Familjerättsliga konsekvenser och potentiell inverkan på EKMR artikel

5.4.1 EKMR artikel 8

I EKMR artikel 8.1 ges var och en rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Enligt 8.2 får myndigheter inte ingripa i rättigheten annat än med stöd av lag, och då det är nödvändigt med hänsyn till bland annat den nationella eller allmänna säkerheten, förebyggande av brott eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Som tidigare nämnts inbegrips inte rätten till medborgarskap i artikel 8, och inte heller någon annanstans i EKMR.102 I Karassev v. Finland fastslog dock Europadomstolen att under vissa omständigheter kan dock ett godtyckligt berövande av medborgarskap aktualisera artikel 8, beroende på vilken effekt fråntagandet har på individen och dennes privatliv.103 Kravet på att det ska röra sig om ett godtyckligt fråntagande gör det möjligt för konventionsstater att ha reglering om berövande av medborgarskap med hänvisning till den nationella säkerheten, så länge som den nationella regleringen är tillräckligt tydlig för att godtycke inte ska anses föreligga. Enligt min mening finns dock risk för godtycke när grunden för berövandet endast anges vara beteende som skadar nationens vitala intressen, såsom den brittiska lagstiftningen utformats. Vidare kan risken för godtycke ifrågasättas utifrån faktumet att det i Storbritannien är inrikesministern som självständigt fattar beslutet, och att dess lagenlighet först utreds om beslutet blir föremål för domstolsprövning.

Det finns inte någon praxis från Europadomstolen som närmare berör frågan om artikel 8 i fall av berövande av medborgarskap på grund av inblandning i terrorism, däremot har det diskuterats i fråga om utvisning. I Boultif v. Switzerland konstaterades att även om konventionen inte garanterar en rätt för utlänningar att resa in i eller bosätta sig i ett visst land, så kan rätten till respekt för privat- och familjelivet inskränkas om en stat utestänger en person från landet där han eller hon har sina närmaste familjemedlemmar.104 _{I Lupsa v. Romania kom Europadomstolen till samma slutsats,}

och det uttalades att även personer som anses utgöra ett hot mot nationell säkerhet måste beredas skydd mot godtycke.105 I Cherif and others v. Italy var frågan huruvida utvisningen av Cherif till Tunisien var försvarlig, då han var bosatt med sin familj i Italien men bedömdes utgöra en fara för nationens säkerhet på grund av anknytningar till terroristgrupper. Domstolen konstaterade att även om en utlänning i hög grad är integrerad i samhället kan inte dennes situation likställas med medborgare i landet, och                                                                                                                

102 _{Karassev v. Finland, p 1 a) och b).} 103 _{Karassev v. Finland, p 1 b).} 104 _{Boultif v. Switzerland, p 39.}   105 _{Lupsa v. Romania, p 38.}

att proportionalitetsprincipen gäller vid bedömningen om en utvisning är försvarlig utifrån EKMR.106 Om och hur bedömningen hade påverkats om Cherif varit medborgare i Italien utvecklas dock inte. Vidare fastslår domstolen vilka aspekter som ska beaktas, däribland arten och allvarligheten i de brott som föranleder utvisningen, tiden som gått sedan brotten begicks, hur länge personen i fråga varit bosatt i landet i fråga, personens familjesituation och svårigheterna som familjemedlemmarna kan antas stöta på i landet dit personen utvisas, samt styrkan i personens sociala och kulturella band till landet i fråga.107 Då statens intresse för den nationella säkerheten ansågs väga tyngre än personens familjeintressen, bedömde Europadomstolen att åtgärden var försvarlig och att artikel 8 inte överträtts.108

Det kan noteras att de aspekter som ska inverka på proportionalitetsbedömningen vad gäller EKMR artikel 8 och utvisning, i stort sett är desamma som uttrycktes vid UNHCR Expert Meeting om tolkningen av statslöshetskonventionen. Hänsyn ska då tas till hur beslutet i fråga påverkar den berörda personen, men också dennes närmaste familjemedlemmar. För mig framstår det som märkligt om aspekter som ska påverka proportionalitetsbedömningen, både vad gäller utvisning och fråntagande av medborgarskap som resulterar i statslöshet, inte ska tillmätas någon som helst betydelse i fall av berövanden som inte leder till statslöshet. I Nederländerna var det som nämnts uppe för förslag att fråntagande av medborgarskap skulle ske automatiskt, vilket förstås inte lämnar något utrymme för en individuell bedömning. Samtidigt kan det antas att ett berövandebeslut även i fall av dubbelt medborgarskap kan ha avgörande betydelse för den enskilde och dennes familjemedlemmars liv. Vilken grad av inverkan ett sådant beslut har på privat- och familjelivet bör, enligt min mening, kunna variera beroende på personernas band till landet där det kvarstående medborgarskapet innehas. Det finns därför i mina ögon goda skäl att lyfta frågan hur de familjerättsliga aspekterna ska behandlas i fall det i Sverige införs reglering om berövande av medborgarskap.

5.4.2 Konsekvenser för barn

Barn har enligt artikel 8 i FN:s konvention om barns rättigheter (barnkonventionen) rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, utan olagligt ingripande. 109 I artikel 3 stadgas att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder från statens sida som påverkar barn. Barnkonventionen innehåller vissa bestämmelser när                                                                                                                

106 _{Cherif and others v. Italy, p 59-60.} 107  _{Cherif and others v. Italy, p 60.}   108 _{Cherif and others v. Italy, p 66.} 109 _{SÖ 1990:20.}

principen om barnets bästa är utslagsgivande, bland annat anges i artikel 9 att ett barn inte ska skiljas från sina föräldrar mot deras vilja, förutom när det är för barnets bästa. Barnets intressen vägs då mot föräldrarnas intressen där barnets bästa sätts i främsta rummet. Däremot innehåller konventionen ingen närmare vägledning om vad som gäller vid åtgärder som främst riktas mot föräldrarna men där barnet också påverkas. Inte heller ges någon förklaring till hur tungt principen om barnets bästa ska väga i situationer där samhälleliga intressen går emot vad som kan anses som bäst för barnet. Det är då upp till konventionsstaterna att göra bedömningen om vilka intressen som väger tyngst, och det bör då kunna visas att en avvägning gjorts i det enskilda fallet.110

I de internationella instrument som tidigare diskuterats finns också regler som gäller mer eller mindre specifikt för barn. I statslöshetskonventionen artikel 6 föreskrivs att i fall konventionsstater har nationell reglering som föreskriver förlust av medborgar- skap för barn eller make till personen som blir berövad sitt medborgarskap, får de inte fråntas sina medborgarskap om det leder till statslöshet.

I medborgarskapskonventionen artikel 7.2 stadgas att konventionsstater får föreskriva att barn följer sina föräldrar i fråga om förlust av medborgarskap, dock inte om ena föräldern fortfarande innehar medborgarskap i landet, eller om berövandet sker på grund av oönskat beteende enligt 7.1 c) och d). I punkterna c) och d) föreskrivs, som tidigare nämnts, stridande för främmande stats försvarsmakt och beteende som allvarligt skadar nationens vitala intressen. Tanken bakom stadgandet är att barn inte ska behöva utstå negativa konsekvenser på grund av sina föräldrars oönskade beteende.111

För mig är det dock svårt att se hur barnet inte blir påverkat negativt om ena föräldern fråntas medborgarskapet i landet där barnet är bosatt. Frågan är, om ett barns ena förälder blir fråntagen medborgarskapet i landet där barnet växt upp och integrerats, men barnet och den andra föräldern behåller sina medborgarskap, hur väger man barnets intresse av att kvarstanna i samhället där det integrerats mot intresset av att vara bosatt med båda föräldrarna? Eller om föräldrarna är separerade och berövandet av ena förälderns medborgarskap innebär att barnets möjligheter till kontakt med den föräldern försvåras eller omöjliggörs? Eftersom barnkonventionen lämnar till konventionsstaterna att göra dessa slags avvägningar så bör det enligt min mening noga utredas hur principen om barnets bästa upprätthålls i fall en eller båda föräldrarna blir berövade sina medborgarskap.

                                                                                                                110 _{SOU 2006:2 s 50.}