Som ett exempel på en varierad fornlämningsmiljö med röjningsrösen och gravar väljer jag att ta upp undersökningar som gjordes vid Nylanda i Öjaby socken, Växjö kommun, ca 0,5 mil nordost om Växjö stad och strax öster om Smålands Airport. Anledningen till att jag väljer denna lokal är att jag har besökt platsen ett antal gånger både privat och i samband med interna och publika visningar, och dessutom fick möjlighet att delta vid den första förundersökningen. Utifrån de undersökningar som gjordes här vill jag tillämpa några av de teorier som har framförts i uppsatsen för att tolka området.
Bild 4. Bilden är tagen från röjningsröseområdet mot gravområdet i väster. I bakgrunden syns Smålands Airport. Foto: Andreas Emilsson
Området som skulle exploateras hade en total yta av ca 13 hektar, och låg på en liten höjdrygg som var bevuxen av barrskog. Sedan tidigare visste man att området innehöll fossil åkermark med röjningsrösen samt ett skålgropsblock. Efterhand skulle det även visa sig att området även innehöll gravar, varav ett stort rektangulärt röse som hade missats vid tidigare inventeringar trots att det var omnämnt av Knut Kjellmark. De övriga gravarna som påträffades låg väl dolda under vegetationen. I den västra delen av undersökningsområdet löper en grusväg vilken har varit en del av en äldre landsväg mellan Öjaby och Ör, vägen som sådan kan även ha en förhistorisk förlaga vilket är relativt vanligt i Kronobergs
fornlämningskontext. Området ligger vid den västra delen av Helgasjön som uppvisar en rik och varierad fornlämningsmiljö med lämningar från hela förhistorien (Jönsson & Åstrand 2008:10ff) I området genomfördes flera undersökningar i olika steg. De publicerade rapporterna är från förundersökning 1 (Jönsson 2008b) och 2 (Jönsson & Åstrand 2008) samt en särskild arkeologisk undersökning i gravområdet (Jönsson 2008c). En slutundersökning genomförde även under hösten 2008 vilken dock ej ännu är publicerad.
Den fossila åkermarken och skålgropsblocket
Vid den första arkeologiska förundersökningen undersöktes ett 200x80 meter stort område av den fossila åkermarken. Inom detta område påträffades ett 20-tal röjningsrösen av det ca 100- tal som totalt fanns inom den fossila åkermarken (Jönsson 2008b:ej sidnummer i rapporten). Röjningsrösena var ca 4-8 meter i diameter och ca 0,2-0,5 meter höga. Samtliga röjningsrösen var övertorvade. Den fossila åkermarken daterades ej vid förundersökningen då bara ett till två kolprov var avsatt för detta ändamål med motiveringen: ”Smålands museum gjorde
bedömningen att det inte går att datera anläggningstiden för fossil åkermark med mindre än av en serie C14 prov från ett par olika odlingselement, eftersom man vid datering av röjningsrösen alltid daterar en så kallad öppen kontext” (Jönsson 2008b). Vid den sista undersökningen på platsen som ej är publicerad daterades den fossila åkermarken. Dateringar visade på både brons- och järnålder samt en datering som tydde på att området hade svedjats under 1500-1600 talet e.Kr. (e-post uppgift från Johan Åstrand, 23 april 2009. Smålands museum).
Bild 5. Ett av de snittade röjningsrösena inom den fossila åkermarken. Jämför med bild 9 där den tolkade graven är mycket flackare till sin utformning. Foto:Andreas Emilsson
Vid den första förundersökningen påträffades två härdgropar, en av dessa daterades 40 f.kr- 140e.kr. Dessutom framkom en kolningsgrop vilken daterades till historisk tid. Härdgroparna kan tolkas som tillfälliga lämningar, en hypotes som framförs av Jönsson är att människor har stannat till och lagat mat här i samband med odling eller bete (Jönsson 2008b).
Skålgropsblocket (RAÄ 115) som tidigare var känt och låg inom den fossila åkermarken var sprucket i mitten och utgjordes av två delar (se bild 6). Runt dessa tre delar var en rund stenpackning placerad (A364). Denna rensades fram vid undersökningen och var tidigare inte synlig. Stenpackningen var 6,5 meter i diameter och 0,1 meter hög. Fyllningen bestod av ca
0,1-0,3 meter stora stenar. Även en antydan till kantkedja framträdde. Ett tredje stenblock framkom i samband med att stenpackningen rensades fram, dock är det oklart huruvida detta tidigare har varit större. Dock har det i omgivningarna bedrivits stenbrytning vilket gör att detta tredje block kan ha huggits bort i samband med sådana aktiviteter (Jönsson 2008b). Av de totalt ca 16 skålgroparna som fanns på de två blocken återfanns 7 stycken på det sydliga blocket och 9 stycken på det nordöstra blocket. Dessa skålgropar går självklart inte att datera men Jönsson skriver att de vanligtvis anses härröra från bronsåldern. Tolkningen huruvida stensättningen är uppförd i samband med knackandet av skålgroparna går inte att göra men författarna framför att man klart har tagit hänsyn till blocket då stenpackningen lades. Stenpackningen påminner dessutom om en grav (Jönsson 2008b).
Bild 6. Fotot är taget mot norr och visar det nästan altarliknande skålgropsblocket med den omslutande stenpackningen. Det tredje blocket som framkom vid rensningen ligger direkt till vänster om de två andra blocken. Mitt emellan de två blocken växte en björk. Foto: Andreas Emilsson
Gravområdet
Gravfältet karterades delvis år 1938 men nämns första gången av Knut Kjellmark i Värends fornminnen (1932-1944). Bland annat nämner Kjellmark en urnegrav som ska ha uppdagats i samband med en rotvälta, troligen strax utanför undersökningsområdet. Lerkärlet tillhör troligen perioden yngre bronsålder. Vidare är ett kvadratiskt röse (RAÄ 169) dokumenterat av Kjellmark inom området, detta var dock inte registrerat vid tidpunkten för Smålands museums undersökningar (Jönson 2008c). I anslutning av det berörda undersökningsområdet, finns ett antal sedan tidigare kända fornlämningar. Bland annat ska det ha funnits ett röse, RAÄ 38, 350 meter sydöst om området vilket dock nu är bortaget. Detta röse som var 20 meter i diamanter och 0,9 meter högt ansågs på 1950-talet att vara en odlingslämning. Pedersen & Åstrand menar dock att detta troligen var en grav. Även ytterligare två skålgropsblock finns i närheten. En annan anläggning som finns strax söder om undersökningsområdet består av åtta stycken klumpstenar (RAÄ 31:1) vilka är ställda mitt emot varandra. Just dessa stenar har troligen gått under beckningen ”kyrkstenarna”, där de enligt en sägen skulle ha utgjort en grund till en kyrka som dock revs av trollen (Jönsson & Åstrand 2008:11ff). Inför anläggandet av flygplatsen på slutet av 1970-talet genomfördes undersökningar av ett gravområde ca en kilometer norr om det aktuella undersökningsområdet längs med samma vägsträckning.
Gravområdet som då undersöktes bestod av en hällkista, fyra runda och en rektangulär stensättning. Dateringen placerade hällkistan i slutet på neolitikum medan gravrösena hamnande i perioden yngre bronsålder – äldre järnålder (a.a:14). En översiktskarta över gravområdet RAÄ 169 med de olika anläggningsbeteckningarna utsatta finns att se i Jönsson & Åstrand 2008:25
Vid den första undersökningen i området avbanades ca 70 schaktmeter av gravområdet. Vid undersökningen framkom ett antal stenpackningar som eventuellt kan tolkas som flacka stensättningar. Även en ofylld kvadratisk stensättning med klumpstenar i hörnen uppmärksammades (A5001) (se bild 7). (Jönsson 2008c:5f). Det stora kvadratiska röset (A624) är totalt ca 16 meter i diameter, ca 1,2 meter högt med en fyllning med 0,2-0,4 m stora stenar. Röset uppvisar även en större skada, vilket tyder på att sten har tagits från röset. En längre stensamling påträffades, som löpte längst med vägen. Under detta lager hittades även ett fynd av slagen kvartsit. Jönsson tolkar denna stensamling som en rest efter en stor stensättning eller ev. två mindre (a.a:7). Av dessa anläggningar som ligger inom gravfältet framhåller Jönsson att alla inte behöver innehålla gravfynd eller ben, utan att det finns en problematik om hur man kan klassificera vad som är grav och inte (a.a:11).
Sammantaget tolkas området av Jönsson som karaktäriskt för centrala Värend och pekar på följande punkter:
- ”närheten mellan gravar och fossil åkermark”
- ”gravarnas spridning inom ett större område som gör att begreppet gravfält sällan
förefaller särskilt träffande även om det bitvis kan finnas en tät förekomst av gravar.”
- ”Svårigheten att schablonmässigt datera lämningar utifrån gravtyper, spridningen i
tid mellan gravarna kan ofta visa sig vara oväntad stor. Dateringarna ger ofta nedslag alltifrån senneolitisk tid till folkvandringstid, dock inte senare.”
- ”Nära anknytning mellan gravar och äldre vägstråk som ofta sammanfaller med
vägnätet i det äldsta kartmaterialet.”
- ”Förekomsten av svårbedömda lämningar där vissa av lämningarna oklart svävar
mellan bestämningar som grav, röjningsröse och skärvstenshög.” (a.a:10).
Bild 7. Bilden är tagen mot söder och visar de fyra klumpstenarna som utgör den ofyllda kvadratiska stensättningen, benämnd A5001 vid förundersökning 2. I bakgrunden skymtar det rektangulära röset A624 och till höger på bilden löper vägen (Jönsson & Åstand 2008:62). Foto: Andreas Emilsson.
Ytterligare en förundersökning (2) genomfördes i området omkring vägen för att se om flera gravar gick att påträffa och avgränsa fornlämningen, dvs gravområdet RAÄ 169. Denna andra förundersökning avsåg främst att avgränsa gravområdet genom att bana av den yta där gravar kunde antas finnas och rensa fram de anläggningar som påträffades. Dock grävdes inga av stensättningarna ut, utan tolkningen huruvida de var gravar eller ej skedde genom den yttre utformningen och konstruktionen. Även bland annat metalldetektor användes för att se om några metallföremål kunde påträffas, vilket det dock inte gjorde (Jönsson & Åstrand 2008:16ff). Totalt framkom 27 gravar inom undersökningsområdet, främst i form av fyllda stensättningar som var runda/ovala och flacka till sin utformning (se bild 8). Men även som tidigare nämnts fanns även det stora rektangulära röset, samt den ofyllda kvadratiska stensättningen med de fyra klumpstenarna i hörnen (bild 7). Även en stenvall (A753) som löpte utmed vägen, som fanns mellan den norra och södra delen av gravområdet påträffades, denna är dock av oklar status (a.a:24ff).
Bild 8. Bilden är tagen mot sydväst och visar en stensättning från gravområdet RAÄ 169. Denna anläggning som benämndes A363 vid förundersökning 2 hade en diameter på 5 meter och en höjd på 0,1 meter. En flat stenflisa (0,2x0,4 meter stor) påträffades även i den sydvästra delen av anläggningen vilken eventuellt kan ha varit rest (Jönsson & Åstrand 2008:34). Foto: Andreas Emilsson.
Några av Jönsons slutsatser från den tidigare undersökningen, bland annat att området kan innehålla svårbedömda anläggningar, ändras dock vid förundersökning 2. Området med fossil åkermark och röjningsrösena visade sig att vara åtskilt från området med gravar. De anläggningar som dök upp i gravområdet var även till sin uppbyggnad och utformning annorlunda mot röjningsrösena. I det fossila åkermarksområdet påträffades till exempel inga röjningsrösen med kantkedjor. Dock påpekar Jönsson & Åstrand att det i den norra delen av gravfältsområdet fanns några anläggningar som till viss del påminde om röjningsrösen då de hade en lite mer välvd utformning och inte ett lika packat stenmaterial som de övriga stensättningarna i området. Men då det fanns rotvältor i dessa kunde den välvda utformningen och den lösare stenpackningen ha uppkommit genom dem. Vidare låg dessa anläggningar intill varandra vilket tyder på att de inte är röjningsrösen (a.a:23f, 67). Men sammantaget skriver Jönsson & Åstrand: ”Om anläggningarna i den norra delen av RAÄ 169
hade undersökts utan kunskapen om att de ingick i ett gravsammanhang finns en viss risk för att man inte skulle ha bedömt dem som gravar” (a.a:24).
Några fragment av bränt ben påträffades då två av stensättningarna rensades. Av dessa fragment visade det sig att de som gick att bestämma tillhörde människa. En datering av ett av dessa benfragment hamnade i äldre bronsålder. Några små fynd av bland annat keramik påträffades även vid rensningen av samma stensättning som de daterade benen kom ifrån (a.a:63). Gravområdet som helhet är svårt att placera i en specifik tidsperiod, exempelvis det stora rektangulära röset, A624, är av en typ som ofta härleds till järnålder, likaså klumpstensformationen A5001. Jönsson & Åstrand menar att gravområdet möjligen kan utgöras av två aktiva tidsperioder, där både bronsålder och järnålder finns representerade. En liknande bild påvisades vid undersökningen inför flygplatsen på 1970-talet (a.a:73f).
Under slutundersökningen togs fler dateringar. Sammantaget tyder detta på att den fossila åkermarken som hamnade i brons- och järnålder funnits där samtida med området med gravar (e-post uppgift från Johan Åstrand, den 23 april 2009. Smålands museum).
Diskussion och tolkningar av Nylanda
Nylanda uppvisar en intressant miljö. Problemet med att skilja röjningsrösen och gravar åt ansåg till en början i samband med undersökningarna i Nylanda att bli ett problem då dessa två fornlämningskategorier kunde ha varit uppblandade. Detta problem dök aldrig upp i Nylanda, utan de två fornlämningskategorierna var separerade åt. Dock var det rumsliga avståndet mellan de båda områdena litet trots att de aldrig riktigt överbryggade varandra. Dock går det enligt mig att absolut säga att de var rumsligt kopplade till varandra. De dateringar som skedde vid slutundersökningen, vilken ej är publicerad, visar på att områdena även tidsmässigt hör samman.
Huruvida stenen i gravområdet kommer ifrån åkern i detta fall är svårt att säga, speciellt då det fanns mycket sten i marken i hela området. Vidare huruvida sten har tagits från röjningsrösen (se Skoglund och Högrell i kap 5.3) för att bygga upp gravar är också svårt att säga, då bara en liten del av röjningsröseområdet undersöktes och avbanades. Men i exempelvis det stora rektangulära röset A624 var det funktionella stenbehovet stort vilket gör att det inte är helt omöjligt att sten från röjningsrösena användes. De andra låga och flacka stensättningarna i området är uppbyggda av en mycket mindre stenmängd än A624 vilket gör att stenen funktionellt kan ha samlats in i det omgivande området utan att tas från åkermarken och röjningsrösena. Men då det inte finns några klara belägg för hur det ligger till är det bara spekulationer från min sida. Men som Högrell har påvisat användes röjningssten i gravar vilket gör att det inte är uteslutet att det även skedde här i en viss utsträckning. Vidare hur man än ser det kommer stenen ifrån marken, samma mark som strax intill användes som åker. I min teoridel som behandlade stenens symboliska egenskaper påvisades det viktiga med var stenen kom ifrån. Bradleys exempel om de neolitiska stenyxorna är ju från en hel annan kontext och tidsperiod än den sydsvenska bronsåldern och järnåldern, men visar ändå på att material, till exempel då sten, precis som Cassel är inne på, kan få en tillskrivelse som förs över till nya sammanhang eller platser. Platsen som yxorna kom ifrån fanns ”kvar” i yxan och, om man utgår från Bradleys synsätt, var viktigare än själva materialets funktionella kvalitéer. Nilsson är inne på ungefär samma tanke med sitt exempel med mienryoliten, att var materialet kom ifrån var av yttersta vikt. Dessa tankar anser jag även går att tillämpa på röjningsrösen, stenen från åkern fick en tillskrivelse, som sedan i sin tur gestaltades genom röjningsrösena och kunde överföras till gravar. Liknande tankar har även framförts av flera av forskarna i min genomgång.
Tanken om att sten kan förstärka sten tycker jag är en intressant tanke som Anders Kaliff framför (kap. 3.1) . I detta fall leder tankarna direkt på skålgropsblocket som är inringat av en
stenpackning. Inga direkta fynd påträffades i denna packning förutom ett möjligt stenavslag vilket tyder på att det inte är en grav i gängse mening. Varför anlades då denna stenpackning? Enlig mig så anlades denna stenpackning för att förstärka skålgropsblocket, göra det mer kraftfullt och belysa dess betydelse, där blocket och stenpackningen var ett inslag i åkermarken av en rituell fruktbarhetskaraktär (se min utgångspunkt i kap. 3.2). En av många teorier som framförs, kanske framför allt i äldre forskning, är att skålgroparna går att koppla till en fruktbarhetsbetydelse eller en kvinnlighet (se exempelvis Hauptman Wahlgren 2002:59ff för en forskningshistorisk genomgång). I Jönssons studie i kapitel 5.1 påvisades även att nästan hälften av skålgroparna i Kronobergs län påträffas i eller max 100 meter från den fossila åkermarken. Att inte alla skålgropar förekommer i åkermark menar jag inte behöver tala emot dess fruktbarhetsbetydelse. Björn Varenius menar (se kapitel 5.3) att även att den runda formen på exempelvis gravar går att koppla till en kvinnlighet/fruktbarhet. Kaliff tar upp att det i Skandinavien har förekommit in i modern tid att stenblock på åkrar, även med skålgropar, varit del av en vördnad eller folktradition med en förknippning till god skörd. Att gifta par har fått ställa sig på speciella stenar för att förbättra sin fruktbarhet är ytterligare exempel på stenen som fruktbarhetsgivare. Om dessa traditioner kan härstamma från förhistorien är svårt att säga men jag anser att en fruktbarhetstanke där sten beroende på kontexten har ingått även har funnits under förhistorien. Ur denna synvinkel samt att skålgropsblocket står i den fossila åkermarken menar jag att blocket med den tillhörande stenpackningen är ett utryck för en fruktbarhetssymbolik. Detta resonemang bygger även på att skålgroparna och stenpackningen är samtida med den fossila åkermarken, vilket dock enligt mig alla tecken pekar på. Att skålgropsblocket är delat på mitten, vilket det även troligen var vid påförandet av skålgroparna, har absolut en betydelse i detta sammanhang. Katherine Hauptman Wahlgren påpekar att sten kan ha ansetts ha inneboende krafter, ett sprucket block kanske innebar att dessa krafter släpptes fria och gjorde blocket än mer kraftfullt.
Denna fruktbarhetssymbolik som jag menar skålgropsblocket och stenpackningen utstrålar behöver kanske dock inte endast speglas på den fossila åkermarken utan även gravarna. Som det har framförts i de olika genomgångarna, kanske framför allt av Kaliff men även av Bradley (se kap 3.2), så menar de att jordbrukssymboliken kan ha avspeglats i gravsymboliken, exempelvis framförs kopplingen och samhörigheten med jorden, och en återfödelsesyn som kan ha förts över på gravarna och människors syn på döden. Denna syn som jag delar med dessa forskare gör enligt mig att områdena trots att den rumsliga kontakten mellan anläggningstyperna inte innebar att de gick in i varandra, eller att gravområdet behöver vara placerade på åkermark, ändå fanns närvarande.
Det fanns inga tveksamma anläggningar, eller transitionsanläggningar utifrån Krafts synsätt. Men kanske behövdes denna symbolik inte lika mycket här som på andra lokaler? Kanske var skålgropsblocket med den gravliknande stenpackningen så framstående att andra uttryck med exempelvis gravliknande röjningsrösen inte behövdes? Hur som helst menar jag att det fanns en symbolisk koppling mellan röjningsröse – och gravområdet av en fruktbarhetskaraktär. I det kommande avslutande kapitlet kommer jag att utöka diskussionen och analysen av de olika forskarnas teorier angående bland annat röjningsrösen och gravar i ett försök att besvara mina frågeställningar.