Tidigare forskning - storhögar
Historiken kring begreppet storhögar har sin början i sägnerna kring storhögarnas monumentalitet. Det var sedan under 1600-talet som intresset för forntiden och fornlämningarna började ta fart då man som stormakt hade ett behov av att skapa sig en ärorik identitet. De vetenskapliga undersökningar av högarna, som sedan även blev föremål för lärda spekulationer, började och slutade med två storhögar; Svens hög i Broby, Björe socken Uppland samt Kööhögen i Vaxtuna, Orkesta socken Uppland. Fyndfattigheten i dessa två högar bidrog till att man av vetenskapliga skäl inte grävde ut fler högar i Mälardalen förens under mitten av 1800-talet. Man valde då att undersöka kungshögarna vid Gamla Uppsala som sedan 1500-talet varit en av landets största nationella symboler. Under 1900-talets första del försökte man med hjälp av den norröna litteraturen skapa en sorts nationalromantisk bild av de kungar som begravts i dessa storhögar (Bratt 2008:12, 13).
På grund av att storhögarna uppfattades som kungshögar blev dessa viktiga forskningsobjekt och mellan åren 1913–1919 försökte Birger Nerman bevisa att dessa storhögar kunde kopplas till Ynglingatal samt påvisa vilka kungar som låg i vilka högar. Nermans tolkning av storhögarna och dess kopplingar till Ynglingasagan och dess kungar bör dock läsas kritiskt.
Nermans forskning kring dessa storhögar vinklades efter hans egna tolkningar. Han ansåg att om hans egna hypoteser stämde överens med sagorna var dessa hypoteser historiskt korrekta men om sagorna inte stämde överens med hypoteserna var det på grund av att sagorna var förvrängda. Han vinklade dem då till att passa in i den egna tolkningen. All den forskning som gjordes i början av 1900-talet bör därför ses som ett försök till att stärka den nationella identiteten efter unionsupplösningen 1905 samt de oroligheter som pågick i övriga Europa under denna tid (Bratt 2008:12, 13). Det är en högst subjektiv tolkning av materialet gjord av Nerman själv och det går inte att se några belägg för att det skulle vara på det viset som Nerman påstår. Vidare kan detta även ses som ett exempel på det som nämndes i inledningen om hur man genom tiderna romantiserat vikingatiden. Under 1970- och 1980-talen tog Åke Hyenstrand (1974) upp diskussionen kring storhögarnas administrativa indelning vilken följdes upp av Keith Wijkander (1983), där man tog upp tolkningen om relationen mellan
30
storhögarna och Husbyar på nytt. Hyenstrand delade sedermera upp högarna per definition storleksmässigt och efter den placering de erhållit i landskapsrummet i grupp eller som enstaka exemplar. Han omnämner även problematiken med bortodling och att de ensamliggande storhögarna bör ha legat i anslutning till flera gravar på ett mindre eller större gravfält men att de mindre gravarna blivit bortodlade (Hyenstrand 1974:103ff). Hyenstrand anser att storhögarna eller kungshögarna legat strategiskt placerade vid viktiga kommunikationsleder samt att dessa högar på så vis kan tolkas ha tillhört en eventuell kungamakt eller individer med en högre social status. Dock talar Hyenstrand om hypotesen att kungs- och storhögarna återspeglar en äldre administrativ struktur än husbyarna. Detta då husbyarna har ett geografiskt samband med hundareindelningen i Uppland och Södermanland.
Husbyar samt kungs- och storhögar bör betraktas som belägg för den äldsta formen av centralortsbildning (Hyenstrand 1974). Man bör därför se dessa högar i relation till järnålderns huvudbygder, eller med en annan benämning centralplatser. Detta då det finns en tydlig relation däremellan. Storhögarna var kopplade till stormannagårdarnas gårdsgravfält och den vikingatida aristokratin (Bratt 2008:17, 18, 19).
Högar som gravform och vikingatida gravskick
” En gravgömma med ett definierat gravskick utgör ett rum där kvarlevor efter en eller flera individer placerats. Ett gravmonument utgör en överbyggnad synlig för omvärlden som innesluter en eller flera gravgömmor. Monumentet kan med tiden byggas på och förändras i sin framtoning” - Strömberg 2005:215.
För att få en bättre förståelse för själva begreppet storhög måste man först se till det stora hela och vad gravarna, samt de gravfält dessa är belägna vid under yngre vikingatid, egentligen implicerade. Det var inte enbart en plats där man lade sina döda utan gravarna och gravfälten manifesterade så mycket mer genom den relation som finns mellan de stora högarna och de små. Gravfält hade vidare även en stark relation till den vikingatida bebyggelsen och gårdarna, magi, mytologi, makt, social status och odalrätt.
Inom arkeologin förekommer ofta termen gravspråk när man talar om den religiösa symboliken och den sociala kommunikation som ryms i de forntida gravskicken. Här avses i allmänhet den symbolik som projiceras i samband med begravningar och uppförandet av gravmonument för att visa på mellanmänskliga förhållanden och relationer till gudomlig
31
existens (Artelius & Lindqvist 2007:101). Gravspråket visar även på människors medvetna och omedvetna handlingar som kommer till uttryck genom gravskicket (Sjöling 2006:44).
Anläggandet av gravar i bestämda topografiska miljöer avspeglade de förhistoriska människornas föreställning av själva landskapet. Värderingar av detta landskapsrum, oberoende av om det var från en individ eller en grupp av individer, kan visualisera hur man tolkade naturformationer, landskapsrummet samt äldre byggda monument. Dessa miljöer associeras sedan till minnen av en plats och det är dessa minnen och deras sammanhang som sedan förs vidare genom bland annat berättelser, ritualer och symboler i form av olika föremål, hällbilder och ristningar samt byggandet av nya monument. Människornas förflutna konkretiseras på så vis genom att minnena ackumuleras vid olika landskapsrum, vilka även getts en berättande innebörd. Skapandet av dessa platser, även kallat centrala platser, genom tydliggörandet av de olika landskapsrummen gav dem även bestämda identiteter och olika innebörder. Identifikationen av dessa centrala platser bygger sedan på att de ingår i strukturer av människans insikter, förförståelser och brukande av platserna för olika ändamål. Inom den postprocessuella arkeologin har man arkeologiskt sett bearbetat gravplatser mot hur de materiella lämningarna avspeglat individens roll och position som en del av en social organisation. Samhällets ideologi och kosmologi uttrycks på så vis i olika begravningsritualer (Strömberg 2005:211, 212).
Gravskicket i Norden under vikingatid utgörs av en rad olika variationer där höggravskicket dominerar. Dessa gravar innehåller en, eller ibland flera, brandgravar där man har en huvudgrav och en eller flera sekundärgravar. Storlekarna på dessa högar varierar med allt från ca 5–40 meter i diameter (Trotzig 1999:470). Zachrisson menar att de vikingatida gravarna utgör manifest i landskapet för att visa på makt och social status men gravfälten dessa gravar är belägna på utgjorde möjligtvis även en sorts gräns som markerade byterritoriala platser i landskapet. Gravfälten i sig har oftast en längre kontinuitet bakåt i tiden där de yngre vikingatida lämningarna överlagrar äldre järnålders samt ibland även yngre bronsåldersgravar (Zachrisson 1998:167). Anund (2007) menar vidare att storhögarna talar för att gravarna, som de faktiskt är, är lika mycket monument över de levande som de är över de döda där det finns ett inre- och ett yttre gravskick. Det inre gravskicket, besående av endera jordade eller brandgravar, speglar den religiösa föreställningsvärlden. Det yttre gravskicket visar på sociala värderingar samt upprätthållandet av en social status. Betydelsen för det yttre gravskicket kan tillmätas flertalet faktorer där graven exempelvis utgör en plats för sörjande, en
32
minnesmarkering eller en territorial gräns. Det ena behöver dock inte utesluta det andra (Anund et.al 2007:108, 109).
Tolkar man materiell kultur efter en begravningsritual måste man skilja på handlingar, som omfattar byggandet av ett monument, och kvarlevorna som placeras i en gravgömma.
Ritualens process kan man dela in i två faser; den första är ”exkluderings- och tranformationsfasen” där man riktar sig mot den döde individen och efterlevande anförvanter.
Den andra fasen; ”inkorporeringsfasen” riktades mot byggandet av monumentet med inneslutning av gravgömman. Den sistnämnda fasen var även riktad mot kommande generationer med syfte att skapa ett minne över händelser kring en individs bortgång, släkt och manifesterande av den sociala statusen samt inflytande i samhället (Strömberg 2005:215).
Strömberg (2005:216) menar att kulturellt heterogena och över en längre tid kumulativt skapade gravfält kan tolkas rent arkeologiskt som en sorts diskrepans mellan berättelser och platsens fysiska lämningar. Dock utgör monument och traditioner förutsättningar för dessa platsers identifikation som gravplatser även om samhällets kosmologi samt människors handlande vid begravningar förändrades. De höggravfält som formades under yngre järnålder utgör karakteristiska drag i landskapet. Platserna gravfälten är lokaliserade vid består till större delen av högar och runda stensättningar vilka brukats under en relativt begränsad tidsperiod. Beroende på lokala topografiska omständigheter och ställningstaganden har gravarna anlagts och gestaltats i relation till bygders äldre kulturlandskap (Strömberg 2005:255). Oscar Almgren kunde i början av 1900-talet konstatera att gravfält från yngre järnålder låg i nära relation till by- och gårdsgränser till skillnad mot gravfält från äldre järnålder som låg längre bort från bebyggelsen (Wikborg 2007:180). Även om det var mer vanligt att de yngre järnålders gravfälten låg nära bebyggelsen så förekom det även under äldre perioder. Gravarna på dessa gravfält manifesterades med monumentala överbyggnader i olika storlekar jämfört med de äldre flacka stensättningarna (Bratt 2008:59). Vidare går det även att se att de yngre järnålders gravfälten låg placerade annorlunda i landskapet jämfört med de äldre järnålders- och folkvandringstida gravfälten. De yngre anlades i anslutning till jordbruksmarker och bebyggelse medan de äldre gravfälten oftast återfanns i relation till höjder, grusåsar och de gamla utmarker som tillhörde byar och gårdar under detta tidsspann (Bratt 2008:97). De äldre järnåldersgravfälten omnämns endast som ett förtydligande i sammanhang med dem yngre järnåldersgravfälten och behandlas inte mer ingående i denna uppsats. Gravformerna (se fig. 5) som finns på de olika gravfälten som anlades under
33
järnåldern kan enligt Åke Hyenstrand delas upp i fyra olika kategorier. Första kategorin som hör till äldre järnålder utgörs av triangulära stensättningar, resta stenar och rösen. I den andra kategorin, vilken hör till yngre järnålder, finns det minst fem högar, en eller flera treuddar och skeppssättningar. Även gravformer från den första kategorin kan förekomma på dessa gravfält. I den tredje kategorin, vilken precis som den andra kategorin hör till yngre järnålder, utgörs gravfälten av runda övertorvade stensättningar som är endera ensamliggande eller i anslutning till 1–4 högar. Den tredje kategorin överlappar sedan in i tidig medeltid, som utgörs av den fjärde och sista kategorin, där det utöver de gravformer vilka räknades upp i den tredje gruppen även förekommer kvadratiska och rektangulära stensättningar (Hyenstrand 1974:23; Eriksson 2016:15).
Figur 5. Bilden visar hur gravformer förändrats över tid. Här påtalas att denna bild av gravformer är högst generell och mest syftar till att påvisa hur gravformerna förändrats över tid (Benett 1987). Redigerad av författaren.
Storleken på högarna varierar och för att en hög ska räknas som en storhög ska den enligt Hyenstrand vara minst 20 meter i diameter och en kungshög ska vara minst 30 meter i diameter. De övriga högarna varierar i storlek mellan 5–10 meter i diameter. Själva begreppet storhög bör kanske ses som en teknisk term vid benämning av de större högarna, endast baserat på deras diameter, och har ingen koppling till dess kulturella innebörd (Bratt 2008:43).
34
Använder man sig av denna typ av kronologi för att gruppera de äldre- och yngre järnåldersgravarna erhåller man en tydlig struktur för att försöka tolka och förstå bebyggelsen (Wikborg 2007:181; Eriksson 2016:18). Dock betyder det inte nödvändigtvis att man på så sätt kan påvisa att ett specifikt gravfält har haft en anknytning till en specifik bebyggelse i ett område. Det är även en av de viktigaste aspekterna när man ämnar studera exempelvis återbruk av äldre gravfält under en eller flera tidsperioder, exempelvis bronsålder – vikingatid, där man kan se en viss typ av kontinuitet samt diskontinuitet i gravanläggandet.
Oftast är det gravar från äldre romersk järnålder som har överlagrats på yngre järnåldersgravfält vilket går att se i det arkeologiska källmaterialet. Detta betyder inte nödvändigtvis att man på så sätt kan påvisa att ett specifikt gravfält har haft en anknytning till en specifik bebyggelse i ett område (Larsson 2010:157ff; Eriksson 2016:18).
Enligt tidigare forskning är en av anledningarna till att man överlagrade de äldre gravarna för att uppvisa odalrätt. Odalrätten torde ha varit viktig att hävda under vikingatid och detta gjordes bäst genom att överlagra gamla gravar. På så vis knöt man an till sina förfäder (Zachrisson 1994:219). Högen som man reste över den döde blev således ett sätt att manifestera en förstärkt äganderätt till marken, både för sin egen del men även för att visa genomresande och grannar att man hade rätt till brukandet av marken och sin plats i den social hierarkin i de vikingatida samhällena (Zachrisson 1994:219; Carlsson 2015:196).
Uppfattningen om högen som en forntida grav har sedan medeltid hållits levande, både genom folktro och genom betydelsen för odalrättens företräde i den medeltida lagstiftningen (Bratt 2008:43). Enligt gulatingslagen och frostatingslagen, från 1100-talets början och troligen även längre tillbaka än så, står det att läsa; man måste kunna påvisa sin äganderätt till marken genom att hänvisa tillbaka till fem generationer i sitt släktled där man själv utgjorde den sjätte generationen (Larsson 1997:178; Bratt 2008:58). Zachrisson talar om att man genom att hävda odal på det här sättet med största sannolikhet hade kopplingar till en ”förfäderskult” där man genom att överlagra äldre gravar återkopplade tillbaka till första ledet via gravhögen, ”till de som bor i högen” – Haugbuen. I norska medeltidslagar står det att gravhögen haft en särskild rättslig betydelse när man hävdade sin rätt till ägande. Lagarna gör även skillnad mellan odalman och jordägare där jordägaren, till skillnad från odalmannen, inte hade samma inflytande socialt sett samt att odalmannen genom raka släktled befäst sin rätt till markerna och sin position i samhället. Detta var dock ingen lätt uppgift då odalmannen för att få rätten till mark och social status först skulle, som tidigare nämnts, kunna räkna upp sin härstamning
”til haug ok til heidni” det vill säga ”högen och hedendomen” (Zachrisson 1994:220, 221). I
35
Sverige förekommer även rätt till odal genom runstenar från Uppland och Södermanland vilket påvisar att begreppet odal var högst aktuellt även i Mälardalen under vikingatid. Genom detta framstår gravhögen som en symbol för odal och hedendom. Det finns dock inga belägg för att begreppet odal var att ses som förknippat till högen som gravform (Bratt 2008:58).
Gravarna var inte bara ett sätt för människan att hävda odalrätt utan även ett medium för att synliggöra en identitet, individuellt och i grupp, där gravarna var noder av social karaktär i landskapsrummet (Strömberg 2005:283). Ur ett nyare perspektiv agerar gravarna, designade av människan men oberoende av hennes inflytande, relationellt och identitetsskapande mot omvärlden (jmf Harris 2017, Crellin 2017, Fahlander 2020). De utgörs av en rad olika arrangemang; sammansättningar av bland annat jord, torv, sten, sand, kol, ben och föremål.
Tingen i gravarna – artefakter och ekofakter – besitter i sin tur olika kvaliteter (vilket tidigare nämnts i föregående kapitel). Dessa kvaliteter i egenskap av materialitet skapar sedan både konkreta och rumsliga relationer till människan och andra levande samt icke-levande entiteter utifrån gravhögarnas monumentalitet.
Graven ett manifest i landskapet
Talar man om de vikingatida gravfälten kommer tanken upp om en rad gräsbeklädda kullar som ligger tätt intill varandra på upphöjda platser i landskapet. Den gräsbeklädda kullen, det forntida monumentet, representerar oftast den romantiserade bilden av vikingen. De forna minnen och narrativ över hövdingar samt kungar man får ta del av under barndomen. Under 500-talet och fram till vikingatidens slut omkring 1050 anlades det, av vad man arkeologiskt sett kunnat se, 268 storhögar i Mälardalen. Gravhögarna, vilka enligt Hyenstrand (1974) kan räknas som storhögar, är anlagda i landskapet för att synas. Tidigare forskningsanalyser visar även på att dessa beroende på sin placering i landskapet exponerar och relaterar till sin omgivning (se fig. 6). Detta är av central betydelse för att kunna förstå innebörden av vad dessa gravar kommunicerar samt mot vem eller vilka dessa budskap var riktat mot. Strömberg (2005) menar att det finns två huvudinriktningar kring hur man resonerar runt gravfält och gravars placering i landskapet. Det första förhållningssättet fokuserar på fenomen, traditioner, narrativ och minnen knutna till topografiska punkter i landskapet samt andra byggnationer eller monument. Detta riktar sig främst till att försöka differentiera och klassificera de omkringliggande miljöerna som ligger i anslutning till gravfältet eller gravarna. Det andra förhållningssättet utgår från landskapets topografi och andra miljöer skapade av människan som ett sorts ramverk för grupper eller individers handlingar där det råder en ständig
36
interaktion mellan fysiska strukturer och människans agerande. Här ligger, till skillnad mot det första förhållningssättet, fokus på handlingar av olika slag; en form av ”tradering” samt identitetsskapande för dessa individer i deras samtid (Strömberg 2005:42). Beroende på hur landskapsrummet används, utifrån dess naturliga plats samt av mänsklig design, påverkas det i hög grad av processen som uppstår när människan tar landskapet i ”besittning” där landskapsrummet blir en del av den mänskliga handlingen och även ett bestående intryck i vardagen (Strömberg 2005:42ff; Gansum 1995:18). Storhögarnas placering i landskapsrummet kan sammanfattas utifrån två typer av gravar. Först det första de gravar som bör ses som maktsymboler baserade på historiens, gravritualernas och de religiösa möjligheter av legitimering samt manipulation av de rådande maktförhållandena som fanns i det vikingatida samhället. För det andra de gravar som inte är till för den offentliga arenan utan är placerade mer undanskymt och endast är för den närmsta omgivningen att se. I det senare fallet vill man snarare visa på sin rätt till mark- och jordägande än på social status. För att få en djupare förståelse kring hur de stora högarna kunde verka som social strategi och materialiserande ideologi bör detta, enligt Bratt, ses i två skilda sammanhang;
begravningsritualen kring uppförandet av högarna och högarnas egenskap som monument (Bratt 2008:114). Gravarna som monument var ett sätt att manifestera en plats, ett landskapsrum, där det genererade ett dominerande uttryck i närmiljön. Platser i landskapet reserverades för olika aktiviteter vilka omgestaltar områden. En specifik plats, exempelvis ett gravfält, vilket var omtalat i generationer fanns på så vis redan i människornas medvetande och man kunde relatera till platsen på ett annat sätt (Strömberg 2005:42). Ser man då till gravfältet och en eventuell gravhög kan denna möjligtvis även ha varit ett sätt att minnas individen, släkten denne tillhörde och det inflytande dessa hade på det dåtida samhället.
Gravhögen som ett komplext minne blir på så vis en materialisering av detta uttryck (Strömberg 2005:227). Strömberg (2005) menar att gravfälten och dess gravar således utgör platser i landskapet där individer och grupper skapar identiteter och dessa identiteter, tillsammans med minnen, vidareförs genom en kosmologisk värdegemenskap samt genom berättelser kring monumenten. Reflektionerna av dessa minnen och berättelser om dem hade en stor inverkan på hur människor relaterade till ett gravmonument. Där gravens yttre form samt visuella framtoning gällande storlek, form och placering spelade en stor roll (se fig. 6).
Bradley (1993) argumenterar dock för att minnen kan anses vara instabila. Minnen kan liknas med ständigt föränderliga arrangemang, en sorts transformation. Detta då detaljer i minnena både kan manipuleras och tas bort. I en jämförelse mellan minnen och monument menar
37
Bradley vidare att monumenten också kan förändras i mening och utförande över tid (Bradley 1993:2).
Figur 6. Bild av Gamla Uppsala kungshögar med den gamla domkyrkan i bakgrunden. En tydlig bild av högarnas monumentalitet och hur dessa synliggjorts genom att man låtit gräva bort den naturliga avgränsning som åsen, de är anlagda på, utgör. Bild: Tommy Arvidson, Upplandsmuseet.
Richard Bradley (1993) talar om att dessa gravhögar som monument påverkar det mänskliga
Richard Bradley (1993) talar om att dessa gravhögar som monument påverkar det mänskliga