Likt projektets första år, sommaren 2011, besöktes samtliga feriearbetare ute på platserna för coachning, samtal, avstämning av arbetssituationen samt för att lyssna in eventuella idéer för framtiden. Till skillnad från föregående år, då ingen inledande utbildningsdag anordnades, genomfördes dessa besök endast en gång per ferieperiod och plats under sommaren 2012.
Besöken har överlag varit positiva och ungdomarna har gett bilden av att de finner sin
feriepraktik intressant. Bedömningen är också att de tagit till sig utbildningsinformationen från den inledande utbildningsdagen på Åsle Tå och reflekterat över de frågeställningar som lyftes där, samt utvecklingsidéer kopplade till platserna där de arbetar.
Någon form av kännedom om platsen har funnits hos näst intill alla feriearbetare innan
arbetsperioden påbörjats. Feriepraktiken har stärkt intresset för platsen och dess historia sedan de fått kunskap och känt delaktighet. Vid samtliga besök har det framkommit att
feriepraktikanterna anser att det finns för dålig kännedom om platsen och arbetslivsmuseet lokalt, exempelvis att lokalbefolkning inte tror att det är öppet m.m. Det har då använts som utgångspunkt för diskussion - vad man kan göra åt detta? Feriearbetarna har också i många fall upplevt att de kunnat göra mer under den tidsperiod som de haft sin feriepraktik.
På samtliga platser har feriearbetare varit intresserade av att agera för att locka fler besökare till platsen redan under sommaren. Generellt sett har dock marknadsföring bara utgjort en
begränsad del av feriearbetarnas arbetsuppgifter.
Det finns därmed en potential för föreningar att i högre grad nyttja ett sådant engagemang och låta feriearbetarna hjälpa till med utveckling av marknadsföring, både som idéer för
föreningarna att driva vidare efter sommarperioden men också som faktiska aktiviteter för feriearbetarna att genomföra under sommaren.
Vid Industrimuseet i Mariestad, vilka uppfattats som tillåtande och öppna för utveckling då tillit och fria händer har getts, kan man tydligt se att idéer har kunnat realiseras under en kort period (se bilaga för pressklipp). På de platser där handledningen varit mer bristfällig och där
handledare och personal har haft fullt upp, utan möjlighet att coacha nya idéer eller tid för att svara på frågor och lyssna, har ferieperioden däremot känts mer stillastående. Det är mycket viktigt att varje plats har en väl fungerande inledning av perioden, för att det ska bli effektivt och välfungerande under de följande veckorna.
Sommarens möten med feriearbetare har lett till följande reflektion: Kunskaps- och generationsväxling kommer först där verkliga möten sker och där handledare har både
kompetens och tid för mötet med de unga. Där de unga får känna delaktighet och får förtroende händer det grejer.
Likt sommaren 2011 har det även under denna sommar funnits feriearbetare som suttit av delar av sin tid. Av den anledningen är det återigen viktigt att poängtera att föreningarna har en tanke med ferieperioden och att tiden är planerad och genomtänkt innan sommaren. Exempelvis har flera unga föreslagit att de gärna sköter en del underhåll och inte ”bara guidar” där så är fallet. I Mariestad har feriearbetarna varit en resurs både för Industrimuseet och turismorganisationen vilket ger en större bredd i arbetet. Detta kan vara en intressant modell att titta närmre på, likaså att samla feriearbetarna kring utvecklingsprojekt tillsammans med flera föreningar.
Genom att vara flera aktörer skapas en resursstärkning av handledarskapet.
Här nedan följer några korta reflektioner kring vad som hände i mötet mellan arbetslivsmuseer, föreningar och feriearbetare under sommaren 2012:
(Not, Reflektionerna är baserade på intervjuer/samtal med kommunalt tillsatta feriearbetare vid de arbetslivsmuseer som deltagit. Ungdomar som anställts på annat sätt t ex i Qvarnstensgruvan som anställer alla ungdomar, eller i Råbäck där en ung direktanställd funnits har inte ingått.)
Industrimuseet – I Mariestad delades feriearbetarnas tid mellan Industrimuseet och
turismorganisationen. Detta skapade en mer ”heltäckande” handledning och en ökad förståelse för besöksnäringen hos feriearbetarna, vilket var bra. Två arbetsgivare gav också feriearbetarna mer arbetsuppgifter att ”hugga tag i”.
Tredje dagen in i ferieperioden var Märta på besök och konstaterade ihop med feriearbetarna att platsen behövde visas upp lokalt då lokalbefolkningen har svag kännedom om den och dess öppethållande. Feriearbetarna hade själva idéer om hur de skulle göra för att locka besökare och ville genomföra ett event som skapade uppmärksamhet. Tanken var picknick, sälja fiskekort och metspön och arrangera tipspromenad utanför museet, vid residenset. Resultatet blev en dag fylld med tipspromenad, bollkastning, visning av små djur, ponnyridning och picknick. Valet av aktiviteter styrdes av feriearbetarnas egna kontakter. Och resultatet var enastående. Vanligen besöks ett av museerna på plats av 30 personer under en dag, men den aktuella dagen uppgick detta till 138 besökare! Det blev en mycket trevlig dag som uppmärksammades av lokalpressen och därmed gav Industrimuseet god publicitet.
En viktig faktor för utvecklingen i Mariestad var handledarskapet som var generöst och tillåtande. Dock skedde ovan nämnda aktivitet efter att den ordinarie handledaren gått på semester och de unga fick verkligen med handledarens godkännande ta ansvar själva.
Grundläggande för att detta ska fungera är dock att det finns en öppenhet och ett tillit, samt att feriearbetarna får förtroendet att genomföra det man planerat (handledaren lämnade sitt ”okej”
innan hon gick på semester).
En av feriearbetarna som gjorde sin feriepraktik i Mariestad kommer mycket troligt att söka stöd från KulturUngdom för att, med sin teatergrupp, göra ett skådespel vid museet.
Repslagarmuseet – På Repslagarmuseet hade man, med erfarenhet från medverkan i NAV Kompetensväxling 2011, beslutat att feriearbetarna under 2012 skulle få arbeta med guidning och inte endast underhåll som tidigare år. Då Märta besökte feriearbetarna, mitt i den första ferieperioden, stod det dock klart att feriearbetarna ännu inte fått prova på att guida själva. Att bara ”läsa på” upplevde de blev långtråkigt och skapade mycket dötid. De reflekterade bland annat kring att de kunnat komplettera guidningsarbetet med underhåll och liknande
sysselsättning, då exempelvis utomhusmiljön inte uppfattades som välkomnande av de unga, utan snarare mörkt och avskräckande. De menade också att lokalbefolkningen hade dålig kännedom om platsen.
Märta genomförde tillsammans med dem en första stapplande guidning och gemensamt kände de att de hade tillräckligt med kunskap för att ta emot besökare om de bara fick öva lite till.
Tillsammans beslutade man att veckan därpå öva sina guidningar genom att bjuda in vänner och familj. Detta gick efter rapport galant och museet fick den dagen en rejäl ökning av besök.
Killarna gjorde även fler guidningar under sin sista vecka.
Eftersom det fanns vissa brister i planeringen för hur man skulle lägga upp feriearbetarnas arbete, så upprepades dessvärre scenariot kring bristfällig guidning även i grupp två. Efter
samtal beslutades dock att även de på ett helt ”eget sätt” skulle guida för publik under sista veckan och i guidningen välja ut enbart de delar i historien om platsen som känns bra för dem.
Handledningen på Repslagarmuseet kring guidning har tyvärr haft vissa brister och de unga behöver få bättre handledning kring detta i samband med starten av ferieperioden. Nya tankar har växt fram om en gemensam utbildningsvecka för alla sommarens feriearbetare i inledningen av sommaren och sedan ha 3 ferieperioder á 2 veckor. På Repslagarmuseet finns viljan för utveckling.
Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri – Feriearbetarna i Råbäcks hamn har varit positiva till sitt arbete och kommit med många idéer kring saker som kan förbättras. Eftersom besökarantalet kan variera har feriearbetarna, liksom tidigare år, uttryckt en önskan om att även få ägna sig åt exempelvis underhållsarbete för att fylla ut tiden. De uppskattade exempelvis när de i början fick vara med och göra skyltar, göra i ordning platsen m.m
Det har under sommaren kommit upp två idéer, vilka kan vara embryon till vidare arbete efter sommarperioden; storytelling med utgångspunkt i en intervju med Tage Claesson (då en renodlad guidning upplevs som för faktabaserad) samt kurser i konstnärlig stenhuggning.
Man kan dock önska mer handling på plats när det finns så mycket idéer. Kan detta möjliggöras genom öppnare handledarskap med mandat för feriearbetarna att göra nya saker under
sommarperioden?
Åsle Tå - Här besöktes de unga inför sista veckan och de hade haft fullt upp med arbete både i caféet och på ”tån”. Det fanns inte mycket egna tankar gällande utveckling av platsen. Båda feriearbetarna hade dock genom lokal anknytning god kännedom om Åsle Tå. Feriearbetarna hade endast deltagit i Elins ”utvecklingsprojekt” genom att fysiskt städa och flytta möbler. Vid besöket ombads feriearbetarna att framföra sina idéer om hur tån kunde bli mer barnvänlig i samband med Elins projekt innan de slutade. Även på Åsle Tå kan bristen på utveckling kopplas till ett begränsat handledarskap där tid inte funnits för att ta del av feriearbetarnas reflektioner, tankar och idéer.
Dalénmuseet – Dalénmuseet hade endast en feriearbetare under sommarperioden. Då denna inte haft möjlighet att delta på den utbildningsdag som anordnades i Åsle Tå den 18 juni, gick en stor del av coachningstillfället åt till att tillsammans prata igenom materialet för att skapa en bra grund inför sommaren.
Allmänna reflektioner som gjorts vid besöken är:
Kan man planera in utvecklingstid för feriearbetarna under perioden? Alltså inte ”bara”
guidning, platsbevakning eller underhåll. Kan man skapa speciella utvecklingsplatser? Samköra med turismorganisationer i kommunen? Kan man jobba med mer flexibla arbetsperioder, där man har en gemensam utbildning i början av sommaren för alla feriearbetare likt
Qvarnstensgruvan och Råbäck? Det skulle bidra till en bättre start ur handledarperspektiv, en roll som för övrigt är viktig att utveckla och förbättra.