de deltagande kvinnorna på Livstycket hade velat delta, osäkerheten i språket kanske i vissa fall var ett avgörande faktum för dem när de tackade nej. Detta går bara att spekulera i men kanske hade det varit värt att föreslå. Det hade varit oerhört intressant att få in perspektivet från dessa kvinnor, även om de med hjälp av de befintliga intervjuerna blir synliga och uppmärksammas. Intervjuerna handlar till stor del om arbetet med dessa kvinnor och de anställdas kärlek och glädje till dem. Berättelserna som kommer fram i intervjuerna är viktiga och utgör ett unikt perspektiv i sig. Dock går det inte att komma ifrån att det fattas ett ytterligare viktigt perspektiv på verksamheten, det från de deltagande kvinnorna. Det är ju dessa kvinnor som var en av orsakerna till att Stockholms stadsmuseum valde att tacka ja till förvärvet. Det är perspektiv från förorten, immigration och kvinnohistoria som bland annat saknas i samlingen. Kvinnorna som deltog i Livstycket utgör en del av den lucka som stadsmuseet med hjälp av projektet Livstycket syftade till att fylla en liten del av. Detta lyckades de med men de hade fyllt en större bit om även kvinnorna själva berättat sina berättelser i intervjuer.
I temat som handlade om personerna verksamma på Livstycket framkom biografisk information om dessa personer. De berättade om sin bakgrund och om sitt liv. De personer som intervjuades arbetade alla i föreningen Livstycket där alla föremål kom ifrån. Det var i och med Livstyckets verksamhet som dessa föremål kom till. Att få veta något om de intervjuades livsvärld gör det möjligt att sätta både de förvärvade föremålen och själva intervjumaterialet i ett sammanhang. Föremålen som förvärvades har befunnit sig i de intervjuades värld och det blir därav intressant att veta något om personerna. Bursell (1993, s.15) menar att det alltid är eftersträvansvärt att, i en intervju, få med mycket biografiska uppgifter. Oavsett om det är huvudsyftet eller inte med intervjun menar Bursell (1993) att biografiska uppgifter angående den intervjuade möjliggör att sätta själva intervjun i en social kontext.
I det femte temat framkom berättelser som synliggjorde de intervjuades upplevelser av och synsätt på människor. Flera av de intervjuade återkommer till sitt intresse för människoöden och sin kärlek till människor de mött i livet och framför allt i samband med Livstycket. Detta synsätt på människor kan ses som en stor del av Livstycket då de som arbetade där verkade ha kärleken och intresset för människor gemensamt. Silvén Garnert (1993, s.9) menar att syftet med etnologiska intervjuer ofta handlar om att försöka förstå något om just människors synsätt och upplevelser. Då denna människosyn var utbredd bland de anställda i verksamheten från vilken de insamlade föremålen kom blir den en viktig del av föremålens kontext. Fägerborg (1991, s.8–9) menar att de alla olika yrkesgrupper på ett museum har gemensamt att de på ett eller annat sätt har med människor att göra. Dessa människor i förhållande till andra människor eller i förhållande till föremål. Hon menar att museets uppgift blir att på olika sätt dokumentera förmedla dessa förhållanden och även människornas tankar och känslor.
Silvén-Garnert (1991, s.86–87) menar att de fysiska föremålen möjliggör en unik kunskap i sig och att intervjuer kring föremålen gör det möjligt att fånga sådant som annars inte skulle komma fram så som tankar och känslor. Att, som med fallet Livstycket, kombinera insamling av föremål med intervjuer kan ge en rikare material som kan gynna både utställningar, forskning och pedagogisk verksamhet. Materialet kunde dock blivit ännu rikare om de deltagande kvinnornas perspektiv funnits med. I intervjumaterialet från Livstycket är det enbart verksamhetschefen och de anställda som kommer till tals och de berättar mycket om arbetet med kvinnorna som deltog i verksamheten. Dessa kvinnor var en mycket stor del av Livstycket och de var med i skapandet av flertalet av föremålen som förvärvades av stadsmuseet. Om perspektivet inkluderat även dessa kvinnor skulle säkerligen andra betydelser kunna adderas till föremålen och materialet skulle bli mer mångfaldigt. Då Livstyckets syfte till stor del handlade om att integrera deltagarna i samhället och att stärka dem på olika sätt hade deltagarnas berättelser och upplevelser om verksamheten bidragit med ett viktigt perspektiv.
Uppsatsens andra frågeställning var Vilka faktorer kan, enligt antikvarien och etnologen möjliggöra respektive hindra den här typen av samarbetsprojektet? Resultatet av tolkningen av intervjuerna gjorda med antikvarien och etnologen blev en handfull faktorer som av antikvarien och etnologen lyfte fram. Deras svar gällde dels faktorer som möjliggjort samarbetsprojektet kring Livstycket men också vad som hindrat samarbeten dessförinnan och vad som krävs för att få till den här typen av samarbeten i framtiden. Dessa faktorer handlade om: organisation, resurser, typ av förvärv och att hålla en diskussion igång.
Etnologen och antikvarien menade att en viktig möjliggörande faktor för den här typen av projekt är en organisation där etnologer och samlingsantikvarier tillhör samma enhet. De menade att det då är det lättare att både på återkommande möten och i spontana samtal med varandra bli insatta i varandras arbeten och kunna påbörja samarbeten.
Etnologen och antikvarien lyfte också fram att det måste finnas tillräckligt med resurser för att få till den här typen av projekt. De båda oroade sig för att otillräckliga resurser skulle bli ett hinder i framtiden. Med resurser menas ekonomiska resurser
lagda på museets arbete med samtidsdokumentation och insamling. Det måste finnas resurser för att till exempel anställa tillräckligt många kompetenta etnologer och samlingsantikvarier för att hinna med den här typen av arbete. Fägerborg (1991, s.8) anser att det såklart vore idealt att låta syftet styra när det gäller samtidsdokumentation men att det i realiteten ofta blir resurser som styr. Nystrand von Unge (2019, s.209) pekar på att de anställda inom insamling till stor del är en likartad grupp bestående av kvinnor i medelåldern. Hon menar att detta kan vara en anledning till att insamlingen på museer har låg status jämfört med vissa andra delar av museets verksamhet och därmed mindre resurser.
Antikvarien och etnologen ansåg också att den här typen av samarbetsprojekt
Antikvarien och etnologen ansåg också att den här typen av samarbetsprojekt