Nordiska rådet har haft sin 57:e session. Denna gång ägde den rum i Reykja- vik. Förhandlingar fördes vid ett stort antal möten och för somliga av delta- garna, framför allt rådets presidium, var det mycket hektiska dagar.
Var det en bra session? Därom råder det olika meningar. I Sverige avkun- nade den största morgontidningen sin dom redan innan sessionen avslutats. ”Obsolet så in i Norden”, förklarade Dagens Nyheter i en huvudledare skriven av någon i Stockholm. Tidningen hade ingen utsänd reporter på plats. Den bristande mediebevakningen kunde enligt tidningen ses som ett tecken på att tiden runnit ut för denna parlamentariska församling. Tidningen skapade så själv argument för sin ståndpunkt.
Utöver plenarsessionen räknar jag till att rådet hade 47 planlagda möten i vitt skilda sammansättningar. Därutöver behandlade rådet 12 medlemsförslag eller förslag från rådets kommittéer, tog ställning till nio olika ministerråds- dokument, avgav rekommendationer och tog del av rapporter. De informella samtalen kan räknas i tusental.
Utöver de möten som ägde rum i rådet inträffade en rad möten mellan de nordiska regeringarna i olika ministersammansättningar, ämbetsmannamöten och sammanträden med frivilligorganisationer. De nordiska statsministrarna, för att ta ett exempel, hade såväl ett eget nordiskt möte som ett baltiskt-nor- diskt regeringschefsmöte.
Ministerrådet redogjorde, och fick parlamentarikernas klartecken, för refor- mering av ministerrådsstrukturen. Från och med 2006 är det 11 grupperingar av ministrar som möts i ministerrådet istället för de tidigare 18. Mera debatt blev det beträffande kulturministrarnas förslag om ändrad struktur på kultur- området. Trots den kritik som framförts, inom och framför allt utanför rådet, gavs ett principiellt klartecken för nedläggning av ett antal nordiska kulturin- stitutioner och en flexiblare ordning med tidsbegränsade program och pro- jektstöd införs istället. Rådet begär dock att regeringarna klargör hur den nya organisationen ska se ut innan den kan träda ikraft.
Rådet behandlade också ett antal handlingsprogram som ministerrådet pre- senterade, exempelvis gällande jämställdhet, samarbete i Arktis och det nor- diska energisamarbetet.
Kan man med denna information avgöra om den 57:e sessionen var en framgång eller inte? Den som vid en sådan bedömning fäster störst vikt vid om stora beslut som i ett slag påverkar de många människornas vardag fattas, blir nog benägen att hålla med Dagen Nyheters ledarskribent.
367 367 Anders Ljunggren
Den som istället anser att det är viktigt att regeringssamarbetet utsätts för granskning i ett öppet forum med tillträde för alla, har sannolikt en mera posi- tiv bedömning av rådets arbete. Detta gäller även om man inte behöver anse att denna granskning visade sig effektiv just vid den 57:e sessionen.
Själv anser jag att de många dialogerna mellan politiskt förtroendevalda, i såväl formella som informella sammanhang, under rådsessionerna är det allra viktigaste. Det gäller inte minst i det historiska skede vi nu befinner oss. Europa befinner sig i ett formativt skede som sällan förr. Att parlamentariker i ordnade former möts, lyssnar till varandra, söker ena sig i frågor där detta är möjligt och försöker förstå varandra när oenighet föreligger är i sig av myck- et stor betydelse.
Framgångsrik politik i ett nordiskt land sprids snabbt från ett nordiskt land till de andra. Och det finns också åtskilliga exempel på hur politiska miss- lyckanden i ett nordiskt land lärt andra att undvika dem. Här ligger kanske det allra största värdet i den nordiska gemenskap som Nordiska rådet och minis- terrådet bidrar till. I den mån politiken bidrar till att placera samtliga nordiska länder i tio-i-topp vid en jämförelse av konkurrenskraften bland flera än 100 länder, vilket sker i World Economic Forums senaste uppskattning, är det detta erfarenhetsutbyte som är viktigast. Den politiska dialogen ska inte underskat- tas, det ligger sanning i påståendet att det är den som mest effektivt påverkar människors sätt att tänka som har störst inflytande på sakernas gång.
Nordiska rådet är inte en egentlig beslutsförsamling. De rekommendationer som antas måste följas upp genom regeringsbeslut och/eller beslut i de natio- nella parlamenten.
Detta gör inte rådet till en mindre viktig församling. Demokrati innebär pri- märt inte att beslut tas och genomförs. Demokrati innebär bland annat krav på öppenhet, fri diskussion och att offentlig maktutövning ska ske under folkval- das kontroll. Här fyller Nordiska rådet en viktig funktion. Tack vare Nordiska rådets öppenhet är det möjligt att här ha en insyn i arbetet som saknas i en stor del av annat mellanstatligt samarbete.
Genom Nordiska rådet är det också möjligt för folkvalda i ett land att stäl- la ministrar i ett annat land till svars för maktutövning som också påverkar grannländerna. Här har Nordiska rådet, som består av såväl parlamentariker som regeringsledamöter, närmast unika egenskaper. Denna möjlighet skulle kunna utnyttjas i långt större utsträckning än vad som sker hittills.
Det är påfallande för vår tid, och kanske i större utsträckning för Sverige än flertalet länder, att intresset för att i medierna skildra det politiska samtalet är svagt. Riksdagsdebatter i Sverige får lika lite som Nordiska rådet uppmärk- samhet annat än i undantagsfall. I en tid då maktspelet, personcentrerad rap- portering fokuserad på statsministrar och partiledare och granskning av makt- utövning dominerar mediebilden får deliberativa inslag i politiken lite utrym-
368 Krönika om nordiskt samarbete 368 me. I den mån det ges utrymme för resonemang och det som skulle kunna vara analyserande dialoger så sker det för förment partipolitiskt oberoende perso- ner, oftast i form av att aktiva eller förutvarande journalister får breda ut sig iklädda mikrofoner i soffgrupper. Det viktigaste kompetenskravet är att delta- garna är radio- och TV-mässiga.
Detta låter naturligtvis som att jag skjuter på budbärarna. Min kritik står jag för men jag anser att exempelvis DN:s ledare är välgörande även om argu- menten den består oss med är irrelevanta i de fall då de inte är direkt felaktiga. Nordiska rådet behöver reformeras. I jämförelse med den reformering som sker i Nordiska ministerrådet, och som faktiskt överträffar vad EU och FN lyckats med, imponerar inte parlamentarikernas hittida förändringsförmåga. Denna tidskrifts redaktör Claes Wiklund har tillsammans med professor Bengt Sundelius lagt fram förslag till förändringar. I en artikel i Nordens Tidning menar Wiklund att Nordiska rådets presidium tycks vara lomhört.
Det finns dock reformvilja bland åtskilliga i Nordiska rådet. Viktigast av allt är att tillföra rådet mera ”politisk energi”. Från den synpunkten sett är det betänkligt att statsministrarna Persson, Stoltenberg och Vanhanen alla avvek från Reykjavik före den allmänpolitiska debatten vid sessionen. Och det är också oroande att rådet inte med större energi verkade för att Poul Schlüter ska få en ersättare i rollen som förkämpe i arbetet på att avveckla gränshinder. På den senare punkten för Föreningarna Nordens Förbund fram den norske vete- ranpolitikern Bjarne Mørk Eidem som sin kandidat.
Rådets storlek och framför allt dess presidiums sammansättning borde dis- kuteras, läs minskas, såsom Wiklund och Sundelius föreslår. Partiledarna bör ges chansen att spela en större roll vid sessionerna.
Reformvilja behövs. Det viktiga är vilka motiv som styr sådana ambitioner. Ett observandum är att det är främst i Sverige som Nordiska rådet ifrågasätts. Är det inte ett utslag av storsvensk arrogans av samma slag som USA ankla- gas för i relation till FN och Frankrike och Italien påstås visa i förhållande till EU? I en hel del inlägg tycks det som om det bara är hänsynen till Sveriges egenintresse, eller än snävare Sveriges Riksdags egenintresse, som tillmäts vikt. Att Norden angår också små självstyrande områden och mindre nordiska stater borde man inte kunna strunta i ens i inhemsk debatt i Sverige.
Det är önskvärt att partiledarna aktivt tar del i diskussionen om Nordiska rådets framtid. Det är också angeläget att Föreningarna Norden än mera aktivt tar ansvar för att föra fram viktiga nordiska samarbetsfrågor.
Kanske är det också på nytt möjligt att engagera arbetsmarknadens parter som pådrivande gentemot Nordiska rådet nu när den ”nordiska modellen” på arbetsmarknaden allt mera sätts ifråga?
Om vi får fortleva i fred och med öppna ekonomier kan vi vara säkra på en sak: Det mellanstatliga utbytet kommer att växa, troligen i snabbare takt än
369 någonsin och på flera håll än vid Öresund och i Tornedalen. Det leder till mera av mellanstatligt samarbete. Frågan är om detta ska följas av ökad parlamen- tarisk insyn och inflytande i vad statsmakterna gör. Svaret borde vara själv- klart men tyvärr är så inte fallet.
Anders Ljunggren 369 Anders Ljunggren
370