Svenska och finska adverbattribut

I denna delundersökning ställer jag upp inlemmandet av finska segment i svenskan som en variabel och utforskar hur segmenten behandlas av skrivar-na. För att göra detta är det nödvändigt att göra en lämplig avgränsning för att etablera en språklig variabel där två eller flera varianter förekommer i samma kontext. Ett övergripande syfte med denna delstudie är att studera de finska segmenten i materialet i ljus av tidigare kodväxlingsforskning, för att se om empiriska rön och teoretiska vinningar om kodväxling i nutida tal-språk kan kasta ljus över de medeltida skrivarnas tal-språkfärdigheter.

Premis-sen är att en tvåspråkig person som kodväxlar, gör detta på ett regelbundet, systematiskt sätt, medan en person som är enspråkig och tvingas nedteckna segment på ett främmande språk som denne inte behärskar kommer att göra detta på ett sätt som avviker från kodväxling. Om alltså de finska segmenten i mina belägg inordnas i det svenska ramspråket på ett sätt som överens-stämmer med de rön som kodväxlingsforskningen uppvisar, kan detta anses som stöd för uppfattningen att de medeltida finländska skrivarna utövade kodväxling i skrift (om dessa metodologiska premisser i forskning i medel-tida skriftlig kodväxling, se även Ingham 2011:98–99). Dessa empiriska mönster och några i detta sammanhang relevanta teoretiska antaganden kommer att presenteras närmare nedan.

5.2.1.1 Ortsattributet som variabel

I denna delstudie har jag valt att ställa upp uttryckandet av ortsattributet i namnfrasen som språklig variabel. De olika morfologiska och lexikaliska möjligheterna för att uttrycka hemort, tillhörighet eller härkomst var många i det medeltida svenska diplomskicket, och uttryckandet av denna information kunde ta åtminstone följande former i fornsvenska namnfraser:188

Tabell 17. Ortsattribut (svenska)

Härkomstangivning Exempel:

Prepositionsfras ”Johan i Kumblaby” (SDHK 9620)

Inkolentbeteckning -bo, -ing(e), -karl, -man.

Framförställt ortnamn ”Røno Lasse” (Atb)

Genitivattribut ”Stockholms Jap” (Atb)

Prepositionslöst ortnamn ”Peter Vppaby” (Atb)

Hos diplomskrivarna som var verksamma i östra riksdelen kan man, som det framgått i avsnitt 5.1 ovan i tillägg urskilja följande motsvarande finska sätt att ange härkomst inom namnfrasen:

188 Jag bygger indelningen främst på Peterson (1983:124) och Sundström (2015:66–72) och har även hämtat exempelbelägg från dessa ifall inget annat anges.

Tabell 18. Ortsattribut (finska)

Attributtyp Exempel Ortnamn böjt i separativt kasus

(elativ och ablativ) ^{<pitkæ matis hwmmikkalasta> (SDHK 20899), <benct} twrcahawolta> (SDHK 12792)

Inkolentbeteckning <jøsse ewrælainen> (SDHK 26519)

Pseudopatronym <paual ladenpoyca>189(SDHK 16735)

Genitivattribut <paual seppelen>190(DF 2939)

Prepositionslöst ortnamn <matis kuritula>191(SDHK 18155)

I uppställningen ovan framgår det att utformningen av ortsattribut på svenska och finska innehåller många liknande lösningar, men också några påfallande olikheter. Den finska pseudopatronymen finns inte i svensksprå-kigt benämningsskick, om man inte härtill räknar de kalkerade former som påträffas i skriftliga källor från östra riksdelen (se 5.1.3.3). I namnfraser på finska bönder påträffas däremot inte i de skriftliga källorna framförställda ortnamn som i västra riksdelen. Dessutom är de finska genitivattributen alltid efterställda förnamnet (se 5.1.3.4), medan de genitivattribut som anges av Sundström (2015) alltid är framförställda. En ytterligare skillnad är natur-ligtvis den språkstrukturella skillnaden mellan finsk kasusböjning och svenska prepositionsfraser. Dessa strukturer kan ändå anses för semantiskt och funktionellt ekvivalenta och på ett syntaktiskt plan utgör bägge rumsad-verbial i respektive språk.

De finska inslagen i de medeltida urkunderna är i praktiken begränsade till person- och ortnamn samt element inom namnfraser (för några undantag, se s. 129 ovan). Det finns inte med andra ord så många tänkbara kontexter där man kan studera variationen mellan svenska och finska språkvarianter. Ortsattributet i namnfraserna är en lämplig konstruktion att koncentrera sig på, eftersom det finns en stor mängd både finska och svenska segment i at-tributen, och eftersom de är rikligt representerade i materialet. Av metodiska skäl har jag också valt att välja ut en grammatisk variabel, dvs. adverbattri-but till ortnamnet, och inte inkludera samtliga grammatiska och lexikaliska variabler för uttryckandet av härkomst. En grammatisk variabel definieras av Auer & Voeste (2012:253) som ”a set of at least two grammatical, that is, morphological or syntactic variants, which may be used alternatively”. Istäl-let för att alltså se på ortsattributet i sin helhet måste man snäva in urvaIstäl-let av typer till ortsattribut med samma grammatiska funktion. I mitt material ser det i synnerhet ut som att ortsattribut som är utformade som rumsadverbial lämpar sig för en systematisk jämförelse. Detta ger vid hand fyra varianter – svensk prepositionsfras, finsk kasusmarkering, dubbelmarkerade segment,

189 Enligt Oja (1972: 139) syftar poika-attributet till gårdsnamnet Laijola i Virmo, i vilket fall belägget skulle återspegla ett muntligt *laðionpoika. Om detta belägg, se även Ojansuu (1926:49–50).

190 OAU: Seppälä by i Masku härad.

191 Trol. OAU: Kurittula, Masku. Diplomet är utfärdat i Masku och byn Kurittula i Masku är belagt i flera medeltida belägg.

prepositionslösa ortnamn – vars förekomster jag ämnar studera i denna del-undersökning.

5.2.1.2 Språkstrategier

Enligt Chan (2012) kan tvåspråkiga talare i kodväxling mellan typologiskt olika språk ty sig till olika strategier för att kringgå de morfologiska, syntak-tiska eller lexikala skillnaderna mellan språken. Om två språk till exempel avviker från varandra i hur de markerar en viss typ av tematiska roller, finns det i tvåspråkig diskurs tre logiska möjligheter för hur en blandspråkig kon-struktion kan utformas (se även 2.1.6.1):

Tabell 19. Tvåspråkiga strategier

Tvåspråkig strategi Språkliga konsekvenser

I. Tillämpa regler från ett av språken Morfologiska markörer från antingen språk A eller B

II. Tillämpa regler från båda språk Morfologiska markörer från både språk A och B III. Inte tillämpa regler från någotdera

av språken ^{Morfologiska markörer från varken språk A eller B}

I avsnitt 2.1.6.1 framgick det att kodväxlare mellan typologiskt avvikande språk enligt Chan (2012) brukar använda sig av strategi I, att tillämpa regler ur ett av språken i kodväxling, ifall det inte finns starka grammatikexterna skäl för talarna att föredra en annan strategi. Enligt honom finns det starka kognitiva orsaker till att talare tenderar att föredra strategi I: undvikandet av redundanta uttryck (II) och problemet med förlust av betydelsebärande ele-ment (III). Dessa icke-optimala strategier kallas även för dubbelmarkering och nollmarkering. Dubbelmarkering innebär att ett betydelseelement mots-varas av två olika morfem ur två olika språk (se s. 47, 51 ovan), till exempel dubbel bestämdhetsmarkering i engelsk/svensk kodväxling: ”the folkhögs-skola-n” (Myers-Scotton 2002:92), eller dubbla pluralismarkörer som i föl-jande exempel ur svensk-finska skolsamtal i Haparanda (Kolu 2016a:308– 309):

mää en jaksa tehdä mitään uppgiftereitä jag inte orkar göra några uppgift-erPART.PL.

’jag orkar inte göra några uppgifter’

Nollmarkering (se s. 47, 51 ovan) definieras som former där grammatiskt eller semantiskt oumbärliga morfem saknas, till exempel då engelska sub-stantiv skjuts in utan finsk lokativ kasusmarkering i finsk-engelsk kodväx-ling:

”Mä sanoin että mä menen interview-∅” ’jag sade att jag går [på] intervju’ (Poplack, Wheeler & Westwood 1989:142)

Observationen att kodväxlare tenderar att undvika dubbel- och nollmarke-ring återkommer i flera olika kodväxlingsstudier oberoende av teoriram och språkpar. I en studie av finsk-engelsk kodväxling postulerar Poplack m.fl. (1989) några principer som följer av the ekvivalensbegränsningen (se s. 29 ovan) ”no repetitions” och ”no omissions”. Med andra ord antas kodväxling-en med utgångspunkt i ekvivalkodväxling-ensbegränsningkodväxling-en utformas på ett sätt som utesluter dubbel- och nollmarkering.

Ytterligare studier i engelsk-finsk kodväxling visar också att kombinat-ionen av engelsk preposition och finsk kasusändelse i lokativa uttryck är mycket infrekvent. Helena Halmari (1997) nämner inga belägg på dubbel lokativmarkering hos sina amerikafinska informanter, men däremot flera belägg på dubbel pluralismarkering (1997:87–88). Enligt Poplack m.fl. (1989) används konstruktionen med dubbel lokativmarkering inte heller av finsk-kanadensiska informanter.192 Enligt Muysken (2000:110) innebär dub-belmarkering i kodväxling ett syntaktiskt brott och en omjustering i me-ningsuppbyggnaden, med andra ord ett slags störning i språkets flyt, och är således ingen optimal kodväxlingsstrategi. Detta tycks dock också variera enligt vilken typ av dubbelmarkering som används. I kodväxling mellan OV- och VO-språk förekommer det ibland verbdubblering, det vill säga verb från båda språken, både före och efter det direkta objektet, till exempel i japansk-engelsk och tamilsk-engelsk kodväxling (Chan 2012:188–193). Dubbel pluralisändelse verkar också förekomma i flera språkpar vid substan-tivinskott från ett L2, vilket man kan även kan se spår av i engelska lånord i svenskan såsom kepsar (cap+s+ar). I marockansk arabisk/fransk kodväxling används ofta dubbla bestämdhetsmarkörer både från franskan och arabiskan (Chan 2012:195). Backus (1999) förklarar förekomsten av dubbelmarkering i kodväxling som en följd av att inskotten är ”chunks”, det vill säga fasta lexikaliserade enheter som infogas i sin helhet utan att språkanvändaren pro-cessar dem som bestående av flera betydelsebärande morfem. Således är t.ex. kasusmorfem eller pluralmorfem i det inbäddade språket inte aktiverade hos språkanvändaren, vilket kan leda till att de markeras morfosyntaktiskt ”på nytt” i ramspråket. Detta resonemang kan direkt överföras till de fall där bristfälliga språkfärdigheter är en faktor: ifall språkanvändaren inte förstår innebörden av de segment på det inbäddade språket hen använder, är det möjligt att hen upprepar sådan språklig information på ramspråket som redan finns i segmentet på det inbäddade språket (jfr diskussionen ovan om epexe-ges och förklarande tillägg i ortnamn, s. 176). I sådana fall skulle man för-vänta sig att dubbelmarkering inträffade.

Användningen av nollmarkering eller bara former är också ovanlig i kod-växling, enligt Chan (2012:196): ”it is rare to find bare nouns in syntactic environments where the grammar of either language would have required

192 Visserligen hittar forskarna två belägg på konstruktionen i sitt material men framhåller att dubbelmarkeringen är ”exceedingly rare”, se även s. 42 ovan.

determiners or noun affixes”. Möjligheten att använda sig av nollmarkering tycks alltså vara beroende av att ettdera språkets grammatik tillåter detta – till exempel tillåter japanskan olika typer av nollargument, som elliptiska subjekt eller objekt, inom verbfrasen och inom koreanskan är det i talspråket möjligt att utelämna vissa kasusmorfem (Park 2000:48). Myers-Scotton (2002:113 ff.) anger flera fallstudier där nollmarkerade former förekommer i tvåspråkiga samtal, men anser dessa ändå vara potentiellt problematiska explananda för kodväxlingsteori. Jonathan Owens (2005) föreslår med ut-gångspunkt i nigeriansk arabisk-engelsk kodväxling att nollmarkerade for-mer beror på ”processing difficulties”. I en översikt av nollmarkering i olika studier i finsk-engelsk kodväxling konstaterar författarna att denna kon-struktion i samtliga studier uppfattas som på något sätt problematisk, och kräver en ytterligare förklaring, såsom processningssvårigheter eller bristfäl-liga språkkunskaper (Gullberg, Indefrey & Muysken 2009:25–26).

Med tanke på de teoretiska utgångspunkterna och de empiriska observat-ioner som gjorts inom forskning i försoningsstrategier i kodväxling mellan typologiskt avvikande språk, skulle man alltså anta att tvåspråkiga talare skulle föredra lösningar av typen I och att konstruktioner av typen II och III skulle vara mindre frekventa. Om utformandet av rumsadverbialen i mitt material följer denna prediktion, nämligen att skrivarna skulle föredra stra-tegi I framför II och III ger det stöd för hypotesen om att de var finskkun-niga.

5.2.1.3 Material

För att undersöka hur den teoretiska prediktionen som presenterats ovan överensstämmer med mitt material har jag valt att studera en kategori där svenskan och finskan skiljer sig åt strukturellt, och som är rikligt represente-rad i mitt material nämligen rumsadverbial inom namnfrasen. I svenskan uttrycks dessa i form av prepositionsfras, medan samma kategori i finskan konstrueras med hjälp av kasusändelser. I varken svenskan (modern eller fornsvenska) eller finskan är utelämning av markering möjlig i sådana kon-struktioner:

1) *jag går köket (rätt: till köket) 2) *menen keittiö (rätt: keittiö-önILL.SG.)

Eftersom de två sätten att markera den tematiska rollen MÅL är olika, kan alltså de tvåspråkiga individerna i teorin tillgripa de tre ovannämnda förso-ningsstrategierna. Dessa anges i Tabell 20 nedan med exempel ur mitt material: