1897 befann sig officeren Claes Grill på resa i Ryssland. Vid detta till-fälle besökte han bland annat Poltava. Vid norra gränsen av slagfältet där svenskarna sades ligga begravda, konstaterade Grill: ”Ingenting, ej ens det allra enklaste kors, utmärker denna för oss svenskar så minnes-rika plats, där våra tappra förfäder långt från sitt fädernesland funnit en sista hvilostad, visserligen efter en olycklig, men dock med hjälte-modig tapperhet utkämpad strid.”8 Efter detta besök föreslog han att ett minnesmärke borde resas på karolinernas gravhög. Förslaget föll i god jord och snart utfärdades ett upprop till insamling av medel.
Un-der första halvåret 1900 tillsatte kungen en priskommitté som skulle bedöma de 26 förslag som inkommit. Några förslag ventilerades – och så småningom fattades ett beslut varefter gjutning påbörjades. Men som så ofta är fallet vad gäller uppförandet av offentliga monument uppkom olika betänkligheter. För det första behövdes ryska regering-ens godkännande för att monumentet skulle kunna resas, och för det andra upplevde fler och fler att det kanske inte var lämpligt att resa en minnesvård över Sveriges storhetstid på utländsk mark.
Ett antal förbehåll artikulerades bland annat av generalmajor O.
M. Björnstjerna våren 1902 i uppsatsen, ”Skall Sverige resa ett ryskt segermonument?” Idén bakom monumentet – att hedra fallna karo-liner – omslöt författaren utan reservationer. Men att uppresa det vid Poltava där Sveriges stormaktstid nådde sitt slut tyckte han var myck-et olämpligt. På inga slagfält där svenskar segrat har monument rests, hävdade Björnstjerna.9 Varför vill man då låta ”den sörjande Svea sän-ka den dittills segerrisän-ka svenssän-ka fanan öfver den döde krigaren med det brutna svärdet på olycksfältet vid Poltava?” Björnstjernas protest väckte stor uppmärksamhet och diskuterades livligt.
Även idégivaren Grill tog till orda och förklarade att han var beredd
---Fotografier av det förflutnas krigsskådeplatser varvades i den militära fackpressen med samti-da redogörelser för tillståndet i den ryska armén. Ur Illustrerad Militärrevy 1.
---”att gifva vika för den allmänna opinionen”. Istället föreslog han att den redan gjutna statyn skulle överlämnas till Nationalmuseum och att överskjutande medel skulle lämnas till den fond som bildades av de medel som blev över när Karl XII-statyn restes 1868. Lösningen blev dock en annan. Det beslutades att minnesvården skulle resas på Artil-lerigården – ”där ju så många troféer och minnen från våra forna krig och militära öfvningar bevaras”10 – och då inte bara som ett minne över de karoliner som stupat vid Poltava, utan över alla svenska solda-ter som stupat i strid. Istället för att bli ”en grafsten öfver vår svens-ka storhetstid” skulle monumentet högtidlighålla de svenssvens-kar som bi-drog till att Sverige skaffade sig en ställning, som försvarat landets fri-het och som därigenom lagt den grundval på vilken det ”nutida Sve-rige är byggt”. Detta förslag mötte ”odelat bifall”.11
Invigningen ägde rum på Gustav Adolfs-dagen, och 1.100 man från de förband som var förlagda i Stockholm paraderade på Artil-lerimuseets gård.12 Högtidligheten bevakades ingående av den sam-tida Stockholmspressen. Framför museets fasad återfanns elever från krigs- och sjökrigsskolan samt elever från huvudstadens elementarlä-roverk. En estrad hade uppförts med sittplatser för de kungliga och för inbjudna damer. Närmast estraden återfanns högt uppsatta per-soner inom såväl det militära som civila området. Stockholms Tidning-en omnämnde explicit dTidning-en japanske militärattachén, ”i sin lysande, karakteristiska uniform”. I samband med avtäckningen pågick ju det rysk-japanska kriget för fullt och japanerna belägrade de ryska forten i Port Arthur. För samtidens läsare var detta uppenbart då krigsut-vecklingen i vissa tidningar presenterades på samma uppslag som re-dogörelser för invigningen.13 Genom formuleringen skapas också en närvarokänsla.
Mitt på planen, på en kulle, stod monumentet dolt under ett blått täckelse. På ena sidan återfanns en musikkår och på den andra office-rare och andra inbjudna. Även Dagens Nyheter omnämnde i sin text de hundratals erövrade kanonerna som fanns på Artillerimuseets gård, och som i sig utgjorde en imposant vittnesbörd över gångna tiders ofredsår och stormaktserans expansiva tid. På kringliggande gator, be-rättade Nya Dagligt Allehanda om hur det ”myllrade af folk”, och på hustaken kring artillerigården fanns mängder med ”skådelystna” –
”med eller utan fotografikameror”.14 Mängden människor betonades även i Svenska Dagbladet som konstaterade att på Strandvägen och
Rid-darvägen ”var trängseln så svår, att poliskedjor måste bildas och ridan-de polis hindra trafikens fullständiga hämmanridan-de”.15
Med dessa formuleringar gjorde tidningen publiken till en central del av sin rapportering. Beskrivningarna av myllret och trängseln in-skärpte att det var något viktigt och angeläget som gick av stapeln – samtidigt som bilden av detta i hög grad skapades just genom des-sa beskrivningar. I des-sammanhanget bör därför inte publiken ses som en passiv entitet. De närvarande åskådarmassorna fungerade som ett förkroppsligande av nationen, vilken i pressrapporteringen användes som en aktiv resurs för att göra invigningen till en nationell händel-se.16 Nya Dagligt Allehandas omnämnande av kameror vittnar också om att fotograferande vid högtidliga händelser i början av 1900-talet hade börjat bli en del av en privat upplevelsekultur där högtidligheter och större händelser genom fotografier införlivades med den privata livs-berättelsen.
Kring klockan två anlände kungligheterna varpå trupperna skyld-rade gevär, fanorna sänktes och musikkårerna framförde en parad-marsch. När kungligheterna tagit plats spelades, ”Viken tidens flyk-tiga minnen”. Därefter hade det blivit dags för chefen för lantförsvars-departement att träda fram. Han riktade sig till konungen och anhöll om att han ”måtte låta täckelset falla”.17 I sitt tal lyfte Oscar II fram att den svenska historien innehåller flera segrar och att minnet av dessa alltid kommer att leva. Men det var inte bara de som stupat ”i
fram-
---Monumentet ”Åt Sveas fallna söner” invigdes i november 104. Fotografiernas visuella fram-ställningar vävdes på ett effektivt sätt samman med textredogörelser för invigningen. Stillbil-der ur den illustrerade tidskriften Hvar 8 dag.
---gångens stund” som förtjänade att bli ihågkomna. Även de som inte tvekat att offra sina liv ”under motgångens timmar” förtjänade ”vår vördnad”. Kungen hoppades att bildstoden inte bara skulle erinra om hur svenskar i det förflutna slutit upp bakom ”ett älskadt fosterland”, utan att framtidens generationer skall följa ”deras föredömen i farans stund”. Efter dessa ord föll skynket, fanfarer blåstes och kungen gick fram till monumentet och nedlade en krans med blå och gula band.
Näste talare var regementspastor Afzelius vid Svea Livgarde som påminde om att dagen för avtäckningen – den 6 november – alltid får
”fosterlandsvännens hjärta” att klappa ”varmare”.18 ”Därför har den-na dag valts, inte bara för att minden-nas de stora härförarden-na utan även de vanliga soldaterna [vilka] slumra i namnlösa gravar, gömda under starrgräs och ljung”. Deras gärningar återfinns i historieböckerna, ”det är det dyrbaraste vi räddat bland spillrorna af vårt stormaktsvälde”.
Afzelius önskade att detta arv skulle ”förblifva ett säkert värn för folk och land i all framtid”, men poängterade samtidigt att firandet av min-nesfester inte bara får handla om ”fåfängt prål”, utan att samtidens svenskar också lär sig av gångna tiders bragder och hjältedåd. Efter Af-zelius’ tal spelades kungssången, och avtäckningen avslutades med att trupperna defilerade förbi kungen. Utanför Artillerigården hade stora skaror samlats; dessa bildade ”häck för de kungliga vagnarna” ner till John Ericsson-statyn.19
I pressen återfanns en tämligen omfattande spaltmässig rapporte-ring där monumentet presenterades på en rad olika sätt. Nya Dagligt Allehandas artikel från invigningen innehöll en redogörelse för monu-mentets utformning. Denna beskrivning var i Svenska Dagbladet ersatt av en teckning; och i bildtidningen Hvar 8 dag fanns möjlighet att ta del av flera fotografier från invigningen. Även Dagens Nyheter illustre-rade sin redogörelse för invigningen med ett fotografi. Beskrivningar av närvarande dignitärer och militära förband gjordes i såväl text som bild, och sammantaget var det i hög grad genom pressen som monu-mentet blev till ett slags berättande medium.