Finska skriftkunniga under medeltiden

I frågan om varför inget finskt skriftspråk utvecklades systematiskt förrän efter medeltiden konstaterar Marko Lamberg (2000:501) att ”antalet finsk-språkiga personer, som var både läs- och skrivkunniga, var dock så litet att det knappast lönade sig att utveckla en skriftform, som man inte hade någon nytta av, när man adresserade sig skriftligt till icke finskspråkiga aktörer”. Antalet läs- och skrivkunniga i Finland torde i största allmänhet ha varit mycket litet under hela medeltiden, men frågan lyder snarare i detta

sam-manhang: hur många av de som var läs- och skrivkunniga i det medeltida Finland behärskade även finska förutom svenska?

Vi vet att det fanns ett behov av finskkunniga skriftlärda inom den medel-tida administrationen. Som det anförts ovan, skriver slottsherren för Åbo slott Klemet Hogenskild år 1511 att hans skrivare, som kunde finska blivit bortsänd och att han behövde en ny person för att bistå vid uppbärandet av skatter till slottet från de finska bönderna.60 Att det just är skrivaren som kunde detta visar på att administrationen anlitade finskspråkiga skrivkunniga och att kunskaper i finska var en merit för dem som anlitades av finländska makthavande.

Visserligen kunde finskkunskapen variera stort mellan de enskilda skri-varna. Ofta har filologer på basis av grafofonologi och ortografisk utform-ning av ort- och personnamn dragit slutsatser om skrivarnas språkfärdighet-er. Till exempel har utgivaren av Domboken för nedre Satakunta 1550–1552 John E. Roos identifierat fyra skrivarhänder för vilkas finskkunskaper han gör bedömningar. Han tar också i förordet upp frågan om protokollförarna vid tingen, deras sätt att skriva och vad det kan röja om deras språkkunskap-er (Roos 1964):

Vid en jämförelse mellan samtliga partier i domboksvolymen kan man kon-statera, att åtminstone fyra olika personer tjänstgjort som protokollförare. Dessa kunna åtskiljas från varandra icke endast på grund av handstilen, utan även på grund av ortografiska egenheter, vilka bl.a. i olika grad röja deras kännedom, resp. bristande kännedom om de lokala ortnamnen. Namnen in-skrevos i några fall till ytterlighet förvanskade, i andra på ett sätt, som tydligt vittnade om åtminstone någon kunskap i det finska språket, när de uppteck-nades efter muntlig utsago. Om skrivaren rekryterats bland den inhemska personalen på någon av kronans gårdar i landskapet, har det senare sin förkla-ring. I det förra fallet har skrivaren uppenbart varit av rikssvensk härstamning och på grund av i övrigt goda kanslimeriter fått följa häradshövdingevikarien åt på resorna till de olika tingslagen.

Antagligen har finskkunskaper och kunskaper om lokala förhållanden varit en viktig merit vid rekryteringen av skrivare i det medeltida Finland, men säkert inte den enda.

Det finns också explicita belägg på att präster använde sig av finska i kyrkan och var kapabla att skriva ner finska för att sköta sitt värv hos den finska allmogen. I biskop Magnus Nilsson Stiernkors synodalstadgor av 1492 stipuleras det att prästerna i Finland inte bara skulle översätta centrala böner (Fader vår, Ave Maria) och formler (trosbekännelsen och bikten) till folkspråket, men också skriva ner dem så att de kunde undervisas till

60 ”Kere herre, bider jak ider herredöm, att ider herredöm vilde skynde hiidh then, som kan molet ok vet landzens leglighet, ty jak har ingen mik kan göre wnderuisningh pa then del her skal wpbäres ok vtkräffues sidan scriffueren ffor sin vegh”(DF 5522)

lingsmedlemmarna.61 Enligt Heikkilä (2010:337) var det just prästerskapet och de andliga som till en början tog skriften i bruk och som sedan även uteslutande anlitades för nedskrivning av världsliga ärenden under 1200- och 1300-talen. Detta faktum har lett till antagandet att det ofta var sockenpräs-terna som även under 1400- och 1500-talen till stor del fungerade som di-plomskrivare i lokala ärenden, jfr Wiktorsson (2015:29–31).

I Kalliala församlings räkenskaper (utgivna av Hausen 1881; för kom-mentarer och korrigeringar till utgåvan, se Ojansuu 1928) är det säkert de lokala prästerna som fört pennan (se fotnot 62). I detta dokument förekom-mer det rikligt med finska segment, och Ojansuu (1928:19–20) bedöförekom-mer på basis av användning av olika lokalkasusformer att skrivarna inte enbart be-härskat finska utan till och med den lokala dialekten.62 Ojansuu (1926) har också i en ofullbordad uppsats om medeltidsfinskan gjort en större genom-gång av finska segment i urkunderna och sammanställt olika sätt med vilka de medeltida skrivarna återgav finska ljudsegment med bokstavstecken. Även om inte Ojansuu (1926:50) uttalar sig explicit i frågan om skrivarkå-rens finskkunskaper, försöker han ur skriftbeläggen ofta dra slutsatser om skrivarens (finska) dialektala hemvist. Se även Ojansuu (1901:155) om ett ortnamnsbelägg i REA som enligt honom vittnar om en av finsk språkkänsla motiverad skrivarrestituering av ett finskt ortnamn: ”Petäiesmæki” 1441 för ortnamnet Petäsmäki. Belägget tyder enligt Ojansuu (a.st.) på att skrivaren i förleden identifierat ordet petäjä ’stor tall’ (se även fotnot 57) och restituerat den apokoperade muntliga ortnamnsformen Petäsmäki till ett *Petäiäs eller *Petäiäismäki. I sin avhandling om Mikael Agricolas språk säger han också att det redan under slutet av medeltiden fanns många tjänstemän som kunde prestera mera ”korrekta” finska skriftformer än vad Agricola själv gjorde (Ojansuu 1909:xi).63 Ojansuu räknar de medeltida svenska urkunderna som innehåller finska segment som de första skriftliga minnesmärkena på det finska språket, värda en grundlig språkvetenskaplig behandling. Dessa be-lägg på finskan kan enligt Ojansuu visa de viktigaste fonologiska dragen i den medeltida finskan, samt ge viktiga antydningar om de finska dialekter-nas dåvarande skillnader (Ojansuu 1916:25). När det gäller nedskrivningen av finska namn och den vittnesbörd som dessa belägg kan ge för diakron dialektologi, manar också Ojansuu till försiktighet. Han skriver i uppsatsen

61 ”[...] quod quilibet curatorum per se uel per alium capellanum in qualibet dominica legat in wlgari ex ambone pater noster, aue Maria, credo et modum confitendi, sub pena sex marca-rum tociens quociens, et quod habeat omnia predicta in wlgari conscripta, ita quod vniformiter semper doceat suos parrochianos et facilius discant” (DF 4415)

62 ”Paikallissijain käyttö on erikoisen huvittava. Kun se melkein täydellisesti on samanlainen kuin nykyisessä kansankielessä, voimme päättää että kirjoittajat, papit, ovat jotenkin hyvin hallinneet paikkakunnan murretta.” ’Användningen av lokalkasusformer är synnerligen ro-ande. Då den närmast fullständigt samsvarar med det nutida folkmålet, kan vi dra slutsatsen att skrivarna, prästerna, någorlunda väl behärskade ortens [finska] dialekt.”

63 ”Ne virkamiehet, jotka keskiajan loppupuolella, ennen Agricolaa, ovat suomalaisia nimiä kirjoittaneet, ovat useatkin kirjoittaneet niitä oikeammin kuin Agricola suomen sanojaan.”

”Äännehistoriallisia lisiä” ’Ljudhistoriska bidrag’ (1915:VI–VII) att många av de lokala ortnamnsformerna kan ha skrivits ner i en annan (finsk) dialek-tal form än på den som dialek-talades där orten låg. Han antar att den finska som talades i Åbotrakten redan under medeltiden måste ha haft en särskild norm-givande status, även om ingen egentlig riksfinska ännu existerade under medeltiden. Detta på grund av att utbildningen av präster och skrivkunniga tjänstemän ägde rum i Åbo. Antagandet är alltså att det funnits finskspråkiga skrivkunniga som nedtecknade finska namn i enlighet med sin egen dialekt när de författade brev på svenska och latin.