Det verkar alltså som om både karaktäristika relaterade till såväl individ som skola och övrigt sammanhang avgör effektiviteten hos ett skolprogram (Hughes et al., 2005). Främjandeprogram bör ha en stabil teoretisk ram, klassrumsinteraktion måste fungera, läraren ska ha lämplig kompetens och den helhetliga skolmiljön samt hem och vårdnadshavare ska vara inkopplade i programmet. Utöver detta tillkommer översättningssvårigheter som härrör från det faktum att programmen inte sällan är
11 En annan aspekt som inte lyfts lika ofta är när i tid det är lämpligt att lansera specifika promotionsinterventioner. Det tycks finnas tidsgränser för effektiviteten i förhållande till barns
utvecklingsstadium – exempelvis är program för problemslösningsstrategier mer effektiva om de sätts in mellan barnen är sju och elva år (Durlak, 1997).
konstruerade i en annan social och kulturell kontext, för att i ett senare skede köpas in och anpassas efter lokala förhållanden. Det är komplicerat att arbeta efter programkoncept som är skapade i en annan miljö än den sammansättning av socioekonomi, värderingar, lokalhistoria, erfarenheter och utmaningar som är varje skolas vardag. Ett fungerande främjandeprogram bör matcha den egna skolans förutsättningar, vilket kan vara problematiskt om program köps in utan att man först mer ingående undersökt kvaliteten i den egna skolans värdegrunds- och likabehandlingsarbete. Risken med ett sådant förfarande är att programarbetet inte svarar mot identifierade behov i den egna skolan och att det istället används som en slags universallösning på problem som i själva verket är sammansatta och även måste analyseras i förhållande till lokala förhållanden. Alltså, det handlar om att ta i aktiv beräkning specifika historiska faktorer och ekonomiska förutsättningar, och även ramfaktorer och relationer som uppstått på skolan. Utan identifiering av de egna behoven och förutsättningarna finns risk för att även bra initiativ misslyckas (Skolverket, 2014).
Generellt kan man tala om två synsätt när program ska flyttas från en kontext till en annan, eller lämnas över från sina konstruktörer till praktikens fält. Den ena approachen kallas adapted, den andra adaptive. När den förstnämnda används modifieras programmet för att passa kultur och klimat i den organisation som ska genomföra programmet; i den sistnämnda modifieras programmet för att tillmötesgå karaktäristika, behov och preferenser hos de individer som ska ta emot programmet (Gerald et al, 2010). I skolmiljö skulle det kunna översättas med att i en adapted approach justeras främjandeprogrammet för att möta skolorganiastionens kultur och klimat, medan i en adaptive approach kalibreras programmet för att möta upp behov hos eleverna som är föremål för programmet.
Implementering och programtrohet är komplexa frågor (Dane & Schneider, 1998). De flesta program kan i sin ursprungliga utformning inte ta höjd för alla potentiella framtida användarorganisationer och deltagare utan måste därför justeras beroende på i vilken kontext de ska sjösättas. Å andra sidan måste programmen följas för att dess konstruktörer ska kunna utlova någon effekt av dem (Domitrovich & Greenberg, 2000; Gerald et al, 2010). Argument för att förändra program brukar utgå från behovet av anpassning för att möta aktuella klienters behov och situation (Rotheram-Borus & Duan, 2003), medan argumenten emot förändring i regel trycker på att replikering av resultat omöjliggörs om programmets innehåll de facto förändras
(Mihalic, 2004). Man kan invända att fullständig programtrohet i realiteten är i det närmaste omöjlig, åtminstone när man talar om program som ska användas i så pass allmänna och vardagliga miljöer som i skolan. Skolan är en helt annorlunda miljö än den mer kontrollerade som skapas genom en specifik behandling eller på särskilda institutioner som samlar en och samma typ av klienter som exempel (Gerald et al, 2010). Man är alltså mer eller mindre tvingad att tillåta vissa justeringar, såsom vilken typ av personal som ska genomföra programmet, eller hur långt i tid ett program kan tillåtas stäcka sig. Här är det av vikt att lokala intressenter får uttala sig före programmet köps in – i detta fall exempelvis kommunpolitiker och skolledning. Man vet idag också att adaptiva approacher fordrar att programmet anpassas efter de olika behov som kan finnas inom den grupp som ska genomgå det. Rent konkret betyder det att olika individer i gruppen behöver olika delar av programmet olika mycket och att personal som implementerar programmet ska ta hänsyn till detta (ibid.: 84). Här uppstår förstås vissa svårigheter i en skolmiljö som inte kan ta obegränsat med tid i anspråk för programgenomförande och som har begränsade personella resurser att se till varje individs specifika behov av delar av programmet.
Det ovan sagda överensstämmer också med de problem som kan uppstå när ett program ska flyttas från ett land/en kultur till en annan. Med det sagt finns några faktorer som underlättar processen, så som att välja program med en vetenskaplig evidensbas och se till att det redan från början finns en kulturell överensstämmelse mellan programmet i sin originaldesign och den kultur det ska flyttas till (Ferrer- Wreder et al., 2005: 245 f.). Om programmet uppfattas som ”görbart” av personalen som ska implementera det underlättas processen ytterligare, liksom när goda relationer mellan programmets förespråkare och närsamhället etableras och när ett samspel finns med programutvecklaren för återkoppling om hur programmet passar i den nya kontexten och vad som kan behöva förändras (ibid.: 247).
Hur ska man då göra anpassningar för att åstadkomma bättre kulturell överensstämmelse? Det kanske viktigaste att göra är att ta hänsyn till interventionens
ytliga respektive djupa struktur (Resnicov et al., 2000). Djupstrukturen handlar om
de delar av programmet som berör faktorer som har stor påverkanskraft på individers beteende (det som ska stärkas eller förändras av att delta i programmet, till exempel självkänslan), medan ytstrukturen rör budskap som harmonierar med samhällets sociala särdrag eller ideal (såsom idealet anstränga sig för att skaffa sig ett roligt eller intressant jobb).