Ett vikingatida arrangemang och relationerna däri
En fallstudie utifrån en vikingatida storhög i Husby-Långhundra socken i Uppland.
Masteruppsats i arkeologi Stockholms universitet VT 2020 Annelie Eriksson Handledare: Fredrik Fahlander
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
Syfte och frågeställning 2
Material 3
Metod 4
2. Assemblage teori och andra perspektiv 6
Nymaterialism, dualism och en symmetrisk arkeologi 6
Materialitet och skillnaden från materiell kultur 11
Tingens inneboende egenskaper 12
Att se tingen i ett annat ljus 14
Tidigare forskning inom assemblage teorin 16
Begreppet ”Assemblage” – möjligheter och begränsningar 19
Relationer och hur de uppstår 21
”Intrinsic assemblage” 23
3. Vikingatida gravskick och storhögar 29
Tidigare forskning - storhögar 29
Högar som gravform och vikingatida gravskick 30
Graven ett manifest i landskapet 35
Sammanfattning 38
4. Fallstudie-Gullhögen 39
Topografi och fornlämningsmiljö 39
Gullhögen - Gulldens hög, Husby-Långhundra i Uppland 40 Vad händer i graven – Gullhögen som ett arrangemang 47
5. Slutdiskussion 53
Återkoppling till frågeställningarna 53
6. Summary 57
7. Referenser 58
Abstract:
This master thesis comprises an assemblage theoretical approach to a Viking Age burial mound.
Traditionally assemblages in archaeology are static and homogenous arrangements. Recent research though looks to assemblages as constantly transforming and in flux. These vibrant matters consistent of different components neatly tucked together and intertwined always becoming and changing at the same time. With this approach of assemblage theory to a material of the burial mound “Gullhögen”
the main focus will be to recognize which possibilities and what restrictions this kind of perspective has to offer to burial archaeology. Also, the aim of this study is to try and see how relations can become when human and non-human entities interact with the mound. Also, how the mounds inner and outer burial forms effect can have caused an affect in the past and still causes an affect today.
This is done through different examples and a case study. With support in earlier interpretations it is argued here what the assemblage theoretical approach “intrinsic assemblage” has to offer in ways of a more vivid and nuanced way to interpret the burial mound and its monumentality as an arrangement with its own intentions and true capabilities to affect its surroundings and the humans and non-humans entities that interact with it.
Keywords: Assemblage theory, gravarkeologi, uppblossande, inneboende egenskaper, tillblivelse, grav, monument, manifest, landskap, relationer, entiteter, affekt, effekt, intrinsic.
Omslagsbild: Gullhögen i genomskärning. Bild: Birgit Arrhenius et.al 2006. Arkeologiska forskningslaboratoriet institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet.
TACK!
Att skriva uppsats kan på alla sätt och vis kallas för ett hantverk. Det är ett hantverk ur den synpunkt att det är en lång process med mycket forskande i hyllmeter av litteratur, teoretiserande och framför allt skrivande. Att formulera sig i ord kan anses som en konst som inte är den lättaste alla gånger, speciellt inte när man måste översätta ord från en form av engelska som knappt ens en engelsman vet betydelsen av. Bakom processen med att ta fram ett sådant hantverk står en rad andra individer utöver författaren själv. Dessa individer bidrar med kloka ord, hejande och stöd när motivationen till att skriva tryter. De ger av sin tid och möter en med stor entusiasm och ett uppriktigt intresse. Det är till dessa individer detta tack är tillägnat.
Jag vill även rikta ett stort tack för allt stöd jag fått på resan som mina studier i arkeologi har inneburit. Den har varit kantad av många härliga skratt i goda vänners lag, djupa insikter (nej jag menar inte bara djupa schakt), minnen för livet och hårt arbete.
Fredrik Fahlander för din stora entusiasm, ditt brinnande intresse, dina kloka ord och stora stöd samt förståelse i och med mitt uppsatsarbete. Det har varit ett privilegium samt en både rolig och oerhört lärorik process.
Mikael Eriksson för din korrekturläsning och roll som mitt aktiva bollplank med allt mellan himmel och jord, du är nu en fulländad amatörarkeolog på ”masternivå”.
Alla mina kollegor på forensikgrupp 6 i Flemingsberg. För kloka ord, all pepp, ert visade intresse och era uppmuntrande ord samt för att jag fått använda er som bollplank. Det har betytt mycket.
Mina kära arkeologikompisar (numera vänner för livet) Cajsa Nors och Nina Sandberg. För stöd och bollplank enligt tradition ”det är sen länge” samt ert visade intresse och stöd.
Till min familj, min släkt och mina kära vänner för att ni står ut med mig och mina utlägg om alla konstiga begrepp och teorier.
Till de som inte längre finns hos oss Tommy Pettersson
”Den sista vikingen” för din entusiasm, ditt stöd genom livet och din tro på att jag fixar allt.
Anneli Hägesten
För din tro på mig och din entusiasm. Du var ett enormt stöd i allt, inte enbart mina studier.
Eder ödmjukast, Annelie Eriksson
1
1.
Inledning
Under de senaste decennierna har det introducerats en rad nya teoretiska perspektiv inom arkeologin, men även hos andra discipliner inom humaniora och social vetenskap. Den materiella kulturen ställs mot det nyare begreppet materialitet, även kallad för ”den materiella vändningen” där dikotomierna ”artefakter vs. allt av materia”, ”resultat av kultur vs.
medskapare av kultur”, ”kontexter ger mening vs. relationer ger mening” samt ”humanist vs.
posthumanist” ställs mot varandra (jmf Harris & Cipolla 2015). Den förskjutning som skett mot det materiella inom arkeologin är kanske inte fullt så påtagligt som inom exempelvis naturvetenskapen eller andra discipliner i den vetenskapliga världen. Förändringarna som skett inom arkeologin har inte hänt över en natt utan det är en långsam process som sakta vuxit fram under de senaste två seklen (1800–2000-tal). I slutet av 1900-talet och början av 2000-talet började ett nytt sådant paradigmskifte att utformas. Sedan har de perspektiv som nu börjar nå en mer etablerad nivå gjort sitt antågande på banan med forskare som exempelvis sociologen Bruno Latour (2005), antropologen Tim Ingold (2007) och arkeologen Ian Hodder (2012) med flera i spetsen.
Dessa nya perspektiv riktar kritik mot tidigare perspektiv. Synsätten man inom dessa äldre perspektiv har haft, och som vissa fortfarande har, kring hur världen är beskaffad, dvs. hur den upplevs och där människan är i fokus frångås nu mer och mer. Fokus riktas istället mot en mer objekt-orienterad ontologi där människan och dennes särställning till andra levande- och icke-levande entiteter inte a priori är hierarkiskt överordnad de materiella lämningarna. Det talas nu istället om en ”tingens arkeologi” där man utifrån dessa nya synsätt behandlar tingen som endera aktiva eller passiva aktanter. Dessa är medverkande oberoende av människan och föremålen har en agens, dvs. de ”gör något” istället för att endast ses som symboliska innebörder. De är till stor del gjorda av mänsklig design – artefakter– men förekommer även som naturliga ekofakter (Hodder 2012).
Denna uppsats kommer utgå utifrån två av dessa nyare perspektiv. Dels nymaterialism och dels det för gravarkeologin relativt outforskade perspektivet assemblage teori. Förhoppningen är att kunna belysa hur relationer kan uppstå mellan det icke-levande och levande. Studien ämnar också försöka se på de olika möjligheter och begränsningar synsättet erbjuder; vare sig
2
det rör sig om ett förhistoriskt, historiskt eller samtida material. Vidare, genom det perspektiv assemblage teorin förutsätter, går det även att få ett mer ”praktiskt” närmande till de förhistoriska lämningarna och de föremål som återfinns i dem eller i relation till dem. Genom att ta ett avstamp i vad tidigare studier har gett för resultat och utan att förringa de tolkningar som där gjorts är förhoppningen att detta synsätt inom arkeologin ska leda fram till att ny kunskap kan genereras kring de materiella lämningarna. Med fördel kan det filosofiska och teoretiserade synsättet som assemblage teori utgör även användas till att både öka förståelsen för hur olika föremål är med och påverkar i vardagen samt hur dessa föremål påverkas av bland annat de relationer som människan har till dem och hur andra icke-mänskliga entiteter kan komma att påverkas av den rad av olika materialiteter som finns i ett ”assemblage”, som från och med nu kallas ”arrangemang”. Med arrangemang menas att allting består av olika sammansättningar av materialitet i olika skalor och på olika nivåer.
Harris (2017) exempelvis beskriver att ett arrangemang utgörs av allt från en enstaka molekyl till en hel galax. Problematiken med detta närmande är dock att både applicera det på ett material och förklara hur arrangemangen i sin helhet kan påverka utåt och hur dem i sin tur påverkas av yttre kontakter. Detta förklaras närmre i kommande kapitel om assemblage teorin. Vikingatiden är en period som man i generationer har blivit serverad en romantiserad bild av. Där framställs ”den plundrande och hårdföre krigaren” som åkte vitt och brett för att finna skatter. Det är lätt att bli hänförd av alla historier om mytologiska väsen, gudabilder och den mystik som hägrar kring denna tidsperiod. Det vikingatida materialet utgör ett gott exempel som lämpar sig väl för denna typ av studie då det finns flertalet väldokumenterade gravmaterial från denna tidsperiod med ett rikt gravinnehåll. Därav kommer jag pragmatiskt fokusera studien till en ”storhög” på vilken ett närmande av en vinkling av det assemblage teoretiska synsättet sedan kommer att appliceras. Detta kommer att göras genom en fallstudie med fokus på gravhögens yttre- och inre gravskick. Studien ämnar påvisa både möjligheter och begränsningar i användandet av det assemblage teoretiska synsättet på ett gravmaterial.
Syfte och frågeställningar
Denna studie syftar till att kritiskt utvärdera assemblage teorins möjligheter och begränsningar för arkeologin med fokus på gravar som ”sammansatta” anläggningar. Detta genom att applicera en av flera möjliga tolkningar av denna typ av metod på ett arkeologiskt källmaterial. Det assemblage teoretiska perspektivet är fortfarande ett relativt outforskat
3
område inom gravarkeologin och ligger på en mer teoretisk och filosofisk nivå. Det har tidigare gjorts försök att applicera perspektivet på exempelvis hela gravfält, enskilda gravar och vissa gravgåvors betydelse. Jag återkommer till detta i kommande kapitel och avsnitt. I uppsatsen prövas som nämnt perspektivet genom en analys av en så kallad ”storhög”. Detta för att se hur relationer mellan humana och icke humana entiteter kan skapas och vad dessa relationer kan bidra med för att få en mer fördjupad bild och komplexare tolkning av en lämning.
- Vilka är möjligheterna samt begränsningarna med detta perspektiv vid applicerandet på ett gravarkeologiskt material och hur kan man inom arkeologin dra nytta av detta?
- Hur kan relationer uppstå mellan det humana och icke humana i gravhögen?
- Hur relaterar storhögens yttre gravskick till det inre gravskicket?
- Hur har människor då och nu påverkats av de relationer som skapats genom gravhögen som ett arrangemang?
Genom att besvara frågeställningarna belyser studien dels de möjligheter som finns med assemblage teorin och dels de begränsningar den medför när den används vid ett ”närmande”
till ett gravarkeologiskt material.
Material
Fokus för denna uppsats kommer primärt handla om att försöka se hur relationer kan skapas mellan humana- och icke humana entiteter i ett gravarkeologiskt material. Materialet jag har valt att arbeta utifrån utgörs av en storhög – Gullhögen - daterad till omkring 900-tal från Knivsta i Husby-Långhundra socken i Uppland (se fig. 1), (L1943:1357). Anledningen till att valet föll på just Gullhögen är för att den både är väl dokumenterad och extra intressant. Detta är väsentligt för att det ska gå att applicera den typ av assemblage teoretisk metod som studien kommer att fokusera på. Uppsatsen handlar ju primärt, som ovan nämnts, om att försöka se hur relationer skapas i graven mellan de humana- och icke humana entiteterna men även hur graven som ett arrangemang påverkar oberoende av oss människor. Under perioden 1988 till 1993 utförde arkeologiska forskningslaboratoriet vid institutionen för arkeologi och antikens kultur på Stockholms universitet en rad seminariegrävningar av Gullhögen.
4
Figur 1. Kartbilden visar vart i Sverige Husby-Långhundra strax öster om Knivsta ligger samt vart i landet det handlar om. Detta är markerat med röda ringar. © Lantmäteriet 2011. Medgivande I 2011/0094.
Metod
Analysförfarandet kommer ske utifrån ett assemblage teoretiskt synsätt samt ur ett nymaterialistiskt perspektiv. Själva analysen kommer göras genom en fallstudie där det synsätt assemblage teorin erbjuder appliceras på det för uppsatsen valda materialet. Detta för att kunna svara på ovanstående frågeställningar. Analysen kommer även att ta stöd i tidigare forskning som berör assemblage teorin där liknande studier gjorts, bland annat Crellin (2019), Jervis (2019) och Fahlander (2020). Dock ur andra vinklar än vad denna studie kommer att arbeta utifrån. En symmetrisk analys kommer göras där inte bara människan är en aktiv part utan även andra material och djur. Detta för att försöka se vilka möjligheter och begränsningar som finns i och med synsättet när det exempelvis appliceras på ett så komplext material som en grav. Vidare belyser studien även vikten av att förstå materialet utifrån ett nymaterialistiskt perspektiv med förhoppningen att ur ett assemblage teoretiskt närmande kunna påvisa hur storhögens yttre- och inre gravskick relaterar till varandra samt hur storhögen per se påverkar omgivningen. Detta då perspektiven bygger på varandra. Då hela uppsatsen är teoretiskt förankrad kommer inte teorin att beskrivas mer i detta avsnitt. Nedan följer en kort översikt över uppsatsen olika kapitel och delar:
5
Kapitel 1, Inledningskapitel med syfte och frågeställning samt material och metod. Kapitel 2, Behandlar ett av de perspektiv som används till studien och som assemblage teorin i mångt och mycket bygger på samt tidigare forskning inom assemblage teorin och själva begreppet assemblage samt de möjligheter och begränsningar detta synsätt erbjuder. Vidare belyser det hur relationer från det assemblage teoretiska synsättet kan skapas. Vidare förklaras begrepp som materialitet och vad som menas med ”tingens inneboende egenskaper”. Avslutningsvis förklaras vad som menas med begreppet ”intrinsic assemblage”. Kapitel 3, Behandlar tidigare forskning och det vikingatida gravskicket samt hur gravarna uttryckts som en rad manifest i landskapet för att bilda en vidare förståelse för ”icke arkeologen” kring begreppet storhög och den monumentalitet dessa gravar utgör i landskapet. Kapitel 4, Utgörs av fallstudie kring, för denna studie utvalda, storhögen där det assemblage teoretiska begreppet bland annat begreppet ”intrinsic assemblage” appliceras på gravens yttre och inre gravskick. Kapitel 5, Här kommer en slutdiskussion föras utifrån en återkoppling till frågeställningen ovan samt resultatet av fallstudien. Kapitel 6, En engelsk sammanfattning av studien. Kapitel 7, Referenslista.
6
2.
Assemblage teori och andra perspektiv
En viktig del som arkeologin har att erbjuda omvärlden är ”studiet av föränderlighet”. Där man inom arkeologin redovisar hur bland annat material ändras, samhällen ändras, identiteter uppstår och hur en rad olika miljöer och idéer påverkar oss i en större eller mindre utsträckning. Studiet av föränderlighet är en viktig del i mänskliga samhällens relation till det förflutna (Hållans-Stenholm 2012 :46, 47). Arkeologins roll är att söka efter kunskap från äldre samhällen, den förhistoriska människans levnadsätt och de föreställningsvärldar dessa individer haft. Dock är studiet av föränderlighet något arkeologin sällan teoretiserar om utan vi stoppar vanligtvis in allt i olika fack och under olika tidsperioder så man får ett; vad kom före och ett vad kom efter. Detta visar på så vis att perioderna har en relativt statisk mitt med en mer dynamisk slutspurt, i vilken massor av förändringar sker, innan nästa period tar över.
Denna fackindelning är något som självklart underlättar när man talar om eller jämför dessa olika perioder med varandra. Det behövs dock en mer nyanserad och komplexare förståelse för hur de olika förändringarna sker över tid och rum samt hur dessa uppstår. Man kan säga att förändringar är något som sker konstant i alla material och resultatet blir således att de heterogena arrangemangen, som vår värld utgörs av, ständigt är i rörelse. De stannar aldrig upp och kan på så vis inte vara statiska (Crellin 2017:111). Detta är även något som sker i mer homogena material som till exempel en sten. Dock sker förändringarna så pass sakta över en längre tid att det inte går att uppfatta förändringarna så som med till exempel ett järnföremål som rostar och faller i bitar allt eftersom det strävar efter att återgå till dess naturliga form.
Nymaterialism, dualism och en symmetrisk arkeologi
Den traditionella postprocessuella arkeologin, speciellt den gren av perspektivet som härrör från 1980-talet, har sedan länge hävdat att materiell kultur är en text som ska läsas (Van Vliet 2016:9). Syftet bakom den postprocessuella arkeologins sätt att tolka den materiella kulturen var för att försöka se till ”den lilla människan”, där människans symboliska samt ideologiska handlingar skulle kunna avkodas och läsas utifrån föremålen (Bergström 2016:6). Under 2000-talet har arkeologer börjat påtala att tingen eller den materiella kulturen snarare har en specifik betydelse i sig självt. I boken ”Archaeological theory and scientific practice” försöker Andrew Jones (2002) erbjuda ett första försök att förena glappet mellan den
7
naturvetenskapliga sidan och den teoretiska sidan inom arkeologin. Jones menar att arkeologin hela tiden varit tudelad i hur man sett till det förflutna. Den första delen utgörs av den naturvetenskapligt orienterade processuella arkeologin som menar att det arkeologiska materialet är och bör ses som statiska objekt som med hjälp av olika analystekniker kan ge oss information kring dess användningsområden. På så vis kan man koppla dessa objekt till en eller flera mänskliga aktiviteter beträffande objekten. Den andra delen står den teoretiskt orienterade postprocessuella arkeologin för där man istället söker efter svar på en rad frågeställningar om mening, agens och det förflutnas flexibla och flytande natur (Jones 2002:169ff).
Med detta relativt passiva synsätt har man inte tagit hänsyn till vad föremålen själva gör.
Tingen anses vara aktiva som symboler och en form av kommunikation med den yttre världen vilken måste nå människan i form av olika representationer. Detta då det inom det tidigare antropocentriska synsättet är det mänskliga medvetandet som primärt utgör verkligheten och ser till hur världen är beskaffad (Bergström 2016:6). Nymaterialismen innebär att kunskap uppfattas som något som uppstår i konkreta situationer samt i mänskliga- och icke-mänskliga kroppar som en materiell praktik. Det är genom sin relation till oss människor och andra icke- humana entiteter som tingen exempelvis får de olika redskap som behövs för att försöka förstå det förgångna. Även om människan i realiteten kan anses drivande har människan inte a priori en särställning över icke-mänskliga entiteter. Glappet mellan ting, människor och även djur kan på sådant vis täppas till och man får en ny uppfattning av vad tingen egentligen bidrar med samt hur världen upplevs vara beskaffad (Harris & Cipolla 2017:135). Dock bör här påtalas att kopplingen mellan de olika perspektiven ändå har en stor relevans. Detta då postprocessualismen och nymaterialismen relaterar till varandra och övergångarna mellan perspektiven inte utgörs av en knivskarp gräns där man hoppar från det ena perspektivet till det andra. Snarare samspelar perspektiven med varandra där de nyare perspektiven, även om de är kritiskt inställda till delar av de tidigare perspektiven, ofta hämtar stöd hos- eller diskuterar utifrån dem tidigare perspektiven vid tolkandet av- och studier kring det arkeologiska källmaterialet (jmf Harris & Cipolla 2015).
Den kritik som kommer med nymaterialismen, som även kallas ”Den materiella vändningen”
och vilken även omfattar de postprocessuella diskussionerna beträffande materialitet, riktar sig dock inte enbart mot antropocentrismen, som det posthumanistiska perspektivet gör, utan den riktar sig även mot de språkligt skapade dualismerna som länge dominerat olika former
8
av strukturalismen, som till exempel natur/kultur och material/medvetande (Bergström 2016:6). Dessa dualismer är inte enbart problematiska för att de kan anses vara obeaktade antaganden eller för att de utgörs av en rad ärvda historiska traditioner utan de är problematiska utifrån det sätt de förhindrar en tolkning, eller rättare sagt förhindrar en bättre förståelse av det förgångna (Harris & Cipolla 2017:31). En kort jämförelse av den symmetriska arkeologin och nymaterialismen är att man inom symmetrin främst har sitt fokus på relationerna mellan ting och människa medan det nymaterialistiska perspektivet istället försöker gå lite djupare i den tanken genom att se mer på detaljer kring tingen; material, form och andra saker som tingen representerar. Istället för att undersöka relationen mellan ett ting och människan så lägger man fokus på rollen som objektet, i form av de komponenter det är sammansatt av, utgör och hur dessa komponenter tillsammans skapar en helhet (Harris &
Cipolla 2017:138). Skillnaden mellan ting och objekt, enligt min mening, bör dock ses som mer subtil där båda begreppen kan anses vara och utgöra olika föremål. Objekten till skillnad från tingen är mer ”abstrakta” och utgörs av de olika materialiteter som ett arrangemang består av. Objekten är till en grad föränderliga, som till exempel en vacker snittblomma.
Objekten behöver således inte vara skapade och designade av människan. Detta medan tingen kan anses vara mer ”konkreta” föremål designade av människan med ett syfte. Dock bör här tilläggas att tingen medverkar oberoende av oss människor även om det är människan som producerat dem (jmf. Hodder 2012, Harris & Cipolla 2017).
Genom ett nymaterialistiskt, icke-antropocentriskt, synsätt förespråkas även ett nytt förhållningssätt. Man får en ny definition av materiell kultur – materialitet, där materiella ting samt våra- och andras kroppar har en innebörd för oss och därmed inverkan på våra känslor och vårt sätt att agera och reagera. Nymaterialism innebär att man uppfattar kunskap som något som uppstår i konkreta situationer och i människors- och icke-människors kroppar som en materiell praktik (Harris & Cipolla 2015).
Antropologen Tim Ingold skrev 2007 en artikel där han riktade kritik mot det arkeologiska sättet att se på tingens betydelse för hur vi upplever världen som beskaffad genom att ställa sig kritisk till begreppen materialitet och agens. Han uppmanade läsaren att gå ut och hämta en sten. Denna sten skulle man sedan doppa i en hink med vatten för att sedan ta upp stenen och lägga den bredvid sig medan man fortsatte läsa klart artikeln. Ingold återkommer sedan till denna sten i texten allt eftersom läsandet fortgår. Han talar då om hur stenen förändras. I slutet av artikeln har stenen hunnit torka helt med kanske någon enstaka våt fläck kvar. Han
9
menar vidare att stenen känns annorlunda när man sedan tar upp den (se fig. 2). Den har tappat sin glans, den låter inte längre likadant om man knackar den mot något annat material.
Materialet som stenen består av och som tillsynes verkar vara fast och statiskt visar sig plötsligt variera beroende på vilken relation som stenen befinner sig i; är den kall eller varm?
Det är inte stenens natur som gör att den upplevs som varierande i känsla och klang utan snarare den historia den har varit med om fram tills läsaren har läst klart artikeln. Genom att engagera läsaren i att vara delaktig medan denne läser artikeln har Ingold således lyckats få oss att tänka på stenen, som många anser består av ett material som är beständigt, som något varierande, vibrant och transformerande och på så vis som något levande. Något som blir möjligt genom stenens interaktion med världen omkring den och som samtliga ingår i ett, vad Ingold kallar, ”meshwork” och som man inom nymaterialismen kallar för ett ”arrangemang”
(Harris & Cipolla 2015:138, 139).
Skillnaden mellan ”arrangemang” och ”meshwork” är dock att Ingold med sitt ”meshwork”
betonar det levande livet och hur tingen påverkar oss direkt eller indirekt och på så sätt visar han på att tingen medverkar oberoende av oss människor. Risken med detta sätt att närma sig tingen är att dem begränsas till att bara vara ting med en aktiv eller passiv agens där de utifrån sin tilltänkta design och sitt tilltänkta syfte påverkar omgivningen. Ser man på tingen som en del i ett arrangemang, där arrangemanget ständigt är i förändring och tingen inte längre är att anse som statiska entiteter som enbart ska helga ändamålet, kan det resultera i en mer nyanserad bild av tingen, tillika den rad av olika materialitet som ingår i arrangemanget, som en helhet.
10
Figur 2. Bilden visar en sten med ett iögonfallande mönster. En illustration till Ingolds exempel med stenen och hur stenen genom sina inneboende egenskaper kan väcka ett individuellt intresse genom dels sin förmåga att aktivt påverka här och dels genom att vara en till synes passiv ekofakt i väntan på att bli aktiverad. Bilden är hämtad ur en artikel 17/8 2018 i The Telegraph av Harry Mount.
Ett annat exempel är en ensam träbänk som finns i en park på Skogskyrkogården i Stockholm.
Med glest växande björkar, överblickande den skogbeklädda gravplatsen. Bänken, som är gjord av trä och byggd av människan samt designad av människan, bjuder in till att slå sig ned och kontemplera. Även om åskådaren inte slår sig ned på bänken väcker bänkens sinnlighet ett känsloregister över platsen och vad platsen symboliserar oberoende av om individen är kristen, har en annan trosuppfattning eller är ateist. Den utgör en inbjudande plats för lugn och ro långt bort från all stress men ingjuter samtidigt en del sorg och förtvivlan. Inte minst väcker den känslan av ensamhet. Allt ifrån dess design till den placering bänken erhållit i landskapet är skapat och planerat av människan. Dock medverkar träbänken oberoende av oss människor.
Effekten som blir är att bänken både erbjuder och inbjuder till att delta genom det
”arrangemang” den utgörs av och genom detta väcker bänken den affekt hos åskådaren som nämnts ovan. Bänken och dess agens skapar således en relation till människan och människan en relation till bänken. Jämför man dessutom bänken på skogskyrkogården med en annan bänk av en annan form, med ett annat material och på en rastplats nära en sjö blir effekten annorlunda och de individer som passerar den eller slår sig ned vid den påverkas kanske inte
11
fullt ut lika mycket av denna bänk. Den erbjuder dock samma sak egentligen som bänken vid Skogskyrkogården; vilket i sig är en underlig och mycket speciell plats. Men affekten som bänken på skogskyrkogården väcker kanske i det här fallet helt uteblir. Detta förutsatt att bänken inte finns på en plats man kan relatera till genom minnen, affekt och andras narrativ.
De idéer som uppstått i forskningen av arrangemang bidrar till hur man på olika sätt kan närma sig ett material, vare sig det handlar om gravar eller samhällen samt arkeologin i sig självt. Genom att man förhåller sig mer uppmärksam på hur olika material beter sig, vad de består av och hur dessa material förändras beroende på hur och vad de påverkas av i olika omständigheter kan man se hur relationer mellan ting och människor uppstår. Detta bland annat av specifika detaljer hos objekten och de minnen som väcks till liv av tingens inneboende egenskaper och materiella attribut (Harris & Cipolla 2015:142, 143).
Materialitet och skillnaden från materiell kultur.
”Social action is not only taken over by aliens, it is also shifted or delegated to different types of actors which are able to transport the action further through other modes of action, other types of forces altogether” - Latour (2005).
Termen materiell kultur är ett nyckelbegrepp som till stor del används inom arkeologin.
Materiell kultur som begrepp bygger traditionellt sett på ”de spår som fysiskt har avsatts av människan, medvetet eller omedvetet, och som resulterat i materiella lämningar” (Fahlander 2008:129). Dessa materiella lämningar tolkas sedan kontextuellt genom bland annat de artefakter eller ekofakter som innefattas av lämningarna. Människan och de mänskliga handlingarna står alltjämt i fokus. På senare tid och med nyare perspektiv har termen materialitet alltjämt tagit över scenen inom arkeologin. Termen erbjuder ett annorlunda synsätt på sociala aspekter i en materiell värld jämfört med de mer traditionella synsättet (Fahlander 2008:129). Ett traditionellt sett där mänskliga handlingar, sociala praktiker, begränsas till ett a priori av vad människor gör oberoende av om det kan anses vara av avsiktliga eller meningsfulla skäl. Vilket kan göra det svårt att se hur en hammare eller en korg kan agera och påverka utifrån sina inneboende egenskaper (Latour 2005:71).
Begreppet materialitet bygger på det som nämndes avslutningsvis i föregående avsnitt;
tingens inneboende egenskaper och materiella attribut. För att förstå begreppet materialitet måste man se det som en term, vilket betecknar en materiell form av något abstrakt och dess
12
kvaliteter. Detta till skillnad från tidigare inom gravarkeologin då tingen setts som symboler och sätt att kommunicera mellan det levande och de döda. Materialiteter bör kanske ses som en rad olika komponenter med olika kvaliteter vilka bland annat skapar; sinnliga, kroppsliga, konkreta och rumsliga relationer till människan och andra levande entiteter, där varje entitet är endera en aktör eller en aktant i sin egen regi. Begreppen aktör och aktant är nära förbundna i dess betydelse där aktören är konkret, en människa, och aktanten mer abstrakt, ett föremål eller ett levande väsen.
Exempel på detta, som tagits upp i tidigare avsnitt ovan, är bänken på skogskyrkogården eller stenen i Ingolds ”mesh work” som båda kan ses som aktanter. Tingen, som utgör det materiella komponenterna som finns omkring oss, påverkar oss. Dock påverkas inte enbart människan som materialitet utan även icke-mänskliga entiteter och tillsammans skapas relationer och identiteter för att försöka förstå hur världen är beskaffad. Tingen som materiella komponenter behöver således inte bestå av människan designade föremål utan även av naturliga materiell som den där stenen Ingold (2007) använder i en form av levande fallstudie.
Detta är kanske lätt att glömma bort när man talar om materialitet. För ska man se materialitet utifrån ovanstående resonemang måste man först se till vad som utmärker dem (jmf. Hodder 2012, Harris & Cipolla 2015, Fahlander 2017).
Tingens inneboende egenskaper
” I am a different person when I walk in different directions” (Hodder 2012).
Tingen, artefakter och ekofakter eller med ett annat begrepp materialiteter, besitter inneboende egenskaper som påverkar oss mer eller mindre var dag. Utgår man ifrån det nymaterialistiska perspektivet kan de olika ”arrangemangen” ofta ge en större betydelse än enbart för de komponenter de består av (Van Vliet 2015:11). Tingen utgörs av en rad olika komponenter som tillsammans bildar ett ”arrangemang” och detta ”arrangemang” förändras ständigt beroende på om en komponent tillkommer eller tas bort ur sammanhanget. Jag återkommer till detta i ett senare skede i uppsatsen. Withmore (2012) menar att man rent generellt kan dela in det sätt man ser på tingen utifrån synsättet i tre delar. För det första är alla ting att anses vara en aktiv del i olika heterogena ”arrangemang”. För det andra är alla ting medverkande i de egna såväl som andra entiteters förflutna. Slutligen för det tredje så är
”tingen” inte konsumerbara symboler reducerade till endast de komponenter de utgörs av.
13
Van Vliet anser att denna tolkning av hur man inom nymaterialismen närmar sig tingen inte riktigt klarar av att förklara den komplexitet som studiet av tingens agens faktiskt skapar.
Detta då inte ens Withmores idé om en ”jämställd ontologi” i hans ”version” av nymaterialism kan täcka den mångfald av närmanden som finns beträffande tingens agens (Van Vliet 2015:11, 12). Här är jag nog villig att hålla med Van Vliet även om det ligger något i det mer generaliserade och dogmatiska sättet att beskriva hur man ser på tingen som mer än symboler. Det behövs en mer relationell förklaring till hur tingen som aktanter med en agens påverkar människan och andre icke-mänskliga entiteter runt omkring dem. Detta för att få en djupare förståelse kring föremålen och de kontexter dessa har blivit deponerade i samt kunskap kring de temporala och regionala variationer som förekommer kring deponeringarna (Gosden 2005:209). Ett exempel för en tydligare bild av hur ett föremål, artefakt eller ekofakt (Ingolds sten), kan påverka oss aktivt eller passivt; Vikingatida mynt med kors, ”korsen” var kanske inte en symbol för kristendomen utan de kanske hade en mer praktisk betydelse.
”Korsen” med sina skåror (se fig. 3) underlättade vid halverandet och kvartandet av dem.
”Arrangemanget” som mynten består av, myntens värde tillsammans med korsen, underlättade för de vikingatida köpmännen och handlarna när de idkade byteshandel. Myntets inneboende egenskaper och dess, av människan erhållna, design påverkade på så vis utifrån sin icke-intentionella agens den vikingatida människan både aktivt och passivt. Aktivt när mynten användes samt passivt utifrån dess egenskaper av att vara valuta (muntligt vid föreläsning av Fahlander 2018; muntligt vid utgrävning på Birka av Kalmring 2019).
Figur 3. Bilden visar två sidor av ett vikingatida mynt. En visuell förklaring till hur mynten kunde se ut. Korset på myntets baksida (klave) ter sig olika från prägling till prägling. Foto: från mynthandel.com
14
Allt som vi skapar har potential att agera, framstå och verka främmande för oss där vi kanske inte känner igen de kreationer som skapats, såväl historiskt som av oss själva. De olika
”arrangemangen” som tingen utgörs av kan således påverka möjligheten att skapa sin egen agens och sättet som världen upplevs (Harris & Cipolla 2015:92). Tillsammans med de föremål som människan skapar kan exempelvis minnen, dofter och smaker upplevas. Vid olika skeenden i en människans liv vid kontakt med dessa olika föremål, eller naturliga materiell, kan dessa förnimmelser av flyktiga som fasta minnen göra sig påminda och på olika sätt påverka oss som individer. På detta vis uppstår en relation till tingen där vi skapar dem och de formar oss över tid (Harris & Cipolla 2015:103).
Tingen genomsyrar vår existens och människan är starkt beroende av dem. Människan lever inte i världen utan är snarare en del av den precis som andra icke-mänskliga entiteter. Hodder (2012) ger exempel på de relationer som kan uppstå mellan människan och tingen och på vilket sätt de påverkar oss i våra dagliga liv. Detta genom exempelvis hur näringen i mat, som konsumeras av oss, tas upp av våra kroppar och ger oss energi. Eldens lågor värmer upp filten som i sin tur ger värme och värmer upp frusna kroppar. Solens strålar väcker våra sinnen till liv efter en natts sömn. Dofter, synintryck och ljud vid en farlig situation får oss att agera etcetera. Tingen – artefakter eller ekofakter – ingjuter perspektiv i tillvaron och stimulerar våra mänskliga kognitiva förmågor (Hodder 2012:38, 39).
Att se tingen i ett annat ljus
Genom tiderna har det inom humaniora men även inom socialvetenskap funnits en rad olika sätt att se på tings beskaffenhet och ”vad tingen kan göra för människan”. Människan som en social aktör har en tendens att vara en aning egocentrisk när det gäller att se till tingens beskaffenhet. De fungerar oftast som symboler som befäster den egna sociala statusen, exempelvis en dyr bil eller en dyr klocka. Det handlar främst om vad föremålen ”kan göra för oss”. Det händer ibland att man stannar upp och tittar på ett föremål, väger det i handen, känner på dess struktur och observerar dess färg och förundras av dess detaljrikedom. Dock fortfarande från det egocentriska och självupptagna perspektivet där effekten av föremålet även kan väcka en viss affekt i form av nostalgi hos beskådaren. Trots detta uppstår det ibland en förståelse för att; om tingen ska kunna ge någon form av ny information och generera ny kunskap måste man se till föremålens helhet och studera dem mer på djupet. För att kunna få en bredare förståelse för föremålets relationer till andra föremål och föremålets tillblivelse
15
måste dessa placeras i en större kontext där man kan undersöka föremålets beskaffenhet och hur denna påverkar samt påverkas i relation till- och av människan (Hodder 2012:1ff). Det är viktigt att inte glömma bort att material och materialiteteter även är aktiva som symboler, till exempel guldföremål (kommentar av Fahlander 2020). Harris (2017) närmande till det assemblage teoretiska perspektivet handlar om att arrangemangen ska ses som skalor av sammansättningar, från en molekyl till en hel individ. Detta närmande där man utgår från skalor när man ser på arrangemangen, eller rättare sagt talar om arrangemangen, går igen i många andra studier. Harris menar att om man ska kunna förstå det förflutna måste man använda dessa skalor för att kunna se hur den förhistoriska människan påverkades utifrån det minsta av arrangemang till de största och hur dessa sammanflätas i ett och samma material exempelvis ett lerkärl (Harris 2017:134, 135).
Tingen består av mer än vad man kan se med blotta ögat. De har en egen biografi. De är tillverkade för en mening och de påverkar individer i sin omgivning mer eller mindre utifrån de förutsättningar som tingen medför. Ett lerkärl som kan hålla vatten utan att läcka är designad av olika sammansättningar av material samt bearbetningsprocesser som tillsammans bidrar till att vattnet stannar kvar i kärlet. Tidsåtgången vid framställning och kunskap om hur olika naturliga material beter sig har således bidragit till det hantverk lerkärlet är samt gett kärlet sin form och funktion. Människan påverkas av kärlets egenskaper och är beroende av lerkärlet för att kunna hämta vatten eller för att kunna förvara vattnet. På detta vis uppstår en relation till lerkärlet och människan. Lerkärlet är beroende av att människan, hantverkaren, tillverkar kärlet med rätt typ av material och sedan härdar materialet i en ugn så att det blir beständigt men ändå flyktigt på samma gång. Går kärlet sönder och hamnar i marken kommer fragmenten sakta sträva efter att återgå till det naturliga som lera, sand och mineraler. Formen på kärlet och dess beståndsdelar påverkar även vad kärlet kan användas till, vare sig det är att förvara spannmål, vatten, smält metall eller kremerade kvarlevor. Oavsett syftet med lerkärlet så påverkar den människan i dennes vardag och på så vis blir människan medvetet eller omedvetet beroende av lerkärlet (jmf. Hodder 2012, Fowler 2013, Redbay-Salisbury 2016, Harris 2017).
Föremålen kan, utifrån deras historik tillsammans med den effekt och affekt de väcker samt hur tingen genom olika sammansättningar som ”arrangemang”, skapa relationer och samtidigt ingå i relationer med människa, djur och natur. Cipolla (2015) menar att ting är kapabla till mer än att bara vara funktionella samt slumpmässiga uttryck av människan och dess
16
förgångna. Tingen bör istället ses ur en ny synvinkel, vilken inte enbart åsyftar till att föremålen är ett sorts ”bindemedel” för vad som kan anses vara konventionellt eller symboliskt i den förhistoriska människans föreställningsvärld. Tingen och de relationer de ingår i, samt skapar, är inte fullt så simpla och tröga som postprocessuellismen betonar vad gäller symbolik och föremålens mening (Harris & Cipolla 2015:207). Istället bör dessa föremål kanske ses som en rad heterogena ”arrangemang” som ständigt är föränderliga.
Utifrån detta kan man sedan diskutera hur nya material, ting, praktiker, upplevelser med mera uppstår genom en rad processer som kan verka både oväntade och oförutsägbara (Fowler 2013:27).
De olika perspektiv som finns inom arkeologin och hur dessa olika teorier har sett på ”ting”
genom tiderna har varierat mycket. Från symboler för mänskligt agerande till att tingen medverkar oberoende av oss människor samt hur de på så vis bidrar till hur vi upplever världen som beskaffad, till exempel som Ingolds sten eller skogskyrkogårdens bänk som väcker affekt och effekt skapat av tingen samt objekten. Begreppet materialitet innebär att varje entitet är en aktör eller aktant i sin egen regi till skillnad mot den materiella kulturen.
Detta ger en fördjupad konkretisering av tingen i ett nytt ljus där tingen bestående av en rad olika materialiteter ingår i ett arrangemang som ständigt rör sig, förändras och utvecklas till nya arrangemang beroende på hur tingen och dess inneboende egenskaper påverkas samt påverkar sin direkta omgivning. Genom att lyfta upp dessa aspekter belyser det även de för arkeologin lovande möjligheter som assemblage teorin har att erbjuda.
Tidigare forskning inom assemblage teorin
Traditionellt har arrangemang inom arkeologin setts som någonting fast, som exempelvis det arkeologiska arrangemanget i en grotta eller det arkeologiska arrangemanget av en kronologisk fas (Hamilakis & Jones 2017:77). På senare tid har man, framför allt inom arkeologin, dock frångått det sätt man tidigare tolkat assemblage teorin på. Arrangemang har dock främst kommit på tal inom filosofin och andra discipliner genom åren och har mestadels teoretiserats under en längre tid utan att man egentligen gjort ett försök till att faktiskt applicera den på ett arkeologiskt material. Detta fram tills de senaste 10 åren. De författare som i grund och botten gett upphov till assemblage teorin är Gilles Deleuze och Felix Guattari (1987). På 2000-talet myntade Manuel DeLanda (2006) begreppet ”assemblage teori”.
17
Filosofen Gilles Deleuze ansågs vara lite av en rebell inom filosofin. Genom sitt skrivande frångick han, precis som Foucault, Derrida, Barthes med flera, vad som kan anses vara
”mainstream” inom den samma. Tillsammans med Felix Guattari, en psykoanalytisk marxistisk aktivist, började de att arbeta fram ett, på den tiden sett, mindre ortodoxt och strukturerat ramverk. Arkeologen Bill Jervis (2019) använder sig av en tillämpning av DeLanda (2006) i sitt närmande till källmaterialet när han diskuterar assemblage teori. Detta ramverk var tänkt att användas till arbetet med att kunna ”förstå det förgångna”. Det är i samma ramverk som man enligt Jervis vidare kan få de verktyg man behöver för att söka förstå hur olika processer uppkommer och hur man genom dessa processer kan försöka förstå hur världen är formad och beskaffad (Jervis 2019:1).
Ser man däremot till hur exempelvis Deleuze (1987) definierar ett arrangemang så kan det skildras på två sätt, eller snarare längs två skilda axlar. Det ena sättet fångar hur ett arrangemang alltid består av både material och uttrycksfulla element, vilka inte är begränsade till fysiska komponenter och där arrangemanget kan innehålla en rad olika tecken, gester och symboler. Det andra sättet är att dessa komponenter, som arrangemang utgörs av, alltid stöter ihop och bryts sönder. De är på så sätt aldrig fixerade, de är alltid ”becoming” (Harris 2017:129). Översätter man ordet ”becoming” till svenska är det närmsta man kommer innebörden av det engelska uttrycket ordet ”kontinuerlig tillblivelse”, ett begrepp som talar för hur någonting skapas. Begreppet kan även översättas till ”en värld som hela tiden formas och bör ses som flexibel” snarare än något som är statiskt och fast förankrat. Den värld vi befinner oss i och den värld vi upplever beskaffad ingår i en ständigt föränderlig process, ett assemblage (Jervis 2019:4).
Det var dock filosofen Manuel DeLanda (2006) som menade att det ramverk som Deleuze och Guattari tog fram inte bör ses som en teori i ordets rätta bemärkelse utan snarare som en rad idéer eller verktyg. Dessa visar ”hur” man kan bygga sig en uppfattning kring hur den radikalt genomgripande värld vilken är uppbyggd av en rad olika teman som bland annat struktur, identitet, individualism, representationer och makt, genom årtiondena har präglat framför allt arkeologin (Jervis 2019:1, 3). Vidare kan man utifrån denna teori poängtera att allting utgörs mer eller mindre av en rad olika arrangemang, från en kruka till en dator eller ett flygplan. Exempelvis består ett objekt inte bara av ett material med en form och funktion utan även av en rad olika idéer som lett fram till att objektet tagits fram. Dessa i sin tur utgörs även av ytterligare arrangemang och komponenter ner på en molekylär nivå som till slut blir
18
ett arrangemang (Jervis 2019:1). Detta då arrangemangen i sig utgörs av olika beståndsdelar och sammansättningar som genom olika relationer till varandra blir till vad vi kan kalla ett arrangemang (Jervis 2019:35). Ett arrangemang kan anses vara transformativt och generera nya entiteter och nya möjligheter. Det här öppnar upp möjligheten till en ny förståelse av ett material (Hamilakis 2017:79). Harris (2017) menar att assemblage teori är ett verktyg för att bättre förstå hur världen är beskaffad där varje arrangemang kan verka på flera olika skalor eller nivåer samtidigt. Varje individuellt arrangemang utgör då en eller flertalet komponenter som exempelvis går från en atom till en hel galax (Harris 2017:127ff).
Själva begreppet ”assemblage/arrangemang” består vidare, enligt Harris (2017), av en rad olika heterogena komponenter vilka samtliga kan ses som en rad sammanhörande delar. Varje del är även mer eller mindre medverkande i arrangemanget. Tar man en del och sätter ihop med en annan får man ett nytt arrangemang, som till exempel om en av 10 skifferpilspetsar tas bort från en kontext av deponeringar i en grav och man ersätter pilspetsen med en kvartsspets.
Här förändras arrangemanget utan att för den delen påverka komponenterna i sig annat än att en komponent i det ursprungliga arrangemanget tas bort och en ny tillkommer. Exempelvis ett nytt sätt att se på arkeologiska kategorier som, enligt Harris (2017) ”multiscale assemblage”, varken är en rad externt pålagda förskrivningar och heller inte en rad internt definierade och väsentliga historiska sanningar. Arrangemang är inte fixerade utan ständigt föränderliga där fler mindre arrangemang kan ingå i ett större arrangemang och så vidare. Genom att gå från ett mikroperspektiv till ett makroperspektiv ser man olika former av dessa arrangemang vilka är ihopsatta till en konstruktion, som till exempel en grav. De olika nivåerna på arrangemangen samspelar även med varandra. Tar man bort eller lägger till en komponent får man ett annat arrangemang som resultat (Harris 2017:127ff). Ett exempel till detta är att någon skapar en sekundär grav i en redan befintlig gravhög. Förändringen av arrangemanget sker när första spadtaget tas och blir till ett annat när den sekundära graven läggs till.
19
Figur 4. Exempel på hur en form av arrangemang kan förändras där man genom en arkeologisk undersökning förändrar arrangemangets utseende samt form och således skapar ett nytt arrangemang. Bild: ©Arkeologikonsult AB.
Ta exempelvis den anläggning som ses på bilden ovan. Anläggningen som består av mindre stenar i en rundad formation framkom under en arkeologisk undersökning på Åby gravfältet i Jordbro/Västerhaninge på Södertörn. Anläggningen snittades sedan för att få fram en profil.
Här förändrades arrangemanget genom att en del av anläggningen grävs bort och det skapas således ett nytt arrangemang (se fig. 4).
Begreppet ”Assemblage” - möjligheter och begränsningar
” What if you could see the world unravelling through space and time. You would see a series of flows of matters, energy and ideas; people, objects and materials…entangled or arranged in an infinite number of ways” (Jervis 2019:37).
Under det nya milleniet har gravarkeologin främst sett en del förändringar gällande teorier och metoder där intresset för ontologi och materialitet har öppnat upp för en rad nya frågeställningar beträffande social identitet och samhällsstruktur. Detta har på många sätt utmanat de mest basala uppfattningar beträffande begrepp som död och begravning. Ett av
20
dessa nya synsätt är assemblage teorin, som erbjuder en mer nyanserad syn på gravmaterialet, där fokus skiftas från rådande essentialism till fokus på gravarna som kontinuerligt tillblivande (Fahlander 2020:1,2). Detta har i sin tur medfört att gravarna på senare tid setts som en rad obestämbara och flytande arrangemang vars tillblivelse baseras på uppfattningar kring exempelvis olika begrepp och idéer. Hur gravarna blivit arkeologiskt undersökta, samt med vad, spelar också en större roll i denna tolkningsprocess (Fahlander 2020:1, 5). De olika begreppen och idéerna används till att skapa en heterogen uppfattning om att arrangemangen eller delar av arrangemangen ständigt förändras (Crellin 2017:111). Detta då arrangemangen förändras allt eftersom det uppstår relationer med- och till omgivningen. Även om dessa arrangemang ska anses vara ständigt föränderliga och flyktiga betyder det inte att ett föremål förändras på grund av de relationer de skapar, i vad som kan anses vara statiska kontexter, utan de förändras tillsammans med kontexterna (Jervis 2019:47). Ett exempel är att gravar över tid förändras i utseende, omfång och innehåll. Problematiken här är att man oftast utgår ifrån att kontexten, som en lämning utgör, anses vara statisk. Tingen som återfinns inom kontextens yttre samt inre gränser symboliserar och representerar de mänskliga handlingar och ritualer som lett fram till att graven konstruerats. Här kan det dock argumenteras för att kontexten också bör betraktas som ett av en rad olika arrangemang där graven är konstruerad för ett syfte. Graven, genom att vara ett arrangemang i sig självt, bildar relationer till övriga ting och objekt som ingår i kontexten, till exempel gravgåvor eller själva individen som graven är till för eller är rest över (kenotafer). Över tid kan dessa arrangemang tillsammans anses vara något flyktiga där icke bestående material försvinner och mer beständiga material blir kvar (jmf Jervis 2019). Graven skiftar därav fokus från att vara ett väsentligt objekt till att vara en del av en process.
Arrangemangen bör således ses som en rad samlande och sönderfallande kompositioner av ständig rörelse och förändring. Ska det gå att använda det synsätt som assemblage teorin erbjuder till att tolka exempelvis gravar måste det även till en undersökning av den metodologiska problematik som medföljer för att kunna få ett lyckat resultat (Fahlander 2020:1, 2). Vid applicerandet av det synsätt assemblage teorin erbjuder får man ett nytt tankesätt som fokuserar på hur arrangemangen, med betoning på hur, skiljer sig åt samt hur de framträder samt hur ett flöde kan skönjas i dem och det inomvärldsliga hos dem (Jervis 2019:62). Med inomvärldslig menas kortfattat att kunskap endast kan genereras om det ligger innanför eller utanför medvetandets och erfarenhetens gränser. Den process som arrangemangen utgör tillåter att de olika skikt som kompositionerna utgör kan relatera till
21
varandra och på så vis bli mer ordnade. På samma gång kan arrangemangen ses som en process där olika komponenter sammanlänkas och blir till en entitet, vilken ingår i ett temporärt förbund. Dessa komponenter som alla ingår i arrangemanget kan således vara bestående men på samma gång transformeras och bli något nytt; vara bestående och samtidigt förändras (Jervis 2019:64). Det kan konstateras att arkeologin genom ett assemblage teoretiskt perspektiv kan ses som en ”föränderlighetens arkeologi” där ingenting har en statisk början eller slut utan bör ses som ständigt cirkulerande, transformerande och utvecklande (Fahlander 2020:2).
Det assemblage teoretiska perspektivet presenterar inte, som andra perspektiv, en färdig metod som rakt av går att applicera på ett specifikt material. Dock bidrar synsättet till en ny bild av hur världen är beskaffad från en lite annorlunda synvinkel med tonvikt på skapandet av relationer till dels människan och andra levande samt icke levande entiteter. Problematiken med detta är att försöka se till det som för arkeologin kan anses vara relevant i relation till arrangemangen utan att tolkandet av relationerna som finns och som uppstår blir alltför utsvävande (Fahlander 2020:6, 7).
Relationer och hur de uppstår
“Assemblages are ad hoc groupings of diverse elements, of vibrant materials of all sorts.
Assemblages are living, throbbing confederations that can function despite the persistent presence of energies that confound them from within … The effects generated by an assemblage, are, rather, emergent properties, emergent in that their ability to make something happen…is distinct from the sum of the vital force of each materiality considered alone” (Bennett 2010, 23–4).
Relationer är ett begrepp som har en stor variation vad gäller innebörd. Relationer när det gäller arrangemang ter sig dock annorlunda mot vad en relation egentligen kan anses vara i vardagligt tal. Det är en relation som sträcker sig bortom den vilken kan uppstå till exempel mellan två människor eller mellan människan och materiella ting. De olika materialitet som arrangemangen utgör skapar, utan och med oss människor, olika relationer till sin omgivning utifrån de inneboende egenskaper materialiteten besitter. Utifrån dessa inneboende egenskaper väcker föremålet, exempelvis en blodig kniv på ett köksbord, en effekt som åskådaren, i det här fallet kriminalteknikern, utöver att bli påverkad av effekten av föremålet
22
även blir påverkad av en viss affekt i form av förnimmelser och minnesbilder från andra brottsplatser. Kriminalteknikern får således en relation till kniven och brottsplatsen.
Föremålet, som utgörs av kniven, och brottsplatsen, som är kontexten, talar till individen utifrån ett relationellt perspektiv. På samma sätt kan man från en arkeologisk synvinkel utgå från en grav. Graven som utgör kontexten och föremålen som finns i graven, eller avsaknaden av dem, skapar relationer till individen som är gravlagd i den och de som en gång stått runtom graven. Det stannar dock inte vid att individerna i båda exemplen påverkas utan de påverkar också i sin tur arrangemangen som förändras beroende på om saker flyttas, dörrar öppnas, jord skyfflas undan och föremål ses i ljuset för första gången på hundratals år. Individen;
arkeologen eller kriminalteknikern för den delen ingår på så vis i arrangemangets ständigt flödande föränderlighet genom att relatera till liknande situationer (jmf Harris & Cipolla 2015, Hamilakis & Jones 2017).
Graven utgör således ett medvetet arrangemang skapat av människan. Arrangemanget sammanfaller delvis och kan bestå av mer än en samling av föremål. Den är en pågående process där biografier av gravgåvor och individer smälter samman och där olika interaktioner av det förflutna skiner igenom i form av minnen, kunskap eller en fysisk form, som till exempel en pärla. Graven ska inte ses som en linjär komposition utan mer som ett lapptäcke av tid och rum överlappandes om vart annat. En process som skapar samtiden genom minnen av den tid som var. Dessa processer skapar således platsbundna relationer till graven. Denna platsbundenhet bryts dock genom gravens föränderlighet i egenskap av ett arrangemang (Jervis 2019:53, 54). Hodder (2012) menar att beroendet av andra entiteter möjliggör att relationer uppstår när människan behöver eller använder ett föremål till ett specifikt ändamål som till exempel en hammare för att slå upp en spik på en vägg. Allt eftersom människan interagerar med tingen blir de involverade i en rad olika och varierande besittningar som begränsar deras förmåga att utvecklas som individer, eller samhällen för den delen. Till exempel en whiskyflaskas egenskap av att innehålla en alkoholbaserad dryck, vilken mer eller mindre besitter individen utifrån dennes natur; en individ med ett underliggande alkoholproblem eller en individ som inte dricker alls. Begreppen beroende och besittning är relationella termer som säger något om de möjligheter och begränsningar som tingen har att erbjuda, eller som de påtvingar människan och som inte är inneboende egenskaper i tingen utan uppstår i relation till människan (Harris & Cipolla 2017:104). Relationella närmanden till ett material kan inte anses vara helt homogena utan snarare söker dessa närmanden istället rent generellt att upphöja icke-mänskliga ting så som växtlighet, djur, jord och stenar.
