IN MEMORIAM
När Örjan Lindberger avled i juni 2005, förlorade svensk litteraturvetenskap en av sina stora män. Sedan han ännu inte tjugosex år fyllda försvarat den mäktiga och gränssättande doktorsavhandlingen Prometeustanken hos Viktor Rydberg (1938) verkade han som docent vid Stockholms högskola under mer än två decennier på de osäkra villkor, som gällde – och delvis alltjämt gör så – för dem som ville ägna sig åt forskning. Genom sin enastående arbetskapa- citet och tidigt grundmurade anseende som forskare blev han hårt anlitad som fakultetsopponent och lär med mer än tjugo sådana uppdrag ha förvärvat svenskt rekord i grenen. Kort efter det att den privata Stockholms högskola bytt skepnad till kungligt universitet efterträdde han 1961 Henry Olsson på den lärostol, som kan räkna sina anor från Viktor Rydberg, och under sina sjut- ton år som professor förde han fram inte mindre än trettiosju elever till dok- torsgraden eller senare doktorsexamen. Under större delen av denna tid full- gjorde han också administrativa uppdrag som institutionens prefekt och fakul- tetens dekanus, betungande externa åligganden inte att förglömma. Till hans framsynta insatser för ämnesutvecklingen hör etableringen av forskning om barn- och ungdomslitteratur, som han hade inlett redan under docenttiden och energiskt verkade för som professor.
Bakom torra fakta som dessa skymtar ett livsverk fyllt av arbete och plikt- uppfyllelse men än mer av varm kärlek till ordens konst och glädje över att finna och förmedla kunskap. Örjan Lindbergers stora monografier vittnar alla om skarpsinne och förmåga att ställa relevanta frågor till materialet, liksom om en bred och djup lärdom, men det man längst minns efter läsningen är hans mänskliga mognad och ömsinta behandling av texter och personer, levande eller fiktiva lika. Avhandlingen framstår kanske som mest beundransvärd genom den unge forskarens häpnadsväckande behärskning av ett mycket omfattande material och hans detektiviska begåvning för handskriftsstudier, men redan här finns flera känsligt genomförda textanalyser att dröja vid, t ex av den självrannsakande dikten Lukanus marterad. Boken om Hedenvind- Eriksson (1945) håller ett mindre format och en lättare stil men vilar på en solid bas av omfattande arkivstudier, som gjort det möjligt att följa den märk- lige jämtlänningen på hans väg bland skogshuggare och rallare fram till ett djupt självständigt författarskap. Det är en pionjärinsats präglad av psykolo-
371 371 Letterstedtska föreningen
gisk inlevelse och litterär sensibilitet i förebildlig förening.
Den tredje boken, Wergeland och Sverige, kom ut 1947 som ett tidigt prov på receptionsforskning avant la lettre. Den var ett något fördröjt beställnings- verk till hundraårsminnet av Wergelands död och inledde Lindbergers forsk- ningar i norsk litteraturhistoria. Denna gång blev resultatet att Sverige varit den givande parten i relationen, trots att diktaren genom sin far hade kommit i nära förbindelse med Karl XIV Johan och själv inte tvekade att kontakta vem det vara månde, som intresserade honom. Lindbergers nästa stora insats i utforskandet av norsk-svenska relationer under 1800-talet rörde en yngre och mer framgångsrik författare, som i de flesta andra avseenden påminner om Wergeland, nämligen Bjørnson. I det andra och tredje bandet i utgåvan av Bjørnsons brevväxling med svenskar, som kom ut 1961 och omfattade 555 brev mellan 1878 och 1909, svarade han för kommentarerna tillsammans med Francis Bull och Øyvind Anker. Främst genom sina Rydberg-forskningar gick han till uppdraget bättre rustad än någon, men det måste ändå ha varit utom- ordentligt tidskrävande och mödosamt. Om han hade bekymrat sig i första hand för sin karriär, borde han inte ha åtagit sig det, eftersom editionsarbete nästan aldrig värderas efter förtjänst i befordringssammanhang. Samtidigt ger det ovärderligt bistånd till framtida forskare och inte sällan tillfälle till den sorts identifikationer av okända personer, som Levertin en gång prisade som höjdpunkter i forskarens liv. För Örjan Lindberger betydde detta långt mer än taktiska specimineringshänsyn, och efterkommande bör vara honom tacksam för vägvalet.
Men även han var givetvis tvungen att meritera sig för de professurer i ämnet, som blev tillgängliga, och vid konkurrensen om den nyinrättade läro- stolen i allmän och jämförande litteraturhistoria i Stockholm kunde han pre- sentera en stor motivstudie med titeln The Transformations of Amphitryon (1956). I denna undersöker han dramatiska gestaltningar av Zeus´ kärleks- handel med Amphitryons mot sin vilja otrogna maka Alkmene, vars frukt blev den oförliknelige hjälten Herakles, från Plautus till Georg Kaisers Zweimal Amphitryon, som hade premiär 1944. Motivet har lockat flera stora diktare mellan dessa poler, med Molière, Kleist och Giraudoux som tättrio, och Lindberger visar sig här ha lika god hand med dramatiska texter som med de episka och lyriska han studerat i sina föregående verk. Att följa ett motiv under nästan tvåtusen år var givetvis en utomordentligt krävande uppgift, men han löste den med stor skicklighet, och ännu efter ett halvt sekel förmedlar boken övertygande och inspirerande resultat.
Det skulle dröja trettio år, innan Örjan Lindberger återkom med ett arbete i det stora formatet. Vi som hade glädjen att vara hans kolleger vid Stockholms universitet hade förväntat oss, att han efter sin avgång 1978 skulle snabbt full- borda den Eyvind Johnsonbiografi som han förberett under decennier. Men till
372 Letterstedtska föreningen 372 vår överraskning hade han åtagit sig uppdraget som sekreterare i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, och det höll honom sysselsatt långt mer än vad som var tänkt under fyra år. Därefter upptog han emellertid sina forskningar, och 1986 utkom första delen med titeln Norrbottningen som blev europé, fyra år senare följd av Människan i tiden. Boken om Eyvind Johnson bildar det värdiga krönet på Örjan Lindbergers litteraturvetenskapli- ga produktion, och den vann större publik uppskattning än något av hans tidi- gare arbeten. Den präglas alltigenom av samma klarhet och balans, som utmärker allt vad han skrivit, men det har tillkommit ett starkare inslag av affinitet och personlig närhet till den porträtterade. Eyvind Johnson talade ofta om den intellektuella lidelse, som för honom var en diktares kännetecken, och det var något, som i minst lika hög grad utmärkte forskaren Örjan Lindberger. Dessutom attraherades han tidigt av diktare, som mot alla odds hade lyckats tillägna sig en bildning djupare än de flestas och erövra ett språk med en all- deles egen ton. Så blev hans Johnsonbiografi även ett äreminne över en gene- ration svenska författare, som gav röst åt tigande tusenden.
Detta inkännande intresse för arbetarförfattarna stämmer väl överens med hans tidiga engagemang för folkbildning. Den tjugoårige studenten Örjan Lindberger hörde till den kamratkrets vid Stockholms högskola, som startade en kursverksamhet under arbetslöshetskrisen 1933, och han förblev detta bild- ningsarbete trogen högt upp i åren. År 1947 åtog han sig uppdraget som stu- dierektor för Folkuniversitetet – samarbetsorganet för universitetens kurs- verksamheter – och uppehöll det till professorsutnämningen 1961. I stället för att då dra sig tillbaka accepterade han att bli sekreterare i Folkuniversitetets mycket aktiva stödförening, och på denna post stannade han ända till 1989. Vid sidan av dessa praktiska ledningsuppdrag medverkade han flitigt i Studiekamraten och Vi som recensent. Örjan Lindberger är sålunda en av de akademiker som ihärdigare än de flesta fullgjort universitetens tredje uppgift, långt innan detta blev ett ämbetsåliggande.
Han invaldes i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1975, men om den ärevördiga församlingen hade insett sitt eget bästa, borde invalet ha kommit långt tidigare. Örjan Lindberger blev en av dess mest trofasta leda- möter, som sällan uteblev från de månatliga sammankomsterna utan tvärtom ofta bidrog till meningsutbytet med kloka och kunniga inlägg. Sekreteraren är i praktiken akademiens verkställande direktör, och Örjan Lindbergers fyra år på posten bevisade för alla som inte redan visste det, att han inte bara var en eminent skicklig administratör utan också företrädde den utdöende kategori ämbetsmän, som anser att uppgifter skall lösas oavsett arbetstidsavtal. Problem saknades förvisso inte. De till synes ändlösa bekymren med nedfal- lande fasadputs och andra skavanker på akademiens egendom Stjernsund i Närke engagerade både honom och hustru Elsa intensivt men tycktes inte
373 tynga dem. Det vackra men för akademien kostsamma slottet blev en lika kär miljö för dem som för en av hans företrädare som akademiens sekreterare, hans morbror, riksantikvarien Martin Olsson. Akademiens olika skriftserier bär spår av hans mångsidiga värv. Under tjugo år efter det att han överlämnat sekreteraruppdraget i andra händer fortsatte han som ledamot av förtroende- rådet att vara ett utomordentligt stöd för ledningen genom sitt häpnadsväck- ande goda minne och sitt alltid balanserade omdöme.
Det återstår att nämna vad som egentligen borde ha stått först, hans enastå- ende långa och omfattande medarbetarskap i denna tidskrift. Enligt den biblio- grafi han fick vid sin 80-årsdag 1992, som f ö kunde kompletteras med ytter- ligare sextiofem nummer vid 90-årsdagen, publicerades signaturen Ö.L:s för- sta bidrag i årgång 13 1937: det var en anmälan av Henry Olssons numera klassiska arbete Carl Jonas Love Almquist till 1836. Det skulle följas av 265 andra enligt bibliografin, vilket betyder att en dryg fjärdedel av hans verkför- teckning tryckts i Nordisk Tidskrift. Under tjugofem av de mer än sextiofem år han medverkade i tidskriften var han också dess redaktör. När Letter- stedtska föreningens ordförande Karin Söder hyllade honom på 90-årsdagen, betecknade hon hans insats för tidskriften som ”ovärderlig”. Det var inget överord utan den lika enkla som vackra sanningen. Ingen kan heller ha varit mer förtjänt av ett eftermäle i den varmaste tacksamhets tecken än Örjan Lindberger.
Inge Jonsson 373 Letterstedtska föreningen
374 Letterstedtska föreningen 374