kvar på sin arbetsplats
Det empiriska materialet visar att det finns många olika anledningar till att personerna har stannat kvar på sin arbetsplats, fast det funnits en önskan om att göra något annat.
31
Det som starkast går att urskilja från intervjuerna är trygghet och mod. Tryggheten handlar om att personerna inte vill äventyra den trygghet en fast anställning innebär eller tryggheten att klara av sina arbetsuppgifter. Intervjuperson 3 säger: ”det är ju
enklare att gå kvar i sitt gamla arbete som man kan och som man känner sig trygg med”. Tryggheten kopplas samman med mod, att inte vara modig nog att bryta sin
arbetssituation för något okänt. Intervjuperson 5 beskriver trygghet och mod: ”Kanske
är det så att jag skyller på det, att det handlar om lite feghet och bekvämlighet. Att man inte, att jag inte riktigt har vågat ta steget”.
Att trivas med sina arbetskollegor och känna lojalitet med arbetsplatsen är också anledningar som kommer fram hos flera intervjupersoner. Intervjuperson 8 säger: ”Ett
bra team tycker jag. Det är därför jag tror att jag jobbar kvar. Mycket för att mina arbetskamrater är bra”. Arbetskollegorna innebär ett stöd för intervjupersonerna i sin
arbetssituation. Att trivas med och få vara tillsammans med personer som är i samma situation ger styrka och i viss mån lojalitet med arbetsplatsen. Intervjuperson 5 säger så här om varför hon inte gjort någon förändring:
”Praktiska omständigheter på jobbet, där det är andra som har slutat och där jag då har känt att det inte varit läge för mig just då. Jag känner ett stort ansvar gentemot arbetsplatsen där jag är. Det har varit gånger då jag har gått i tankar om att göra nånting annat, men då har det varit någon annan som har hunnit före och då har jag blivit kvar”.
Andra faktorer rör ekonomi och familjesituationen. Flera av intervjupersonerna anger att ansvaret som ligger i att försörja en familj gör det svårare att genomföra en förändring. Intervjuperson 2 säger ”Anledningen var väl egentligen att jag hade barn
och familj, tror jag, faktiskt om jag ska vara helt ärlig”. Han talar om varför han gick
tillbaka till sitt arbete igen efter två års studier när han egentligen skulle kunnat satsa på en annan karriär. Att ha hemmavarande barn är ett jobb i sig. Först och främst handlar det om att få ekonomin att gå ihop så att familjen får en dräglig tillvaro. Men det handlar även om att få livspusslet att fungera med hämtningar, lämningar, skjutsa till fritidsaktiviteter, hjälpa till med läxor med mera. Intervjuperson 6 säger: ”Det var nog
familjesituationen. Där var så mycket att hålla den biten ihop, och så var det bra med det och så fanns ingenting annat. Familje- och bostadssituation, där las kraften på det liksom”.
När personer börjar fundera över att förändra sin arbetssituation kan det vara viktigt att få utveckla sina tankegångar. Många intervjupersoner upplever att de saknat någon att ”bolla” sina tankar och funderingar med. Många har pratat med sina nära och kära
32
för att få råd, hjälp, information eller stöd. Men detta har inte räckt för att genomföra en förändring. Intervjupersonerna uttrycker det som att de saknat någon som kunnat ge dem en ”push”, ”knuff” eller ”en spark i baken” så att en förändring skulle kunnat ägt rum. Det uttrycker inte direkt ordet vägledning, men det tolkas som det är vägledning de menar då de uttrycker att de behöver ett stöd för att komma vidare. Intervjuperson 3 beskriver detta så här: ”Hade jag haft någon som pushat mig lite eller haft någon att gå
till, så tror jag nog att någonting hade hänt. Det tror jag faktiskt. För jag var intresserad av att göra något annat”. Här handlar det om att hon ångrar att hon inte gått
till någon som skulle kunnat hjälpa henne, till exempel en studie- och yrkesvägledare. I intervjun kommer det även fram att hon ofta tänker på hur hon skulle kunna haft det idag om hon genomfört en förändring av sin arbetssituation. Intervjuperson 5 beskriver något liknande när det handlar om att få hjälp någonstans ifrån: ”Kanske skulle jag, i
och med att jag är ganska feg och bekväm, så skulle jag behöva ännu mer spark i baken. För jag har funderat på det så länge och skulle nog behöva nån form av konkret push från något håll”.
Eftersom intervjupersonerna till stor del saknat någon professionell att bolla sina tankar med, så uppfattas det som att de flesta inte kommit längre än till att identifiera att det finns ett gap mellan den nuvarande och önskade arbetssituationen. Två av intervjupersonerna skiljer sig från de andra genom att de tidigt under sin anställning genomfört en förändring. Anledningen till att de gjorde en förändring berodde på tillfälligheter som ingen av de två intervjupersonerna räknat med. Det innebar att en möjlighet helt plötsligt fanns och de båda tog den. Båda har däremot gått tillbaka till sina gamla arbeten igen. För en av intervjupersonerna handlade det om att det önskade jobbet inte var som han trott samt att personliga problem såsom allergi hindrade honom att fortsätta. För den andra intervjupersonen handlade det som tidigare nämnts om familjesituationen. De två intervjupersonerna som gjort en förändring är båda män.
Att ha varierande arbetsuppgifter och att få möjlighet att utvecklas är viktiga faktorer för att trivas på sitt arbete. Intervjupersoner som under anställningstiden fått nya arbetsuppgifter, fått kompetensutveckling eller har varierande arbetsuppgifter upplevs som mer nöjda med sitt arbete. De anger att de stannat kvar längre på grund av att arbetet är utvecklande. Då de flesta av intervjupersonerna verkar trivas på sin arbetsplats, tolkas det som att de inte är ”inlåsta” utan mer är ”stannare”. Intervjuperson 9 beskriver detta så här: ”Jag har trivts bra i och med att arbetsuppgifterna har blivit
33
Det viktigaste är förändring av någon form sker. Två av intervjupersonerna anser sig ha ett enformigt arbete. En av dessa två upplever att varje dag i stort sett ser likadan ut. Det har inte skett några större förändringar under åren som lett till förnyade arbetsuppgifter eller någon nämnvärd kompetensutveckling. Detta har lett till att intervjupersonen verkligen vill byta arbete, vilket skiljer sig från övriga intervjupersoner som alla i någon form har känt tillfredställelse i förnyade arbetsuppgifter eller kompetensutveckling.
Ytterligare en faktor handlar om ålder. Nästan hälften av intervjupersonerna nämner det faktum att de börjar känna sig för gamla för att genomföra en förändring. Dessa personer är i åldrarna 46 – 60 år. Det innebär att de har ca 5 – 19 år kvar att arbeta. Det kan upplevas som att de intervjupersoner som nästan har tjugo år kvar att arbeta inte alls bör känna sig för gamla för en förändring men här handlar det inte om de år de har kvar att arbeta, utan om rädslan att inte längre vara anställningsbar på arbetsmarknaden. Det tolkas som att en del av intervjupersonerna har en rädsla och fördom om att ingen vill anställa personer över 50 år. Intervjuperson 4 beskriver detta: ”För det är ju väldigt
svårt att finna någon väg för någon som kan vara över 50 år, om man blir utan jobb, och utbilda sig är ju inte lönt, för du hinner knappt bli klar förrän det är dags att gå i pension”.
5.3 Kunskap och upplevelser av vuxenvägledning
Vuxenvägledning är en verksamhet som de flesta intervjupersonerna inte direkt har reflekterat över, varken över att den finns eller över att de skulle kunna ta del av den. De blir lite förvånade när de får reda på att det går att få vägledning som vuxen och att den finns på så många olika platser. Några blir uppriktigt glada och intresserade över att få veta mer. På frågan om vart vuxna vänder sig för att få vägledning svarar majoriteten lite tvekande Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen verkar vara den enda verksamhet som de känner till och som de på något sätt kan relatera vuxenvägledning till. Tanken på att besöka Arbetsförmedlingen verkar inte vara speciellt lockande, då de flesta svarar lite tveksamt att de troligtvis skulle gå dit. Intervjuperson 2 säger: ”Jag
hade väl hört av mig till Arbetsförmedlingen, förmodligen”. En intervjuperson vill
gärna slippa att ta del av Arbetsförmedlingens verksamhet, på grund av att hon har en bekant som har dåliga erfarenheter av Arbetsförmedlingen. En annan av
34
intervjupersonerna har varit inne på Arbetsförmedlingens hemsida och läst att Arbetsförmedlingens främsta uppdrag är att hjälpa de personer som är arbetslösa och står längst från arbetsmarknaden. Detta ledde till att hon inte tog kontakt med Arbetsförmedlingen. Hon hade ingen aning om att hon kunde ta del av deras verksamhet genom att stå som ombytessökande. Ett undantag är intervjuperson 8 som har fått vägledning på Arbetsförmedlingen tidigare. Han berättar om goda erfarenheter av Arbetsförmedlingens verksamhet. Det som däremot framkommer under intervjun är att han kände personen på Arbetsförmedlingen, vilket kan spela en roll för resultatet av hans positiva upplevelser. Så här berättar intervjuperson 8: ”Ja, men nu var det en god
vän som jag kände sen innan. Hade det varit en vanlig Arbetsförmedling vet jag inte om jag hade gått dit. Men visst han var schysst och han funkade bra”. En tveksamhet inför
att delta i Arbetsförmedlingens verksamhet genomsyrar majoriteten av intervjupersonernas svar.
När det handlar om intervjupersonernas upplevelser och syn på vuxenvägledning så anser intervjupersonerna att det är bra att det finns vägledning för vuxna, bara de har kunskap om var den finns. Några intervjupersoner verkade besvikna över att de inte fått kunskap om vuxenvägledning tidigare. De frågar sig hur vuxna ska kunna ta del av en verksamhet som de inte vet existerar. De flesta upplever att vuxenvägledning marknadsförs mycket dåligt och några kritiserar detta. Intervjuperson 4 säger: ”och som
sagt jag är till och med anställd, och jag vet inte vart det finns. Men de har ingen bra marknadsföring”. Han menar att han själv är anställd i samma förvaltning som komvux
och vet inte själv vem som sitter som studie- och yrkesvägledare i kommunen. Några intervjupersoner kände till komvux och dess verksamhet, men deras uppfattning var att där bedrivs bara vägledning för dem som ska studera. Ingen av de andra platserna där vuxenvägledning bedrivs kom spontant fram av intervjupersonerna, men många kände till de olika verksamheterna när författarna berättade om dem.