Kontaktonomastik och kodväxling

Den gren av namnforskningen som behandlar inlån och anpassning av namn från ett språk till ett annat kallas för kontaktonomastik. Dess mål är enligt Kurt Zilliacus den samma som för namnforskning i övrigt – att ge kunskap om namnen och namnbildningen – och den kännetecknas av att den är speci-aliserad på en viss typ av namnbildning: den som uppstår i kontakt mellan två eller fler språk (Zilliacus 2002:151). Sandnes (2016:540–541) påpekar däremot att kontaktonomastiken inte är någon etablerad disciplin med en viss accepterad metod men att kontaktonomastiken och kontaktlingvistiken delar idéer och koncept. I The Oxford Handbook of Names and Naming behandlas också namn i språkkontakt inom delen ”Onomastics and Other Disciplines.” Petrulevich (2016:34) anser däremot att studier i ortnamnslån är en underordnad del av studier i importord inom kontaktlingvistiken, och att kontaktonomastiken således kunde anses som en del av kontaktlingvisti-ken. Hough (2016:13) presenterar även hon kontaktonomastiken som en gren av kontaktlingvistiken.

Inom kontaktonomastiken intar namnlån och namnanpassning en central position (Hough 2016:11; Sandnes 2016:540–541). Lånenamn kan anpassas mer eller mindre till mottagarspråket på olika språknivåer. För en översikt av kontaktonomastiken som forskningsfält och om olika typer av anpassnings-processer, se Petrulevich (2016:34–59) och Sandnes (2016). Med fokusen på lånenamnens anpassning har också en särskild företeelse hamnat i skymun-dan inom kontaktonomastiken: namn ur ett språk A som används i språk B utan att genomgå någon anpassning (Petrulevich 2012; Vidberg 2014). Detta förekommer till exempel i Helsingfors, där svenskspråkiga kan använda sig av finska gatu- eller stadsdelsnamn även om det finns en svensk motsvarig-het, t.ex. det finska namnet Kallio istället för det svenska Berghäll, se Vid-berg (2014). Ifall namn inte anpassas in i mottagarspråkets morfologi eller

fonologi kunde de med Zilliacus (2002:152) kallas för namncitat. Zilliacus anser att namncitat, till skillnad från lånenamn, är namn ur språk A som an-vänds i språk B, men som inte utgör en del av dess onomastikon, det vill säga inte har lånats in. Dessa kan skiljas ifrån namninlån enligt följande ne-gativa kriterier: ”Egentliga lånenamn är endast sådana namn som [...] har fått en speciell, enbart i det låntagande språket bruklig form. Övriga främmande namn som används i ett språk, är citatnamn” (Zilliacus 2002:152). Som Petrulevich (2012:237–239) dock påpekar är denna distinktion långt ifrån oproblematisk att göra när det gäller muntlig ortnamnsanpassning. Och ifall skriftdräkt används som kriterium för att skilja mellan oanpassade och an-passade ortnamnsformer i ett låntagande språk, krävs det att det över huvud-taget finns två olika ortografiska system som kan kontrasteras (3.1).

I sin studie ”Oanpassade lån är också lån – gatunamn som lånenamn i Helsingfors” (2014) om användningen av finska gatunamn i svensk kontext i tvåspråkiga helsingforsares samtal, samt i tidningsartiklar och bloggtexter, argumenterar Maria Vidberg för att kategorin oanpassade lån också bör in-kluderas i den större kategorin lånenamn, något som inte i större grad har diskuterats inom kontaktonomastiken. I studien behandlas lånenamnen i faktiskt bruk och inte i form av etablerade namnformer, det vill säga som delar av ett fast onomastikon. I Vidbergs studie framgår att tvåspråkiga helsingforsare ofta behärskar och använder både en finsk och en svensk form av ett gatunamn parallellt, eller alternativt konstruerar hybridnamn genom att översätta antingen för- eller efterleden av ett finskt namn till svenska (Vid-berg 2014:134–141, passim). De väljer därutöver att använda finska oanpas-sade namnformer i svenska samtal, även om de behärskar den svenska for-men, och ur metaspråkliga kommentarer framgår det tydligt att informanter-na är medvetinformanter-na om sitt språkbruk, om att det är just finska informanter-namn de använder (a.a:129). Orsakerna till att de väljer att använda de finska formerna är bland annat att de stöter på dem oftare, och att de tror att deras samtalspartner kanske inte förstår vilken gata som åsyftas ifall de använder den svenska formen (a.a:132–134). Med andra ord upplevs de finska gatunamnen i Helsingfors ofta som mera allmänt gångbara och föredras därför också ofta i svenska samtal.

Studiens slutsats är följande: ”det är dags att omvärdera kategorin låne-namn. De namn som hittills setts som lånenamn ska också i fortsättningen ses som lånenamn, men kategorin bör utvidgas till att omfatta även oanpas-sade namn” (a.a:144). Frågan som meddelar sig är: om oanpasoanpas-sade namn inte vore lånenamn, vad skulle de vara i så fall? Jag föreslår att dessa också potentiellt kunde ses som enkelordskodväxlingar.

Skillnaden mellan lexikala lån och kodväxling är som ovan nämnt svår-avgjord och utgör som bekant ett av de centrala problemen inom kodväx-lingsforskningen (2.1.3). Lånbegreppet är därutöver vanskligt eftersom det täcker både sådana fenomen som innebär tvåspråkighet och sådana som inte gör det. Poplack (2012: 647–648) anser emellertid att detta saknar betydelse,

eftersom tillfälliga lån och etablerade lån till sina strukturella (morfosyntak-tiska och fonologiska) egenskaper inte går att skilja åt. Inom kodväxlingsty-pologin som skisseras av Muysken (2000:71) skulle segment av den typen som Vidberg beskriver, det vill säga inskjutna enskilda ord ur ett annat språk, även kunna platsa i kategorin inskottsartad kodväxling och medan hybridnamnen skulle kunna ses antingen som sublexikala inskott eller som kongruent lexikalisering (jfr s. 40). Detta på grund av att de oanpassade finska gatunamnen är finska ord som a) inte är anpassade till svenskan vare sig morfologiskt eller fonologiskt, b) förekommer spontant hos (tvåspråkiga) informanter och har en status som icke-etablerade ”inofficiella” former i svenskan c) av informanterna själva identifieras och upplevs som finska (Vidberg 2009:59).

Inskott av enskilda, främmande, i det mottagande språket icke-etablerade ord är alltså också en typ av språkblandning som fordrar tvåspråkig aktive-ring, antingen på sublexikal eller supralexikal nivå, beroende på om det främmande segmentet skjuts in i en ramspråklig frasstruktur eller i ordbild-ningsstruktur (se även Tabell 1). Enligt denna definition kunde de av Vid-berg noterade hybridnamnen, t.ex. *Pengergatan för Terassga-tan/Pengerkatu eller *Reijolagatan för Grejusgatan/Reijolankatu betraktas som exempel på tillfälliga lån, eftersom språkblandningen endast sker i en del av ordet, i dessa fall i förleden. Termen hybridnamn definierar Vidberg (2014:41; 2016:15) som icke-officiella namnformer där a) den ena leden är finsk och den andra svensk och b) där bägge lederna är svenska, men där finsk interferens är synlig i för- eller efterleden, t.ex. *Hagnässtranden, där efterleden utgör ett spontant översättningslån av efterleden i det finska nam-net Hakaniemenranta (ranta ’strand’), eftersom den officiella svenska for-men är Hagnäskajen.

Hybridnamnen är, till trots för att det finska inslaget är sublexikalt eller bestående av semantisk interferens, fortfarande en typ av kreativa tvåsprå-kiga bildningar eftersom hybridnamnen som former inte är lexikaliserade och etablerade i ramspråket och själva konstruerandet av dylika hybridnamn fordrar en tvåspråkig kompetens och aktivering. Vidberg (2016:55) anser dock uttryckligen att de oanpassade finska gatunamnen inte är kodväxlingar, eftersom hon stödjer sig på en definition av kodväxling som förekomsten av två eller flera ord på ett annat språk. Enskilda, ur ett annat språk inskjutna ord kallar hon för importord (a.st.). Denna distinktion påminner om Muyskens (2000) definition av kodväxling (förekomsten av längre sekvenser på ett andra språk) till skillnad från inskottsartad kodblandning (inskott av ord eller konstituenter ur ett andraspråk). Vidberg (2009:59) citerar en in-formant som själv lyfter fram kodväxlingen som en potentiell stilistisk resurs på frågan om han stör sig på att andra använder sig av finska namn i svens-kan.

Fördelen med att förbehålla lånbegreppet för etablerade lån och för en-språkig lånordsanpassning är att man då gör en tydlig separation medan

såd-ana språkliga interferensfenomen som på ett synkront plan sker hos tvåsprå-kiga individer och som kräver simultan tvåspråkig aktivering, och de feno-men som inte gör det (se ovan Tabell 1). Nackdelen är att en del namnbelägg som förekommer i faktiska samtalsdata inte beaktas som relevanta studieob-jekt, såsom Vidberg (2014) vidhåller. Som sådan påminner denna distinktion mellan kodväxling och lån av namn även om den distinktion som Zilliacus (2002:151) gör mellan namnlån, det vill säga ”att i sitt namnförråd införa namn ur ett annat språk” och namncitat, det vill säga att enbart använda sig av namn ur ett främmande språk. Överensstämmelsen är dock inte komplett, eftersom Zilliacus inte skiljer mellan namnbruk som utövas av språkanvän-dare som behärskar citatnamnets språk, och språkbruk där språkanvänspråkanvän-dare använder främmande namn utan att behärska språket. Enskilda oanpassade namninskott ur ett annat språk ser ut att befinna sig i samma gråzon mellan kodväxlingar och lån som appellativa enkelordsinskott (se ovan, s. 30).

Petrulevich (2016:49) lanserar termen ortnamnsreplikation för att besk-riva en process där en kopia av ett namn ur källspråkets onomastikon över-förs till målspråkets onomastikon. När en ortnamnsreplik har skapats i mål-språket, kan repliken sedan vidareanpassas på diverse sätt inom målspråket. Processen kan innebära, men förutsätter ingen tvåspråkighet av de individer som replikerar namn (a.st.). Genom replikationsprocessen övergår också repliken till att tillhöra målspråkets onomastikon, varför också replikationen, även om den innebär en överföring av stoff från ett språk till ett annat, anses vara en enspråkig process (a.a:50). I sin diskussion om namnbildning och hybridnamn säger också Sandnes (2016:549) följande:

It is hard to find proof of hybrid formation, and as several scholars have pointed out, monolingual formation should definitely be looked upon as the rule. The reason is rarely explicitly expressed, but rests on the general as-sumption that bilingual individuals use one language in a specific context. A place-name is coined in a certain linguistic context and even if the speakers are bilingual, a code shift is not to be expected in a very limited linguistic unit such as a name.

Enligt Sandnes (a.st.) är det svårt att hitta bevis på hybridformation av ort-namn, vilket hos henne definieras som namnbildningar med förleden ur ett språk och efterleden ur ett annat (i stil med exemplet Pengergatan ovan). För ett liknande resonemang, jfr Zilliacus (2002:202) om ”halvöversatta namn”: ”[…] att sådana lånenamn [namn där för- och efterleden härstammar ur olika språk] har uppkommit genom halv översättning förutsätter ett märkligt och vad jag vet för övrigt okänt beteende vid språkkontakt”. Här kunde man emellertid anföra Vidbergs (2014) belägg på hybridnamn som möjliga bevis för denna förekomst, även om Vidberg själv klassar dessa som ”oäkta hybri-der” (a.a:137). En äkta hybrid är ett namn där namnet faktiskt är sammansatt av element ur olika språk (a.st.). Namnet *Pengergatan är dock enligt denna definition ingen äkta hybrid, eftersom det består av en finsk förled som

ge-nomgått en oanpassad överföring till svenskan och av en till svenskan över-satt efterled katu > gatan. Eftersom icke-anpassning i sig definieras som ett överföringssätt, ser detta dock ut att definitionsmässigt utesluta förekomsten av äkta hybrider, eftersom till och med oanpassad överföring är en lånestra-tegi och innebär alltså att det nya namnet per definition i sin helhet tillhör låntagarspråkets onomastikon.

Att begreppet hybridnamnbildning är så pass kontroversiellt inom kon-taktonomastiken (Sandnes 2016:549) kan också vara en artefakt av den typ av källmaterial man arbetat med, där studieobjektet ofta har varit enstaka belägg på lexikaliserade namnformer som granskats ur etymolo-gisk/rekonstruerande synvinkel utan hänsyn till språkbrukaren (jfr diskuss-ionen hos Petrulevich 2016:48–49). I samtalsmaterial och fokusgruppsinter-vjuer med tvåspråkiga informanter i tvåspråkig namnmiljö har man bättre redskap för att komma åt namnbruk i pågående språkkontakt. Men även i studier i namnbruk i situationer som kännetecknas av levande språkkontakt definieras förekomsten av namn ur språk A i samtal på språk B oftast som lån, det vill säga som överföringar, t.ex. Pedersen (2015:11) som i en norsk-kvänsk-samisk kontaktsituation definierar alla namn som förekommer ”i norsk munnleg språkbruk” som norska namn på ett synkront plan, oavsett om de har sitt ursprung i norskan eller inte, eller om de anpassats till norskan eller förekommer i oanpassad form. På samma sätt räknar Vidberg (2014:140–141) namn som används i exakt den form de har i finskan som lånenamn per definition, eftersom de används i svenska kontexter.

När det gäller förekomsten av namn i tvåspråkiga samtal är det ändå tvek-samt om lån eller replikation, ifall dessa ska uppfattas som enspråkiga pro-cesser där de inlånade namnen frånkopplas sin tillhörighet till källspråket, gör rättvisa för alla förekomster av oanpassade eller till sin form icke-lexikaliserade namn ur språk A i diskurs på språk B. Enligt Naert (1995:55– 56) är lånenamn på ett synkront plan ”en del av det mottagande språkets ordförråd på samma sätt som ett inlånat språks appellativ och andra lånord.” Medan detta givetvis gäller de etablerade lånenamnen, är det inte nödvän-digtvis fallet för namn i form av tillfälliga lån eller oanpassade ettordsin-skott. En del av denna sammanhopning av en- och tvåspråkiga fenomen be-ror säkert också på den otillräckliga distinktionen mellan lån som process och som produkt (Petrulevich 2016:48–49; Vidberg 2016:53–55).

Den centrala position som begreppet lån, och de termer som beskriver olika typer av låneprocesser och -produkter, har inom kontaktonomastiken (se Vidberg 2016:12–13 med referenser), gör också att en företeelse som kodväxling inte nödvändigtvis ingår i forskningsfältets kunskapsintressen eller begreppsvärld (se dock Petrulevich 2012: 239–240). Fokus är inte på flerspråkiga kontaktfenomen generellt, utan på den anpassning som namn genomgår i målspråket specifikt, en process som också kan ske utan simul-tan tvåspråkig aktivering. I särskilda sammanhang kan visserligen också onomastiker tillgripa termen kodväxling. Till exempel tar Alison Burns

(2015:57–58) upp problemet med varierande namnformer vid insamling av ortnamn i Aberdeenshire i Skottland. Enligt henne tenderar informanterna där att använda både dialektala och standardengelska former av toponymer, och det typiska mönstret är att informanterna först anger den dialektala for-men och sedan en standardengelsk form för att underlätta för namninsamlar-en (t.ex. The Wee Field–The Little Field). Detta kallar hon för ett slags kod-växling mellan dialekt och standardengelska ortnamn. Inom kodkod-växlings- kodväxlings-forskningen räknas också ibland namn som kodväxlingar (2.3.3). I sin studie av fransk/engelsk kodväxling i Ottawa-Hull räknar Poplack (1987:61–62) inskott av namn som kodväxlingar ifall de har både engelska och franska motsvarigheter och det är den engelska motsvarigheten som skjuts in i en för övrigt fransk mening, till exempel då informanter varierar mellan att uttala ortnamn som Montréal [mʌntʀijɑl – mɔ̃ʁeal] eller Ontario [ɑnteriou – ɔ̃taʁjo] på engelska och franska inom i övrigt franska samtal. Visserligen har Poplack (2012) sedermera förkastat fonologisk form som ett diagnostiskt redskap för att skilja mellan lån och kodväxling, med hänvisning till den fonologiska anpassningens icke-binära natur i motsats till den morfologiska anpassningen som inte är graduell. Inom det kvantitativa paradigmet i kod-växlingsforskningen är icke-diskreta och icke-graderbara variabler som fo-nologisk anpassning oanvändbara som lån-/kodväxlingsdiagnostika. Det måste dock framhållas att fonologin inte principiellt kan anses betydelselös ur ett synkront språkkontaktperspektiv: förekomsten av drag ur två fonolo-giska system inom en mening hos en tvåspråkig talare förutsätter fortfarande en grad av simultan tvåspråkig aktivering (Bullock 2009:179).

Det finns i kontaktonomastiken ett behov av ett lånbegrepp som täcker alla typer av förekomster av namn ur flera språk i fler- eller enspråkiga kon-texter, samt anpassningen (inkl. eventuell icke-anpassning) av dessa namn vid inlåningstillfället och påföljande eventuell vidareanpassning av namnet inom målspråket efter att det frånkopplats sin tillhörighet till det långivande språkets onomastikon (Petrulevich 2016:48–49). På samma sätt finns det ett behov inom synkron kontaktlingvistik att skilja mellan sådana kontaktförete-elser som kräver tvåspråkig aktivering hos individen (”non-trivial language contact” Thomason 2001:1–3), och sådana som inte gör det (vidareanpass-ning inom målspråket av etablerade lån, lån utan andraspråkskunskaper, se s. 32 ovan). Huruvida och till vilken grad tillfälliga lån kräver simultan aktive-ring av två språksystem är också en debatterad fråga inom kodväxlings-forskningen.

En traditionell uppfattning om tvåspråkighet är att tvåspråkiga individer är ”dubbelt enspråkiga” (Grosjean 1989), eller att deras tvåspråkighet skulle vara ”samordnad” (Börestam & Huss 2001:49–50). Detta innebär att språk-användarna kategoriskt använder sina olika språk i olika kontexter och också håller dem kognitivt separerade, jfr Sandnes (2016:549): ”the general as-sumption that bilingual individuals use one language in a specific context”. Enligt denna tanke, som av Muysken benämns ”the separate systems view”

är endast ett av språken aktiverat vid ett givet tillfälle i tvåspråkig språkpro-duktion (Muysken 2000:231). Ett exempel på en dylik analys i kodväxlings-forskningen är Poplack & Dion (2012:309) som diskuterar orsaker till att enstaka ord ur språk B inom en mening i språk A i de flesta fallen tenderar att strukturellt anpassas till språk B:

We can only speculate that speakers eschew code-switching single words, in the sense of switching both lexicons and grammars (as they do when engag-ing in multiword code-switchengag-ing), because the cognitive and processengag-ing costs of doing so for a lone other-language item are appreciably greater than those incurred by simply allowing the already activated grammar to continue oper-ating, handling native and etymologically foreign forms the same way. Enligt resonemanget ovan skulle ettordsinskott i form av tillfälliga lån inte kräva aktivering av långivarspråkets grammatik (se även Petrulevich 2012: 240) vilket skulle underlätta den språkliga processningen hos språkanvän-darna. Muysken argumenterar för en annorlunda syn som han kallar för ”the simultaneous access model” (a.a:251–252) där de inblandade språken inte aktiveras turvis, utan är konstant simultant aktiverade. Denna uppfattning har stöd i nyare psykolingvistisk och neurolingvistisk forskning (Kroll 2008) som visar att individer som är tvåspråkiga uppvisar en ständig aktivering och kognitiv konkurrens mellan sina språk. Som kontrast innebär produktionen av strikt enspråkigt tal hos tvåspråkiga individer en aktivering av flera hjärn-områden som associeras med inhibitoriska funktioner (Abutalebi & Green 2007). Med andra ord kräver en separering av språken en särskild möda, medan simultan aktivering sker mer eller mindre automatiskt. Hur aktive-ringen av två språk ser på detaljnivå är dock oklart och huruvida språkakti-veringen fungerar modulärt, till exempel som i citatet ovan där enkelordsin-skott i form av tillfälliga lån innebär att endast det inbäddade språkets lexi-kon, men inte syntax och morfologi är aktiverat, eller om alla delnivåer av bägge språk är konstant aktiverade, är en tills vidare oavgjord fråga (Muysken 2000:261–262).

Att namnlån och namnanpassning kunde karaktäriseras som enspråkiga processer, tycks ändå inte stämma in på sådana situationer där de som spon-tant myntar och använder namnen är tvåspråkiga och där en levande kopp-ling mellan lånenamnet och långivarspråket finns. Att inskottsartad kodväx-ling, dvs. infogandet av ord eller konstituenter ur ett språk A till en fras- eller satsstruktur i språk B inte alltid är symmetrisk, utan ofta sker på ett sätt där språk B utgör en hierarkiskt överordnad ram (2.1.4 och 2.1.5) innebär inte i sig att inskottsprocessen är enspråkig. På samma sätt innebär inte sublexikala inskott, där en lexikalisk rot ur språk A anpassas en ordbildningsstruktur ur språk B, att processen är enspråkig. Dessutom kan tillfälliga lån även ske i form av hybridformer eller mellanformer (för några möjliga exempel i mitt material, se s. 152 nedan) där den hierarkiska relationen mellan språken är

mindre tydlig (Muysken 2000:151; se även s. 40 ovan). Exempel på appel-lativa lånord som tycks ha sitt ursprung i språkliga hybridformer är de i fin-landssvenska folkmål belagda sammansatta lånorden där framför allt efterle-den är av finskt ursprung: hundkoppi ’hundkoja’ till koppi ’litet rum, koja’, jfr fi. koirankoppi; kaffeporo ’kaffesump’ till poro ’grums el. bottensats i en dryck’, jfr fi. kahvinporo (Martola, Mattfolk & Sandström 2014). Och även i fall där tvåspråkiga namnbrukare myntar helt eller partiellt översatta namn, behöver det inte innebära att den nya formen mister all tillhörighet till långi-varspråket eller att den därefter lagras i låntagarspråkets onomastikon. I sce-narier där levande, utbredd tvåspråkighet råder, tycks tvåspråkiga namnbru-kare kunna upprätthålla två separata namnförråd som kan kombineras och användas kors och tvärs utan att namnen nödvändigtvis överförs från ett