Krister Uggeldahl är en Åbobaserad filmkriti- ker som är speciellt förtjust i nordisk film. Till vardags skriver han för Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Trivs allra bäst på Göteborgs film- festival.
Anders Toftgaard skrev om dansk film i NT 4/2004.
Smaka på rubriken. Det är travesti på Jörn Donners filmpolitiska pamflett- skrift från början av 1960-talet, Finländsk Film: År Noll. Här påtalas den inhemska filmens prekära ekonomiska situation i kölvattnet av det finska stu- diosystemets sammanbrott. Donner var inte mindre nådig vad gäller de konst- närliga utsikterna. De nya fräscha förmågorna lyste med sin frånvaro och det var ont om originalidéer, de litterära förlagorna vägde tungt. Ingen ”ny våg” här inte.
Sakta men säkert – med betoning på sakta – började det dock röra på sig. Finlands filmstiftelse, en sorts motsvarighet till de nordiska filminstituten, såg dagens ljus år 1970 och en ny regissörsgeneration vädrade morgonluft.
En annan sak är ju sedan att publiken sällan tog de arga unga männen – med Risto Jarva och Erkko Kivikoski i spetsen – till sitt hjärta. (Jarva blev förvis- so mäkta populär efter att ha bytt ut socialrealismen mot mera komiska ton- gångar). Och som Claes Olsson, den finlandssvenska regissören och produ- centen, säger i en intervju för tidskriften Filmjournalen:
– Det var ingen i den yngre generationen som ville fortsätta på den finska filmtraditionen. De intellektuella, till vilka jag ibland räknade mig själv, ville bli europeiska över en natt. Man skapade en ny filmestetisk kultur som var helt främmande för publiken.
Vilket för oss till slutet av 1990-talet och en situation där den inhemska fil- men gjort slut på sitt förtroendekapital. En gång för alla. Filmerna var, med ett fåtal undantag, svaga och publiken svek. Aki Kaurismäki, Finlands interna- tionellt mest erkända filmkonstnär, har för sin del aldrig varit någon större profet på hemmaplan.
Det var i denna situation, i januari 1999, som Aleksi Mäkeläs Häjyt (Flå- busar i Österbotten, fritt översatt) fick premiär. Filmen handlar om två ligister (Samuli Edelmann och Juha Veijonen) som tar ut svängarna på den finska landsbygden. Spriten och knytnävarna spelar en icke obetydlig roll i sam- manhanget.
Innehållsmässigt var det en tämligen anspråkslös sak men publiken ström- made till. Och för producenten Markus Selin, Hollywood-finnen Renny
331 331 Krister Uggeldahl
Harlins gamla vapendragare, innebar detta det stora genombrottet. Ett genom- brott som Selin förvaltat väl.
Två veckor senare kom Olli Saarelas krigsskildring, Vägen till Rukajärvi (Rukajärven tie), som på några månader fick en halv miljon tittare på biogra- ferna. Publiksuccéerna fortsatte och kvällspressen – som under årens lopp gäckat de finländska filmmakarna – gastade nu om det ”finska filmundret”.
När Aki Kaurismäki med Mannen utan minne (Mies vailla menneisyyttä, 2001) dessutom vann Silverbjörnen i Cannes kände stoltheten inga gränser. Även det nyinstiftade Nordiska rådets filmpris gick till Kaurismäki med den påföljd att även den inhemska publiken hittade filmen. Inte att förglömma: Aku Louhimies som med filmen Paha maa (Det onda landet, 2004) nyligen vann det Nordiska filmpriset på Göteborgs filmfestival.
* * * *
Ingen rök utan eld får man väl konstatera. Precis som sina nordiska kolle- ger har de finska filmmakarna noterat betydande framgångar under de senas- te åren, inte minst publikmässigt. Poängen är att framgångarna i de flesta fall varit strikt nationella, de utländska landvinningarna har uteblivit.
Och ärligt sagt har det varit tunnsått med potentiella ”Nokia”-produkter dvs internationellt gångbara filmer. Det beror inte endast på att nationella ämnen, såsom kriget och den inhemska populärkulturen, dominerat stort. De riktigt djärva satsningarna, nationell film med ett genuint internationellt ansikte, har uteblivit.
Det som framför allt skett i Film-Finland är en professionalisering – och popularisering – av filmbranschen. Plötsligt är det här med ”underhållning” inte nödvändigtvis ett skällsord. Filmerna ser ut som Filmer, inte som teve- produktioner uppblåsta till 35 mm, och de är kompetent ”inpackade” med allt vad det innebär av hitsoundtrack och storsatsningar på marknadsföringen.
Lite tillspetsat kunde man kanske säga så här: tidigare ansåg man att film- projektet var ett avslutat kapitel när filmkopian kom från laboratoriet. Enligt det moderna synsättet är filmen inte ”klar” innan den nått sin publik.
Det här är en utveckling som givetvis inte skett av sig självt. I bakgrunden kan vi skönja en medveten, offentlig satsning på etablerade produktionsbolag, något som medfört en helt annan kontinuitet än tidigare. Samtidigt har den gamla skolans allround-auteurer, de självutnämnda genierna, fått stryka på foten.
Vad gäller de offentliga satsningarna kommer man dock inte ifrån att den finländska filmen är rejält underfinansierad, inte minst i ett nordiskt perspek- tiv. I Finland uppgår filmstödet – produktion plus filmkultur – till 10 miljoner euro per år (2002) medan Sverige satsar det dubbla och Norge det tredubbla. Danmark är bäst i klassen.
332 Finländsk film år fem 332 Inte överraskande har också de privata satsningarna varit blygsamma med den påföljd att spelfilmsproduktionen sackar efter. Ett exempel: i Finland görs det 10-12 spelfilmer per år, i Sverige det tredubbla.
På tal om svensk filmpolitik noterar vi också att den regionala fördelning- en av filmproduktionen i Finland är i snävaste laget. Idén om regionala film- centra har stannat på idéstadiet. Kanske därför har också de riktigt breda, folk- ligt förankrade, ”landsplågorna” uteblivit. Jag syftar på den s.k. Änglagård- & Masjävlar-traditionen, filmer där staden och landsbygden ingår ett fruktbart äktenskap.
Summa summarum: eftersom det görs så få filmer och kontinuiteten haltar, har heller ingen filmstjärnekultur – i det nyktert nordiska perspektivet – fått fotfäste i Finland. De enda som kommer ens i närheten av stjärnstatusen är Irina Björklund (Den tredje vågen) och Peter Franzén (Hotet), två unga begå- vade skådespelare som förövrigt är ett par även i det privata.
* * * *
Som sagt har Aki Kaurismäki, industristaden Karkkilas gåva till världen, aldrig varit särdeles populär i hemlandet. Med tanke på den stora publiken har hans filmer uppenbarligen varit alltför skruvade.
Trots lysande kritik såg det ut som om också Mannen utan minne (Mies vailla menneisyyttä) skulle omfamnas endast av de närmast sörjande. Sedan kom ”silvermedaljen” i Cannes och plötsligt var Kaurismäki förstasidesstoff. Markku Peltola är ”mannen utan minne”, sonen från norr som kommer till Helsingfors på jakt efter arbete. Han misshandlas och vaknar upp på sjukhu- set, bara för att rymma. Mannen kvicknar till i hamnkvarteren, bland de utslagna och arbetslösa.
Med hjälp av Kati Outinens frälsningsarméjänta, filmens otippade leading lady, kommer Peltola på fötter. Men eftersom han inte kan styrka sin identitet hamnar han på kollisionskurs med myndigheterna. Därav juristjätten Matti Wuoris gästspel som paragrafridande försvarsadvokat.
Egentligen finns det väl ingenting här som inte Kaurismäki skulle ha gjort tidigare. Jag syftar på den oslagbart lakoniska dialogen, det disciplinerade bildspråket, nostalgiscenografin, tangomusiken, vemodet, Timo Salminens stämningsfulla färgfoto osv.
Men frågan är om det någonsin suttit så här bra. Mannen utan minne är ingen billig stilövning, det är fullblodsdrama i den tragikomiska skolan. Ett djupt humanistiskt manifest, en It´s a Wonderful Life för idag.
Storebror Mika Kaurismäki, som alltsedan början av 90-talet bott och ver- kat utanför Finland, har haft det motigare. L.A. Without A Map (2001), inspe- lad i USA, var en sympatisk romcom om livet i skuggan av drömfabriken. Men se publiken lät sig inte övertalas.
333 Honey Baby (2005), med Irina Björklund och Henry Thomas, är en Orfeus och Eurydike-inspirerad roadmovie som förlagts till det forna Östeuropa. Miljöerna är fräscha, handlingen överraskande men filmen tenderar att fastna i gränslandskapet mellan myt och verklighet. Begreppet ”europudding” ligger nära till hands.
* * * *
På tal om regissörer med en internationell karriär kan vi inte låta bli att nämna Pirjo Honkasalo (Atman, Mysterio), bäst känd för sina dokumentärfilmer.
Hennes färska film, Melankolins tre rum (2004), väckte stor uppmärksam- het på filmfestivalen i Venedig. Men så handlar det också om ett rykande aktu- ellt ämne – ryska och tjetjenska barn. Med små penseldrag tecknar Honkasalo bilden av ett samhälle där barnen hamnat i kläm. Är det inte fattigdomen, spri- ten och den sociala misären är det krigen i Kaukasus som satt sina spår.
Honkasalos triptyk öppnar på kadettskolan i Kronstadt utanför St. Petersburg. Många av barnen här kommer från splittrade familjer eller från gatan. Gossarna drillas i enlighet med den tsaristiska militärtraditionen men någon nidbild är detta inte. Uppsynen hos pojkarna utstrålar både kamratskap och trygghet.
I Grosnyj, den sönderbombade spökstaden, träffar vi en före detta skoexpe- dit som tar hand om föräldralösa barn. Sekvensen där tre underåriga barn tvingas ta farväl av sin dödssjuka mor – förgiftad av oljegroparna i staden – är ohyggligt gripande. Akt nummer tre utspelar sig på ett flyktingläger i grann- republiken Ingusjien.
Honkasalo närmar sig sitt ämne med en värme och intimitet som gör att fil- men – trots allt – känns inbjudande. Faktum är att Melankolins tre rum fram- står mera som ett rekviem, en själamässa, än som en (politisk) pamflett.
* * * *
Den i särklass populäraste filmen under de senaste åren är Aleksi Mäkeläs Pahat pojat (Stygga gossar, 2002), som i hemlandet sågs av nästan 700 000 ögonpar. Det är en näst intill ofattbar siffra med tanke på att finländarna inter- nationellt sett är mycket lata biobesökare.
Filmen tar avstamp i sannsagan om bröderna Koistinen, i kvällspressen döpta till ”bröderna Dalton”. Det är en busig landsortskvartett som växer upp i skuggan av en demonisk far och som under sin korta brottskarriär gör sig skyldig till hundratals inbrott och andra hyss. Den dramatiska bottnen till trots är det fråga om en tämligen sorglös skälmhistoria. Underhållande, visst, men slutresultatet är i grumligaste laget. Filmen producerades av Markus Selin, den idag kanske mest inflytelserika personen inom finländsk film. Han står också bakom den omåttligt populära Levottomat-trilogin om ung kärlek. 333 Krister Uggeldahl
334 Finländsk film år fem 334 Aku Louhimies, den färska Göteborg-vinnaren, gjorde den första av dessa filmer. I Levottomat (De rastlösa, 2000), träffar vi Mikko Nousiainens ambu- lansläkare, mannen som sett allting och känner ingenting. Han driver från säng till säng i den heta Åbonatten.
Levottomat har beskrivits som en 90-talets Käpy selän alla, med hälsning- ar till Mikko Niskanens 60-talsopus. Det betyder sex, sol och sommar. Och sen ännu mera sex. Visst kan man skönja något av den s.k. ny-tomheten och - känslolösheten – rädslan att binda sig och ta ansvar – men som drama är det olovligt tunt och perspektivlöst.
Betydligt mera lyckad var Louhimies andra film, Kuutamolla (I det blå). Det var en för finska förhållanden något så ovanligt som en romantisk kome- di, en uppfriskande välskriven och sofistikerad sådan.
I Paha maa får Louhimies sedan in en helt ny växel. Det är en skoningslös samtidsskildring med urbana förtecken. Med avstamp i Tolstojs idé om att ondskan smittar, förs vidare från person till person, presenterar regissören ett i sanningens namn svärtat drama där spriten och arbetslösheten fungerar som drivkrafter.
Här har vi Sulevi Peltolas alkoholiserade dammsugarförsäljare som får åter- fall och slår ihjäl en kollega – med dammsugare!? Mikko Leppilampis unga rebell för sin del orsakar en kvinnlig polis död. Hennes man hämnas, men först efter att ha kört familjen på porten. Och så vidare, med mera.
Strängare än så här blir det inte men man bör uppskatta regissörens integritet, hans mod att stå på sig i ett allt glättigare underhållningsklimat. Till saken hör att Louhimies är en gudabenådad personinstruktör, dramat andas och lever.
* * * *
Vid sidan av Aku Louhimies hör Olli Saarela till de mera lovande unga för- mågorna. Han inledde sin karriär med tv-filmen Lunastus (Löftet), förlagd till inbördeskrigets inflammerade landskap. Uppföljaren, Vägen till Rukajärvi (1999), handlar också den om gårdagens spöken, nämligen fortsättningskriget (1941-1944).
Det finns en underbar scen, ungefär i mitten av filmen, som belyser djupet och styrkan i Saarelas film. En grupp soldater sitter vid långbordet, med en klarblå himmel som bakgrund. En av deras kamrater har just stupat, andakt råder. Kameran smeker ömsint de unga männens oskuldsfulla ansikten, i bak- grunden ljuder stråkarna. Den är den sista måltiden, lugnet före stormen.
Irina Björklund och Peter Franzén är filmens kärlekspar, lottan och löjtnan- ten, som kämpar mot taskiga odds. Franzén kommer in i filmen som en rätt- skaffens man men beskedet om att hans älskade mördats av partisaner väcker de inre demonerna till liv.
335 335 Krister Uggeldahl
öde och koncentrerar sig på det väsentliga; männen och deras handlingar, motiv och moral, liv och död.
I Saarelas film finns inget onödigt patos, inga dramatiska överslag. När orden tar slut låter man tystnaden och bilderna tala. Samma återhållsamhet och stilkänsla präglar filmens yttre drama, skildringen av stridens hetta.
I Hylätyt talot, autio pihat (Övergiva hus, öde gårdar, 2000), efter en själv- biografisk roman av Laila Hietamies, återkommer Lauri Törhönen till det inom finländsk film så omhuldade krigstemat. Men den här gången är per- spektivet civilt, kvinnligt.
Filmen öppnar med utstuderat fagra naturstudier av den karelska idyllen, dit livet och människorna återvänt efter Vinterkrigets förnedringar. Mats Långbacka är sonen på gården, soldatgossen som efter ett improviserat gifter- mål med gravida Martta (Jonna Järnefelt) tvingas dra ut i fält. Familjen tvångsevakueras men deras vägar möts i krigets Viborg, sommaren 1944.
Törhönen ska ha ett erkännande för att inte spela på de patriotiska strängar- na men någon stor film är detta inte. De karelska flyktingarnas öde är i sig gri- pande, men som drama är filmen kort i rocken. Vad man saknar är de episka, historiska, linjedragningarna. En djupare mening, ett personligt grepp.
* * * *
För den finlandssvenska infallsvinkeln står veteranregissören Åke Lindman. Framom främsta linjen (2004) är historien om den legendariska patrulledaren Harry Järv (Tobias Zilliacus) och hans mannar.
Filmmakarna har lagt ner mycket möda på den historiska autenticiteten och detaljerna, även så att dramaturgin hamnat i bakgrunden. Till saken hör att blandningen av dokumentärt och mera fiktivt stoff inte alltid är speciellt lyckad. Faktiskt blir det något stelt och styltat, låt vara att filmens stridsscener är gjorda enligt konstens alla regler. På pluskontot noterar vi också den nyktra inställningen till krigets inferno, ödmjukheten segrar.
På tal om finlandssvensk film kan vi inte låta bli att nämna Peter Lindholms Drakarna över Helsingfors (2001), efter en uppmärksammad roman av Hel- singfors-författaren Kjell Westö. Det är en smakfull och kompetent berättad familjekrönika, historien om (borgar)familjen Bexar. Det handlar om klass- tillhörighet och arv. Om kärlek och uppror, 70-tal och 90-tal.
En filmmakare att hålla ögonen på är Klaus Härö som långfilmsdebuterade med Elina – som om jag inte fanns (2002). Det är en bitterljuv uppväxtskild- ring förlagd till skolmiljö i 50-talets svenska Tornedalen. Bibi Andersson gör den demoniska lärarinnan som gått in för att banka vett – och svenska – i finn- skogarnas ”snorungar”, Elina (nykomlingen Natalie Minnevik) är flickan som ställer sig på bakhasorna.
336 Finländsk film år fem 336 barnsdramat Äideistä parhain (Den bästa av mödrar). ”Drakarna” och ”Elina” är förövrigt producerade av Claes Olsson. Regissören Olsson möter vi i Un- derbara kvinnor vid vatten (1998), denna Monika Fagerholm-filmatisering om kvinnlig frigörelse i somriga 60-talslandskap.
* * * *
En annan populär, förbluffande populär, genre är de musikaliska porträttfil- merna. Här noterar vi Timo Koivusalos skröna Kulkuri ja joutsen (Luffaren och svanen, 1998). Det är historien om Tapio Rautavaara (för idrottsvänner kanske bättre känd som spjutkastare) och Reino Helismaa, ett populärt radar- par på 1950-talets musikaliska estrader.
Koivusalo följde upp Rautavaara-filmen med Rentun ruusu (2001), en sorg- lös men avgjort mustig och välspelad film om den finska folksångaren Irwin Goodman. Sibelius (2003), dramat om det musikaliska nationalhelgonet Jean Sibelius, var mindre lyckat. Estetiskt håller filmen måttet men dialogen är olovligt styltad och dramatiken är haltande. I ett försök att ta fram människan bakom konstnären har Koivusalo tappat bort mannen och hans musik.
Så här skrev Mats Liljeroos i sin anmälan i Hufvudstadsbladet: ”Sibelius är habilt hantverk som dock sällan på allvar bränner till och berör på djupet. Därtill är den alltför förutsägbar, ytligt insmickrande och endimensionell i penetrerandet av den kreativa galenskapens vindlingar”.
Koivusalo inledde förövrigt sin karriär inom komedigenren, ett inom fin- ländsk film tämligen olustigt kapitel. Det har sina orsaker.
Risto Jarva (Harens år), den kanske mest begåvade av de finländska ”komi- kerna”, en humanist i rakt nedstigande led från Jiri Menzel och Milos Forman, dog i unga år. Därmed var fältet fritt för Pertti ”Spede” Pasanen – mannen bakom de omåttligt populära Uuno Turhapuro-filmerna som är en lokal Åsa- Nisse variant med skådespelaren Vesa-Matti Loiri som främsta ljuspunkt.
Pasanen, producenten och manusförfattaren, kom från televisionen och cinematiskt-dramatiskt var hans filmer minst sagt anspråkslösa. Vi talar om snabbt och billigt ihopknypplade sketchsamlingar modell buskis.
Filmerna var dock mäkta populära, inte minst på 1970-80-talet, men bidrog också till att cementera den traditionellt starka tudelningen inom finsk film: den mellan ”art house” och konstnärligt undermåliga filmer för folket.
Kanske just därför blir man så glad över en filmmakare som Markku Pölö- nen, senast aktuell med filmen Koirankynnen leikkaaja (Hundkloklipparen, 2004). Pölönen om någon har en förmåga att kombinera det folkliga med det dramatiskt tillfredsställande, hans filmer är varma och roliga utan att vara bil- liga.
Koirankynnen leikkaaja är en bitterljuv uppgörelse med krigets ärr. I huvudrollen en mellan öronen skadad krigsveteran (Peter Franzén, återigen)
337 337 Krister Uggeldahl
som fått för sig att hans uppgift i livet är att klippa hundklor (så mycket annat duger han inte till). Resultatet är en gripande och humanistiskt laddad sak om en god människa i en ond värld.
Till de mera seriösa men populära filmmakarna hör också Veikko Aaltonen. I filmen Juoksuhaudantie (Löpgravsvägen, 2004) ger han sig kast med Kari Hotakainens prisbelönade roman med samma namn. Det är fråga om en tragi- komisk fabel med manligt våldsamma förtecken: i ett desperat försök att rädda sitt äktenskap går mannen i familjen in för att skaffa ett eget hus, kosta vad det kosta vill.
* * * *
Kvinnorna då? Ja, Pirjo Honkasalo nämndes redan. Men i övrigt har de kvinn- liga filmmakarna hållit låg profil, kanske för att filmens ställning inom det fin- ska kulturfältet traditionellt varit svag. Möjligheterna att hävda sig inom andra konstsektorer har varit bättre.
Ett av de intressantare namnen är Auli Mantila. I Pelon maantiede (Räds- lans geografi, 2001) – efter en roman av Anja Kauranen – tacklar hon våldet ur ett kvinnligt perspektiv. Här har vi Leea Klemolas sluggerfeminist som inte drar sig för att ta lagen i egna händer. Det handlar om att hämnas på en våld- täktsman.
Mantila och Kauranen moraliserar inte, de konstaterar. Våld föder våld, det är ingen lösning. Men att vända andra kinden till vore ännu mera kriminellt. Djärvt och provokativt, jodå, men dessvärre känns filmens karaktärer något skissartade. Och kanske därför fungerar Pelon maantiede bättre som pamflett än som ett levande och engagerande drama.
Personligen väntar jag mig mycket av Johanna Vuoksenmaa som lång- filmsdebuterade med Nousukausi (Uppgång, 2003). Här har vi det unga fram- gångsrika paret (Tiina Lymi & Petteri Summanen) som går in för ”eländesse- mester”, som arbetslösa i Helsingfors-förorten Jakobacka.
Allting går bra tills det visar sig att den skumma researrangören sålt deras riktiga hem, att det inte finns någon återvändo. Det bäddar för en svärtat komisk social satir med siktet inställt på de rika och vackra. Med glädje note- rar man att filmmakarna inte närmar sig förorten ur det sedvanliga ”missio- närsperspektivet”: fyllorna och fattigdomen varvas med granngemenskap, vardagssolidaritet och bra (om än förbjuden) sex.
Nämnas kan också Kaisa Rastimo, regissören bakom barnfilmen Heinähattu ja Vilttitossu (2002). Det är en pigg och avgjort färgsprakande sak om systrar- na Kattilakoski, två rackarungar som ställer sig på barrikaderna när markservi- cen där hemma inte fungerar.
Sympatiskt nog tar de dramatiska skärmytslingarna avstamp i barnfamiljens vardag, med allt vad det innebär av brända bullar, frånvarande föräldrar och
338 Finländsk film år fem 338