Växandets punkt lånar vi här från pedagogikforskaren Mats Wahl (1980) som talar om att finna växandets punkt, och då att skapa möten som gör lärande och utveckling möjlig. Från vår utvärdering har vi återkommande noterat att det har varit svårt att på något avgörande sätt få eleverna till aktiva medskapare av programmet. När medskapande inte uppstår verkar det istället olika former av motstånd som blir en viktig del av resultatet, och programmet får sålunda svårt att leva upp till sina intentioner. Risken är till och med att negativa resultat istället uppstår. Några väsentliga förutsättningar och samtidiga dilemman för Star for Life att nå fram till sådana konstruktiva möten menar vi finns i:
Motivation. Eleverna verkar generellt ha svårt att på bred front eller över tid
engagera sig i programmet. Utan sådan motivation är det sannolikt svårt för ett program av Star for Lifes karaktär att nå fram till eleverna. Inte minst kan detta förklaras av att den legitimitet som omgärdar ordinarie skolämnen saknas för Star for Life. Därför måste programmet skapa sin egen plattform, inte sällan för varje lektion, vilket är en stor utmaning för personalen. Intressant nog verkar legitimiteten för ledarna finnas bland eleverna; dessa framstår i deras ögon som engagerade och gör sitt bästa. Det är själva programmet som inte verkar locka någon större andel av eleverna. Resultatet är i sig inte överraskande i ljuset av tidigare forskning som väl belägger att värdegrundsarbete i skolmiljö av både elever och pedagoger generellt uppfattas som konstlat och situerat – på ett gott stycke från elevernas eller skolans egen verklighet. Denna forskning påtalar också vikten av ett integrativt och holistiskt arbete, som exempelvis involverar vårdnadshavare.
Abstraktionsförmåga. Medan en del av resonemangen i programmaterialet
ligger på en mycket vardaglig (möjligen alltför vardaglig) nivå, innebär andra att deltagarna måste klara en relativt hög abstraktionsnivå för att det verkligen ska få fäste och betyda intressanta saker. Eleverna är utvecklingsmässigt olika långt komna och förmågan härvidlag kan också hänga samman med deras allmänna motivation för
arbetet. Det är därför svårt att finna program där intentionerna och förmedlingen av dessa matchar elevernas position och aktuella kapacitet fullt ut. Men frågor om vad exempelvis ”mind set” och statiska och dynamiska tankesätt innebär i praktiken i elevernas liv och verklighet, kräver ett i alla fall inte oansenligt mått av abstraktionsförmåga. I vilket fall om man vill få ut mer av programmet än att eleverna ska förmås att på ett mer ytligt sätt svara ”rätt” på en viss fråga.
Självreflektiv förmåga. För att eleverna ska motiveras och lära sig saker från
programmet krävs det att de sätter de exempel som ges i relation till sig själva på ett sätt de finner meningsfullt. Det finns klara indikationer från resultatet på att eleverna inte tagit till sig programmet på detta sätt. Möjligen kan det handla om att de redan förstått vad det handlar om, att de inte blivit överraskade av programmet och då ”tvingats” till en reflektion (exempelvis att en nyhet ges i en spännande form), eller att de inte på annat sätt blivit inspirerade till att sätta programmet i relation till den egna personen. Återigen får man här ta i beräkningen att programmet kan ha bristande legitimitet att beröra sådana, mer personnära frågor, än vissa andra ämnen.
Generaliseringsförmåga. Utöver dessa punkter kräver programmet att eleverna
ska kunna sätta kunskap och tankar de fått från diskussioner och reflektioner i relation till andra sammanhang. Ett mål kan visserligen vara att de får till sig saker som fungerar inom skolan, men att göra paralleller mellan exemplen som ges och elevernas övriga livssammanhang är likaledes viktigt för att det ska fungera. Med tanke på hur programmet verkar vara ganska fast inlemmat i den struktur som skolan ger och till de intentioner som gäller för skolarbetet kan det vara svårt för eleverna att motiveras till övningar där de generaliserar till sina övriga liv.
Gruppeffekter. Star for Life förefaller ännu inte kommit till det stadium då man
kontrollerar hur samtal och övningar i grupp faller ut. Framförallt implementeringsaspekten av studien – det vill säga det som kommer till uttryck under klassrumsobservationer – indikerar att programmet härvidlag presterar mycket ojämnt. Ibland kan rena ”smittoeffekter” noteras, det vill säga att elever med negativ inställning till övningarna saboterar eller på andra vis försvårar genomförandet av vissa specifika moment inom programramen. En hel del av övningarna är utformade så att eleverna självständigt skall genomföra dem. Med tanke på att denna typ av upplägg tenderar gynna redan högpresterande elever medan det som regel missgynnar mindre väl presterande elever, bedömer vi att risken för smittoeffekter därmed ökar ytterligare. Mer allvarligt är att många av de normer som verkar reglera klimatet i
klassrummet inte kontrolleras inom ramen för Star for Life. Både tidigare forskning och intervjuempiri från denna utvärdering indikerar att klassrummen kan uppfattas som otrygga och att elever för att skydda sig levererar en slags ytanpassning där man besvarar frågorna med tillrättalagda reflektioner och svar som ska utsätta eleven för ovälkommen uppmärksamhet i så liten grad som möjligt.
Ytterligare en aspekt av diskussionen kring gruppeffekter är vad vi menar med avgränsningen i ordet ”grupp”? Vilken grupp är det som skall påverkas av arbetet inom Star for Life? Det finns något paradoxalt i att det enkom är skolelever som omfattas av programmet, när deras verklighet i så hög grad skapas och kontrolleras av vuxna omkring dem – skolpersonal och skolledning såväl som syskon och familjer. Den som tänks artikulera sig kring sitt inre eller kring sin utveckling är den deltagande eleven, vilket innebär att en stor del av det persongalleri vi kan tänka oss ingår i de vardagliga grupperingar som inverkar på deltagarens vardag, ställs utanför kravet om utveckling och självkännedom. Detta kan betraktas som ett asymmetriskt krav och därmed orättvist och – framförallt – kontraproduktivt. Frågan är vad det är för rationalitet eller etik som vill mana (eller tvinga?) unga människor till mognad, inre utvecklingsresor och förändring men ställer vuxenvärlden utanför dylika krävande fordringar?