6. Analys
6.1 Film som medel
Gemensamt för användningen av film som medel: Film som komplement (6.1.1), film som ingång till skrivande (6.1.2) och film som underhållning (6.1.3), är att filmernas berättelser i
sig inte är i fokus utan filmerna tjänar som redskap för att nå andra mål. I slutet av detta avsnitt ges en kort sammanfattande analys av film som medel (6.1.4).
6.1.1 Film som komplement
Den funktion som de filmklipp ur populariserade filmatiseringar av litterära klassiker och epoker fyller, som två av lärarinformanterna använder sig av, betecknar jag som komplement då de används i syfte att däri känna igen den skrivna texten eller i syfte att hjälpa till i
läsningen av denna. Även Sofias användning av mer informativ film fungerar som illustration av ett historiskt stoff. Detta kan jämföras med resultatet från Olin-Schellers undersökning där lärarna använder film som illustration eller jämförelse med litterärt verk/epok (Olin-Scheller 2006 s.113ff). Litteraturen eller historiekunskapen är således det svåra stoff som
undervisningen syftar att eleverna ska ta till sig och filmen reduceras till att bli ett medel för att nå detta mål. Olin-Scheller ifrågasätter vidare huruvida detta sätt att använda
populariserade filmatiseringar bidrar till elevers historiska förståelse (a.a. s.120). Att, som Helena gör, leta efter anakronismer är dock ett försök till att se mer kritiskt på filmen utifrån
den kontext den är producerad i istället för att okritiskt låta den vara ett pedagogiskt redskap. I Helenas arbete med de litterära epokerna blir filmens inslag som komplement extra tydligt eftersom de valfria filmklippen inte behandlar eller bygger på de litterära epoker som undervisningen behandlar. Filmernas berättelser är i sig inte av intresse för undervisningen, utan tjänar som minneshjälp för att ta till sig epokernas idéer.
Lärarinformanternas ordval när de berättar om detta sätt att använda film: ”klassiska exempel”, ”alla svensklärare” och ”självskrivet”, tolkar jag som att de uppfattar detta sätt att använda film i svenskundervisningen som, mer eller mindre, självklart. Detta kan bero på att litteraturhistoria och litterära klassiker traditionellt sett tillhör den högkultur som skolan har försökt inrama gentemot populärkulturen (Persson 2000). Filmvisningen är alltså ett sätt att
variera textmedium för att undervisa om detta givna stoff.30 Flera undersökningar visar att film inte behandlas lika analytiskt och kritiskt som litteratur (Bergman 2007, Olin-Scheller 2006, Årheim 2003). Årheim talar om användning av film som ”berättelse i ’lightform’” (Årheim 2003 s.103). En fara i detta kan vara att intresse och vidareutveckling av redan befintlig kunskap hos eleverna går förlorad (Olin-Scheller 2006 s.140). Att litteraturen legitimerar sig själv i undervisningen, p.g.a. antagandet om dess inneboende värden, och därför inte behöver läsas kritiskt (Persson 2007 s.86f), kan innebära att film som belyser eller illustrerar denna litteratur också legitimerar sig själv. Att Lars talar om ”Shakespeare” istället för regissören till filmen visar att det är litteraturen som är målet och legitimerar medlet.
Detta sätt att använda film kan emellertid få stöd på det enda ställe där film är utskrivet i kursplanerna för gymnasiets svenska, nämligen i betygskriterierna för godkänt i Svenska B: ”Eleven tillägnar sig litterära texter från skilda epoker och kulturer via böcker, teater och film [min kursivering] och påvisar samband och skillnader” (Skolverket 2000b). Förutsättningen är dock att man väljer att snävt tolka litterära texter som typografisk text. Bergman menar att kursmål kan misstolkas om de inte läses med utgångspunkt från kursplanernas helhet och det vidgade textbegreppet (Bergman 2007 s.304).
6.1.2 Film som ingång till skrivande
Användningen av film som ingång till skrivande är föga förvånande eftersom skrivandet är centralt i kursplanerna för svenska och har en stark ställning i svenskämnet traditionellt sett. För Magnus blir det meningsfullt att använda film i denna funktion eftersom hans mål är att eleverna ska bli duktiga skribenter. Liksom när film används som komplement är det här inte filmen i sig som är det viktiga, utan filmen är ett medel i jakten på själva färdigheten samt att eleverna skriver. Det sistnämnda tar både Lars och Sofia upp med ordval som ”stimulera” och ”motiverade”.
6.1.3 Film som underhållning
Att använda film enbart som underhållning är inget som värderas högt av lärarinformanterna. Sofias fall med ”rent lustseende” är ett exempel på film som underhållning i betydelsen fritidsunderhållning, utan efterarbete. Det som Helena kallar ”belöningsfilm” skulle enligt Olin-Scheller snarare betecknas som utfyllnad eftersom filmen berör ämnesområdet/temat för undervisningen (Olin-Scheller 2006 s.113ff). Magnus osäkerhet när det gäller hur han ska ”få
in” temat mod i undervisningen kring När lammen tystnar tyder på att filmen har en funktion som utfyllnad i temat, eftersom annan undervisning – här skrivande – ter sig viktigare. Att introducera ett tema med hjälp av film tyder också på att filmen inte är det centrala. Användningen kan även betecknas som film som underhållning i den mening att filmvisningen kan ses som instrumentell då den avrundar eller bereder plats för annan undervisning. Denna användning kan jämföras med Bergmans slutsats att film ses som ”ett tillfälle för avkoppling” (Bergman 2007 s.327) och Buckingham och Sefton-Greens erfarenhet att undervisning i och om medier stannar lätt vid underhållning (Buckingham & Sefton-Green 2000 s.196ff).
Sofia är den enda lärare som tar upp att hon arbetat med filmproduktion. I aktuell situation handlar det om att eleverna ska ta till sig och sammanfatta det lästa, liksom i en skriftlig recension fast i filmformat. Undervisningen syftar även till att ge en viss
mediekunskap som t.ex. ”klippteknik”. Flera författare (Persson 2000 s.61, Viklund 2005 s.199) menar att filmens form och teknik, vid filmproduktion, lätt blir viktigare än filmen som källa för berättande. Mediepedagogik innefattar enligt Heiths definition, förutom denna mediekunskap, även analys (Heith 2006 s.123).
6.1.4 Sammanfattande analys av film som medel
Både användningen av film som komplement och film som ingång till skrivande fyller tydliga syften i lärarinformanternas undervisning. Det handlar om att levandegöra ett stoff samt underlätta vidare läsning och skrivning. Att använda film för att locka till läsning och
skrivning var enligt Lindmark just ett av syftena med införandet av det vidgade textbegreppet i svenskämnet (Lindmark 2003 s.8f). Att, enligt Sofias upplevelse, med filmens hjälp
stimulera en svag elev att skriva stämmer väl överens med detta syfte. Detsamma gäller användningen av filmklipp i litteraturhistorieundervisningen för att hjälpa elever med läsning av för dem svårtillgängliga typografiska texter. Att film ofta får denna sekundära roll är en slutsats som även Olin-Scheller drar i sin avhandling (Olin-Scheller 2006). Vad gäller
användningen av film som underhållning syftar den ofta till att ”lätta” upp undervisningen för att skapa utrymme för den, enligt lärarens mening, centrala undervisningen.