Syftet med denna undersökning är att utforska vilken uppfattning som råder bland socialsekreterare, behandlare, fältassistenter och fältarbetare inom socialtjänsten i Malmö stad, gällande utvecklingen av en kriminalitet hos tonårsflickor i åldrarna 15- 18 år. I början av vår forskningsprocess ansåg vi att mesoperspektivet, närmiljön, spelade en avgörande roll i utvecklingen av kriminalitet, men i samband med vår analysbearbetning ändrade vi vår uppfattning till att de individuella faktorerna spelar större roll i ungdomars utveckling av kriminalitet.
När det gäller vår första frågeställning som handlar om hur socialarbetarna ser på kriminella tonårsflickor ur ett genusperspektiv, har vi kommit fram till att vår empiri visar att det finns skillnader i flickor och pojkars kriminalitet. Respondenterna menar att flickor och pojkar begår brott av olika orsaker samt att de ägnar sig åt olika typer av brott. Flickor planerar sina kriminella handlingar och begår brott för att få utlopp av sina känslor, såsom frustration. Pojkar är mer impulsstyrda och de har ett
hierarkiskt tänkande, då de i högre grad eftersöker status inom kamratgruppen än flickor. Vi anser därför att socialarbetarna har skapat stereotyper av flickor och pojkars beteende, de menar att flickor är självdestruktiva och pojkar utåtagerande. Vi är medvetna om att det förekommer ungdomar som passar in på dessa stereotyper. Dock har vi som åsikt att socialarbetarna inte bör generalisera då vi anser att man som socialarbetare istället alltid bör se till individen och inte falla in i den rådande normen. Vår empiri visar att det finns en föreställning hos socialarbetarna om hur flickor och pojkar skall bete sig, det vill säga att de sociala normerna påverkar deras syn när de möter kriminella flickor. Vad är det som säger att ett kriminellt beteende endast är tillskrivet det manliga könet?
Då flickor lär sig att bete sig efter samhällets förväntningar menar vi att deras
kriminella beteende borde uppmärksammas som mer avvikande än pojkars, i och med att flickors kriminalitet inte utgör en del av majoritetssamhällets normer. Dock
upplever vi det som att ingen tar kriminella flickors beteende på allvar. Vi anser att flickor, precis som pojkar, utvecklar kriminalitet och att detta beteende borde tas på största allvar. Under studiens gång har vi kommit fram till att socialarbetarna likväl som samhället i stort, inte vill se flickor som kriminella utan att de istället fokuserar på annan problematik såsom relationsproblem. Återigen anser vi att det är normerna som styr i hur man ser och uppfattar de kriminella flickorna. Vi menar, att eftersom våra respondenter inte vill kännas vid kriminella flickor och inte ser dem på samma sätt som de ser pojkar, är det inte konstigt att socialarbetarna inte ställer de rätta frågorna till flickorna. Vi vågar påstå, att pojkar har ögonen på sig på ett annat sätt än
flickor och därmed blir de mer eller mindre direkt stämplade som kriminella av hela samhället.
När vi inledde vår studie kom vi fram till att forskningen utgick från pojkar som norm och under vår forskningsprocess har det visat sig att även socialarbetarna utgår från detta synsätt. Detta då våra respondenter återkommande hänvisar till pojkars kriminalitet när de skall uttala sig om flickors kriminalitet. Vi kan konstatera att kriminella flickor faktiskt är färre till antalet jämfört med pojkar och att det kan bero på ett flertal olika anledningar. Vår studie visar att socialarbetarna har svårt att se flickor som kriminella samt att socialarbetarna tolkar pojkars kriminella beteende som mer allvarligt än flickors.
En annan slående sak som framkom under studiens gång är att det finns ett grovt våldsamt beteende hos flickor, vilket den forskning som vi har tagit del av inte visar. Med andra ord åskådliggör vår studie att ett kriminellt beteendemönster inte är tillägnat något specifikt kön. Vi menar att flickors våld i sig alltid har funnits, men generellt sätt har socialarbetare och allmänhet valt att inte se det. Anledningen till att flickors våld har börjat synas, anser vi beror på att våldet har blivit grövre bland både flickor och pojkar. Vi ställer oss frågan vilka orsaker som ligger till grund för att våldet både har ökat i omfattning samt blivit grövre?
Från vår empiri har vi kommit fram till att det finns olika orsaksförklaringar till varför flickor och pojkar begår kriminella handlingar. Vi tror att socialarbetarnas olika tankesätt kan bero på att de har olika utgångspunkter inom det sociala arbetet. Vi anser att socialarbetarna som befinner sig på fältet har en bättre insyn i hur kriminaliteten ser ut bland flickor. Vi menar att relationen mellan dessa är på en mer jämlik nivå i och med att deras arbete bedrivs på ungdomarnas egna arenor. Sökandet efter bekräftelse och status framhävs som en utmärkande orsak till att flickor och pojkar begår brottsliga handlingar.
Det har framkommit från vår empiri att socialarbetarna inte gör skillnader i deras bemötande och behandling av kriminella ungdomar. Dock kan vi i deras tankesätt utläsa att de gör skillnader då de ser flickorna som offer istället för gärningsmän. Vi ifrågasätter våra respondenter då vi menar att de säger en sak i teorin och gör en annan i praktiken. Vi anser att för att det ska kunna ske en förändring måste de bli medvetna om hur de jobbar och bemöter flickor och pojkar.
Vår andra frågeställning rör vilka sociala faktorer socialarbetarna anser är av stor vikt när det gäller utvecklingen av kriminalitet. Vi har kommit fram till att socialarbetarna anser att ett utanförskap spelar störst roll i utvecklingen av en kriminalitet. De menar att det handlar om att om man inte ser sig själv som delaktig i samhället är det lättare att bryta mot samhällets normer samt att bryta mot lagen. Detta resonemang
instämmer vi i då vi syftar tillbaka på att empirin visar att flertalet av kriminella flickor lever i ett utanförskap. Vi upplever det som att alltfler människor lever i ett utanförskap, då vi menar att klyftorna mellan befolkningsgrupper blir allt större. De som lever under svåra socioekonomiska förhållanden kan mycket väl se kriminalitet som en utväg.
Andra sociala faktorer som spelar roll är bland annat närmiljön, det vill säga
mesosystemet. Vi har kommit fram till att kamraterna betyder mycket då de har stor inverkan på om en flicka skall utveckla kriminalitet eller ej. Det har visat sig att den status och bekräftelse som flickor får från kamrater är mer betydelsefull än den uppmärksamhet som familjen ger dem. Vi menar att kompisar betyder mycket för tonåringar eftersom det är i tonåren man skapar sig en egen identitet. Det
framkommer även att det för flickor är viktigt att känna sig delaktiga, det vill säga gemenskap med kamraterna. I vår studie har det visat sig att många flickor känner uppgivenhet och att de inte har några framtidsversioner. Vi anser att detta kan bero på all press som finns i dagens samhälle. Man ska bland annat leva upp till familjens, vännernas och skolans förväntningar, det vill säga sitt eget mesosystem. All press från omgivningen kan leda till att man söker sig till en grupp som inte ställer några krav, exempelvis en subkultur med ett kriminellt beteende. Då kan man ställa sig den frågan, att om pressen försvann i samhället betyder det att kriminaliteten också skulle försvinna?
Vår empiri visar att skolan har en betydelsefull roll. De menar att skolan borde ta mer ansvar då de påstår att skolan stämplar många flickor. Vi ser en stor sannolikhet i att detta påstående stämmer överens med verkligheten då vi själva minns hur viktig lärarens åsikt var om en. Utöver det visar forskningen på att det är ungdomar i skolåldern som begår flest brott när det gäller ungdomsbrottslighet samt att många ungdomar försöker kompensera sitt misslyckande i skolan med att skaffa sig status genom kriminalitet. Här anser vi att lärarna kan hjälpa till att arbeta med positiv förstärkning och att skolan kan utveckla metoder för att hantera problematiken. Vår sista frågeställning handlar om vilka förändringar som socialarbetarna upplever när det gäller flickors kriminalitet. Vi kan konstatera att det faktiskt har skett
förändringar de senaste åren gällande flickors kriminalitet. I vår empiri har det framkommit att den främsta förändringen är att flickor har tagit efter pojkars
kriminella beteende. Detta kan då vara orsaken till att vår empiri visar att det först är på senare år som de har kommit i kontakt med flickors kriminalitet. Vi uppfattar detta som att socialarbetarna är präglade av samhällets sociala normer då de inte
uppmärksammar flickors kriminalitet utan hellre ser till annan problematik som exempelvis självskadebeteende och hedersrelaterat våld. Vi upplever att våra
respondenter motsäger sig själva då de hävdar att det är först under senare år som de har kommit i kontakt med kriminella flickor, detta då de på samma gång uppger att snatteri alltid har varit det mest vanliga kriminella beteendet hos flickor. Har inte snatteri alltid varit kriminellt? Vi anser inte att snatteri är ett nytt kriminellt fenomen och ifrågasätter därför våra respondenters uttalande om att flickors kriminalitet är en relativ ny problematik.
I vår empiri har det framkommit att kriminella flickor i sig inte är någon prioriterad grupp inom socialtjänsten i Malmö då de är så få till antalet. Vi anser att denna typ av resonemang är mycket oroväckande. Vi menar att det sociala arbetet inom
socialtjänsten ska vara individbaserat, med andra ord att socialarbetare skall se till individens behov och problematik. Det framkommer dock inte om socialarbetarna någonsin har sett kriminella flickor som en prioriterad grupp? Hur kan
socialarbetarna veta att kriminella flickor är få till antalet när de har svårt att se kriminalitet som en problematik hos flickor?
Det framkommer att media spelar en stor roll i förändringen av flickors kriminalitet eftersom de målar upp en bild som inte stämmer överens med verkligheten. Är det tack vare media som socialarbetarna har vidgat sin syn och då uppmärksammat kriminella flickor? Betyder det i sin tur att socialarbetarna har blivit mer medvetna om flickornas problematik?
Sammanfattningsvis kan man säga att vi har kommit fram till att socialarbetarna inte ser flickor som kriminella utan de ser annan problematik istället. I socialarbetarnas arbete med kriminella flickor utgör pojkar normen. Utöver det menar de att det förekommer skillnader i flickor och pojkars kriminalitet. De anser att flickor och pojkar begår brott av olika orsaker samt att de ägnar sig åt olika typer av brott. Den sociala faktor som socialarbetarna menar spelar störst roll är utanförskap, att man inte känner sig delaktig i samhället. Andra faktorer av betydelse är skola och kamrater. När det gäller hur flickors kriminalitet har förändrats menar de att det är först under senare år som de har kommit i kontakt med problematiken. En viktig förändring enligt socialarbetarna är att flickor tar efter pojkars kriminella beteende.
Vi anser att det är viktigt att belysa fenomenet tonårsflickors kriminalitet eftersom dessa flickor är en bortglömd grupp som är i behov av hjälp. Vi kan konstatera att socialarbetare över lag har en mycket begränsad kunskap om kriminella flickor, vilket kan vara orsaken till att kriminella flickor uppfattas som osynliga. Genom teorierna har vi fått en ökad förståelse på vilket sätt socialarbetarna ser kriminella flickor. Socialarbetarnas syn kommer inte att förändras över en natt. Vi menar att det handlar om de måste bli medvetna om sina egna grundvärderingar för att kunna förändra sitt bemötande mot kriminella flickor. Om det vore möjligt skulle vi gärna vilja se en förändring gällande majoritetssamhällets sociala normer, då vi tycker att de är föråldrade. Vi ställer oss mycket positiva till att man inom Malmö stad har den medvetenheten om att det förebyggande arbetet ska bedrivas på flera olika nivåer. Vi anser själva att mycket handlar om att förbättra integrationsarbetet i samhället samt att alla myndigheter ska ta sitt ansvar.
I vår studie har det varit svårt att få en helhetsbild om vilken uppfattning som råder bland socialarbetarna eftersom vi upplever att de genomgående motsäger sig själva. Vi antar att det beror på att de har en begränsad kunskap när det gäller kriminella tonårsflickor. Därav anser vi att det är av ännu mera vikt att få fram mer forskning om kriminella flickor. I dagens läge kan vi därför inte påstå att det förekommer skillnader mellan pojkar och flickor när det gäller deras utveckling av kriminalitet.