Merparten av våra respondenter anser att det finns kriminella tonårsflickor och en gemensam punkt alla är överens om är att det är pojkar som utgör majoriteten. Detta är inget nytt inom forskningsvärlden då Lombroso redan under slutet av 1800-talet kom fram till att kvinnors brottslighet är mycket låg i jämförelse med män (Ekbom, Engström & Göransson 1999). Med ovanstående text som bakgrund kan man i forskningen få stöd för att kriminalitet bland flickor fanns redan på 1800-talet, men att deras brottsfrekvens var betydligt lägre än pojkars. Även om våra respondenter är medvetna om problematikens existens, menar de att det är först under senare år som
de har kommit i kontakt med den. De menar att det kan bero på att den faktiska brottsligheten bland flickor har blivit både grövre och mer omfattande samt att media alltmer har lyft fram problematiken. Våra respondenter hävdar att de flickor som de möter inom sina verksamheter snarare har en annan problematik än kriminalitet, med det menar de att flickors problematik mer består av destruktivitet och hedersrelaterat våld. Detta kan tolkas som att socialarbetarna väljer att inte definiera flickor som kriminella utan att de hellre ser till annan problematik som exempelvis
självmordsbenägenhet. Becker menar att det är omgivningen som bestämmer vad som är ett avvikande beteende (Hilte 1996). På detta vis kan man få en förståelse av varför flickors kriminalitet inte är lika synlig som pojkars, då det är vi som är omgivningen till flickorna och det är vi, samhället, som bestämmer vad som är ett avvikande beteende.
IP1 säger att eftersom de kriminella tonårsflickorna är så få till antal är de inte en prioriterad grupp. Detta kan tolkas som att socialtjänsten väljer att inte se dem då det inte rör sig om så många flickor. En annan aspekt är att socialarbetarna stämplar andra beteende än kriminalitet hos flickor, exempelvis missbruk och
självskadebeteende. Detta kan förstås som att normerna styr socialarbetarnas syn, då majoriteten av all svensk forskning om kriminalitet utgår från pojkar och att det finns en könsrollsstereotyp som säger att flickor ska vara passiva, tysta och söta (Brå 1999). IP5 och IP6 uttalar sig inte specifikt gällande att flickor har en annan problematik gentemot pojkar.
6.2 Kriminalitet
Vår empiri uppfyller den föreställning som finns om flickors kriminalitet då flertalet av våra respondenter hävdar att snatteri är ett vanligt förekommande kriminellt beteende hos flickor. De menar att det förekommer likheter mellan pojkars och flickors kriminalitet, då de påstår att snatteri är lika vanligt oavsett kön. Det framkommer att några av våra respondenter har erfarenheter av våldsamma flickor som har varit aktiva i gängbråk på skolor samt rånat och misshandlat andra flickor. Detta kan genom Sutherlands inlärningsteori tolkas som att flickor som är med i könsblandade gäng lär sig via kamrater, främst pojkar, att bli mer aggressiva och utåtagerande (Sarnecki 2003), medan snatteriet kan tolkas som kriminalitet som flickor begår i ensamhet. Även om båda grupper av flickor söker bekräftelse är det på olika sätt de eftersöker detta. Våra respondenter menar att flickor som snattar söker status genom prylar och flickor som använder våld gör det för att få respekt.
Alla våra respondenter har erfarenhet av att arbeta med våldsamma flickor. IP1 skiljer sig från övriga respondenter då hon uttrycker att det rör sig om en speciell grupp av tjejer, nämligen invandrarflickor. Detta då hennes erfarenhet säger att
invandrarflickor är en överrepresenterad grupp inom våldsbrottsgruppen för flickor. Detta kan jämföras med Kamalis forskning om att många minoritetsgrupper lever i ett utanförskap och att detta utanförskap i sig är en faktor som kan påverka flickor att bli kriminella (Kamali 1999).
En likhet bland respondenterna är att de anser att flickors våldsbrott har ökat, alltså att de mer och mer har tagit över pojkars beteende, det vill säga att de har blivit mer utåtagerande. IP6 påpekar att hon från sitt arbete har kunnat utläsa att det är
kriminalitet som kanske inte alltid anmäls eller uppmärksammas. I denna kategori skiljer sig empirin från svensk publicerad forskning. Detta då forskningen inte skriver något konkret om flickors våld utan snarare väljer att beskriva flickorna som passiva, självdestruktiva och inåtvända. De beskrivningar som finns om flickors kriminalitet handlar främst om snatteri eller att det finns flickor som begår brott tillsammans med pojkar, men att flickorna oftast befinner sig i periferin och att de inte är aktiva i själva brottsutövandet (Sarnecki 2003).
6.3 Skillnader
Våra respondenter har olika perspektiv angående skillnader och vilka bakomliggande orsaker som ligger till grund för flickor och pojkars kriminalitet. Anledningen till att de alla har olika perspektiv kan man dock tolka som att våra respondenter arbetar utifrån olika utgångspunkter inom det sociala arbetet, vilket påverkar deras syn på fenomenet. En skillnad som man har kunnat utläsa hos våra respondenter är själva ingången till kriminalitet. Merparten anser att det hos pojkar finns ett status och ett hierarkiskt tänkande i utvecklingen att bli kriminell medan flickors kriminalitet grundar sig på känslan av frustration. De menar att flickor i större utsträckning utsätter sig för situationer där de kan fara illa och bli utnyttjade. Flertalet instämmer och uttrycker att flickor oftast kommer in i kriminaliteten via en äldre pojkvän. Det finns forskning som styrker detta, Sarnecki menar att flickor som umgås med äldre asociala killar ofta blir utnyttjade samt att flickors ingång till kriminalitet vanligtvis sker via pojkvänner som lever i en kriminell livsstil (Brå 1990). IP4 har en helt annan uppfattning då hon menar att flickor likväl som pojkar eftersöker status och respekt inom sin kamratkrets. Enligt Becker och hans stämplingsteori är det statusen som avgör vilka egenskaper man får av sin omvärld (Sarnecki 2003). Med andra ord kan det vara lika viktigt för flickor inom sina gäng att ha statusprylar, märkeskläder och dylikt i syfte att både från omvärlden och inom gänget få respekt. Samtliga
respondenter har uttalat sig om att snatteri är flickors främsta brottslighet då det är genom detta de får tillgång till statusprylar.
Majoriteten av våra respondenter påstår att flickor och pojkar ägnar sig åt olika typer av brott. Vi finner stöd från detta i forskningen då Sarnecki har kunnat se skillnader i flickors och pojkars kriminalitet. Han menar att flickors brott är av en mer rationell karaktär då flickor tar det de vill ha medan pojkar mer styrs av sina impulser. Detta kan innebära att flickors förmåga till självkontroll är starkare än pojkars (Sarnecki 2003). Med andra ord menar Sarnecki att pojkars brottslighet handlar om
gemenskapen och respekten till kamratgruppen (Brå 1990). Dock förekommer det delade meningar från våra respondenter angående vilka brott flickor och pojkar begår. Vissa hävdar att det inte förekommer skillander medan andra menar att brotten skiljer sig åt helt och hållet. IP5 anser att flickor och pojkar uppfostras olika, vilket leder till att de begår olika sorters brott. Denna form av tankesätt kan kopplas till Sutherlands inlärningsteori om differentiella associationer. Sutherland menar att inlärning av beteende främst sker genom interaktion med människor i närmiljön, det vill säga i mesosystemet. Risken för utveckling av kriminalitet är större om människorna inom mesosystemet inte respekterar lagen, vilket kan leda till att barnen får en positiv inställning till kriminalitet, oavsett kön (Sarnecki 2003). En annan aspekt som man kan ta hänsyn till är könsrollsperspektivet, då man inom forskningen menar att förekomsten av könsrollstereotyper påverkar hur barn uppfostras. I likhet med IP5 syftar forskningen på att flickor inte får bråka och slåss på det sättet som pojkar gör.
Pojkar å andra sidan får inte gråta och visa känslor som flickor gör (Brå 1999). Med andra ord kan man genom Sutherlands teori samt Brås:s forskning förstå varför flickor och pojkar begår olika brott.
IP5 har i sitt arbete med ungdomar skapat sig en uppfattning om att pojkar oftare utsätts för ett tuffare grupptryck än flickor. Detta är förenligt med Sarneckis
forskning som syftar på att pojkar utsätts för en hårdare press än flickor när det gäller att begå kriminella handlingar (Sarnecki 1981). Dock finns det annan forskning som påvisar en annan aspekt där man inte tar hänsyn till kön. En Brå-rapport (1999) säger att kamratskap och kamraters åsikter om kriminalitet spelar stor roll i utvecklingen av en kriminalitet samt en kriminell livsstil. Brå menar att det är beroende på vilken kamratkrets en individ har som man utvecklar en kriminell livsstil (Brå 1999). Utgår man från Hirschis teori om sociala band menar han att det framförallt är under tonårstiden som de sociala banden till närmiljön utvecklas (Hilte 1996). Detta kan tolkas som att om man har kamrater som är kriminella i sin närmiljö är det lättare att man faller in i en kriminell livsstil oavsett kön. Gällande hans teori om självkontroll, menar han att det exempelvis för tonårsflickor med låg självkontroll blir svårare att stå emot grupptrycket i kamratkretsen än om de har en hög självkontroll (Sarnecki 2003).
Ett annat sätt att förstå kamraternas roll i utvecklingen av en kriminalitet är att utgå från Bronfenbrenners teori om mesosystem. I denna teori spelar kamrater en viktig roll i ungdomars utveckling utan hänsyn till om man är pojke eller flicka.
Bronfenbrenner menar att ungdomar utvecklas ogynnsamt om det finns konflikter mellan de olika mikrosystemen (Haegglund & Sjöholm 2000). Ett exempel på detta är när familj och kamrater inte samspelar med varandra och då medlemmarna ur de olika mikrosystemen lever utifrån olika normer och värderingar. Med andra ord menar Bronfenbrenner att en flicka som växer upp med föräldrar som delar samhällets normer likväl kan utveckla en kriminell livsstil om hennes kamrater är kriminella då de spelar stor roll.
6.4 Beteende
Flera av våra respondenter har en föreställning om att flickor tar efter pojkars beteende när det gäller kriminalitet. IP2 och IP3 uppger att de har erfarenhet av så kallade flickgäng som har rånat andra jämnåriga flickor inom stadsdelen. IP4 anser att kriminalitet inte längre är ägnat åt enbart pojkar utan att flickor mer och mer kommer in på den banan. IP6 lyfter fram att flickor har tagit efter pojkars
revirtänkande och att de försvarar sina områden, det vill säga samlingsplatser, på samma sätt som pojkar gör. Endast ett fåtal av våra respondenter uttrycker att de anser att flickors kriminalitet är lika aggressiv som pojkars. Sarnecki påstår i sin forskning att flickors kriminalitet ändrar karaktär när de begår brott i samverkan med pojkar (Brå 1990). Dock framkommer det inte från vår empiri vilka flickor våra respondenter syftar på när de talar om att flickor tar efter pojkars brottsliga beteende, det vill säga om de skiljer på flickor som är med i rena flickgäng eller i flick- och pojkgäng. IP5 fokuserade på en annan form av likhet då hon menade att både flickor och pojkars kriminella beteende i grund och botten handlar om bekräftelse. Barnens behov av bekräftelse kan förstås genom att de söker sina föräldrars uppmärksamhet. Forskning visar att föräldrar spelar en viktig roll i barnets utveckling (Brå 2001). Det
finns också forskning som framhäver ett samband mellan barns uppväxtmiljö, småkriminalitet och skolk (Ekbom, Engström & Göransson 1999).
IP1 säger att det i samhället finns en föreställning om att flickor ska vara passiva, tysta och självdestruktiva medan pojkar får lov att vara utåtagerande. Hon anser att denna föreställning genomsyrar många socialarbetare. Socialarbetarnas syn kan förstås genom inlärningsteorin då Sutherland menar att allt beteende är inlärt. Exempelvis får man i sin uppfostran lära sig vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet att göra (Sarnecki 2003). Detta överrensstämmer med den forskning som Brå (1999) har gjort, alltså att den generella uppfattningen säger att kvinnor bland annat skall vara passiva, mindre aggressiva och mindre initiativrika (Brå 1999). Det är trots allt i uppväxten man lär sig lagar och normer och det är här flickor lär sig att bete sig efter samhällets förväntningar, som då kan kopplas till stämplingsteorin. En flicka passar inte in i samhället om hon har ett kriminellt beteende och inte följer
majoritetssamhällets normer, hon kan då bli stämplad som en avvikare. Här är det alltså samhällets reaktion som bestämmer vad som skall klassas som avvikande beteende (Sarnecki 2003).
Att det förekommer kriminalitet hos flickor är inget våra respondenter förnekar. När det gäller förklaringen till hur flickors kriminella beteende ser ut, är det endast IP5 och IP6, de som jobbar ute på fältet, som har en åsikt. IP6 anser att flickor inte är ute på samma sätt som pojkar, dock håller hon med IP5 som menar att flickor mer och mer försöker ta efter pojkars beteende, det vill säga att kriminella flickor har blivit mer framåt och tuffare. Kopplar man detta till Sutherlands inlärningsteori kan man förstå fenomenet att flickor tar efter pojkars beteende (Sarnecki 2003). Sutherland menar att individens handlingar motsvarar dess umgänge (Hilte 1996). Merparten av våra respondenter menar att det förekommer blandade gäng, vilket kan vara orsaken till att flickor mer och mer tar efter pojkars beteende.
Två av våra respondenter anser att kriminella flickor inte har någon insikt om att deras beteende är felaktigt. De menar att flickorna istället ser sina kriminella handlingar som något positivt, då deras kriminalitet leder till status. För att få en förståelse för flickornas kriminalitet kan man enligt stämplingsteorin se avvikelsen som en process som leder till att de skapar sina egna normer. Detta kan tolkas som att flickorna inte ser sitt kriminella beteende som något avvikande, då de inom sin flickkultur har andra normer och värderingar än vad majoritetssamhället har (Berg 2000).