Diskussion om röjningsrösen : med teorier om gravrösen i fossil åkermark och skärvstenshögar

_____________________________________________________

Magisterprogrammet i arkeologi

DISKUSSION OM RÖJNINGSRÖSEN

- med teorier om gravrösen i fossil åkermark och skärvstenshögar

Andréas Emilsson

Magisteruppsats i arkeologi 30 hp Handledare: Hans Bolin Högskolan i Kalmar Examinator: Ulf Näsman

Abstract

Emilsson, A. 2009. Diskussion om röjningsrösen – med teorier om gravrösen i fossil åkermark och skärvstenshögar. (A discussion about clearing cairns – with theories about

burial cairns in clearance cairns areas and mounds of fire cracked stones.) Magisteruppsats i arkeologi. Högskolan i Kalmar, vårterminen 2009.

This paper aims to investigate the connection between clearance cairns and burial cairns. From this point of view I try to answer the questions why they are built in the same area and why these two different types of cairns are so similary constructed. Further I consider different theories about mounds of fire-cracked stones.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING 1

2. MÅLSÄTTNING OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 3

3. METOD OCH TEORI 3

3.1 Stenens symboliska egenskaper 4

3.2 Jordbruk, ritual och gravar 8

4. FORSKNINGSHISTORIK 12

5. RÖJNINGSRÖSEN, SKÄRVSTENSHÖGAR, GRAVAR OCH TEORIER OM DERAS

OLIKA SYFTE 16

5.1 Röjningsrösen och deras rumsliga koppling till gravar 16

5.2 Röjningsröse, skärvstenshög eller grav? 17

5.3 Röjningsrösen, gravar och fruktbarhet 22

5.4 Teorier om skärvstenshögar 26

6. FALLSTUDIE 30

6.1 Nylanda 30

7. DISKUSSION OCH SLUTSATSER 37

8. SAMMANFATTNING 41

1. INLEDNING

Röjningsrösen är en typ av lämning som påträffas i samband med fossil åkermark, främst i de stentäta skogsbygderna i södra Sverige. När forskningen relativt sent började uppmärksamma dem antogs de kunna tillföra kunskap om odling och sågs som en restprodukt vid åkerbruket. Den möjliga betydelsen utöver denna funktionella tolkning antogs inte finnas, kanske i linje med den processuella arkeologin och dess brist på tolkningar. På senare tid har en del forskare intresserat sig för att röjningsrösen kanske inte bara behöver ses som en avfallshög för sten, som var i vägen vid brukandet av jorden. Jag kommer att ta upp forskning som både visar på röjningsrösen som funktionella lämningar och forskning som påvisar den symboliska aspekten. Röjningsrösen har under vår förhistoria daterats till allt från slutet av stenåldern och långt in i järnåldern, där en tyngdpunkt verkar hamnat runt århundraden omkring Kristi födelse (se exempelvis Widgren 2006:208; Skoglund 2005:77f). Stenröjning med röjningsrösen har även förkommit under historisk tid. Huruvida röjningsrösen har fått olika betydelse och innebörd under denna långa förhistoriska period är svårt att säga. Därför kommer jag att gå in på generella tolkningsmodeller som forskare har tillämpat på denna lämningstyp.

Med röjningsrösen som med andra fornlämningar är det av betydelse att, som bland annat Fredrik Svanberg menar, se dem i en vidare kontext (Svanberg 2000:113). I områden med fossil åkermark och röjningsrösen finns det flera exempel på att tolkade gravar är förlagda i samma område. En del forskare menar att det finns en symbolisk koppling mellan röjningsrösen och gravar. Detta går även att se som en funktionell koppling där områden med fossil åkermark kan vara indikationer på att så väl boplatslämningar och gravar kan finnas i närheten. Det som uppsatsen främst kommer att behandla är kopplingen mellan gravar och röjningsrösen. Förekomsten av gravar inom och i samband med fossil åkermark och röjningsrösen har uppmärksammats av flera forskare, vilket kommer att behandlas längre fram i studien. Vidare går det att se att det finns en formmässig likhet där röjningsrösen och gravar är svåra att skilja åt. Men vad kan detta egentligen betyda och vad finns det för mening/budskap bakom detta? Min avsikt är att belysa några av de teorier som berör detta och utifrån det göra personliga tolkningar av problemet.

Som en utgångspunkt för arbetet vill jag gå in på hur man kan se på materialet sten och huruvida sten i olika sammanhang kan ha tillskrivits egenskaper med symboliska förtecken. Stenens evighet och permanens var säkert en del som tilltalade förhistoriens människor och materialet brukades i såväl redskap som i, enligt många forskare, tydliga rituella sammanhang som exempelvis gravar. Stenens användning i sådana rituella kontexter kan tyda på att även stenen hade och fick en speciell tillskrivelse. En möjlighet som jag vill diskutera är att även sten i röjningsrösen fick en symbolisk betydelse, kanske i samband med att stenen lämnade jorden och åkern för att lämna plats åt grödan. Sten från samma plats kan bygga upp gravar såväl som röjningsrösen. En ytterligare aspekt av synen på sten är skärvstenshögar, där eldpåverkad skärvig sten har samlats i högar. Denna lämningstyp kanske inte vid första anblick går att koppla till röjningsrösen. Men det finns en liknande problemdiskussion där skärvstenshögar i vissa fall är svåra att skilja från såväl röjningsrösen som gravar. Ännu en likhet mellan dessa anläggningstyper är hur man har behandlat stenen, då både skärvstenshögar, röjningsrösen och även gravrösen utgörs av sten som samlats i hög. Ur en funktionell aspekt kan både röjningsrösen och skärvstenshögar ses som avfallshögar för sten, men det finns forskare som menar annorlunda, vilket kommer att beröras i uppsatsen.

Ytterligare en övergripande teori för uppsatsen är att jordbruket under förhistorien i många fall var färgat av ritualer. Jag kommer att ta upp teorier där forskare ser på kopplingen mellan jordbruk och ritualer. Detta som i ett led för att argumentera för röjningsrösens möjliga symboliska/rituella innebörd.

Som nämnts kommer jag alltså även i samband med röjningsrösen att behandla fornlämningskategorin skärvstenshögar. Anledningen till att jag väljer att ta upp skärvstenshögar i samband med röjningsrösen är att jag vill försöka se om tolkningar angående skärvstenshögar kan hjälpa till för att se röjningsrösen ur en annan synvinkel. Tolkningarna på skärvstenshögarnas innebörd är många, varav bara några få kommer att behandlas i uppsatsen. Historiskt sett går det att se att de tolkats från allt som rester efter bronsgjutning till avfallshögar som kan användas för att indikera boplatser (för forskningshistorisk genomgång se exempelvis Widholm 1998:24ff).

Anledningen till att jag vill skriva om röjningsrösen i denna uppsats är att trots att de utgör en så stor procentandel av alla fornlämningstyper, speciellt i Smålandsregionen och på Sydsvenska höglandet, läggs det förhållandevis ganska lite tid på dem. Det kanske hör samman med att det just finns så många av dem och att de känns kanske därför mindre intressanta än exempelvis stora magnifika gravar. Problematiken är kanske även att många röjningsrösen egentligen inte säger så mycket, i de flesta fall finns det inga fynd att hitta i dem. På sin höjd kan de kanske säga något om hur odlingen kan ha sett ut. Men flera undersökningar på senare tid har ändå uppmärksammat lämningar bland röjningsrösen som varken är grav eller röjningsröse (se exempelvis Svanberg i kapitel 5.2). Dessutom har forskare lagt fram mer övergripande generella kosmologiska tolkningar av röjningsrösena (se exempelvis Högrell i kapitel 5.3). Dock har jag fått det intrycket att röjningsrösen ofta tillskrivs en stor vetenskaplig potential men när det väl kommer till utgrävningsfasen inom exempelvis uppdragsarkeologin ställs sällan några mer komplexa frågeställningar. Martin Hansson kritiserar till exempel länsstyrelsen i Kronobergs län och deras utsatta riktlinjer för uppdragsarkeologin, där Länsstyrelsen menar att röjningsrösens främsta vetenskapliga möjlighet ligger i det faktum att de kan påvisa möjliga grav- och bebyggelsesammanhang. Röjningsrösena kan vara underlag för C14-datering och makrofossilprover. Om inga områden med gravar eller bebyggelse kan kopplas till röjningsrösena ”…sjunker det potentiella

kunskapsvärdet.” (Grundberg 2005:29f, se även Hansson 2008:165f). Men kanske måste det tilläggas att problemet är ekonomiskt såväl som undersökningsmetodiskt och kan kanske därför inte bara kopplas till övertygsmässiga skäl. Grundberg menar i samband med riktlinjerna för uppdragsarkeologin att undersökningen av röjningsrösen måste balanseras så att både kunskapspotentialen såväl som markägarnas intressen blir tillgodosedda (Grundberg 2005:30).

Uppsatsen kommer att ta upp exempel från många skilda geografiska områden. Men huvuddelen av arbetet som behandlar röjningsrösen tar upp områden i Kronobergs län. Tidsperioden är även skiftande i mina exempel där många delar av förhistorien tas upp. Röjningsröseområdena som jag tar upp kommer att behandla perioden bronsålder-järnålder/tidig medeltid.

Bild 1. Ett snittat röjningsröse på Hovshaga Kyrkogård i Växjö socken. Röjningsröset som var 4,4x4 meter i diameter har lagts omkring två större markfasta stenblock. Röjningsröset är inte daterat men härdanläggningar i området dateras till främst förromersk järnålder men även yngre bronsålder. Dessa härdanläggningar är enligt rapportförfattaren inte boplatsanläggningar, utan kan snarare ses som kopplade till odling eller att de anlagts i symboliskt syfte, kanske i samband med gravritualer då gravar även finns i närområdet (Nylén 2009:14ff). Foto: Andreas Emilsson

2. MÅLSÄTTNING OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Uppsatsen kommer alltså som en utgångspunkt behandla de möjliga symboliska egenskaperna som kan ha tillskrivits sten, samt påvisa det möjliga inslaget av ritualer i den agrara verksamheten. Vidare kommer jag att behandla forskningshistoriska teorier främst angående röjningsrösens symboliska men även till viss del funktionella egenskaper, och deras koppling till gravar. I genomgången av röjningsrösen och gravar kommer jag även att ta upp teorier om skärvstenshögar. Till sist väljer jag även att ta upp en fallstudie över ett röjningsröseområde i Nylanda, Öjaby socken, Växjö.

De frågeställningar som jag avser att diskutera är följande:

- Varför förekommer det gravar i områden med fossil åkermark? - Varför är röjningsrösen och gravrösen så likartade i sin uppbyggnad? Vidare kommer jag att gå in på skärvstenshögar:

- _{Kan forskningen angående skärvstenshögar tillföra något tolkningsmässigt till} förståelsen av röjningsrösena?

3. METOD OCH TEORI

Mitt angreppssätt för att besvara dessa frågeställningar innebär främst ett forskningshistoriskt upplägg. Jag kommer att redogöra för utvalda forskares teorier och undersökningar för att sedan utifrån dessa försöka diskutera och besvara frågeställningarna. Jag kommer att göra

några reflektioner här och där i texten under min genomgång av de olika arkeologernas/forskarnas teorier men min huvuddiskussion kommer att ske i kapitel 6 & 7. Metoden består av kvalitativa litteraturstudier men jag har även tillämpat fältbesök, deltagit i arkeologiska undersökningar och studerat rapporter vid besök på Smålands museum.

Som övergripande utgångspunkt för uppsatsen kommer jag ta fasta på stenmaterialets symboliska betydelse samt det rituella inslaget i jordbruket.

3.1 Stenens symboliska egenskaper

Sten har varit ett viktigt material för människan i alla tider. Många av de spår som går att se efter de förhistoriska människorna är i form av sten, kanske tack vare dess eviga hållbara egenskaper som andra material saknar. Kanske gjorde även bland annat denna eviga hållbarhet att sten fick tillskrivelser utöver de funktionella aspekterna. I denna uppsats vill jag argumentera för att sten hade en djupare symbolisk betydelse. Björn Nilsson skriver: ”Ingen

kan säga något annat än att sten i bred bemärkelse är människans mest trogne teknologiska följeslagare, även den kiselbrukande datoråldern är stenberoende. Att tänka på människan som en varelse ständigt omgiven av sten och som genomsyrad av stenens varierande egenskaper är en kraftfull tankebild. Den framtvingar människovetenskaperna att skaffa sig

ett förhållande till stenmaterialen” (Nilsson 2003:298).

Kerstin Cassel är en forskare som har gått in på betydelsen av och synen på sten under förhistorien. I sin avhandling Från grav till gård (1998) skriver Cassel om romersk järnålder på Gotland. I samband med detta går hon in på betydelsen av sten som material i stensträngar och husgrunder. Valet att använda sten i dessa kontexter menar Cassel inte bara behöver ses som en funktionell orsak, utan att stenen representerade en ”oförändlighet och permanens” och kan ses som en sätt att förhindra förändring och bevara gården in i framtiden. Cassel menar att människor i alla tider har tillskrivit material olika egenskaper, och hon tar som exempel hur kyrkor i sten kan ses som ett sätt att ”bygga för evigheten”. (Cassel 1998:100f, 174ff).

Cassel menar även att bruket av sten i stensträngar och husgrunder speglar en symbolik som kan kopplas till bruket av sten i gravar. I och med att sten hade använts till att täcka gravarna hade stenen som material fått en laddning och betydelse som sedan fördes över till det nya sammanhanget de användes i. Cassel skriver: ”För stenens del innebar den nya historiska

kontexten att intrycket av permanens och anknytning bakåt till traditionen förstärktes, eftersom den refererade till gravarna och förfäderna” (a.a:101). I detta sammanhang går Cassel in på att det verkar ha blivit viktigare under den yngre romerska järnåldern att markera gården och bevara den in i framtiden istället för gravarna. Hon menar även att stensträngar och husgrunder kunde användas för gravläggningar och påpekar att det påträffas begravda människor i dessa kontexter. Cassel påpekar som många andra forskare att synen på vad som är rituellt och vad som är vardagligt måste ändras och att sådana skarpa linjer inte kan dras (a.a:39f).

Att olika sorter eller typer av sten verkar ha spelat roll i fallet med stensträngar och husgrunder menar Cassel kan ses exempelvis genom att det förekommer större resta stenar i stensträngar, eller det faktum att malstenar har påträffas i både stensträngar och husgrunder. Vad det gäller malstenar går Cassel även in på att genom att placera en malsten i husgrunden skulle kanske dess egenskaper överföras. I detta sammanhang anses ofta malstenar stå för reproduktion och fertilitet. Sådana egenskaper kan behövas för att värna om sin familjs

framtid och skörd (a.a:102f). Cassel menar vidare att det finns flera andra exempel på hur äldre tiders stenar och stenföremål placerats i nyare kontexter. Ett exempel som Cassel tar upp är ett bronsåldersröse där det går att se att både delar av röset och stenar från röset återanvänts under äldre järnålder. Cassel skriver: ”Genom att bygga in historiska stenar inlemmade man

det förflutna i samtiden. (a.a:104) Hon pekar även bland annat på ett förändrat gravskick då gravar allt mer sällan markerades ut med stenar på Gotland, stenen blev istället en del av de ”levandes landskap” (a.a:175) Det som utrycktes genom att använda sten var att sten stod för en oföränderlighet, att människor ville bevara något för evigt.

Anders Kaliff går bland annat i artikeln Objekt och Tanke (1999) in på hur naturformationer i vissa fall verkar ha ingått i kult och dyrkan i religioner med animistiska föreställningar. Sten kan ha varit föremål för naturdyrkan, förfäderskult osv. ”Stenens hårdhet och till synes eviga

existens gör att den innehåller en lämplig symbolik som material till gravar och andra monument” (Kaliff 1999:104). Att sten anses ha andliga egenskaper eller en inneboende själskraft förekommer i flera kulturer. Ett utryck för detta är enligt Kaliff offerkasten eller offerrösen. Offerkast innebär exempelvis att på en plats där någon hade dött en våldsam död kunde människor bland annat kasta eller lägga stenar. Stenarna skulle sedan fånga in den dödes själ som på så sätt blir kvitt från det onda. Att lägga gravrösen över den döde i förhistorien menar Kaliff kan vara kopplat till en animistisk tro, att den dödes själ kan ta en sten eller stensättning som hemvist dvs. en plats som den dödes själ kan komma tillbaka till (a.a:104,107f).

De frekvent förekommande skålgroparna som finns i många kontexter menar Kaliff kan ha flera möjliga betydelser, bland annat kan de ha varit ett sätt att komma i kontakt med stenens inre och som en ”kommunikationsväg till andevärlden och livskraften”. Detta kan sättas i samband med synen på skålgropar som platser för rituellt eldgörande med en roterande pinne. Kaliff menar att både elden och livskraft kan ses inkorporerade i stenen. Att skålgropar bland annat finns vid gravmonument kan ses som att det rituella skapandet av elden var en symbolik för skapandet av liv (a.a:107). Ytterliggare ett exempel på att elden kunde upplevas som att den fanns i stenen går att framtolka då två stenar slås mot varandra, vilket resulterar i gnistor (Kaliff 1997:121). Elden vid kremeringen kan ses som att den väcker den eld/själ som finns inne i stenen samtidigt som elden tar upp den dödes själ och för en del av den till stenen (Kaliff 1997:108).

Kaliff menar att stenens utbredda inblandning inom kult hos olika kulturer främst innebär att människor dyrkade det stenen representerade och inte själva stenen (Kaliff 1999:104). Dyrkan och ritualer av sten har faktiskt förekommit in i historisk och modern tid. Inom den keltiska kulturen förekom det in i medeltiden en dyrkan av sten som bland annat kraftcentrum. På Island finns och fanns en tro på att vättar och troll huserade i särskilda stenar. I Skandinavien har det förekommit in i modern tid att exempelvis stenblock på åkrar varit del av en dyrkan eller folktradition, vilka även ibland försetts med skålgropar. Bland annat en föreställning om god skörd kan ha varit förknippad med sådana stenar (a.a:105f). Att gifta par har fått ställa sig på speciella stenar för att förbättra sin fruktbarhet är ytterligare exempel på stenen som fruktbarhetsgivare. Vidare har även sten i många kulturer kommit att fungera som fallossymboler. Resta stenar som är omringade av ofyllda stenpackningar menar Kaliff kan ses som ett förenande av de kvinnliga och manliga symbolerna (a.a:109f).

Elden i samband med kremering av människor, bränning av sten (skärvsten), och eldgörande med skålgropar kan spegla en tro om att frigöra en själ eller kraft. Eldning för exempelvis keramikbränning då sten brändes och bränningen vid en kremering uppvisar likheter, i båda

fall kan syftet vara att frigöra en kraft eller själ. Vidare menar Kaliff att stenen i detta fall kan ses som ett brandoffer. I artikeln Himmel och jord, eld och vatten (2008) fortsätter Kaliff sitt resonemang om bland annat sten och eld i rituella sammanhang. Sten är det mest påträffade material från förhistorien som blivit utsatt för eld. Rituella sammanhang med sten menar Kaliff bland annat kan härledas till skörbränd och skärvig sten och dess eldpåverkan vilken han menar är ”i analogi med hur den döda kroppen sönderdelas av elden vid kremeringen” (Kaliff 2008:134). Sammantaget menar Kaliff att den möjliga inblandningen med vatten för att få eldutsatta glödheta stenar till att spricka är ett utryck för att föra samman de olika elementen. Denna typ av eld- och vattenpåverkad sten menar Kaliff har ett mycket ”större

symbolinnehåll än vanlig sten” (a.a:134f).

Sten som placerats i samband med naturligt berg såsom typer av stenmattor menar Kaliff kan vara utryck för en vilja att förstärka bergets helighet, ett sätt att påföra mer av samma material till det som redan ansågs speciellt (Kaliff 1997:106). Sammanhängande stenpackningar eller partier av sten som finns utlagda i samband med berg eller gravfält kan vara ett sätt att tillföra eller binda mer kraft till platsen (a.a:111).

Richard Bradley tar i sin bok, An archaeology of natural places (2000), upp hur bland annat det naturliga landskapet användes i rituellt/symboliskt syfte och hur exempelvis offer, depositioner och monuments uppbyggnad var en del av detta. Som exempel på detta tar bland annat Bradley upp valet av sten för yxtillverkning i England och Irland under neolitikum. Det som framträder är att det verkar som att var materialet kom ifrån var viktigare än materialet i sig. I vissa fall finns gruvorna till stenen på otillgängliga, farliga och oftast speciella platser i landskapet, trots att det finns bättre och lättare platser att ta råmaterialet ifrån. Det går även att se att spridningen av de färdiga yxorna inte bara följde funktionella mönster. Yxor av en speciell stentyp föredrogs även på platser där det redan fanns en lokal tillgång på ett lika bra råmaterial (Bradley 2000:85ff). Bradley menar att ”The people who acquired these axes at a

distances from their source obviously understood these connotations. Such objects were not only artefacts with a history of their own: this evidence suggests that they might have been considered as ´pieces of places`” (a.a:88). Även flintbrytningen ifrån gruvor visar på att var materialet kom ifrån var viktigt. Ett belägg för detta är flintgruvor på vissa platser trots att flinta i samma kvalité fanns att tillgå lättare ovan mark. Dessutom innebar flintgruvorna en risk då det var farligt att bryta flintan samtidigt som materialet som framkom i vissa fall bara bearbetades i små mängder (a.a:89f).

Björn Nilsson tittar närmare på flinta och sten under mesolitikum och tidigneolitikum i bland annat Småland och Blekinge i avhandlingen Tingens och tankarnas landskap (2003). Precis som Bradley menar Nilsson att var stenen kom ifrån var viktigt. I sitt exempel visar Nilsson att en speciell typ av bergart (mienryolit) har brutits och blivit till yxor från en liten ö, Ramsö, i sjön Mien, sådana bergartsyxor har sedan hittats vid den förhållandevis avlägsna boplatsen neolitiska Siretorp i sydvästra Blekinge. Dessa bergartsyxor påträffades i samband med bland annat pilspetsar och keramik. Yxorna var dock i kraftig majoritet (a.a:311ff) Nilsson skriver: ”Ryoliten var en egenhet, en hänvisning till ett hem, hemvist och hemlighet. Genom att

tillägna sig ett visst material så tillägnade man sig en plats och landskap. Ryoliten var inget substitut för flintan, vare sig hantverksmässigt eller mentalt. Den utgör ett summerande, ett både och.” (a.a:314).

Inom hällristningsforskningen framhåller bland annat Christopher Tilley att stenarten och kvalitén på stenen var en del av uttrycket. Tilley påpekar att forskare ofta bortser från stenart och hur kvalitén är på hällristningsytan och bara ser den som en blank yta av mindre

betydelse. (Tilley 2004:152ff). Tilley skriver ”If we regard rock carvings as just visual

things, we tend to abstract their appearances from their material existence and their relational significance to sensuous qualities of the rock themselves.” (a.a:154) Tilley menar att forskningen måste ta hänsyn till bland annat dels hur ytan på stenen är utformad, om det finns sprickor, vilken stenart och hur detta interagerar med hällristningen. Detta för att bättre kunna tolka hällristningens innebörd (a.a:155ff). Ytterligare en forskare inom hällristningsvärlden som tittar närmare på materialet sten är Katherine Hauptman Wahlgren. Sten eller berg menar hon kan ha ansetts ha inneboende krafter och påpekar att ytan på stenen på en hällristningslokal kan ses som ”en slöja mellan den levande världen och andevärlden

som finns fångad i stenen” Detta bygger hon bland annat på David Lewis-Williams och hans studier av sydafrikanska hällmålningar (Hauptman Wahlgren 2002:160).

Reflektioner:

Det som jag tycker att dessa exempel visar är att det inte är sten generellt som fick en speciell innebörd utan dess tidigare kontext var av större vikt, vilket bland annat Bradley och Nilsson påpekar. Cassel tar upp en liknande tanke i fallet med stensträngar där hon menar att då sten hade använts till att bygga upp gravar hade stenen som material fått en laddning och betydelse som sedan fördes över till det nya sammanhanget i stensträngarna, och där stenen i denna nya kontext stod för en permanens och koppling bakåt till förfäder.

Tanken om att sten kan förstärka sten tycker jag är intressant. Om man så vill kan denna spekulativa tanke tillämpas på de flesta rösen, ju mer sten desto mer ”kraft”. Generellt kan man enligt mig se många lokaler där sten har en framträdande roll. Ett möjligt uttryck för denna idé, att sten kan ha tillförts till platser med redan mycket sten, kanske kan ses vid Gripeberg, en så kallad fornborg i Växjö socken. Denna plats ligger uppe på en höjd i landskapet med en mycket stor mängd stenblock och berg som går upp i dagen. Delvis runt denna höjd löper en låg mur av sten (se bild 2). En av murdelarna är daterad till bronsålder, dock har platsen påverkats av människor under lång tid, och en annan del av muren har gett datering till historisk tid. På lokalen förekommer det även stenpackningar, en av dessa som framkom i samband med undersökningar under våren 2009 låg inklämd mellan stenblock och berghäll. Utifrån denna löpte även en stensträngsliknande gles packning som fortsatte förbi block och hällar. En tolkning av denna plats som bland annat utgår från Kaliffs tankesätt vore intressant (Jönsson & Nylén 2008, samt opublicerade undersökningar från Gripeberg under april 2009). Även lokalen Snäckedal där gravrösen och skeppsättningar placerats på nakna stenhällar skulle kunna involveras i Kaliffs syn (se Widholm 1998:51ff). Hur som helst menar jag att stenen på många lokaler har en så framträdande roll att förhistoriens människor måste ha haft en tanke med detta.

Denna genomgång har påvisat att sten som material använts i många olika sammanhang för att uttrycka olika föreställningar. Att stenen i åkermarken inte skulle ha fått någon innebörd eller tillskrivelse under bronsåldern och äldre järnålder anser jag vara osannolikt, speciellt då ofta fruktbarhet framförs av forskare som en vital del under i alla fall bronsålder. Precis som nämnts ovan kanske man ska vara försiktig att tillskriva sten en generell laddning av symbolik, men vad det gäller röjningsrösen tror jag att det finns en risk för att bilden från den historiska och nutida röjningen av sten, där sten bara ses som i vägen för plogar och grödor, kan prägla vår syn på förhistoriens röjningsarbete allt för mycket.

Bild 2. Bilden är tagen inifrån fornborgen mot en del av muren. Som det även går att ana på bilden ligger ”fornborgen” på en höjd som reser sig upp i förhållande till det övriga landskapet. Foto: Andreas Emilsson Som en vidare aspekt för att påvisa de möjliga rituella eller symboliska värdena som kan vara intressanta angående röjningsrösen, vill jag gå in på hur forskare har sett på kopplingen mellan jordbruk, ritualer och gravar.

3.2 Jordbruk, ritual och gravar

Som ytterliggare en utgångspunkt i denna uppsats vill jag alltså ta upp kopplingen mellan jordbruk, ritualer och gravar. ”Arbetet och arbetsfördelningen inom jordbruket syftar till att

bevara liv och samhälle. I jordbrukssamhällena under neolitikum och bronsåldern var detta både samhällsuppbyggnad, livsmönster och världsbild” (Welinder 2004:207f). Om det går att utgå från att jordbruket var en vital del av människors liv under förhistorien (både till viss del brons- och järnålder) känns det lockande att ha som utgångspunkt att människors tro och förställningar var involverade i den praktiska agrara produktionen. Och i sin tur att föreställningar om jorden och odlingen var en del av exempelvis människors föreställning om döden. Jag uppfattar det som att detta är en relativt vedertagen tanke hos många forskare, exempelvis Anders Kaliff och Richard Bradley, vilka jag kommer att ta upp som ramverk i nedanstående text. Men till att börja med vill jag ta upp Lotta Högrell och hennes syn på religion och dess koppling till jordbruk. Högrell menar att vi måste bortse från vårt sekulariserade sätt att se på förhistorien och tänka oss in i ett jordbrukssamhälle vars överlevnad hängde på fruktbarhet, god gröda och bra avkastning från djuren. Ett utryck som slump fanns troligen inte utan om skörden gick fel berodde det på högre makter (Högrell 2002a:15ff; 2002b:91).

En forskare som har gått in på människors föreställningsvärld under främst den yngre bronsåldern och äldre järnålder är Anders Kaliff. En av tyngdpunkterna i hans avhandlig Grav och kultplats (1997) är hur människor har sett på döden. Området som behandlas är framför allt Östergötland och lokalen Ringeby i Kvillinge socken (Kaliff 1997:7). I sin text går Kaliff bland annat in på offer och offerplatser i samband med gravar och menar att det inte behöver finnas någon motsättning mellan fruktbarhetskult och dödskult. Offer i samband med gravar finns omnämnda i flera historiska källor, bland annat så sent som på 1800-talet finns det exempel på hur människor har hällt öl på gravar för att få hjälp av ”högfolket” med lycka och grödan på gården. Kaliff menar att många anläggningar såsom exempelvis skärvstenshögar

och härdanläggningar i samband med gravar, inte behöver ses som avfallssamlingar eller boplatslämningar, utan att dessa kan ha varit en del i offerhandlingar och ritualer (a.a:73ff).

”Offer kan ha förekommit på rösen och stensättningar, liksom på skärvstenshögar, och rituella måltider kan ha beretts i de eldstäder som påträffas intill gravarna” (a.a:75). Det finns inslag och koppling mellan fruktbarhet, brukandet av jorden och dödskult i många kulturer där det cykliska tänkandet med död, livet och återuppståndelsen är närvarande. Ett väsentligt inslag i detta är då människor kan se hur naturen och grödan återkommer och pånyttföds varje år efter årstidernas växlingar. Kaliff ser bland annat på solen/elden och menar att solen är en förutsättning för att grödan ska växa. Solen/elden (kremering) kan ses som en förutsättning för att den döde ska kunna återfödas. En kult av de döda och agrara företeelserna menar Kaliff sannolikt på vissa punkter var nära förknippade med varandra och kan ha förekommit i den agrara förhistorien (a.a:75ff, 81). Han pekar på dessa punkter:

”Samhörigheten med jorden. De döda blir i en eller annan form nedgrävda, på samma sätt som utsädet i jorden. Både utsädet och de döda går in i en annan dimension, vilken är dold för andra delar av tillvaron.

I jorden sker växternas- och naturens pånyttfödelse och där föreställer man sig också att de döda får liv. Jorden är platsen för skapelsecykelns eviga återkommande fruktsamhet.”

(a.a:75f).

Själva brukandet av jorden kan ses som en sorts ritual för att påverka, förbättra och skapa gynnsammare förutsättningar för befruktning av jorden/fruktbarhetsgudom. Kaliff menar att det går att dra en parallell till hur ritualer genomfördes i samband med dödskult och hjälpa den döde till sitt nya liv. Även närheten mellan åker och gravar kan peka på detta samband (a.a:76). Ytterligare en aspekt som kan ses som koppling mellan dessa båda företeelser är jordbruksföremål såsom skäror och malstenar/malstenslöpare som ibland kan påträffas i gravar (a.a:77, 81). Leif Häggström tar även upp synpunkter på deponeringen av malstenar och menar att trots att de ibland påträffas i gravsammanhang får de ofta en profan tolkning (Häggström2007:38f). Det finns även teorier om att människooffer förekom i samband med jordbruksritualer och hur den dödes energi skulle föras över till växterna och skörden. Kaliff pekar även omvänt på hur offrade mat/jordbruksprodukter kan ses som en viktig del i hur den döde skulle få energi för att pånyttfödas (Kaliff 1997:77). Kopplingen mellan jordbruks- och gravritualer kan även eventuellt avläsas genom skålgroparna. Detta genom att skålgropar förekommer både i grav- och åkermiljöer (a.a:112).

Kaliff som utgår från sin lokal i Östergötland utelämnar alltså de mer detaljerade hällristningsbilderna som visar på möjliga kopplingar mellan ritual och jordbruk, vilket enligt mig är klarare belägg än skålgroparna. Stig Welinder menar att mycket går att utläsa från bronsålderns hällristningar och påpekar att det finns exempel på hällbilder som visar på brukandet av jorden med inslag av sexualitet mellan män, kvinnor, åker och djur. Detta går att ses i skenet av fruktbarhet och återskapandet av livet (Welinder 2004:210). Även Peter Skoglund påpekar detta faktum när han framhåller att de årder som finns avbildade på hällristningar i Bohuslän visar på dess betydelse i rituella sammanhang (Skoglund 2005:80). Richard Bradley menar i sin bok Ritual and Domestic Life in Prehistoric Europé (2005) att ritual och vardagsliv ofta var sammanfogat under förhistorien. Att ritualer enbart skulle höra samman med religion eller det andliga behöver dock inte stämma, utan ritualer kan även utföras utan dessa inslag, utan speciella/utvalda människor och i alla kontexter (Bradley 2005:33,35). I sina exempel går Bradley in på många olika kontexter och tidsperioder men jag kommer att fokusera på de aspekter som berör jordbruket.

I sina exempel på kopplingen mellan det rituella, döden och det agrara tar Bradley upp en typ av lagerbyggnad (qollqas). Denna byggnad användes i Inkariket i Sydamerika för att förvara exempelvis spannmål svalt och torrt. Det som är intressant med denna byggnad är att det finns en konstruktion, chullpahs, som liknar denna och har samma funktion men istället förvarade de döda. Chullpahs som är äldre kan ha inspirerat jordbrukslagerbyggnaden. Det fanns en kosmologisk förbindelse mellan förvarandet av spannmål och förvarandet av de döda. En teori menar att dessa båda förrådsbyggnader, quillqas och chullpahs, representerade en koppling mellan människorna och jorden och brukandet av den. I ett tidigare skede i Inkariket förekom det även att de döda blev begravda i förrådsgropar (Bradley 2005:7ff). Ytterligare ett exempel på ett förhållande mellan det agrara/funktionella och det rituella gestaltar sig genom spannmålsmagasin i Spanien. Bradley tar upp ett exempel på en spansk lagerbyggnad kallad hórreos. Dessa byggnader ger idag en uppvisning på hur det rituella och religiösa kan möta det funktionella. Detta genom att det på en del av dessa byggnader återfinns uppsatta kors, vilket kan tolkas som utryck för bland annat död, återfödelse och fruktbarhet ur en kristen synvinkel. Det finns även argument för att denna typ av lagerbyggnader är mycket gamla förlagor, och kan påträffas i förhistoriska miljöer. Dessutom finns det i Spanien en typ av begravningsplatser som i sin uppbyggnad påminner om dessa spannmålsmagasin, vilket ännu mera förstärker symboliken (a.a:6). Dessutom tar Bradley upp gravformen med husurnor från brons- och äldre järnåldern i norra Europa, och menar att husurnorna faktiskt kan gestalta spannmålsmagasin, och visa på en koppling mellan lagring av spannmål, döda kroppar och återfödelse (Bradley 2005:99f,171,210). Socialantropologiska studier visar även på hur lagerbyggnader på de Trobianska öarna användes till exempelvis giftermål och begravningar. Överlag var dessutom deras hela odlingscykeln färgad av ritualer och magi (a.a:89ff).

Precis som Kaliff, framför Bradley att jordbrukscykeln kan ha varit en viktig del i människors sätt att se på världen, det går att se en koppling mellan död och återfödelse och att livet måste avslutas för att ge plats åt ett annat. Bradley skriver: ”This is not a question of continuity so

much as substitution. Through the link between death and regeneration, a fresh life replaces one that ended. Death releases the fertility that allows human existence to pass from one generation to the next” (a.a:175). Det arkeologiska materialet pekar på att detta blev mer markant under den yngre bronsåldern, då depositioner skedde i samband med byggnader och jordbrukskontexter. Under järnålder menar Bradley att det finns ännu klarare belägg för detta då människor begravdes i förrådsgropar för exempelvis spannmål i centrala Europa och England. Dock kan betydelsen för detta ha varit till viss del avvikande i de olika regionerna (a.a:205f). I detta sammanhang kan man även nämna Charlotte Fabech som Kaliff tar upp i sin avhandling. Fabech menar att en fruktbarhetskult har varit viktig i södra Skandinavien under bronsålder och äldre järnålder. Denna kult börjar dock under folkvandringstid att försvinna, då en mer krigisk inriktad ideologi tar över (Kaliff 1997:76f).

Ett ytterligare exempel på hur jordbruksföreteelser kan kopplas till gravritualer är rituell plöjning/åderspår, det vill säga plog/åderspår under och i samband med gravar. Dessa fenomen går att se i norra och västra Europa främst under den äldre bronsåldern, men det finns även exempel som sträcker sig så långt tillbaka som 3300 f.Kr. En del forskare menar att sådana spår efter plogning i samband med exempelvis gravar bara är tillfälligheter. Men i vissa fall uppträder ett flertal gravar som är orienterade efter hur plogspår är dragna. Dessutom finns det argument som menar att åderspåren skulle ha försvunnit relativt snabbt om de inte hade täckts över av tex en grav (Bradley 2005:24ff). Vidare finns det exempel från Danmark hur delar av en gravhög är omringad av åderspår medan det under själva huvudgraven helt saknas liknande spår. Då graven har byggts ut har de först plogat/fårat

marken runt den ursprungliga huvudgraven innan gravhögen utökades (a.a:26ff, 35). Bradley menar att alltför många forskare bortser från de möjliga rituella inslagen i jordbruket och menar att forskare borde bli mer öppna för kopplingen mellan det praktiska och kosmologiska och bortgå från det vanliga tankesättet: ”If fields were cultivated to grow crops – and no one

denies that – then it has seemed unthinkable that ground might also have been cultivated immediately before the construction of barrows. In the same way it has been hard to accept that the alignment of graves could ever have been influenced by the direction of ploughing, for farming is a practical activity whilst funerals are occasions for ritual” (a.a:28). Det sekulariserade tänkandet och influenser från det moderna samhället har präglat arkeologin, där religion och ritual har förminskats (a.a:34f). Rituell plöjning/åderspår tas även upp av Stig Welinder i Jordbrukets första 5000 år (2004). I sina exempel påpekar han att det egentligen inte spelar någon roll huruvida åderspåren skapades som en del av begravningsritualen. Hur som helst placerades ändå graven på brukad jord och därmed kopplingen till jordbrukets cykler om liv och död (Welinder 2004:213). En liknande tanke framförs av Joakim Goldhahn som menar att det viktiga var relationen mellan gravar, åker och åderplöjningen, där både åkern och plöjning går att koppla till det cykliska tankesättet med liv, död och återfödelse (Goldhahn 2005:29f). Även Peter Skoglund lyfter fram synpunkter på det rituella plöjandet. Där framhäver han att då åderspår påträffas i samband med gravar finns även ofta åderspåren utanför graven och i dess omgivning. Detta talar för att det inte skedde någon speciell rituell plöjning inför gravbyggandet utan att graven helt enkelt bara placerades på brukad åker (Skoglund 2005:79f).

Årder förekommer även i andra sammanhang vilket kan visa på dess eller den rituella akt som detta redskap symboliserar. Årder har även deponerats i mossar vilket Bradley uppmärksammar genom att bland annat ta upp den danske arkeologen Glob. Hans teorier från 60- och 80-talet menar att sådana föremål uppvisar att vara offer av en rituell karaktär, kanske till en fruktbarhetsgudom. De flesta av de deponerade årdren har daterats till förromersk järnålder men föremål har även placerats i bronsålder så väl som i yngre neolitikum (Bradley 2005:81ff, 87). Dessutom påpekar Bradley att årdren som har påträffats har varit oanvända, och i många fall hittas de tillsammans med andra jordbruksföremål, krukor med mat och även mänskliga kvarlevor. Detta sammantaget utesluter att det var tillfälligheter att föremålen hamnat där (Bradley 2005:108). Deponeringen av årdrer menar även Skoglund visar på deras möjliga rituella betydelse (Skoglund 2005:80f). Goldhahan uppmärksammar samma fenomen och påpekar att årder förkommer på dels hällristningar men även som rituella offer (Goldhahn 2005:30).

Welinder sammanfattar enligt mig till viss del hur man kan se på de rituella inslagen i jordbruket: ”I de arkeologiska fynden är liv, död, hus, grav och jordbruk sammanvävda på ett

sätt som ger en bild av hur människorna tänkte kring och förklarade allts fortgång och återskapande, som tidens varv och mötet mellan det kvinnliga och manliga i hushållet”

(Welinder 2004:214)

Reflektioner:

Trots detta något spretiga upplägg och exempel vill jag alltså försöka påvisa att fler faktorer inom och i samband med jordbruk under förhistorien inte behöver vara av strikt funktionell art utan dessutom kan ha rituella/symboliska förtecken. Kan då jordbruk vara kopplat till ritual och gravar? Enligt dessa exempel går det att argumentera för att jordbruket absolut hade inslag av rituell karaktär. Om hela jordbruket var kopplat till synen på livet och döden är en problematisk fråga men som Kaliff framhåller finns det redan inom en del kulturer en koppling mellan brukandet av jorden, fruktbarhet och dödskult och den cykliska tanke som

det representerar. Att det kan ha funnits en liknande tanke här under perioder av vår förhistoria känns sannolikt. Fynd ifrån jordbruket påträffas i rituella kontexter, så som malstenar och årder, vilket påvisar att en sådan föreställning kan ha funnits.

I fallet med den rituella plöjningen finns alltså dels tanken om att det handlar om att människor plöjde marken exklusivt före graven byggdes, medan andra forskare anser att graven placerades på åkermark som inte var plöjd enbart för graven. Men som Welinder menar spelar det egentligen ingen roll hur man vill tolka kopplingen mellan graven och åkern. Graven blev byggd på åkermark och människorna som uppförde den måste ha känt till detta faktum, vilket i sin tur förstärker tanken om att åker och grav ingick i samma tankevärld. Placeringen av döda i förrådsgropar för spannmål som Bradley tar upp är en intressant företeelse. Detta kan även direkt kopplas ihop med Kaliffs tanke om: ”…samhörigheten med

jorden. De döda blir i en eller annan form nedgrävda, på samma sätt som utsädet i jorden”

(a.a:75).

En del forskare varnar för att de förhistoriska människorna ses som alltför ritualiserade människor som hade en djupare kosmologisk tanke bakom allt de gjorde, Bland annat Michael Dahlin är inne på denna tanke i artikelnSkärvstenshögar i Misterhults socken (2008) som trots att han anser att religion och kult var viktiga inslag i människors liv menar: ”I första

hand var bronsålderns människor bönder och några hade säkerligen andra viktiga sysselsättningar utanför födoproduktionen, men de flesta var bönder eller något som påminde om detta. Deras största intresse bör ha legat kring skötseln av familjen och gården. Jag tycker att det är märkligt om alla synliga spår som bronsåldersmänniskorna lämnat efter sig enbart skulle ha med kult att göra” (Dahlin 2008:233f). Mot detta synsätt kan man rikta mycket kritik, om människors största intresse legat kring familjen, gården och jordbruket som Dahlin menar, borde det även ha funnits en tro eller ramverk som påverkade detta. Dahlins tanke sätt går att jämföra med Högrells syn på att jordbruket där hon menar att fruktbarheten och god skörd var väsentligt för att människor skulle överleva.

Och som Bradley skriver: ”Once it is accepted that ritual is a kind of practice – a

performance which is defined by its own conventions – it becomes easier to understand how it can occur in so many settings and why it may be attached to so many different concerns”

(Bradley 2005:33).

4. FORSKNINGSHISTORIK

Röjningröseområden har som jag nämner i inledningen först problematiserats och varit föremål för djupare arkeologiska undersökningar det senaste decenniet. Detta hindrar dock inte att röjningsrösen har tagits upp tidigt av olika historieskrivare, exempelvis den danske 1200-talshistorikern Saxo. Dock bör man, som med all tidig historieforskning, se den ur den tidens ögon och agenda.

Den troligtvis äldsta källan som berör fossil åkermark och dess röjningsrösen/hackerör är en skrift skriven av den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus på 1200-talet, som avsåg att skriva om Kung Snjo som levde en period efter det mytologiserade slaget vid Bråvalla hed. Leif Gren tar upp denna skrift i Röjningsrösen på sydsvenska höglandet (2006). Denna danske historieskrivare framför att det fanns gamla fossila åkrar inne i skogar vilka dessutom innehöll gravar. Saxo menade att stenen uppfördes i rösen för att underlätta vid plogning. Denna syn härstammar troligen från att det var så man brukade på Saxos tid. Dessutom får man enligt Gren ta i åtanke att plogen bara hade funnits i några hundra år vid tiden för Saxos berättelse,

plogning kan således inte representera ett äldre fossil åkerbruk. Att det dessutom fanns så stora ytor med fossil åkermark anser Saxo bero på att befolkningen var mycket större i forntiden än under hans tid, då åkrarna var mindre (Gren 2006a:7 se även Skoglund 1997:36). Under 1500-talet tas röjningsrösen upp i skrifter av munken Peder Månsson men även av Olaus Magnus. Dessa båda påtalar att de stora röjningsröseområdena som påträffas i äldre skogar är en rest efter en tidigare odling. De stora områdena med dessa lämningar tyder på att befolkningen var större än under deras samtid. Områdena med röjningsrösen måste därför ha uppförts innan digerdöden eller andra katastrofer som kan ha minskat befolkningen. Carl von Linné tar även upp de äldre röjningsrösena i Smålands skogar på 1700-talet och menar även han att de härstammade från perioden före digerdöden, då befolkningen var större men som sedan digerdöden minskade drastiskt (Gren 2006a:7f).

Under 1800-talet tar bland annat Gunnar Olof Hyltén upp röjningsrösena/hackerör. Han menade i en skrift från år 1864 att röjningsrösena var mycket äldre än vad exempelvis Linné hade ansett. Hyltén menade att hackerören tillhörde en period långt innan plogen då man brukade jorden med hacka (hackerör syftar alltså på bruket av hacka i jordbruket). Även Hans Hildebrant tar upp röjningsrösena/hackerören. Han menade att röjningsrösena tillhörde historiska utmarksodlingar (a.a:8). J A Wittlock var tidigt inne på en teori som till viss del även tillämpas av forskare idag. Wittlock menade i en skrift från år 1870, till skillnad från bland annat Linné, att de stora röjningsröseområdena inte hörde samman med att det skulle ha funnits en större befolkning i forntiden, utan de stora områdena hade uppkommit i samband med ett svedjebruk där man bara odlade en begränsad del av åkern samtidigt, och efter ett tag flyttade man åkern och röjde ny yta i anslutning till den gamla (Skoglund 1997:36).

Problematiken med att skilja röjningsröse från grav uppmärksammas av Knut Kjellmark under första delen av 1900-talet, som i sin roll som arkeolog och folkskoleinspektör inbringade mycket kunskap om fornlämningar i bland annat Kronobergs län. Kjellmark tar upp ett område med rösen i Mästereda i Granhults socken där han skriver : ”I ett av dessa,

som till formen var oregelbunden med 10 meters längsta diameter och 0,5 meters höjd, som man ej kunde tänka sig vara annat än ett odlingsröse, fann man helt oförmodat delar av ett obränt människoskelett samt ett antal glasflusspärlor, således en grav med gravgods” (Kjellmark 1944:644). På ett annat gravfält i Mästereda uppmärksammar Kjellmark samma problematik, där ett antal ganska tätt liggande rösen troligen är gravar, men han menar även att en del av dem skulle kunna vara röjningsrösen. Kjellmark påpekar att trakten är rik på röjningsrösen, vilka dock är svåra att tidsbestämma ”ty svedjebruk har försiggått från

stenåldern till våra dagar, ända tills det för knappt en mansålder sedan upphörde” (a.a:624). På en annan lokal undersöktes ett antal övermossade rösen av svårbestämd art, men då inga fynd framkom i dem ansåg Kjellmark att de var röjningsrösen (a.a:624).

Fortsatt under början och mitten på 1900-talet rådde dock fortfarande en stor osäkerhet omkring röjningsrösena. (Gren 2006a:8ff).

Från 1980-talet och framåt började röjningsrösena uppmärksammas och utsattes för mer omfattande fältundersökningar. Ett av dessa pionjärområden var Järparyd i Rydaholms socken. De undersökningar som genomfördes här under åren 1986-1989 var de första av tvärvetenskapligt slag som tog tag i frågan angående röjningsrösen. Därför väljer jag att redogöra för delar av undersökningen här i forskningshistoriken, men även som en bakgrund till den resterande uppsatsen då denna undersökning hanterar såväl skärvstenshögar som gravar bland röjningsrösena. Området som sådant kan även eventuellt till viss del enligt min mening vara representativt för många av röjningsrösenområdena i det inre av Småland.

Vid dessa underökningar tittade man närmare på bland annat datering, varaktighet och funktion, men även hur man på bästa sätt kunde undersöka och dokumentera röjningsrösen (Pedersen & Jönsson 2006:12,32). Området som var utsatt för undersökningar var på 22 hektar och uppvisade 1240 st röjningsrösen. Inom området uppträdde även fyra gravar, tre rösen och en stensättning, vilka troligen kan placeras i den yngre bronsåldern. Fler gravar kan möjligen ha funnits vilka dock är borttagna. Pedersen & Jönsson påpekar även att det runt om gravarna bara finns några få röjningsrösen och marken är i övrigt stenfri, sten från den närmaste omgivningen kan ha använts i gravarna . Röjningsrösena är i sin tur flacka till sin utformning och de flesta är 2-6 meter i diameter och 0,2-1 meter höga (Pedersen & Jönsson 2006:14f även Jönsson mfl 1992:20:).

Vid en undersökning grävdes ett 66 meter långt och 1 meter brett schakt. Detta sammanföll så att tre röjningsrösen snittades. Ett av röjningsrösena som undersöktes visade sig till stor del bestå av skärvsten som var täckt av odlingssten. Det fanns ett tjockt kol- och sotlager under denna skärvstenshög och själva botten bestod av stenblock. En mindre del av skärvstenhögen undersöktes och vid denna framkom det tre obrända tänder från nötdjur samt fragment av keramik som kunde placeras i bronsålder-äldre järnålder. Datering av kol visade på yngre bronsålder (800-400 f.Kr). En yngre odlingsfas har troligen även nött anläggningen i kanterna, där kolprov precis utanför högen sammantaget visar på 140-450 e.Kr. Övertäckningen med röjningssten placerar Pedersen & Jönsson i folkvandringstid. Lite utanför skärvstenshögen påträffades även ett boplatslager, med bland annat brända sädeskorn vilka daterades till 480-670 e.Kr. Författarna menar att skärvstenshögar av detta slag inte endast kan ses ur en funktionell aspekt, utan kan ha haft en roll i upprepade ceremonier där då kanske bland annat mat och dryck, skärvsten och keramikkärl tillfördes på högen. Vidare är troligen detta inte det enda röset av detta slag som finns i området. Pedersen & Jönsson påpekar att det finns ett par kandidater till inom området som utmärker sig lite ifrån de andra röjningsrösena till sin form men är ändå inte helt gravlika (Pedersen & Jönsson 2006:34f). Vid undersökningen påträffades även ett större stenskott stolphål, vilket Pedersen & Jönsson anser kan vara en takbärande stolpe i ett långhus, Dateringen visar på 160 f.Kr – 120 e.Kr. Även en härd i ungefär samma område påträffades vilken daterades till 430-640 e.Kr och innehöll bland annat fragment av ben samt säd, härden som sådan kan eventuellt ha funnits i en stalldel av ett hus (a.a:35f). Sammantaget framkom det genom kol-dateringar och fosfatprov att området som sådant har brukats under en period på minst 1400 år, där röjningsrösen har uppförts från yngre bronsålder – äldre romersk järnålder. Genom undersökningen påvisade Pedersen & Jönsson att flera olika faser kunde urskönjas i området, där olika faser av bebyggelse och odling kunde påvisas. Genom pollenprov och dateringar kunde även en vegetationshistoria framläggas. En aspekt av denna är att röjningsrösena framkommit i samband med odling av säd (a.a:38ff, 45).

Området uppvisar alltså en lång brukningsperiod och Pedersen & Jönsson uppmärksammar även att det finns ”…få eller inga spår av enskilda åkerytor. Varken terrasskanter eller

tydliga åkerhak, stensträngar eller jordvallar är synliga.” Vidare i detta sammanhang påpekar de att detta inte är något unikt utan att många andra röjningsröseområden uppvisar liknande yttringar (a.a:46). Anledningen till avsaknaden av klara åkerformer kan höra samman med att röjningsröseområdena var en del i ett så kallat flyttande odlingssystem som var extensivt med röjningsgödsling och ihållande perioder med träda (a.a:46). Jämför denna syn med J A Wittlock och hans teori från år 1870.

Genom röjningsrösenas utformning menar Pedersen & Jönsson även att det går att avläsa vilka redskap som åkern har brukats med. Långa, utbredda röjningsrösen tyder på att ett jordbruk med årder har bedrivits, då ett årder är lätt och smidig att hantera och kan glida över hinder. Den låga formen på rösena gjorde dem även lätta att ta sig över och kunde även användas som en plattform för att vända årdret. Vid bruk med plog ser den annorlunda ut då en plog lättare kan fastna och är klumpigare. Därför blir det en klarare gräns mellan röjningsröse och åker, där det kan bildas en vall runt röjningsröset. Röjningsrösen i åkermark som brukats med plog tenderar till att vara mer utbyggda på höjden (se bild 3) jämfört med de flacka och utspridda röjningsrösena vid åderbrukning. Dock kan även röjningsröseområdena ha brukats med handredskap såsom hackor m.m. (a.a:58f). Röjningsrösen har även i vissa sammanhang kallats för hackerör (a.a:12). Även om den mesta av röjningen uppkom i samband med åkerröjning menar Pedersen & Jönsson att röjningsrösen även kan ha uppkommit i andra sammanhang, såsom vid röjning av markytor vid uppförande av exempelvis hus. Sten som ansamlats i röjningsrösen fungerade även som byggnadsmaterial för exempelvis gravar eller i samband med uppvärmning i hushållet eller i hantverksgöromål osv. Pedersen & Jönsson går även in på hur stenen har samlats in till röjningsrösena. Då röjningsrösena ligger på mindre än 10 meter från varandra och då de flesta stenar är runt 0,25 meter i storlek har troligen rösena kastats ihop. Det finns även röjningsröseområden med ett större avstånd mellan rösena, i dessa fall har man alltså valt större stenfria ytor (a.a:46f, 59). Generellt menar Pedersen & Jönsson att det inte går att koppla odling med röjningsrösen till någon specifik period, utan flacka utdragna röjningsrösen av samma typ som i Järparyd kan tillskrivas perioden bronsålder till 1800-tal, alltså så länge som årder var i bruk (a.a:62f). Sammantaget menar de att: ”Under denna långa tidsrymd kan alltså röjningsrösena ha ingått

i många olika odlingssystem. Det som förenar röjningsröseområdena är att markberedningen (stenröjningen) har varit viktig och att åkerbruket bedrivits på ett sådant sätt att permanenta åkerbegränsningar sällan har bildats och att det inte lämnat tydliga spår” (a.a:63). Det som Pedersen & Jönsson pekar på är att när ett röjningsröseområde dateras kan det ha brukats under en väldigt lång tidsperiod, det viktiga är då vad man vill få fram genom dateringen, dvs är det anläggandet, då området var mest brukat eller kanske hela områdets brukningshistoria? (a.a:63).

År 1991 gavs häftet Fossil åkermark ut av riksantikvarieämbetet. Denna skrift av Leif Gren var en del i en serie av häften om olika fornlämningskategorier som syftade till att vara ett underlagsmaterial för allmänhet, kulturmiljövården och forskningen. Denna text behandlar såväl fossil åkermark som röjningsrösen.

Röjningröseområden från perioden bronsålder - äldre järnålder kan upp stora sammanhängande ytor, från några till flera hundra hektar, och återfinns främst på det Sydsvenska höglandet och Götalands inland. Vidare menar Gren att dessa förhistoriska röjningsrösen i många fall är mycket svåra att skilja från senare perioders röjningsrösen. Den låga kunskap som finns om dessa områden gör även att de enligt Gren bör ses som en egen fornlämningskategori vid sidan av den fossila åkermarken. Varför röjningsrösen uppfördes är en dåligt utforskad fråga, men det kan höra samman med ett bruk med lättare jordbruksredskap som skadades av för mycket sten i marken (Gren 1991:46). Gren skriver: ”Stenröjning utförs för att frigöra en markyta från stenhinder i detta sammanhang för odling.

Vanligen har man lagt upp röjningsten i runda eller oregelbundna röjningsrösen… ” (a.a:7). Brukningsmetoden har troligen inneburit ett extensivt bruk där marken lades i långtidsträda.

De förhistoriska röjningsröseområdena uppfyller kriterierna för en R-markering. Dock menar Gren att sentida områden med röjningsrösen inte ska R-markeras (a.a:46ff). Sättet som stenen till röjningsrösen samlades in kan delas in i tre grupper. Den yngsta gruppen tillhör 1900-talet där röjningsrösen är ihopsamlade med maskin. Under 1700-1900-talet drogs de ihop med dragdjur. Samt gruppen med röjningsrösen som uppfördes för hand från 1800-talet och tidigare. De yngsta periodernas röjningsrösen menar Gren ibland kan vara lätta att urskilja genom att sten i dessa kan innehålla borrspår eller vara sprängd. I andra fall kan man bland annat titta på röjningsrösenas form, om de är flacka eller om de är kraftigt övervuxna etc (a.a:8f).

Bild 3. Några historiska röjningsrösen från fastigheten Forneboryds ägor i Rydaholms socken. Dessa röjningsrösen har uppkommit i samband med ett torpbruk under troligen 1800-talet. Under 1900-talet och även i dag används denna tidigare åkermark till betesmark. I bakgrunden går det även att skönja en kraftig stenmur, vilken omringar och avgränsar ängs/åkerområdet. (muntliga uppgifter från markägaren Stig Emilsson). Jämför med bild 1 med dess mycket flackare och mer obegränsade röjningsröse. Foto: Andreas Emilsson

Efter denna genomgång av den tidiga forskningen kommer jag i nedanstående kapitel gå in på att belysa olika tolkningar och undersökningar av röjningsröseområden och deras koppling till gravar. Jag kommer även att varva detta med studier av teorier om skärvstenshögar.

5. RÖJNINGSRÖSEN, SKÄRVSTENSHÖGAR, GRAVAR OCH TEORIER OM DERAS OLIKA SYFTE

5.1 Röjningsrösen och deras rumsliga koppling till gravar

Att röjningsröseområden i vissa fall visar sig innehålla gravar uppmärksammas av flera forskare i min genomgång (se kap 5.2). Men hur vanligt detta egentligen är, är en komplex fråga. För att börja min genomgång av olika teorier angående kopplingen mellan röjningsrösen och gravar vill jag ta upp en rapport skriven av Åsa Jönsson som behandlar det rumsliga förhållandet mellan röjningsrösen och till exempel gravar.

Jönsson har gjort en sammanställning angående hur bland annat fossil åkermark sammanfaller med andra typer av fornlämningar i Kronobergs län. En fördel med Kronobergs län är att

inventeringen och registreringen av den fossila åkermarken här har varit mycket konsekvent och mer omfattande än i andra delar av landet med röjningsröseområden (Jönsson 2008a:48). Vidare är även det inre av Småland relativt orört i jämförelse med andra regioner. Sammantaget menar Jönsson att de fornlämningsmiljöer som finns i Kronobergs läns skogsmark är unika i en nationell vy (a.a:53).

I denna studie visar det sig att 17,5 % av den totala mängd fossil åkermark med röjningsrösen i länet innehåller en eller flera gravar. Då man vänder resonemanget och går in på hur stor andel av alla förhistoriska gravar som ligger i eller maximalt 100 meter från fossil åkermark, visar det sig att 47 % av alla förhistoriska gravar har ett sådant samband (a.a:34, 37ff). De typer av gravanläggningar som var vanligast av dem som påträffades i den fossila åkermarken var röse med 42% och grav markerad med sten/block med 37%. Gravtyper från bronsålder och äldre järnålder är vanligast och kan i många fall anses vara samtida med röjningsröseområdena (a.a:36f). Intressant i Jönssons studie är att det är mycket få gravfält eller gravar från yngre järnålder som sammanfaller med röjningsröseområdena. Detta kan bero på att den tidens gravar ofta sammanfaller med den historiska bebyggelsen. Den historiska odlingen kan därför ha tagit bort röjningsrösena från den yngre järnåldern. Men överlag menar Jönsson att det finns lite kunskap angående övergången mellan förhistoriskt och historiskt åkerbruk (a.a:39). Dessutom visar det sig att endast några få procent av den historiska bebyggelsen ligger i direkt närhet med den äldre fossila åkermarken (a.a:42).

”Yngre dateringar inom fossil åkermark visar dock att områden som i historisk tid låg på utmarken, i vissa fall fortsatte att brukas och att man dessutom gjorde nya röjningsrösen. Hur vanligt den typen av utmarksodling var i olika delar i länet är inte klarlagt” (a.a:44).

Röjningsröseområden/fossil åkermark sammanfaller även ofta med hällristningar eller främst skålgropsblock. 45 % av länets hällristningar ligger i eller maximalt 100 meter från fossil åkermark (a.a:39ff).

Dock finns det en del felkällor som Jönsson tar upp vilka kan påverka hennes genomgång. Materialet som används kommer från främst inventeringar vilket gör att problematiken som finns med att avgöra tveksamma anläggningar kommer in, då i hänseende om vad som exempelvis kan vara röjningsröse eller grav. Vidare påpekar Jönsson att det vid inventeringstillfällena var begränsat med tid vilket gjorde att inventerarna inte alltid gick in i röjningsröseområdena för att leta efter andra typer av anläggningar, utan fick nöja sig med att begränsa områdenas yttre storlek. En ytterligare aspekt är gravskicket då detta kan ha varierat i länet, där det i vissa delar kanske användes ett mindre synligt gravskick. (a.a:6f, 35f)

I den ovanstående texten kan man alltså se att det finns en rumslig koppling mellan röjningröseområden och gravar. Men ibland kan det vara svårt att utröna vad som kan vara just en grav, vilket följande genomgång kommer att ta upp.

5.2 Röjningsröse, skärvstenshög eller grav?

I röjningsröseområden framkommer ibland svårighet när det gäller att skilja vad som kan vara röjningsröse eller grav. I nedanstående text vill jag påvisa denna problematik genom att ta upp en studie av Fredrik Svanberg och Martin Hansson samt en rapport av Anders Kraft. Dessa arkeologer påpekar att det inte utifrån den yttre utformningen på anläggningar går att avgöra om dessa utifrån dagens synsätt är röjningsröse eller grav.

Fredrik Svanberg uppmärksammar i artikeln Gravar i röjningsröseområden (2000) att röjningsröseområden visar på mer än att bara vara ett område med fossil åkermark, såväl boplatslämningar som gravar förekommer inom fornlämningskategorin röjningsröseområde. Trots att det relativt ofta påträffas gravar inom och i samband med röjningsröseområden är det relativt få som blir undersökta. Ytterligare en aspekt av detta är att det bitvis alltså är svårt att utröna vad som är grav eller röjningsröse. Att endast ytligt besiktiga en tveksam anläggning är inte tillräckligt för att avgöra dess tillhörighet (Svanberg 2000:115, 122).

I samband med en undersökning i Hamneda av ett röjningsröseområde (RAÄ 77) påträffades tio stycken anläggningar vilka vid förundersökningen antogs vara röjningsrösen, men inför slutundersökningen sågs de i stället som nio förmodade gravar och en säker grav. Det som skiljde dessa anläggningar från de övriga röjningsrösena i området var deras storlek, att de var mer vällagda och bestod av ett mer sorterat stenmaterial (a.a:114, 122). Utifrån deras läge i röjningsröseområdet gick det dock inte påvisa några speciella drag som utmärkte dem. Då dessa grävdes ut framkom ytterligare en annan bild. Två av de nio anläggningarna utmärkte sig extra. Dessa (A444 och A387) uppvisade slutna brandlager som var begränsade innanför anläggningarna. Utformningen visar på att de verkade vara medvetet konstruerade och runt en av anläggningarna fanns det även en relativt tydlig kantkedja. De resterande av de tidigare antagna gravarna uppenbarade sig vid undersökningen inte vara lika medvetet konstruerade, dessutom sakande dessa brandlager. I dessa rösen hade stenen lags i samband och runt markfasta stenblock, vilket inte A444 och A387 uppvisade. Att röjningssten lagts vid markfasta stenblock är enligt Svanberg ett indicium på att det är ett röjningsröse (a.a:124) (jämför detta med Anders Kaliffs tanke på att sten kan tillföras sten i ett symboliskt syfte, kapitel 3.2.). I en av de röjningsrösetolkade lämningarna (A269) framkom dock en utformning som gjorde att den kunde tolkas som medvetet konstruerad. Men då denna i övrigt saknade gravattribut tolkas den av Svenberg som ett röjningsröse. ”Denna anläggning var kanske inte

inget typiskt odlingsröse, men det finns inte heller någon anledning att anta att det skulle röra sig om en gravkonstruktion”, skriver han (a.a:124). Vidare framkom det även några mindre fynd i två av de tolkade röjningsrösena, där bland annat en mindre bit keramik påträffades. Ett av rösena uppvisade även skärvig och skörbränd sten i ytan (a.a:125).

Den dateringen som gjordes av brandlagren i A444 och A387 placerade det ena av dem i perioden 400-800 e.Kr samt det andra 200-550 e.Kr. I A444 hittades även brända ben av från tamboskap (svin och nöt). Dessutom påträffades två fynd av slagg samt små keramikbitar som troligen hör hemma i bronsålder/järnålder (a.a:125). Svanberg menar dock att dessa båda anläggningar inte är gravar. Vid en jämförelse med det övriga gravskicket i sydvästra Småland så uppträder inte dessa anläggningar som typiska gravar. I regionen under yngre järnålder påträffas gravar främst samlade på gravfält. Från den äldre järnålder finns det lite kunskap om gravar men de som har undersökts har varit i form av resta stenar och stensättningar vilka även de uppträtt samlade. Det som talar emot att A444 och A387 är gravar är att de är ensamliggande. Att det även saknas brända ben av människa i anläggningarna tyder på att de inte är gravar. Att det kan finnas denna typ av ensamliggande gravar i röjningsröseområden menar Svanberg är möjligt men han framhåller att då det finns så få undersökningar ska man vara försiktig med tolkningarna (a.a:129f).

Vad är då dessa anläggningar om de inte är gravar? Svanberg menar att A444 och A387 inte direkt kan ses som röjningsrösen men att de inte heller är gravar. De passar inte in på något av epiteten. Vilken betydelse och innebörd de kan ha haft går enligt Svanberg inte direkt att säga. Han hänvisar bland annat till Björn Varenius teorier (se kap 5.3) (a.a:130f). Även om deras exakta innebörd inte går att bestämma är anläggningarna ”… viktiga delar i helhetsbilden av