Familjeorienterat och barncentrerat perspektiv

36 och dålig egenskaper men att det är upp till socialsekreteraren att bedöma vilka egenskaper som väger tyngst.

Barn är väldigt lojala och även ifall det är en förälder som har svårigheter så är det oftast inte nattsvart, eller nästan aldrig. Utan det finns positiva egenskaper med den föräldern också. (IP:4)

5.3 Faktorer vid bedömning av barnets bästa

I likhet med tidigare forskning (Rawls 2005; Davidson-Arad & Benbenishty 2010; Molander 2011) bedömer respondenterna informationen som presenteras i vinjetten (se bilaga 2) på skilda sätt, vilket kan bero på att socialsekreterarnas diskretionära handlingsutrymme möjliggör olika bedömningar. Vissa av respondenterna resonerar i liknande banor avseende vilket boende som är det bästa för barnet, medans andras resonemang skiljer sig mer åt. De varierade bedömningarna kan förklaras med att välgrundade men olika resonemang används, då olika normer eller olika faktorer ställs emot varandra. Bland annat kan bedömningarna påverkas av att socialsekreterarna fäster olika vikt vid en viss faktor, vilket stämmer överens med Rawls (2005) beskrivning av beslutsfattandes bördor.

5.3.1 Familjeorienterat och barncentrerat perspektiv

Under intervjuerna har framförallt två olika normer avseende barnets bästa identifierats. Den första normen syftar på att barn hör hemma med sina biologiska föräldrar. Den framträder då respondenterna resonerar kring hemflytt. Den andra normen syftar på barnet som skyddsbehövande individ, vilken synliggörs då respondenterna diskuterar olika risk och skyddsfaktorer utifrån barnets specifika situation. De två normerna går att koppla till det familjeorienterade och det barncentrerade perspektivet som Andersson (2013) och Wissö, Johansson och Höjer (2019) beskriver. Det familjeorienterade perspektivet utgår från normen att barn tillhör sina biologiska föräldrar. Det barncentrerade perspektivet utgår istället från varje barn som egen individ med en egen röst, egna rättigheter och individuella behov. Detta perspektiv går att koppla till normen om barn som skyddsbehövande i de fall socialsekreteraren utgår ifrån barnets specifika skyddsbehov. Exempelvis ser vissa

37 respondenter, i likhet med tidigare forskning (Taussig, Clyman & Landsverks 2001; Gauthier, Fortin & Jéliu 2004), uppbrottet från barnets anknytningsperson som en risk och tar därmed hänsyn till vad barnet själv uttrycker.

I de fall respondenterna resonerar kring lagen framträder skillnaden mellan det familjeorienterade och det barncentrerade perspektivet tydligt. Vid resonemang kring dessa perspektiv tydliggörs socialsekreterarnas diskretionära utrymme att tolka vad som är barnets bästa. Samtliga respondenter resonerar kring att lagens intention är hemflytt. Dock ger de målet med hemflytt olika betydelse och fäster olika mycket vikt vid detta mål i förhållande till andra faktorer som kan påverka bedömningen av barnets bästa. Det framgår att flera av respondenterna redan från början resonerar analytiskt kring fördelar och nackdelar med hemflytt eller fortsatt placering. De nämner olika faktorer som skulle kunna få dem att ställa sig på olika platser på skalan mellan de två perspektiven. Exempelvis resonerar respondenterna kring att tillbakaflytt är socialtjänstens mål, men att det inte alltid är barnets bästa. De påpekar även att vårdnadsöverflyttning senast ska övervägas efter tre år.

Om utvecklingen blir positiv så beror det på vilka frågor vi har kvar för att se om mammans föräldraförmåga överhuvudtaget finns. Om det finns några frågor kring den.

För att såsom lagstiftningen ser ut idag så är det ju faktiskt så att målet är att föräldrar och barn ska återförenas. Det är huvudmålet. Sen ska man ju göra en sådan här utredning angående vårdnadsöverflyttning. (IP:7)

Några av respondenterna har dock redan från början en tydligare utgångspunkt i ett av perspektiven men poängterar att det trots det inte behöver resultera i en bedömning kopplat till det perspektivet. Nedan följer exempel på hur vissa respondenter lägger vikt vid det familjeorienterade perspektivet, då de utgår från att barnet bör återförenas med sin biologiska familj.

Så även om jag tänker tillbakaflytt och jag drivs av tanken att barn hör hemma med sina föräldrar så är det inte säkert att jag hamnar i det. (IP:1)

Man vet ju att barn behöver ha kontakt med sitt biologiska nätverk också, att det är viktigt att ha kunskapen, att ha den biten. Men här måste man ju väga in hur det fungerar. [...] Allt hänger ju på om mamma är mottaglig för en förändring, kan hon se de här sakerna. (IP:5)

38 Andra respondenter resonerar utifrån det barncentrerade perspektivet då de försöker undersöka vad som är det specifika barnets bästa. De tar hänsyn till barnets anknytning och trygghet för att få ett barnperspektiv. Några respondenter ifrågasätter dessutom motsägelsefulla intressen i lagen och påtalar problemet med att domstolen inte alltid förstår hur viktigt anknytning är. De menar att socialtjänstlagens intention om hemflytt kan krocka med principen om att man ska utgå från det specifika barnets bästa, när barnet redan är rotat i familjehemmet, vilket exemplifieras nedan.

Barnets bästa.. ja du.. det är ju svårt. Lagen säger ju att vi i möjligaste mån ska stötta mamma att kunna vara mamma, så då ska vi väl göra det, om det är barnets bästa? Det finns ju mycket som tyder på att hon redan är så rotad hos familjehemmet, det har gått två år. Förhoppningsvis har man övervägt om det ska göras en vårdnadsöverflyttning innan för det har varit så tydlig anknytning. [...] Ja, det finns definitivt luckor. Eller, det finns dilemman eller motsägelser kan man väl uttrycka det, i lagen. Det kan bli jätte, jätteallvarligt, uppenbarligen. (IP:2)

Jag tycker att det [att socialtjänstlagen har den biologiska familjen som utgångspunkt]

i mångt och mycket innebär att ha ett vuxenperspektiv istället för ett barnperspektiv.

Jag hoppas ju på att iochmed att barnkonventionen blev lag här 1 januari och att alla beslut ska ta hänsyn till barnets bästa att det kommer bli en förändring. Nu är det länge sedan jag tittade på domar men jag vet att ett tag så har det varit så här att det här med anknytning det är något som domstolarna har lite svårt att förstås , hur oerhört viktigt det är. Det är ju basen för oss alla hur vi kommer att må och fungera som vuxna människor och självständiga individer. Jag vet att man vid olika tillfällen har haft med sakkunniga och barnpsykologer men att man ändå har vilat tungt på vuxenperspektivet och separerat barn i liknande situationer. (IP:8)

I ovanstående citat uppger respondenten att hen anser att lagen utgår från ett vuxenperspektiv då anknytning inte ges tillräckligt utrymme och att domstolen bortser från expertutlåtande avseende anknytning. Hen hoppas på att barnkonventionen kommer att leda till ett tydligare barnperspektiv.

39 5.3.2 Anknytning

Samtliga respondenter nämner anknytning som en av de faktorer de tar hänsyn till när de gör bedömningar kring vad som är barnets bästa avseende familjehemsplacerade barns fortsatta boende. Dock fäster de olika vikt vid anknytningens betydelse och vilken påverkan en separation från en anknytningsperson har på barnet. Detta är ännu ett exempel som tyder på att socialsekreterarna använder sitt diskretionära utrymme för att resonera sig fram till olika bedömningar. Några respondenter framhåller att reaktioner på separationer är en naturlig del av en hemflytt men att hemflytt fortfarande är målet såvida de negativa reaktionerna är övergående. Detta tankesätt, såsom exemplet nedan, tyder på ett familjeorienterat perspektiv.

Och då är det svårt att veta om det är en reaktion eller inte. Är det så att barnet far illa hos mamma eller är det en reaktion på själva separationen. En naturlig reaktion på den omställningen det är att byta. [...] Det måste ju bli bättre. De här raseriutbrotten eller vad det nu är. Det här beteendet måste ju bli mindre. (IP:5)

Vissa av respondenterna poängterar istället att separation från anknytningspersonen innebär ett trauma och en risk för barnets hälsa och utveckling. I likhet med tidigare forskning (Gauthier, Fortin & Jéliu 2004) menar respondenterna att separationstraumat kan skada barnet på både kort och lång sikt. Detta synsätt förknippas med det barncentrerade perspektivet.

Några respondenter menar att barn därför inte bör separeras från sin anknytningsperson. Vem som är anknytningspersonen blir enligt detta synsätt en faktor som väger tungt vid bedömningen av vem barnet bör bo med. De förklarar att vem som är anknytningspersonen och hur stark anknytningen har hunnit bli till denne oftast påverkas av hur länge ett barn har bott med personen i förhållande till hur länge barnet har levt. För exempel kan ett år vara en lång tid för ett yngre barn, men upplevas kortare för ett äldre barn. Majoriteten av respondenterna nämner vårdnadsöverflyttning som ett möjligt alternativ till förlängd placering eller hemflytt. Flera socialsekreterare menar att vårdnadsöverflyttning troligtvis är barnets bästa i de fall då barnet bott länge i familjehemmet, i relation till sin ålder, och har knutit an till familjehemsföräldrarna. Nedan lyfts exempel på hur två respondenter ser på anknytning och separationer i förhållande till hur länge barnet har levt i familjehemmet.

Men det är klart att ett litet barn som placeras och ändå har bott i en familj i största delen av barnets liv, det är hennes sammanhang och det hon känner till. Hon är ju

40 också anknuten till familjehemsföräldrarna och de är hennes anknytningspersoner. Så det är svårt att tänka att det skulle vara hennes bästa, något annat än att fortsätta bo i familjehemmet. (IP:4)

Har det gått två år så tänker jag spontant att det är väl med stor sannolikhet barnets bästa att det är mer givande att vara kvar i det familjehemmet där hon är så rotad.

Handlar det om en kortare period så kanske det hade varit barnets bästa, oavsett vad lagen säger, så kanske det hade varit barnets bästa att ösa på och stärka mamman så att hon blir en närvarande mamma som klarar allt det här. (IP:2)

I samtliga fall där respondenterna nämner hemflytt som ett möjligt utfall menar de att de behöver ta hänsyn till riskerna med separationen. De menar att hemflytten bör ske successivt och på ett för barnet tryggt sätt. Flera respondenter reflekterar över att en flytt inte behöver leda till en separation. De förklarar att det kan vara bra för barnet att behålla kontakten med både biologiska föräldrar och familjehemsföräldrar oavsett var barnet bor. I likhet med Nordin (2003) menar flera socialsekreterare att de biologiska föräldrarna är viktiga för barnet men att det inte behöver innebära att de ska bo ihop. Några påpekar att det är barnet som har rätt till sin förälder, inte tvärtom. I linje med Wissö, Johansson och Höjer (2019) menar intervjuperson 2 att socialsekreterare bör utgå från barnets bästa för att bedöma hur umgänget ska struktureras. Hen menar att ett beslut om att barnet ska bo i familjehemmet inte behöver hindra längre umgängen med den biologiska föräldern.

Barnet kanske bor hos mamma någon helg då och då, det kan vara ett långt umgänge.

Ibland tänker jag att det blir lite styltigt, antingen är man familjehemsplacerad eller så har man kontaktfamilj. Strunta i reglerna, vad blir bäst för det här barnet? (IP:2)

5.3.3 Föräldraförmåga

En annan faktor som socialsekreterarna berättar att de tar hänsyn till vid bedömning av barnets bästa avseende familjehemsplacerade barns fortsatta boende är den biologiska förälderns föräldraförmåga. Majoriteten av respondenterna uppger att lyhördhet och att ha förmågan att möta upp sitt barn är en viktig del av föräldraförmågan. De beskriver olika sätt en förälder kan möta upp sitt barn på. Det kan handla om allt från basala behov såsom vård,

41 omsorg, mat och hygien till känslomässiga behov såsom förälderns förmåga att sätta sig in i barnets situation och att kunna trösta barnet. Föräldraförmåga kan också handla om att skydda sitt barn genom att ha uppsikt över barnet, skydda det mot våld och farliga miljöer samt att skydda barnet från sina egna känslor, exempelvis att inte lägga över ilska mot en annan förälder på barnet. Samtliga respondenter hävdar även att föräldern behöver kunna tillgodose barnets individuella behov som för exempel kan variera beroende på ålder och eventuell funktionsvariation.

Flera respondenter tar upp att observationer av samspel mellan föräldern och barnet i vardagssituationer är ett sätt att undersöka föräldraförmågan. Exempel på vardagssituationer kan vara att handla med barnet, åka buss med barnet eller att se till att barnet kommer iväg till skolan på morgonen. Det diskretionära utrymmet framträder när respondenterna diskuterar vilken inverkan föräldraförmågan har på deras bedömning av vad som är barnets bästa avseende familjehemsplacerade barns fortsatta boende. Samtliga respondenter påstår att föräldrar med bristande föräldraförmågan ska erbjudas stöd från socialtjänsten. Det framgår i intervjuerna att socialsekreterarna behöver använda sitt egna omdöme för att avgöra vilka insatser föräldern är i behov av och vilka föräldraförmågor som anses vara tillräckliga för att det ska anses vara barnets bästa att flytta hem. För exempel nämner några respondenter att föräldern behöver ha förmåga att tillgodose barnets basala behov för att barnet ska kunna flytta hem. Andra respondenter menar att så länge det känslomässiga bandet finns mellan förälder och barn så kan socialtjänsten stötta föräldern med de praktiska behoven. Vissa socialsekreterare förklarar att de väger risk- och skyddsfaktorer mot varandra för att bedöma var barnet bör bo. Vidare förklarar de att stöd från socialtjänsten kan vara en skyddande faktor. Flera av respondenterna menar även att förälderns nätverk kan vara en skyddande faktor som väger upp mot brister i föräldraförmågan, vilket exemplifieras nedan.

Sedan måste man också se vad det finns för skyddande faktorer kring det här barnet.

Det kanske är jätte-oroväckande att barnet har en förälder som dricker väldigt mycket alkohol, men det finns en farmor som åker till barnet när föräldern är full. Då finns det ändå en skyddande faktor mot en ganska allvarlig riskfaktor. (IP:4)

Vidare menar flera respondenter att även om barnets bästa bedöms vara att stanna i familjehemmet kan stöd till den biologiska föräldern leda till en förbättrad kvalitet av umgänget och en förbättrad relation mellan barn och biologisk förälder.

42

5.4 Barnets vilja och delaktighet

Barnets vilja och delaktighet anses enligt samtliga respondenter vara en viktig del av bedömningen av vad som är barnets bästa avseende familjehemsplacerade barns fortsatta boende. Respondenterna uppger att de gör barnet delaktigt genom att informera barnet om utredningen samt genom att inhämta barnets åsikter. Beroende på barnets kommunikativa förmågor kan delaktigheten ske på olika sätt.

5.4.1 Ålder och mognad

Respondenterna är även eniga om att hur man inhämtar barnets önskemål och gör barnet delaktigt i utredningen påverkas av barnets ålder och mognad. Beroende på barnets förmåga att förmedla sig finns det olika sätt att inhämta barnets åsikt. Det har framkommit under intervjuerna att socialsekreteraren kan behöva fler observationstillfällen för att ta reda på vad små barn och barn med vissa funktionsvariationer vill, jämfört med äldre barn, eftersom att de kan ha svårare att uttrycka sig verbalt. Respondenterna förklarar att det oftast blir lättare att samtala med barnet i takt med ökad ålder och mognad, vilket beskrivs i citatet nedan.

Däremot enkelheten med en åttaåring är ju att den kan oftast verbalt förklara på ett annat sätt. Vad är det som gör att jag får en så stor oro i magen att jag inte kan äta nu när jag tänker på mamma? Och då har man ju ett annat underlag på det viset. [...] Ju mindre ett barn är desto mer observationer måste man ha mellan förälder och barn för att kunna göra bedömningen. (IP:7)

Det nämns dock flera samtalsstöd som kan bidra till barnets ökade delaktighet och förståelse för situationen. Flera respondenter nämner nallekort och att de kan leka fram ett samtal. Även Emmas dockor, tejpinggubbar, böcker och skalfrågor med glada och ledsna gubbar nämns.

Det framgår av intervjuerna att det finns olika tillvägagångssätt för att göra barnet delaktigt.

Socialsekreterarna resonerar själva fram utifrån sitt diskretionära handlingsutrymme till hur många observationstillfällen som krävs eller när barnen anses kunna uttrycka sig så bra att samtal är lämpliga, samt vilket samtalsstöd som är lämpligt för det specifika barnet.

Dworkin (1977) hävdar att diskretionära beslut fattas inom den fastställda ram beslutsfattaren blivit tilldelad. Ett exempel på det diskretionära utrymmets gränser framkommer när

43 respondenterna förklarar hur lagen påverkar deras handlingsutrymme. Majoriteten av respondenterna påpekar att det står i lagen att det ska tas hänsyn till barnets vilja utifrån barnets ålder och mognad, vilket innebär att ju äldre och mognare barnet blir desto större möjlighet har det att påverka sin boendesituation. Det framkommer under intervjuerna att äldre barns delaktighet underlättas eftersom att de har lättare att förmedla sin vilja och anledningen till denna, samt att domstolen tar större hänsyn till äldre barns röst. Det stämmer överens med forskning (Mattsson 2002; Nybom 2005) som pekar på att barn trots sin rätt till delaktighet får olika utrymme i bedömningen beroende på ålder och mognad, vilket tydligt ifrågasätts av intervjuperson 2.

Men jag tänker också lite krasst att lagen säger rätt tydligt att barnets vilja ska tillmätas tyngd efter ålder och mognad. När jag skriver min utredning, till tingsrätten i detta fall, så vet jag att de kommer lägga större vikt på det en tioåring säger än vad en treåring säger. [...] Tyvärr känner jag att vi gör lite skillnad på små barn och stora barn. Vi borde ju jobba lika stenhårt på att förstå en treåring som vi gör för att förstå en tioåring. Jag tror tyvärr att vi kanske missar treåringarna lite grann. Det krävs mycket mer jobb för att verkligen förstå vad som en treåring mår bra av på djupet, men det krävs en hel del jobb även för en tioåring tänker jag. (IP:2)

5.4.2 Lojalitetskonflikter

En socialsekreterare nämner även att det inte alltid är mognad som gör att äldre barn har lättare att påverka sin boendesituation. Hen förklarar att även om socialtjänsten anser att en tonåring inte bör bo hos en viss förälder så kan socialtjänsten inte hindra en tonåring från att åka hem till den föräldern. Det framkommer dock fler faktorer än barnets ålder och mognad som påverkar vilken vikt barnets uttryckta vilja tillmäts vid bedömningen av barnets bästa avseende familjehemsplacerade barns fortsatta boende. Flera av respondenterna hävdar att barnets skyddsbehov är en sådan faktor. Detta resonemang stämmer in på Hultman, Höjer och Larssons (2020) studie där de hävdar att barnets förmåga att bedöma vad som är sitt eget bästa påverkar barnets delaktigheten. Respondenterna menar att barn kan säga att de vill bo hos sin förälder på grund av lojalitet till föräldern, beskyddarinstinkt eller skuldkänslor, även om det finns risk för att barnet far illa i hemmet.

44 Tänker man skydd och barnet tycker något som är helt åt andra hållet där vi tänker att det inte är skyddat, det finns frågor där det [barnets önskemål] absolut inte kan det [ändra bedömningen]. Man måste ha med sig att barns lojalitet någonstans finns hos sina föräldrar och det kan vara de som förgripit sig på barnet på olika sätt. Och det behöver barnet skyddas mot. Men sen så finns det ju frågor som gör att man kan mötas på halva vägen. (IP:1)

Jag har genom åren mött många barn som är i de här lojalitetskonflikterna. Då är det jättesvårt att värdera barns ord. Då har det varit en sådan trygghet att vila på det jag faktisk ser av föräldrar och barns samspel, där ser man. Det är superklurigt. Sedan måste man ju väga in barnets ålder och mognad. (IP:8)

I likhet med citatet ovan nämner flera socialsekreterare att observationer av samspel mellan barn och biologiska föräldrar, alternativt familjehemsföräldrar kan fungera som en strategi för att undersöka om det barnet uttrycker är barnets bästa. Flera av respondenterna för även ett resonemang som beskriver ett analyserade tillvägagångssätt där de genom att samtala med

I likhet med citatet ovan nämner flera socialsekreterare att observationer av samspel mellan barn och biologiska föräldrar, alternativt familjehemsföräldrar kan fungera som en strategi för att undersöka om det barnet uttrycker är barnets bästa. Flera av respondenterna för även ett resonemang som beskriver ett analyserade tillvägagångssätt där de genom att samtala med