I denna sektion kommer det att framföras de tillfällen där eleverna själva tycker att det fungerar väl, och det kommer även att föras fram de olika undervisningsformer som eleverna erbjudits och de undervisningsformer som de eftersträvar. Dessa svar kommer hjälpa oss att besvara vår tredje frågeställning.
Vi frågade eleverna vilket deras favoritämne var och varför. Merparten av eleverna nämner att deras favoritämne är ämnen som är mer konkreta såsom idrott, bild och slöjd. Beata nämner att slöjd är hennes favoritämne för att det går och ”sitta och prata med kompisar men ändå liksom jobba och typ sy och sy kläder och sånt”. David tycker att musiken är rolig för att ”där får man göra vad man vill och det är kul” och fortsätter att säga ”man får göra vad man vill, bara man spelar”. Cicci gillar också musik för att ”det är typ så lugnande…det är typ som terapi” medan Adam gillar att laga mat och mixtra med smak och därför gillar han hemkunskapen mest. Felicia säger att hennes favoritämne är ”mest det praktiska, asså typ så slöjd och bild” och det motiverar hon med att säga att ”man får göra mer saker…det är roligare att göra saker”. Hon nämner även att hon gillar engelska och motiverar detta med att
30
där är en bra lärare. Läraren spelar även en viktig roll för Eva i hennes motivering då hon uttrycker att svenska är hennes favoritämne för att ”jag älskar hon Helen… jag tycker hon är skitduktig”.
Utöver deras matematikundervisning har vissa elever annan form av matematikundervisning. Adam har matematik på elevens val och han säger också att han hade matematikresurs när det var tillgängligt. Matematikresursen erbjöd några elever trettio minuter extra matematik i veckan och den satsningen tog plats under sex veckor. Cicci får specialundervisning i form av ett individuellt möte med en specialpedagog där hon får extra hjälp med matematik. På skolan finns det även en coach som är tillgänglig och den personen har David regelbundna möten med.
Under lågstadiet och mellanstadiet hade Adam, Beata och Cicci segregerad matematikundervisning där klasserna nivågrupperades i två grupper. Dessa elever tillhörde under olika lång tid den grupp som befann sig i svårigheter i matematiken. Adam berättar om sin känsla för lilla gruppen att ”det kändes jätteskönt för man visste att man inte var den enda som hade de problemen så det var jätteroligt”. Adam beskriver att ”när dem ringde och sa att jag skulle dit så blev det alltid så att, det blev en lättnad att jag, jag slipper va i den klassen och slipper räkna där och bara va i tyst rum o sånt”. Beata svarar på frågan om hur det kändes att gå i lilla gruppen med ”skönt. Vi hade en annan lärare som kunde hjälpa oss oftare när vi inte förstod. Så kunde man få mer hjälp och istället för att det var en stor klass med en lärare som ska springa runt till alla”. I kontrast tyckte inte Cicci likadant, utan för henne kändes det ”som man fortfarande var dum. Man kunde liksom inte göra något åt det. Man var tvungen att respektera det”. Under mellanstadiet tillhörde Eva inte någon nivågrupperad grupp, och hon uttrycker hennes känslor angående hur det fungerade på följande vis: ”Då var det mycket bättre egentligen. Det var så med, vi hade fler lärare i klassen. Det var ingen som var tvungen att sitta och vänta en halv lektion utan det kom liksom”.
Evas beskrivning med fler resurser i klassrummet är ett återkommande önskemål. Detta var också Beatas beskrivning i ovan nämnda citat där hon uttryckte att det var skönt med mer hjälp. Nedanför följer ett utdrag ur intervjun med Adam när han förklarar vad han gillade med att tillhöra en mindre undervisningsgrupp:
31
A: Ehm. Är det. Om det är mindre grupp så frågar jag inte lika mycket för dem brukar inte ha så många att gå till som räcker upp. Så dom kommer oftast och hjälper. Dem sitter länge och hjälper mig och det är det jag helst vill. Att dem inte är där i fem minuter bara och sen så går till nästa. Det är det jag inte gillar med matten, det är just därför jag gillar och ha två mattelärare för då hade man en annan som också hjälpte.
I: Så då vill du. Förstår jag dig rätt när du egentligen vill ha hjälpen så att säga? A: Jajaja jag vet.
Felicia svarar på frågan om hur hon känner inför det faktum att hon får all undervisning gemensamt med resten av klassen så här: ”det känns bra, men det känns som om jag vill ha lite mer hjälp.” och hon beskriver sedan att denna hjälp kanske borde vara någon form av hjälpmedel och att hon vill att läraren ska förklara mer. Under intervjun med Beata framkommer att hon uppskattar gruppövningar och beskriver det så här:
Om man är två och två då kan man hjälpas åt och det blir enklare istället för att man ska typ räcka upp handen hela tiden och fråga läraren så kan man hjälpa varandra liksom om den ena inte förstår så kan man liksom lära den andra och hjälpas åt och så blir det lite roligare och kanske om man inte känner varann blir det roligare. Man lär känna fler och ja.
Slutligen, på frågan om hur eleverna önskat att matematikundervisningen skulle sett ut säger Cicci ”att läraren försöker göra att matte inte är någonting… att man kan ha kul med det liksom det behöver inte vara räkna boken hela tiden. Man kan ändå ha kul och även lära sig något av det. Det tycker jag många lärare kan ta till sig”.