Fallstudie-Gullhögen - Ett vikingatida arrangemang och relationerna däri: En fallstudie utifrån

Topografi och fornlämningsmiljö

Figur 7. Topografisk karta över området där gravfältet med gullhögen, markerad med en röd pil på kartan

Storhögen ligger i den nordligaste änden av ett mindre gravfält beläget uppe på en moränhöjd vilken skärs av en dalgång i söder. Intill detta gravfält finns även ytterligare tre gravfält vilka torde ha hört till en och samma bebyggelse. Gravfälten ligger placerade på varsitt impediment då platsens topografi utgörs av moränansamlingar intill partier med berg i dagen. Platsen genomskärs även av mindre dalsänkor (Arrhenius et al 2006:3). Området (se fig. 7) som utgörs av det gravfält på vilket Gullhögen är beläget är delvis undersökt och utgörs av en ca 60x40 meter (NS) stor yta. Fornlämningsbilden av gravfältet visar, utöver storhögen, på att det finns ytterligare nio fornlämningar. Sju av dessa utgörs av runda stensättningar samt en kvadratisk stensättning. Den enda lämning som blivit undersökt, utöver själva storhögen, är en rund stensättning. Den runda stensättningen var nästan helt rund och mäter ca 10 meter i diameter. Den har även en kantkedja som utgörs av ca 0,5–1,5 meter stora stenar. NÖ om gravens centrum fanns, innan undersökningen, en oval fördjupning som var ca 2 meter lång

och ca 0,7 meter bred. I stensättningen fann man en del brända ben som låg spridda över ytan.

En större frekvens av brända ben kunde dock härledas till gravens NÖ kvadrant.

Stensättningen och storhögen återställdes efter slutförd undersökning och dokumentation. De övriga runda stensättningarna mäter ca 4–8 meter i diameter och är ca 0,1–0,5 meter i höga.

De är i ytan övertorvade. En av dessa runda stensättningar har också en kantkedja som är ca 0,3 meter hög. Stensättningen har även 0,4–0,6 meter stora stenar i ytan och tre av dessa stenar, som är ca 0,6–1 meter stora, är placerade i mitten utav stensättningen. Den kvadratiska stensättningen är ca 9x9 meter stor och ca 0,2–0,3 meter hög samt övertorvad. Hörnstenarna i den kvadratiska stensättningen är ca 0,1–0,4 meter höga, ca 0,2–0,4 meter breda och ca 0,2–

0,6 meter tjocka. Den ena runda stensättningen som har undersökts ligger i en svag sydsluttning (FMIS). Anledningen till att just Gullhögen blev undersökt var på grund av att högens gravgömma blivit utsatt för skador, vilka uppstått då grävlingar grävt gångar in i högen i anslutning till ett intilliggande gryt. Därav beslutade Riksantikvarieämbetet 1988 att högen skulle undersökas (Arrhenius et al 2006:3).

Gullhögen – Gulldens hög, Husby-Långhundra i Uppland.

För att kunna använda det material som Gullhögen omfattar behövs en noggrann sammanställning av högens yttre- och inre gravskick. Den näst intill ovala gravhögen mätte mellan 26–31 meter i diameter och var 4,8 meter hög. Den hade en platå på toppen som var ca 7x5 meter stor. Den blev under 1988–1993 undersökt i etapper av studenter från det arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet. Högen var delvis skadad och ansatt av grävlingar när undersökningarna påbörjades. Ca 152 kubik jord hade schaktats bort från ett område vid högens södra del. Av det som framgår i undersökningsrapporten har man från högens platå haft utsikt mot kyrkan i norr och den intill liggande storhögen

”Brunnshögen”, vilken ligger mittemot gullhögen på ett annat impediment. I söder kan man se Storån med sin ”bro” samt den runstenshäll som finns vid denna. Vid grovrensningen av Gullhögen framgick det att högen främst var uppbyggd av grästorvor och att det inte förekom någon grusfyllning. I grästorven på ytan, ca 30 cm ner, under vad som var dåvarande markyta, påträffades ett av de första fynden. Detta fyndföremål tolkades först som en ”torshammare” i järn (Arrhenius et al 2006:4).

Figur 8. Bilden visar ”torshammaren” hämtad från rapporten efter utgrävningarna av Gullhögen. Foto:

arkeologiska forskningslaboratoriet, SU.

Ett fyndfoto, som finns i undersökningsrapporten från 2006 på sidan 39, av denna

”torshammare” eller dubb som man senare ändrade benämningen till (från och med nu kallad nit); kan man se att hammaren har ett hål vid själva ankardelen med, vad det ser ut som, en del av en nit kvar i hålet (se fig. 8).

Niten tolkades ha hamnat i högen genom att den dragits ned av en stubbe som det påträffades rester av i direkt anslutning till föremålet. Den kan ha hamnat där av att högen någon gång under årens lopp blivit utsatt för någon form av yttre åverkan eller av att föremålet glömts kvar i en stubbe (Arrhenius et al 2006:4ff). Genom naturens föränderlighet har niten sedan hamnat ytligt i högens lagerföljd och på så vis utgör den en del av högen som arrangemang.

Niten bör därför inte helt räknas bort som ett samtida skräp. Niten betyder något och har hamnat där på grund av något och ”den har påverkat och påverkar” arrangemanget med sin närvaro och berättar en historia utifrån sin biografi. Här kan en början av hur högens yttre gravskick relaterar till gravens inre gravskick skönjas. Detta inte enbart genom högen som en konstruktion i sig utan även genom de föremål som, avsiktligt eller oavsiktligt, gömmer sig i den. Vidare påträffades vid en av undersökningarna ett kollager i högens toppskikt. Initialt tolkades detta som att det var grävlingarna som grävt sina gångar in i högen och på så vis hade fört med sig kolet från ett annat område i lämningen. Sedermera omtolkades dessa till

koldiken då man påträffade liknande fenomen längre ner i mitten samt i botten av högen.

Dessa koldiken, om de ska tolkas som just diken och inte som kollinser, mätte ca 4,5–5 meter i diameter i toppen av högen, ca 16 meter i diameter i mitten av högen och ca 21 meter i diameter i högens yttre anläggningsyta. Det verkar dock tvetydigt ifall kolansamlingarna är brända på plats eller om kol materialet har förberetts och eldats på annan plats innan det tillförts i byggnationen (Arrhenius et al 2006:4ff). Arrhenius menar vidare att då grästorven, som utgör högens mantel, var hårt pressad resulterade det i att kol ifrån dikena ”välde” fram när arkeologerna allt eftersom grävde fram profilen. På vissa ställen av högen trampade en av arkeologerna även igenom torven som låg som ett täcke över koldikena. Kolet bestod av ca 5–

10 cm stora fint huggna och tillbereda kvist- och träbitar som sedan kolats. En del av kolbitarna var heller inte fullt förkolnade utan var endast ytligt brända. Utöver dubben och

”koldikena” påträffade man även tre brandgravar i anslutning till högen (Arrhenius et al 2006:4, 8ff).

Figur 9. Bilden visar det skifferbryne samt det svärd som påträffades i grav C (Arrhenius et al 2006:43,45, 47).

När mittröset rensades fram påträffades även där ett kollager, men som enligt Arrhenius skilde sig från de koldiken man påträffat tidigare. Vidare i undersökningen av mittröset påträffades ett vikingatida svärd som formmässigt har paralleller med de svärd som påträffats vid Birka (se fig. 9). Svärdet stod lodrätt nedkört i röset och intill svärdet påträffades den

vikingatida brandgravsanläggningen vilken utgjordes av tre urnor med brända ben. Den vikingatida graven (C), daterad till omkring 900-tal, tolkades vara sekundär i förhållande till mittröset och förhöll sig begränsad till ett antal mindre stenar som låg placerade ovanpå en rad större stenar i röset (Arrhenius et al 2006:9ff

)

. Det påträffades även en relativt platt sten som man tolkade som ett ”offerbord”. De tre keramik kärlen innehöll två individer. I det första kärlet fanns en kvinna samt ett skifferbryne (se fig. 9). I det andra och tredje kärlet fanns en man samt brända djurben från bland annat häst, nöt, hund och möjligen får/get. Ovanpå kärl två låg även två obrända ben av tupp. Keramiken utgjordes av den typ som är karakteristisk för vikingatid. I rösets stensamling, utöver det ”offerbord” som påträffades, fann man även vad man tolkade som en skålgrops sten samt en sten som var vittrad (Arrhenius et al 2006:9ff

)

Figur 10. Den spiral som återfanns på kantstenen till röset och tillhörande grav A, spiralen till höger i bilden visar exempel på hur en hel spiralhuvudnål ser ut (Arrhenius et al 2006:31, 37).

När man fortsatte undersökningen under mittröset fann man att mittrösets stenar inte överlagrade några äldre gravar, även om gravhögen var placerad ovanpå en äldre stensättning

”A” (Arrhenius et al 2006:107). Den äldre graven A påträffades genom några spridda ben i ytan intill mittröset. Gravgåvorna som relaterade till denna stensättning kunde dateras till yngre förromersk järnålder. I brandgraven A (se fig. 11) fann man, förutom brända ben från en vuxen individ, även ben av får/get, harts, ett fragment av ett ornerat benföremål, två spiralhuvudnålar samt två spjutspetsar. Den ena av spiralhuvudnålarna var mycket korroderad (se fig. 10). Föremålet hade placerats på en platt kantsten till röset och endast avtrycket kunde tas upp (gjutning med gips), den andra spiralen påträffades ca 10 meter därifrån i relation till röset. De två spjutspetsarna var tillsynes avsiktligt demolerade med spetsarna avbrutna och eggarna omböjda (Arrhenius et al 2006:109). Utöver fyndföremålen fanns där även ett finkrossat kollager lokaliserat utanför det centrala mittröset (Arrhenius et al 2006:9ff

)

Den andra äldre graven ”B” påträffades i relation till högens periferi men även i relation till mittröset och grav A. B utgjordes av ett tydligt avskilt brandlager som daterades till yngre romersk järnålder (se fig. 11). Denna grav (B) hade även rika gravgåvor som utgjordes av fragment från två olika typer av glasbägare, dels från så kallade ”cirkusbägare” och dels från schlangenfädenglas. Det påträffades även björnfalanger, en större bit av silver, två kamfragment från en kam, en cylindrisk bärnstenspärla, en blå glaspärla, en järnkniv med bronsbeslag, keramik fragment samt fragment av en ormhuvudring. Återgår man till gravhögens uppbyggnad, det yttre gravskicket, kunde en fosfatkartering påvisa att torvorna torde härröra från ett område som blivit påverkat av människor. En vidare kvartärgeologisk undersökning gav resultatet att grästorvorna inhämtats från strandbunden mark. Detta är ett belägg för att grästorvorna inhämtats på annan plats än den lokal vid vilken högen är anlagd.

Figur 11. Stenpackningens utbredning och benkoncentrationernas placering. Bokstäverna i bilden markerar gravarna där A och B är de två äldre gravarna och C är den vikingatida graven (Arrhenius et al 2006:88).

En fytolitanalys visade även på att marken under högen och mittröset torde ha varit öppen mark från romersk järnålder in i vikingatid. Genom att studera hur torvorna, som använts till att bygga högen, var placerade kunde arkeologerna se en ”antydan” till att högen byggts upp nivå för nivå. Under den första etappen av högbygget verkar det som att det yttersta

”koldiket” i periferin anlagts och under denna etapp täcktes även delar av mittröset med kol.

Torvtäcket från första etappen i hög konstruktionen tros ha varit ca 1 meter tjockt och täckte över delar av mittröset samt gravarna A och B. Vid tolkandet av höganläggandet menade arkeologerna att det gjorts ett uppehåll i hög konstruerandet. Ovanpå det som utgjorde

”bottenskicket” anlade man ytterligare ett ”koldike” (det mellersta). En viss skillnad kunde även skönjas i högens yttre konturer där högen planas ut mer och blir flackare än det som utgör bottendelen av högen. På mittröset i denna andra etapp har sedan de tre urnorna placerats på röset och svärdet stuckits ned intill i en nästan lodrät vinkel. Denna nivå i högen täcktes sedan med etapp 3 i byggandet av 1,5 meter tjock torv. I toppen av högen anläggs det sista ”koldiket” och ovanpå detta läggs sedan det slutliga torvlagret som är ca 0,5–1 meter tjockt på (Arrhenius et al 2006:9ff

).

Själva tolkandet av den vikingatida graven som påträffades i högen, som gjordes i och med den rapport som publicerades 2006 av Arrhenius, visar att utifrån de gravgåvor som påträffades och avsaknaden av mer specifika föremål så torde det ha att göra med kultistiska inslag kopplade till begravningsceremonin av de individer som fanns gravlagda i urnorna.

Detta baseras i grunden på avsaknaden av dessa specifika föremål, som annars kan anses vara vanliga i denna typ av vikingatida gravar, vilket enligt Arrhenius gör gravanläggningen till en rituellt laddad och kanske rent av kultisk scen. Exempel på vanligt förekommande föremål som enligt Arrhenius påträffas i anslutning till vikingatida gravar kan vara bältessöljor, ringnålar, fibulor och andra förväntade gravgåvor i relation till svärdet som påträffades i Gullhögen (Arrhenius et al 2006:11).

Vad händer i graven - Gullhögen som ett arrangemang

I avsnittet ovan började applicerandet av det assemblage teoretiska perspektivet ta form i beskrivning av den ”dubb”, sedermera omnämnd som nit, vilken påträffades i ytan av högen vid avtorvning. Denna fallstudie ämnar se till högen som ett arrangemang och hur begreppet

”intrinsic assemblage” går att använda vid beskrivning av gravens materialiteters inneboende egenskaper. Vidare kommer fallstudien även att försöka se vad som händer i graven och de processer som ligger till grund för gravens uppkomst. Detta genom att se till både de yttre- och inre gravskicket samt hur föremål från de äldre gravarna och den vikingatida graven relaterar till varandra och den stensamling som utgör mittröset.

Gravens tillblivelse och roll som arrangemang kan på sätt och vis liknas vid exempel i tidigare kapitel där graven förbereds genom att människor väljer ut en plats i landskapet där graven ska anläggas, bålet byggs, gravgåvor väljs ut och individerna bränns. Graven är på alla sätt och vis att betrakta som skapade av mänsklig design, inte enbart för de döda utan även lika mycket för dem levande. Genom att se graven som en plats för minnen och upplevelser, provocerande till en grad, samt som föränderliga kan graven först ses som ett arrangemang.

Jervis (2019) menar att arrangemang kan vara både bestående och samtidigt vara i en fas av förändring. Likt glidflygaren som svävar genom luften efter att först ha hämtat fart och höjd med hjälp av den motor som finns under honom, vars uppgift är att få upp skärmen i luften,

”flyter” graven som arrangemang genom tid och rum. Genom sina inneboende egenskaper utbyter arrangemanget flyktiga möten som kan upplevas om och om igen så länge beståndsdelarna i arrangemanget, oavsett om det är glidflygaren eller graven, består.

Exempelvis om glidflygarens motor går sönder kan han inte flyga längre och de till synes flyktiga mötena är över tills han får den trasiga komponenten i motorn utbytt. Dock är det inte riktigt samma arrangemang som det nya mötet uppstår med utan ett nytt. Graven kan ses på liknande sätt när den över tid förändras och nya flyktiga möten med dess samtliga materialiteteter uppstår.

Gravhögens sammansättning utgörs av en inre och en yttre domän. Det inre består av insamlade stenar som inte enbart utgör en plats att placera urnorna på. De ger också gravens yttre parametrar dess välvda form där stenarna hindrar torvorna från att, likt ett korthus, ”falla platt”. I likhet med Ingolds (2007) sten i ett av exemplen tidigare så kanske stenarna som samlats in till mittröset, genom sina olika inneboende egenskaper, fångat åskådarnas intresse

genom att både vara bestående och flyktigt föränderliga. Stenarna, till synes grå och hårda, ändrar skepnad när de kommer i kontakt med till exempel vatten. Färger ”exploderar” fram, linjer som varit dolda blir synliga och mönster träder fram. Visst kan väl en sten också upplevas som mjuk beroende på hur den över tid formats och slipats av tidens tand; vatten, väder och vind tills den blivit nästan helt rundad och kännbart len. En sten kan ju även kännas vass utifrån deras inneboende egenskaper i from av färger, linjer, mönster och förmåga att framstå som något helt annat än gråa och hårda. De utstickande stenarna i röset gör även någonting med graven, de bryter av de annars homogena och till synes livlösa stensamlingen (se fig. 12). De kanske kan ses som att de fastnat på sitt plan av transformering.

Figur 12. Stenar som sticker ut i stensamlingen som utgör mittröset i form och material. Bild: Arrhenius et.al 2006 AFL.

I det större arrangemanget som graven utgör har även tidigare arrangemang beaktats. Hänsyn har visats till dem genom att lyfta in dem och anknyta dem till mittröset som påverkar och inskränker deras sfär. På så vis, likt Crellins (2017) buss där passagerare kliver av och på bussen i ett ständigt flöde medan bussen och busschauffören består, interageras de äldre gravarna och dessa gravars materialiteteters inneboende egenskaper till att ingå i det nya arrangemanget och dess materialiteter. Den nya gravens mittröse kan ses som bussen och de äldre gravarnas innehåll som passagerare på väg mot en destination. Detta ska dock inte misstolkas som ett ”temporärt” arrangemang eller ett ”vibrant matter” (pulserande materia) utan som ett ständigt föränderligt och bestående arrangemang som flyter, likt glidflygaren i luften, genom tid och rum och påverkar åskådaren utifrån sina inneboende egenskaper. För

visst fascineras man av glidflygarens färd genom luften? Högt, högt upp i skyn utan några som helst bekymmer. Kanske rent av relaterar man till honom och hans färgglada skärm eller blir provocerad av hans våghalsighet.

På samma vis som insamlandet av stenarna till mittröset så förbereds även de lerkärl som ska användas som urnor, designade av människan för att förvara stoftet av dem döda. Detta är en process som kräver både kunskap om olika material och ett vetande om hur dessa olika materiell fungerar tillsammans. När lerkärlen är färdiga är de redo att ingå i arrangemanget.

Omsorgsfullt och med en tanke bortom vår västerländska föreställningsvärld placeras askan av individerna, människor och icke-människor, i de tre urnorna. I den ena av dessa tre urnor placerades även ett skifferbryne som används till att bland annat slipa eggen på en kniv eller klingan på ett svärd. I kontrast till mittrösets stenar har här en sten som annars kan anses vara grå och hård, vars syfte är att förändra och skarpa till redskap, blivit till ett föremål av mänsklig design. Framtagen för sina inneboende egenskaper där egenskaperna används till att forma ett annat material med andra förutsättningar och egenskaper. Ett så pass viktigt föremål att den avlånga stenen i skiffer får följa med individen i urnan och individerna i graven.

Brynet är ju också en icke-levande entitet när allt kommer omkring precis som stenarna i röset. Kanske hör brynet ihop med svärdet som ställts vertikalt i relation till urnorna ovanpå mittröset. Svärdet som ett beskydd för dem döda. Svärdet liksom röset och urnorna är ett arrangemang för sig. Skapat av människan för att beskydda ägaren men som genom sina olika kvaliteter även kan användas till andra ändamål. Precis som lerkärlen kräver svärdets framställning kunskap om material och hur dessa olika material på bästa sätt samspelar med varandra. Svärdet och urnorna kan som produkter av mödosamt arbete och omsorg till materialiteterna de utgör anses vara gravens finaste gåvor till de döda mänskliga och icke-mänskliga individerna. Tillsammans bör svärdet och urnorna kanske ses som mindre arrangemang, vilka relaterar till varandra i och med det större arrangemanget som omsluter dem.

Varje komponent och varje arrangemang är att betrakta som väl utvalda, omsorgsfulla och tidskrävande processer vilka alla ledde fram till att högen sakta växte fram. Ett till exempel på en tidskrävande process i anläggandet av graven kan ses i ”koldikena” som, om man tolkar rapporten rätt, består av förkolade träbitar av fint huggna kvistar och pinnar. Hugga småbitar och förbereda en eld tar tid och kräver en del kunskap om de olika trädslagen och hur

In document Ett vikingatida arrangemang och relationerna däri: En fallstudie utifrån en vikingatida storhög i Husby-Långhundra i Uppland. (Page 43-65)