Artikel III stadgar gärningar som är förenliga med straffutmätning för folk-mord. De straffbara gärningarna är därmed handlingar som går under be-greppet folkmord och tillika gärningar som individer kan dömas för. De straffbara gärningarna måste vara lagstadgade i nationell lagstiftning. FN har upprättat internationella tribunaler när bedömning gjorts att en nation är inkapabel till en rättvis rättegång, exempelvis under en konflikt (Weiss et al 2010: 7).
5 FN och FN-stadgan
I detta avsnitt presenteras den huvudsakliga empiri som kommer ligga till grund och utgöra analysdelen av studien. FN:s säkerhetsråd kommer att ligga i fokus då orga-net erhåller befogenheter för interventioner och därmed har makten att förhindra ett folkmord.
Förenta Nationerna (FN) etablerades år 1945 som gensvar på andra världs-krigets eftermäle. Syftet var att frambringa och trygga internationell fred och säkerhet i världen. Idag är för närvarande 193 länder medlemmar i FN (2018) mot 51 medlemsländer vid etablerandet. Den internationella säkerhetsaspek-ten är stor och organisationen erhåller flertal multilaterala avtal med andra organisationer och aktörer för att kunna främja sitt syfte och möta internatio-nella utmaningar. Organisationen inrättades i samband med att FN-stadgan trädde i kraft (Weiss, T et al. 2010: 7-10). Stadgan redogör för medlemmar-nas rättigheter och skyldigheter, befogenheter, struktur och arbetsordning som organisationen innefattar. FN:s ändamål, syften och förbindelser är pre-ciserade i övergripande delar innehållande artiklar som betonar mänskliga
rättigheter av olika slag (FN-stadgan). Den första artikeln i FN-stadgan ut-trycker FN:s fyra huvudsakliga ändamål (se Bilaga 1).
Artikelns definitioner belyser FN:s roll som internationell upprätthållare av mänskliga rättigheter. Preciseringen betonar således även organisationens ställningsposition som samordnare för internationell säkerhet och fred. Utef-ter FN:s huvudsakliga ändamål och syften har resolutioner och konventioner antagits och tillsatts för att kunna möta internationella utmaningar och upp-rätthålla säkerhet världen över. De antagna resolutionerna kan innebära olika värden beroende på organ eller instans som antar dem. Som betecknat i FN-stadgan vidhåller FN sex huvudorgan. De benämns följaktligen som General-församlingen, Säkerhetsrådet, Ekonomiska och Sociala rådet, Förvaltarskaps-rådet, Sekretariatet och slutligen Internationella domstolen (Weiss, T et al 2010: 177-188). FN:s generalförsamling betraktas många gånger som FN:s huvudorgan, då den praktiskt taget agerar som en huvudsaklig rådgivare och representant för FN. Den huvudsakliga aktiviteten inom organet utgör forum för dialog och votering mellan medlemmarna. Där kan de framföra sina in-tressen och åsikter gällande specifika angelägenheter. Generalförsamlingens huvudsakliga funktioner innefattar därmed forum för diskussion och beslut om rekommendationer. Organet har enbart befogenhet att avlägga rekom-mendationer till medlemmarna som är icke-bindande. Trots det innefattar rekommendationerna stor relevans eftersom det representerar majoriteten av så gott som alla världens länder och således dess kollektiva utslag (Weiss, T et al 2010: 186). Frågor och angelägenheter som kan tas upp för diskussion och votering bland medlemmar i FN kan innefatta frågor gällande internatio-nellt samarbete, främjandet av internationell fred och säkerhet eller bevaran-det av mänskliga rättigheter för att belysa några omfattande ämnen. Åtgärder kan föreslås men inga beslut om ingripande med maktmedel kan göras i
Ge-neralförsamlingen (Weiss, D et al 2010: 187). Befogenheter beträffande det ekonomiska och sociala rådet sträcker sig främst till att behandla frågor av ekonomisk, social och kulturell art.. Förvaltarskapsrådet fungerar i huvudsak som en mellanhand mellan FN:s generalförsamling och FN:s säkerhetsråd. Organet koordinerar och delger rekommendationer till Generalförsamlingen och underrättar säkerhetsrådet i aktuella frågor (Salander 2002: 16-24, Bring 2002: 305). Sekretariatet administrerar FN:s verksamhet och anordnar inter-nationella konferenser och möten utifrån vad som stadgats. Det slutliga FN-organet är den internationella domstolen, också betecknad som ICJ (Interna-tional Court of Justice). Det vanligaste typen av mål som tas upp i denna in-stansen är tvister mellan stater (Salander 2002: 25-29). Samtidigt finns det flertal underorgan som fokuserar till olika inriktningar och syften (Weiss, D et al 2010: 204). Då denna studie avgränsar sig till att behandla förhindrandet av folkmord kommer främst Säkerhetsrådet att stå i centrum av motivering för dess framstående position som säkerhetsfrämjare.
5.1 FN:s säkerhetsråd
FN:s säkerhetsråd bär huvudansvaret för det fredsbevarande arbete som be-drivs av FN genom bevarandet av internationell fred och säkerhet. Säkerhets-rådet har befogenheter för bindande beslut, humanitära interventioner, sank-tioner och militära ingripanden. Därmed utgör säkerhetsrådet det enda FN-organ med sådan behörighet (Weiss, T et al 2010: 179). Som tidigare nämnt benämner FN-stadgan den verksamhet och befogenheter som skall driva Sä-kerhetsrådet i sitt arbete och verksamhet. Artikel 24 i FN-stadgan benämner Säkerhetsrådets befogenheter till det enda FN-organ med vidhållande av mi-litära insatser för fredliga syften. Därmed utgörs Säkerhetsrådet till det mäk-tigaste organet inom FN, med befogenheter som överskrider andra organ
gäl-lande tillämpning av militära ingripanden eller annan lämplig metod för att vidhålla internationell säkerhet (Lowe, V et al 2008: 35).
Säkerhetsrådet utgörs av 15 medlemmar, varav 10 är roterande och 5 är manenta medlemmar. De största stormakterna i världen besitter de fem per-manenta platserna i rådet, följande USA, Ryska Federationen, Folkrepubli-ken Kina, Storbritannien samt Frankrike (FN-stadgan, Art 23). De har även möjlighet att avlägga veto i frågor som tas upp. För att en resolution skall gå igenom krävs nio ja-röster och inget veto vid votering vilket ger stormakter-na partikulär särställning i votering. De övriga 10 medlemmarstormakter-na väljs av Ge-neralförsamlingen för en mandatperiod om två år som är fördelade utifrån regionala grupperingar (Regeringskansliet, 2016). De resolutioner som antas i Säkerhetsrådet är däremot bindande till skillnad från resolutioner som antas i Generalförsamlingen som innehar en rekommenderad hållning (Eriksson et al. 2005: 15-16).
5.1.1 FN:s säkerhetsråd och folkmordskonventionen
FN:s säkerhetsråd är som nämnt det FN-organ som har befogenhet att fatta beslut gällande säkerhetsaspekter och interventioner. Det är därmed den enda instansen för ageranden om konflikthantering vid folkmord. Säkerhetsrådet är förpliktigad att harmonisera och vidta åtgärder inom sin stadga för att göra den förenlig med folkmordskonventionen. Denna typ av koordinering har uttryckts genom säkerhetsrådets uppgift att förebygga och förhindra brottsli-ga gärninbrottsli-gar som berörs i folkmordskonventionen. Det ligger därigenom främst på säkerhetsrådet att vidta lämpliga åtgärder. Det är tillika fördrags-slutet för alla parter att följa den stadga som föreskrivs. Folkmordskonven-tionen föreskriver i Artikel I att folkmord skall fördömas och krigsförbrytare ställas till rätta (Human rights, 2012). FN:s säkerhetsråd agerade år 1993
för-enligt med konventionens stadga och Artikel I genom att upprätthålla en in-ternationell tribunal för forna Jugoslavien, ICTY. Resolution 827 stadgar be-hovet och nödvändigheten att inrätta en internationell domstol för det speci-fika ändamålet av konflikten i forna Jugoslavien (UNSCR, u.å). Via resolu-tion 827 tog därmed FN:s säkerhetsråd beslut om att inrätta en internaresolu-tionell tribunal då de ansåg att hot förelåg mot internationell säkerhet och fred (Re-solution 827). Upprättandet av en internationell domstol för konflikten i for-na Jugoslavien har används för att döma krigsförbrytare och brott mot mänskligheten (Casesse, A et al 2010: 293).
5.1.2 Upprättandet av ad hoc-tribunal
I samband med konflikter där mänskliga rättigheter kraftigt inskränkts har även tidsbegränsade domstolar inrättats för just det ändamålet. I fallet Jugo-slavien har den så kallade The International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia (ICTY) upprättats för att i efterhand kunna tilldela straffansvar för krigsförbrytare i kriget. Den upprättades år 1993 och gick under ett man-dat som sträckte sig till och med år 2017 (Casesse, A et al 2010: 258). Det centrala uppdraget av sådan typ av internationell domstol är att utdela straffansvar för begångna krigsförbrytelser som tagit plats (International Criminal Tribunal for Former Yugoslavia, u.å). Att ställa krigsförbrytare till svars för sina dåd kan även betraktats som en instans som upprätthåller folk-rätten och mänskliga rättigheter i efterhand. Det internationella världssam-fundet gör ett ställningstagande och fördömer den typen av brott. ICTY har upprättats som en ad hoc-tribunal vilket betyder att den upprättats för ett sär-skilt ändamål och enbart det (Casesse, A et al 2013: 293). Det ändamålet har begränsats till att ställa krigsförbrytare från kriget i forna Jugoslavien till svars (Liknande ad hoc tribunaler har upprättats, b.la ICTR (International Criminal Tribunal for Rwanda) för folkmordet i Rwanda 1994 (UN
Interna-tional Residual Mechanism for Criminal Tribunals, 2012).
Etableringen av ICTY antog ett internationellt ställningstagande som bistod FN i upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Etableringen av domstolstribunaler har haft en stor inverkan på det internationella samfundet varvid individer för första gången gången ställdes till rätta och dömdes skyl-diga för folkmord. Det var en viktig vändpunkt för FN och ett individansvar trädde ikraft, där principen om statens suveränitet inte längre gick att gömma sig bakom (Art. IV i folkmordskonventionen). ICTY fungerade även som ett redskap för försoning mellan de redan infekterade förhållandena mellan folkslagen (Zahar et al 2008: 11). Tribunalens verksamhet var förordnad FN som också betecknas under kapitel VII i stadgan. Etableringen av ICTY (och ICTR) som assisterade FN i upprätthållandet av internationell lagstadga och fred ledde senare till etableringen av ICC (International Criminal Court) som verkar som FN:s permanenta brottsdomstol.
5.2 Fallet forna Jugoslavien: historisk bakgrund
Statsbildningen Jugoslavien innefattade sex delrepubliker, nuvarande Serbi-en, KroatiSerbi-en, Bosnien och Hercegovina, MakedoniSerbi-en, Slovenien och Mon-tenegro med tillhörande provinser- Vojvodina och Kosovo (Nationalencyklo-pedin, u.å i). Josip ”Tito” Broz var regeringschef vars politik ofta hyllades för sin alliansfrihet gentemot både USA och Sovjetunionen. Den nationella politiken centrerades i huvudsak till att minska motsättningarna mellan olika folkgrupper i federationen. De etniska folkgrupperna i landet betraktades som jugoslaver oberoende av nationalitet eller religiös tillhörighet. Den jugo-slaviska identiteten kom före den ursprungliga nationaliteten vilket också genomsyrade federationen. Nationalistiska eller separatistiska krafter
accep-terades inte och motsattes hårt av makten (Resic, S 2010: 245). Den enade jugoslaviska identiteten främjades starkt. Delrepublikerna omfattades till viss grad av självbestämmande men makten var övervägande centrerad till hu-vudstaden Belgrad i Serbien. Makt-centreringen skapade oro bland somliga nationaliteter och resulterade senare i en ny konstitution som delgav större makt åt delrepublikerna och där provinserna Vojvodina och Kosovo numera blev autonoma (Bennett et al. 1995: 54). När Tito gick bort år 1980 befann sig Jugoslavien i en negativ tillväxtkurva ekonomiskt. Inflationen uppgick emot 2700% samtidigt som arbetet minskade och befolkningen fick svårighe-ter att anskaffa sig grundläggande supplement (Nationalencyklopedin, u.å j). Den ekonomiska krisen bidrog till växande klyftor i landet och nationalistis-ka krafter tog plats på den politisnationalistis-ka arenan. Den politisnationalistis-ka nationalismen väx-te främst fram ur den ekonomiska krisen och den fattigdom som uppstod därefter. Nationalistiska krafter tog plats på politiska arenan och författnings-ändringar gjordes som eliminerade provinsernas autonomi. Delrepublikerna kände sig hotade och krävde politiska reformer med en övergång till lösare konfederation. När Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga år 1991 besvarades det med starka militära motsättningar från Serbien som ville hålla kvar delrepublikerna inom federationen (Donnelly, J. Whelan, D 2017: 174). Slovenien och Kroatiens självständighetsutrop spred sig vidare och snart proklamerade även Bosnien och Hercegovina sin självständighet från federationen. Hädanefter kommer Bosnien-Hercegovina enbart att benämnas som Bosnien. Självständighetsutropet besvarades med militärt angrepp från både Serbien och Kroatien. Striderna kan generaliseras till att främst innefat-ta kontroll över territorium. I anknytning genomförde militära styrkor enor-ma fördrivningar av folkslag och systeenor-matiskt dödande beroende på etnicitet, så kallad etnisk rensning (Nationalencyklopedin, u.å g).
Grova förbrytelser mot civilpersoner såsom folkmord och systematiska våldsbrott och våldtäkter tog plats. Viktigt att nämna är Bosniens särskilda utsatthet i kriget även om våldsbrott begicks på alla sidor av konflikten. Lan-det kan kännetecknas som en delrepublik utan befolkningsmajoritet, en repu-blik för minoriteter som år 1991 bestod av 44% bosniska muslimer, 32% ser-ber, 17% kroater och 7% mindre grupper (Donnelly, J. Whelan, D 2018: 174). Över två miljoner beräknades ha fördrivits i samband med kriget och siffror uppemot 100.000 människor uppges ha mist sitt liv. De tre och ett halvt år blodiga striderna fick ett offentligt avslut i samband med fredsför-handlingar som slutligen landade i Dayton-avtalet (Weiss, D et al 2010: 67).
5.2.1 FN:s ingripande i Bosnien
I ett försök att avleda spänningar om konflikt i början på 1991 antog Säker-hetsrådet genom resolution 713 handelsförbud av vapen och artilleri och handelsförbud på alla parter (Resolution 713, 1991). Omfattande ekonomiska sanktioner och frysta tillgångar i utlandet lades specifikt på Serbien som ut-gjorde störst hot mot freden (Donnelly, J. Whelan, D 2018: 175). Detta i samband med politisk press och dialog för att genom preventivt agerande kunna avstyra spänningarna som växte fram. Den rådande situationen i Bosnien blev inte bättre och den serbiska nationalismen blev genomträngan-de. Den serbiske presidenten Milosevic hade avsikt att försvaga delrepubli-kernas autonomi och självbestämmande och därmed centrera makten till Belgrad. Denna agenda uppfattades som ett hot mot andra delrepubliker. Med Kroatiens och Sloveniens självständighetsförklaring tillsatte FN så kal-lade United Nations Protected Areas (UNPA), som verkade som säkra områ-den och zoner. Syftet var att bringa fred och stabilitet med målstyrning om att mildra och försvaga stridigheterna genom den internationella närvaron
(Weiss, T et al 2010: 65). Därmed stationerades tre UNPA områden i Kroati-en; östra Slavonien, västra Slavonien och Krajina med övervägande serbisk befolkning och andra minoriteter i området för att stabilisera situationen mel-lan nationaliteterna. Mandatet innefattade huvudsakligen etablerandet av säk-ra zoner och inbegrep inga militäsäk-ra ingripanden (Casesse, A et al 2013: 66). Säkerhetsrådet och dess medlemmar gick enhälligt med på att etablera FN:s fredsbevarande styrka UN Protection Force (UNPROFOR). FN:s arbete i forna Jugoslavien respektive Bosnien präglades huvudsakligen av fredsstyr-kan UNPROFOR:s tre omfattande målstyrningar som utgjorde kärnan i dess arbete. De sammanfattades till;
”att lindra det mänskliga lidandet som orsakas av striderna;
att lokalisera konflikten så långt som möjligt för att förhindra dess spridning inom och utanför det Jugoslaviska territoriet och slutligen;
att underlätta förhandlingarna bland de krigande parterna i syfte att lösa sina politiska klagomål.” (Berdal, M 2008: 194).
De omfattande målsättningarna genomsyrade verksamheten som bedrevs inom FN:s säkerhetsråd samt dess fredsbevarande styrka UNPROFOR. En viktig aspekt att ha i beaktning är att den fredsbevarande verksamheten som var den fredsbevarande styrkans grundläggande yrkesutövning förblev oför-ändrad under hela konfliktens gång (Weiss, T et al 2010: 64). Trots att freds-styrkan erhöll upp emot 40.000 fredsbevarande soldater så bedrevs verksam-het utifrån traditionella fredsbevarande principer. Det var alltså inte tänkt som en militär styrka med befogenheter av väpnad karaktär (Sarooshi, D 2008: 232). Initialt upprättades UNPROFOR i Kroatien, men när även Bosnien senare utropade sig självständiga och hotet blev överhängande fick
fredsstyrkan utvidgat mandat som förlängde verksamhetens utsträckning till att omfatta även Bosnien (Ramcharan, B 2011:18). Det huvudsakliga ända-målet i Bosnien var att återta kontroll genom att skydda platser i landet som var specifikt utsatta. Mandatet utvidgades också till sex säkrade zoner under UNPA i landet (Berdal, M 2008: 194). Resolution 836 antogs i Säkerhetsrå-det och erlade befogenhet att genom handling skydda de sex säkrade zoner-na. Resolution 836 verkade som stöd för fredsstyrkan UNPROFOR i dess arbete. Den möjliggjorde för säkerhetsrådets medlemmar att använda tillämpliga maktmedel som fanns till dess förfarande för att kunna stödja styrkan genom att skydda FN:s fredsbevarande styrkor och för att avskräcka för attacker mot de säkrade områden. Med resolution 836 erhölls därmed befogenhet till nationella styrkor för att underlätta för UNPROFOR. Vad som aldrig fastslogs i resolutionen var således vem som skulle ha den avgörande rösten i vilka maktmedel som skulle tillgås och för vilka ändamål (Sarooshi, D 2008: 232). Som påföljd föll de nationella styrkorna under samma juris-diktion som UNPROFOR och verkade återigen i fredsbevarande syfte (Sa-rooshi, D 2008: 233). Det internationella samfundet, i synnerhet FN ansåg att UNPROFORs närvaro var viktig och uppriktigt sagt bättre än inget, om än ineffektiv, i förhållande till att förhindra förekomsten av militärt våld, brutali-tet, stridigheter (Berdal, M 2008: 195).
Fler än 140 resolutioner och deklarationer antogs i FN:s säkerhetsråd under tiden för forna Jugoslaviens uppbrott och sönderfall. En distinktion som gjorts är att nästintill alla resolutioner som FN:s säkerhetsråd antagit har an-tagits under Kapitel VII i FN-stadgan. Kapitel VII syftar till den del i stadgan som berör inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angrepps-handlingar (FN-stadgan). Kapitlet fastställer övergripande åtgärder som sä-kerhetsrådet befogar över gällande hot mot internationell fred.
Säkerhetsrå-dets ställningstagande i konflikten har däremot tolkats som ett diplomatiskt tillvägagångssätt och mekanism för politiska dialoger. FN:s säkerhetsråd och dess medlemmar erhöll tämligen opartiskhet i hopp om att kunna komma fram till en uppgörelse mellan parterna (Lowe, V et al. 2008: 171-172).
Den humanitära styrningen i FN:s fredsbevarande arbete åsyftar till att bistå civilbefolkningen med assistans och för att lätta på bördan av civila som fal-lit offer i konflikten (Donnelly, J. Whelan, D 2018: 174). Humanitärt bistånd av internationella biståndsarbetare sågs ofta som ett hot av de bosnienserbis-ka styrkorna som bemödade sig med att till varje pris förhindra bistånden att nå sitt mål (Donnelly, J. Whelan, D 2018: 176). Dock var den humanitära assistansen avsevärt effektiv i Bosnien. Genom särdeles politisk press lycka-des FN distribuera bistånd och hjälp till mer än två miljoner utsatta civila. Det omfattande biståndsarbetet är idag tillsynes en lyckad handling av inter-nationellt agerande.
5.3 Folkmordet i Bosnien
Den allvarligaste överträdelsen av folkrätten under kriget tog plats i gruvden Srebrenica belägen i östra Bosnien. FN:s säkerhetsråd hade förklarat sta-den som en säker zon vilket därmed betydde att stasta-den förklarades fri från väpnade strider. Fredsbevarande FN-soldater som verkade under UNPRO-FORs mandat fanns närvarande i staden varvid majoriteten var en neder-ländsk styrka. De var stationerade i Srebrenica i fredsbevarande syften (Sa-rooshi, D 2008: 235). Situationen skulle snabbt förändras när bosnienserbis-ka styrkor i juli 1995 intog staden och tog de första stegen mot det som sena-re skulle kännetecknas som folkmord. Den primära avsikten var främst att överta territoriet. De FN-soldater som fanns på plats demobiliserades och förlorade snabbt kontroll över staden. Den nederländska bataljonen som var
stationerade under UNPROFOR förfrågade om uppbackning men lämnades utan. Befälhavaren för den bosnienserbiska armén Ratko Mladic ledde intå-get och var nyckelperson i det som senare skulle bli massavrättningar. Det uppges ha mördats omkring 8000 människor i systematiska avrättningar, där majoriteten främst var män och pojkar (Nationalencyklopedin, u.å b).
De händelser som uppdagades i Srebrenica har utgjort exempel där interna-tionella samfundet FN brustit i sin roll att skydda civila och förhindra brott mot mänskligheten. Händelserna som inträffade har lett till stort bakslag för organisationens legitimitet, förtroende och kraft i handlande. Stor kritik har utdelats för bl.a FN:s ställningstagande i konflikten både externt men också internt. I kombination med FN:s svaga handlingskraft och oenigheten mellan de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd har FN numera vidtagit en mer passiv roll gällande militära interventioner (Sarooshi, D 2008: 242).