FN:s förhållningssätt till brott mot mänskligheten

(1)

 

FN:s förhållningssätt till brott mot mänskligheten

En kvalitativ studie om hur FN handlat i Srebrenica och varför folkmordet inte kunnat förhindras

Författare: Irena Sinik

Examensarbete kandidatuppsats 15hp

(2)

Abstract  

The aim of this study is to investigate how the UN has acted in preventive measures regarding the genocide in Srebrenica. However, the UN contribu- tions in conflict has not always been successful nor effective regarding the prevention of crimes against humanity. Nonetheless, the conflict in former Yugoslavia and the genocide in Srebrenica constitutes a prime example of when UN failed in its role as upholder of human rights, peace and stability.

The intriguing part in the case of Srebrenica was the international presence of UN peacekeepers that were situated in the village when the crimes took place. The substantial core of this study is therefor to determine why the UN failed so massively in protecting civilians in Srebrenica by preventing a genocide. Further, to examine the whys and hows, it is of considerable impor- tance to clarify the structure of relevant UN-organs and conventions that holds authority in interventions. Therefor, the study mainly issues the UN Security Council, the UN Charter and the Genocide Convention regarding the structure and capacity in preventive measures. As for the empirical material covered, it is mainly retrieved from official documents and academic lite- rature. The material presented is thereby analyzed in accordance with the theoretical framework to understand why the UN failed to prevent genocide from occurring in Srebrenica. The study draws the conclusion that the UN lacked extensive assessments regarding needed actions and misjudged the nature of the conflict. 

Keywords: UN, human rights, international law, prevention, genocide, the Genocide Convention, warcrimes, former Yugoslavia, Srebrenica 

(3)

"Genocide means a denial of the right of all human beings to exist, just as murder is a denial of individuals' right to live"

(FN resolution 260, 1949)

(4)

Innehållsförteckning 

1 Inledning……….……….….6-7  1.1 Syfte och frågeställningar……….……7  1.2 Avgränsningar……….…..8  1.3 Val av fall……….….9  1.4 Tidigare forskning………..…10-12  1.5 Disposition……….12-13  2 Teoretisk referensram…..……….…………..………13  2.1 Riskfaktorer för folkmord……….….…14-16  2.1.1 Primär prevention………16  2.1.2 Sekundär prevention………..……16-18  2.2 Sammanfattning………..………18  3 Metodologiskt tillvägagångssätt……….…..…….18  3.1 Metod och upplägg………..…………..18-21 

3.2 Material……….………21-22 

3.3 Forskningsdesign……….………..23  3.4 Metoddiskussion……….……….…..23  4 Bakgrund………..………..…………24  4.1 Folkrätt och brott mot folkrätt……….………..…………24  4.2 Folkmord som begreppsdefinition…..………..………24-25  4.3 Folkmordskonventionen……….……..26-28  5 FN och FN-stadgan………-…………..…28  5.1 FN:s säkerhetsråd……….……….30  5.1.1 FN:s säkerhetsråd och folkmordskonventionen..31-32  5.1.2 Upprättandet av ad hoc-tribunal……….…..32-33 

(5)

5.3 Fallet forna Jugoslavien: historisk bakgrund………..……33-35  5.3.1 FN:s ingripande i Bosnien………..…35-38  5.3.2 Folkmordet i Bosnien……….….38-39  6 Analys och slutsatser…………..………..39  6.1 Bakomliggande riskfaktorer i forna Jugoslavien……….39  6.1.1 Riskfaktorer……….40-43  6.2 FN: förebyggande och fredsbevarande åtgärder…….…….…43  6.2.1 Primär prevention……….……43-44  6.2.2 Sekundär prevention………44-46 

6.3 Slutsats………..…………..…47 

6.4 Avslutande diskussion………48-49 

Referenser………50-56  Bilaga………..…57 

(6)

1 Inledning

Världen står inför en rad utmaningar som kräver handlingskraft på internationell nivå för att kunna bemästras. Sedan mitten på 1900-talet har internationella organisationer fått ett stort upplyft som har kommit att prägla den internationella politiken. Förenta Nationerna (FN) är en viktig aktör inom den internationella samfundet och en framstående förespråkare av mänskliga rättigheter, säkerhet och stabilitet världen över. I konflikt har FN befogenheter för avtalsslutande, fredsbevarande samt ingripanden. Därmed har FN:s arbete och verksamhet inneburit både framgångar och utmaningar (Weiss, T et al 2010: xxiv). 1990-talet präglades av en rad händelser som krävde internationella samfundets agerande och ingripande, inte minst Jugoslaviens sön- derfall och splittring. Inbördeskriget karaktäriseras av ett flertal hemskheter som alla inskränker på den universella folkrätten. Det som en gång var ett enat multietniskt land under President ”Titos” styre föll isär efter hans död och nationalistiska krafter krävde plats på de politiska plattformarna. Den värsta formen av brott mot folkrätten tog plats i form av krigsbrott, krigsför- brytelser och senare även erkänt folkmord (Nationalencyklopedin, u.å a).

Den nationalistiska propagandan och det militära övertaget var en stor faktor till konfliktens brutala vändning som skändade många oskyldiga liv. Medan brutaliteten pågick framför världssamfundets fötter har internationella orga- nisationers roll i konflikten kritiserats. FN var en betydelsefull aktör under konflikten vars verksamhet främst präglats av förhandlingar, humanitära interventioner och fredsbevarande ingripanden i krigshärjade regioner.

Dessvärre inte alltid med större framgång. Trots FN:s höga närvaro i landet så hände det som inte fick hända. Folkmordet i den lilla gruvstaden Srebreni- ca berövade uppskattningsvis 8000 liv och fredsbevarande soldater som var stationerade på platsen stod handfallna inför brutaliteten. Händelsen har i ef-

(7)

terhand utgjort exempel på när FN brustit i sin roll att ingripa och därmed misslyckats förhindra ett folkmord (Nationalencyklopedin, u.å b). Denna studie ämnar att belysa FN:s agerande i Srebrenica för att kunna undersöka varför folkmordet i Srebrenica inte kunnat förhindras. Därigenom avser studien att kunna ta fasta på eventuella utmaningar som återspeglats i FN:s arbete utifrån Helen Feins teori om folkmordsprevention. Trots att studien huvudsakligen fokuserar till folkmordet i Srebrenica så är krigets händelseför- lopp viktigt att ta hänsyn till. Genom att presentera en överblick på hur konflikten uppdagats och utvecklats till att den slutligen mynnade ut i ett folkmord erbjuds läsaren ett helhetsperspektiv av FN:s agerande. Ämnet är ofant- ligt relevant för statsvetenskapen såväl som samhällsfenomen eftersom det berör både rättvisa och mänsklig säkerhet. Varför FN som internationell upp- rätthållare av mänskliga rättigheter misslyckats att förhindra ett folkmord blir av särskilt intresse att undersöka. Denna studie kommer enbart att fokusera till händelserna i forna Jugoslavien specifikt Bosnien och Srebrenica för att fastställa FN:s agerande och varför de stod handlingssvaga inför folkmordet.

1.1 Syfte och frågeställningar 

Syftet med studien är att undersöka hur FN agerat i Srebrenica och varför folkmordet inte kunnat förhindras.  

Frågeställningarna som således kommer ligga till grund för studien och be- svaras med adekvat material blir därför följaktligen:

-

Hur har FN som upprätthållare av mänskliga rättigheter agerat under konflikten i forna Jugoslavien? 

-

Varför kunde inte FN förhindra folkmordet i Srebrenica utifrån Helen Fe- ins teori om folkmordsprevention?

(8)

1.2 Avgränsningar 

Mänskliga rättigheter är förhållandevis brett och kan väga in en mängd olika aspekter. För att utförligt kunna fånga in fenomenet studien ämnar att under- söka blir därför en avgränsning ytterst nödvändig. Studien avgränsar sig följaktligen till den verksamhet som bedrivits inom FN gällande den allvarligaste formen av krigsförbrytelser och folkmord i forna Jugoslavien. Organi- sationens struktur kommer att tas med i beaktning för att utifrån teorin om folkmordsprevention kunna analysera eventuella aspekter som försvårar för det internationella upprätthållandet av mänskliga rättigheter. Trots att studien ämnar att fokusera och undersöka FN:s agerande, har material beträffande konfliktens övergripande delar tagits hänsyn till. Denna avgränsning motiveras utifrån en ökad förståelse för vilken roll FN innehaft genomgående i konflikten. Genom att belysa även sådana aspekter kan studien erbjuda förkla- ringsaspekter av internationellt agerande utifrån händelseförloppet. Be- greppsdefinitionen av brott mot mänskligheten begränsas till krigsbrott, krigsförbrytelser och folkmord som alla är straffbara i internationell domstol.

Vidare kommer relevanta delar av organisationen och dess praxis att stå i centrum, eftersom det är dessa delar som utgör kärnan i studien. Studien tar inte hänsyn till andra internationella organisationer som således också var betydande aktörer i kriget. Inte heller kommer enstaka fall eller domar som tagit plats i ICTY i samband med kriget att tas hänsyn till. Vidare avses Day- ton-avtalet som officiellt avslut på kriget. FN:s verksamhet beträffande freds- stabilisering i regionerna efter kriget är också exkluderade i denna studie.

Studien har också exkluderat principen om Responsibility to Protect som innebär att FN ska agera för att skydda medborgare från grova övergrepp när regeringen inte förmår. Principen antogs år 2005 och var inte aktuell vid tiden för folkmordet i Srebrenica (Weiss, D et al 2010: 81).

1.3 Val av fall

(9)

Studien ämnar att förklara hur FN som internationell organisation agerat i Srebrenica, i synnerhet gällande förhindrandet av folkmordet. Därmed är FN:s agerande i konflikten i forna Jugoslavien och Bosnien av stor betydelse för att förstå agerandet i Srebrenica. Övervägandet och resonemanget som förts kring val av internationell organisation motiveras utifrån dess betydel- sefulla roll internationellt samt dess roll som förespråkare av mänskliga rät- tigheter (FN-stadgan). Därmed fördömer FN aktivt brott mot mänskligheten.

Resonemang fördes även kring att bedriva studie om samverkan mellan två internationella organisationer under kriget men avfärdades med motivering att FN är unik i sin roll som internationell upprätthållande av mänskliga rät- tigheter i så bred omfattning. Då studien ämnar att utifrån Helen Feins teori om folkmordsprevention kunna förklara FN:s misslyckande gällande för- hindrandet av folkmordet i Srebrenica, blir följaktligen en konflikt med in- skränkning på mänskliga rättigheter och folkrätten nödvändig. Valet av fall för denna studie har tagit avstamp i kriget i forna Jugoslavien under perioden 1991-1995. Perioden är vald utifrån krigets startskott som i denna studie kunnat identifiera upptakten till konflikt och krigets officiella avslut som avser Dayton-avtalet, som avgjorde fred i den mest utsatta regionen Bosnien (Nationalenyklopedin, u.å. c). Fallet anses lämplig då den ligger tillräckligt nära i tiden för att fortfarande kännas aktuell men samtidigt har tillräckligt tid passerat för att kunna finna lämplig och berikande litteratur kring konflikten. En avvägning gjordes mellan folkmordet i forna Jugoslavien och folkmordet i Rwanda som båda utspelade sig under samma period och som bäg- ge karaktäriseras med företeelser om folkmord. Valet av fall landade slutligen i Bosnien och Srebrenica med motivering av den höga internationella närvaron i form av FN-soldater i landet när folkmordet tog plats, något som inte kännetecknade folkmordet i Rwanda (Weiss, D et al 2010: 71).

(10)

1.4 Tidigare forskning

Det har bedrivits omfattande forskning gällande folkmord och folkmordsprevention. Nedan finnes ett urval av etablerade forskare som bedrivit studier om olika aspekter och riskfaktorer för folkmord. Matthew Krain (1997) pro- fessor i Statsvetenskap har i sin forskning”State-sponsored Mass murder: the Onset and Severity of Genocides and Politicides” bedrivit statistiska studier om folkmord varvid riskfaktorer för folkmord identifierats utifrån perioden 1948-1982. Studierna har baserats på observationer som omfattat 35 folkmord (Krain, M 1997: 350).. Krain identifierade i sin studie inbördeskrig som den starkaste indikatorn och riskfaktorn till folkmord (Krain, M 1997:

357).

Barbara Harff (2003) anses vara en etablerad forskare inom sociologi och som gjort omfattande studier på riskfaktorer för folkmord. Harff har i sin studie ”No lessons learned from the Holacaust? Assessing Risks of Genocide and Political Mass Murder since 1955” identifierat 126 länder som erfarit statskollaps av olika slag, exempelvis regimkollaps eller inbördeskrig, under perioden 1955-1997 (Harff, B 2003: 58). Av de 126 undersökta fallen av statskollaps har 35 fall utvecklats till folkmord (Harff, B 2003: 59). Därmed anser Harff att inbördeskrig eller regimkollaps är en stor faktor som kan kulminera i folkmord. Studien har kartlagt sex faktorer för folkmord vilka är 1) omfattningen av politikens omvandling 2) om landet erfarit folkmord tidigare 3) exkluderande ideologi av den ledande eliten 4) autokratiska regimer 5) etniska minoritetseliter och 6) låg handelsöppenhet (Harff, B 2003: 72). 

Även Rudolph J. Rummel (1998) har i sin studie ”Statistics of Demo- cide: Genocide and Mass Murder since 1900” bedrivit forskning om ett nytt myntat begrepp som presenteras som ”Democide”. Begreppet avser ett samlingsbegrepp för folkmord, politisk dominans (politicide), massakrer, utom- rättsliga avrättningar och andra former av massmord utförda av stater, sken-

(11)

stater eller andra ickestatliga aktörer. I studien benämns även fallet forna Ju- goslavien som ”Titos slakthus” (Rummel, R.J 1998: 175). Studiens inriktning har liksom Harffs (2003) centrerat sig kring statsregimen och menar i sin studie att den största riskfaktorn för folkmord är autokratiska regimer som styr enväldigt. 

Mary Kaldor har sin utgivna bok ”New and Old wars: organized vio- lence in a global era” (2012) bedrivit studie om folkmord, där folkmord pre- senteras som en ny typ av krigsföring i den globala världen. Kaldor har ur- skiljt en distinktion mellan s.k nya och gamla krig genom fyra övergripande aspekter. I sin studie beprövar hon sin teori om utvecklingen av nya krig genom olika fallstudier däribland kriget i Bosnien utgör exempel för nya metoder i krigsföring (Kaldor 2012: 7). De fyra övergripande aspekterna grundar sig huvudsakligen i krigens aktörer, mål i krig, metoder i krigsföring och slutligen dess finansiering. 

Aktörerna i nya krig identifieras som löst sammansatta grupper som huvudsakligen drivs av sina egna mål och syften. Därigenom kan de samar- beta med andra grupper i opposition så länge det gynnar ändamålet.  

Krigsmål i nya krig har tagit en vändning och är numera snarare base- rade på identitet än på traditionella geo-politiska mål. Kaldor redogör för identitet som etnicitet, nationell tillhörighet, religion eller språk (Kaldor, M 2012: 8).

Krigsföring och metoder i nya krig påminner om de metoder som an- vänds i gerillakrig. Den nya krigsföringen avser att kontrollera civilbefolkningen genom skrämseltaktik och propaganda. Fördrivning av befolkning och systematiska massmor, tvångsdeporteringar samt politisk och ekonomisk skräck. En åtskillnad har även gjorts beträffande ökat våld som riktats mot civilbefolkningen. Folkmord är därmed kännetecknande för den nya typen av

(12)

krigsföring (Kaldor, M 2012: 9). 

Finansieringen i de nya krigen härrör huvudsakligen genom brutalitet i form av kriminella handlingar. Vapenhandel, trafficking och dylikt är van- ligt i hur de nya krigens aktörer finansierar sin verksamhet. Då krig främst tenderar att utbryta i stater med hög arbetslöshet blir det därmed gynnsamt för aktörerna i krig eftersom det är genom krig som ekonomin utvinns (Kal- dor, M 2012: 12). 

Kontentan av den studie och forskning bedriven av Mary Kaldor grundar sig i att de nya krigen och dess utmärkande tillvägagångssätt huvudsakligen är en produkt och utfall av globaliseringen som tagit plats det senaste seklet.  

1.5 Disposition

Inledningsvis blir läsaren presenterad för problemet på ett teoretiskt och delvis empiriskt plan. Problemformuleringen och studiens första del erbjuder en förståelse för fenomenet både i ett större och mer specifikt samband. Vidare följer ett teoriavsnitt där den teoretiska utgångspunkten presenteras och som anses användbara i denna typ av undersökning. Teori om prevention av folkmord blir lämplig att använda som en teoretisk referensram för att vidare kunna fånga in fenomenet som undersöks. Därefter följer ett metodologiskt avsnitt där medvetna metodval och materialkällor tillkännagivits och lämp- ligt tillvägagångssätt presenteras och motiveras. Avsnittet avslutas med en metoddiskussion som belyser fördelar och nackdelar med upplägget. Kapitel fyra belyser bakgrundsinformation som är nödvändig för att kunna delge lä- saren kontext till den empiri som presenteras därefter. Relevanta precisering- ar av begrepp, FN:s folkmordskonvention, dess tillkomst samt ett urval av artiklar tas upp och klargörs. Vidare presenterar kapitel fem först en bak- grundskontext till den huvudsakliga empirin som är grogrunden i studien och även det material som kommer att analyseras i det slutliga kapitlet. En histo-

(13)

risk inblick i situationen i forna Jugoslavien och Bosnien presenteras också löpande för läsaren för att förstå uppkomsten till konflikten och därefter dess utveckling. Därigenom kommer också FN:s struktur och roll som upprätthål- lare och aktör av mänskliga rättigheter att belysas. I kapitel sex får läsaren ta del av hur den empiriska delen sammanknutits utifrån den teoretiska ramen om Helen Feins folkmordsprevention. Analysen och slutsatsen kommer föras i en diskussionsform och därigenom besvara de ställda frågeställningarna i studien. Avslutningsvis kommer en avslutande diskussion att utgöra studiens epilog.

2 Teoretisk referensram  

I detta avsnitt presenteras det teoretiska ramverk som studien utgår ifrån. Teoride- len ligger till grund för att fenomenet som studeras har en relevans och kan förank- ras till vetenskaplig forskning.

Helen Fein, amerikansk sociolog och professor med specialisering på mänsk- liga rättigheter, folkmord, kollektivt våld och krigsbrott har redogjort för teori om preventiva åtgärder gällande folkmord. Den teoretiska referensramen utgår från Feins teori som i studien ”Prevention of Genocide”, i Encyclope- dia of Genocide” (2002) presenterar riskfaktorer och bakomliggande orsaker för folkmord. Därefter presenteras en primär och sekundär prevention av folkmord. Primär prevention avser det arbete som kan bedrivas som förebyg- gande, genom historisk medvetenhet, berikande och tidsenlig omvärldsana- lys och genom att understödja demokratiska värden i landet. Den sekundära preventionen kännetecknar det agerande som sker när den primära preventionen inte lyckats ombestyra utvecklingen och ett folkmord är påväg att in- träffa.

(14)

Fein redogör också för fyra bakomliggande orsaker som är viktiga att vara uppmärksammad på. Kunskap om de bakomliggande orsakerna är vitalt för att kunna upptäcka avvikelser i det preventiva arbetet. De täcks i följande avsnitt som så kallade ”early warnings” vilka är benämnda som följande: nationalistiska ideologier, uppkomsten av totalitära stater, strukturell delning utifrån etnicitet och slutligen statligt utvinnande av naturresurser (Fein, H 2002: 470. De bakomliggande orsakerna förklaras mer ingående härnäst. 

2.1 Riskfaktorer för folkmord 

Den avgörande delen i Feins teori om folkmordsprevention är följaktligen bakomliggande faktorer som kan utgöra risk för folkmord i senare skede.

Fein hävdar att folkmord enbart är mekanismer för underliggande orsaker.

Hon menar att man kan ta lärdom från historiska händelser och genom analys upptäcka tidiga tecken som kan ivra uppkomsten av folkmord. Genom att undersöka de faktorerna som är utlösande och verkande som mekanismer kan man alltså i utsträckning förhindra att folkmord begås. Så kallade ”early- warnings” kan snabbare uppmärksammas av internationella samfund och därefter agera innan det fullbordats och är för sent. Kartläggning av utlösan- de faktorer gällande folkmord har dominerat den vetenskapliga diskussionen kring utsikterna om att förhindra sådan typ av brott mot mänskligheten. Feins vetenskapliga bidrag har resulterat i att kartläggning av bakomliggande orsaker bedrivits i tidigt skede vilket därigenom reducerat eller omintetgjort ett potentiellt hot om folkmord (Fein, H 2002: 459). 

Den första underliggande faktorn har identifierats som den bakomliggande ideologin som tar fäste i samhället. En ideologi som faktor angår huvudsakligen de ideologier som exkluderar minoriteter och/eller favoriserar majoriteten i samhället. Det rör sig vanligast om olika former av extrema

(15)

ideologier som på något sätt avhumaniserar eller demoniserar grupper i landet. Denna faktor menar Fein, innefattar stor benägenhet till utvecklandet av folkmord i senare skede. Därför är det också viktigt att uppmärksamma så- dana benägenheter eller tendenser. Vidare är ett flertal faktorer inräknade i så kallade ”early-warnings” som har starka förbindelser till vad som senare kan utvecklas till folkmord (Fein, H 2002: 470.  

Fein redogör för den andra faktorn som uppkomsten av stater där den politiska makten vidmakthåller civilsamhället, s.k. totalitära stater. Hon menar att det är i sådana förhållanden som folkmord vanligast förekommer i.

Exempel som stärker Feins utsaga kan identifieras i Tyskland under nazis- tiskt styre och i f.d Sovjetunionen under kommunistiskt styre.  

Den tredje bakomliggande orsaken menar Fein är stater uppbyggda genom strukturell delning av människor efter etnicitet. Uppdelningen mellan etniciteter kan uttryckas i att de grundläggande rättigheterna främst är base- rade på etniska grupperingarna som råder i staten och inte på en gemensam identitet. Den ledande befolkningsmajoriteten som tillhör en specifik etnicitet tenderar i det fallet att vara mer benägen till folkmord än minoriteten. Exem- pel på denna typ av bakomliggande orsak återfinns bland annat i Sydafrika under Apartheidregimen samt folkmorden som tog plats i Rwanda på 1990- talet, även forna Jugoslavien kan kategoriseras in här.  

Den fjärde bakomliggande faktorn till folkmord redogör Fein som statligt reglerad utvinning av naturresurser tillhörande ursprungsbefolkningen. Statlig exploatering av naturresurser tillhörande en gemenligen minoritet har historiskt sätt i regel lett till två utgångslägen. Det kan endera leda till utrotning av ursprungsbefolkningen direkt utifrån eller också indirekt genom att staten barrikaderar och svälter alla förutsättningar som krävs för ursprungsbefolkningen att fortleva. Den femte bakomliggande faktorn av Feins

(16)

teori är den utlösande mekanismen krig. Krig kan, som historiskt bevittnat, tjäna som ett utlösande element till folkmord (Fein 2002: 468-470). 

2.1.1 Primär prevention 

Möjligheten att förhindra folkmord bygger huvudsakligen på två grundläg- gande principer. Först och främst krävs historisk kännedom och lärdom om bakomliggande faktorer till folkmord samtidigt som en aktuell omvärldsana- lys om länders risktillstånd är nödvändig för att kunna förutse tendenser sk.

early-warnings. Den primära preventionen och så kallade förarbetet innan ett folkmord inträffat kräver att bakomliggande faktorer som tenderar att leda till folkmord elimineras, därmed kopplas föregående avsnitt in som en förläng- ning till primär prevention. Att arbeta progressivt och förebyggande genom att förädla demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter försvagar också riskerna för den typen av hemskheter att bryta ut. Den preventiva metoden tillhandahåller främst förebyggande arbeten om fred och strategier och exkluderar därmed militära interventioner. (Fein 2002: 470, Gerner; Karlsson 2005: 385). Denna typ av prevention kan också identifieras i FN-stadgan som genom fredliga strategier och samverkan förbättrar förhållandena i län- der som b.la. saknar stabil demokrati eller befinner sig i riskzonen. FN har befogenhet att kontrollera bistånd, ställa krav på demokratiska strukturer och mänskliga rättigheter, övervaka nationella val och understödja demokratiska värderingar för att nämna några punkter som kan verka som en primär prevention.  

2.1.2 Sekundär prevention

När kartläggning av riskfaktorer för folkmord, stabiliseringsverksamheten och understödjandet av demokratiska värden fallerar eller misslyckas och

(17)

folkmord är påväg att ske återstår endast så kallad sekundär prevention. An- svaret för sekundär prevention ligger i den här delen på internationella organisationer och världssamfundet i helhet, och mindre på den krigshärjade staten i fråga. Folkmordskonventionen (the Convention of Genocide) som antogs av FN:s generalförsamling år 1948 som genom resolution 260 fastställer att folkmord är internationellt brott enligt folkrätten och erhåller särskilt ansvar om konventionens efterlevnad (Resolution 260). Folkmordskonventio- nen anses vara en sedvanerätt, vilket betyder att det är universella regler som är bindande för alla oavsett parter. Detta sträcker sig med andra ord utöver FN:s medlemsländer. 

Humanitära interventioner har under en lång tid varit ett komplext område då dilemmat vägt mellan en stats suveränitet och när världssamfundet tillåtits gå in och intervenera. Fein menar här att eftersom folkmordskonventionen tyds som en sedvanerätt är detta ingen fråga om stats suveränitet utan snarare en skyldighet av internationella organisationer att intervenera, verka som en garant för mänskliga rättigheter och upprätthålla folkrätten. Mot bakgrund av FN och specifikt FN:s säkerhetsråd vars roll innefattar aktivt arbete för internationell säkerhet och fred, blir därmed interventioner för att förhindra folkmord av hög prioritet. Fein redogör vidare att förutsättningar för en interven- tion att bli lyckosam är med tydlig målriktning och strategi. Historiskt sätt har sådana typer av interventioner utmärkts av egenintresse och ingen direkt välvilja och bevågenhet (Fein, H 2002: 470). Fein menar att ansvaret ligger på hela världssamfundet och kan inte begränsas eller förväntas ligga på en enskild aktör. Med andra ord är nationella aktörer lika delaktiga som internationella, men en viktig distinktion görs där organisationer som FN axlat rol- len som internationella upprätthållare av mänskliga rättigheter av denna sor- ten därmed också åtar sig större delen av ansvar. Därmed hävdar Fein vidare

(18)

att FN-organ som FN:s säkerhetsråd disponerar den största förmågan att för- hindra folkmord genom både den primära och sekundära preventionen (Fein, H 2002: 470, Gerner; Karlsson 2005: 382-385)

2.2 Sammanfattning 

Helen Fein har i sin teori om prevention av folkmord utsett två centrala till- vägagångssätt som denna studie i huvudsak utgår ifrån. De är benämnda som den primära och sekundära preventionen som delar upp strategiska hand- lingssätt i två. Den primära preventionen präglas främst av de bakomliggande faktorerna som kan utgöra risk för ett folkmord att inträffa. Fein redogör för vikten av att i tidigt skede identifiera de riskzoner i en stat samtidigt som demokratifrämjande arbete bedrivs inom stater. Detta menar hon är det som sammanställer preventiva ansträngningar i att förhindra att brott mot mänsk- ligheten begås. Skulle dessa insatser mot förmodan inte infrias och ett folkmord är påväg att begås finns bara sekundära preventioner kvar att tillgå. De sekundära insatserna har klassificerats som interventioner av internationella samfundet i insatser om att stoppa ett folkmord som är på gång att begås. Na- turen av interventionen benämns inte så det kan omfatta humanitära som mi- litära ageranden.

3 Metodologiskt tillvägagångssätt

Detta avsnitt behandlar uppsatsens tillvägagångssätt. Här redovisas val av upplägg och material men också motivering som ligger till grund för upplägget samt val av metod.

3.1 Metod och upplägg

Studien hänförs utifrån en kvalitativ fallstudie, med folkmordet i Srebrenica som central fallstudie i undersökningen. Fallstudien är begränsad i den mån

(19)

att studiens kärna fokuserar till en viss tidsperiod vilket i huvudsak är det året som folkmordet tog plats. Därigenom har studien tillgåtts genom ett kvalita- tivt tillvägagångssätt. Det huvudsakliga fokuset är därmed det fall som studien valt att utgå ifrån (Esaiasson et al. 2012: 109). Fallet som uppsatsen kret- sar kring kräver dels en avgränsning för att göra studien genomförbar, dels begränsa insamlingsmaterialet till händelsen och den beträffande organisationen. Genom en sådan avgränsning blir studien genomförbar i mån om tid och omfång då det analytiska arbetet liksom materialinsamlingen begränsas.

Därmed har denna studie genom medvetna övervägningar utgått från ett givet fall och därefter gjort en insamling lämpad för upplägget av fallstudie (Esaiasson et al. 2012: 102). Undersökningsfenomenet kräver material om FN:s struktur och befogenheter för att kunna förstå hur organisationen agerat i det givna fallet folkmordet i Srebrenica. De olika undersökningsmomenten sträcker sig därmed till FN:s säkerhetsråd, Folkmordskonventionen, relevanta antagna resolutioner i samband med konflikten, samt huvudsakliga FN interventioner i regionen. Internationella instanser som ICTY har inrättats för att förenligt med folkmordskonventionen ställa krigsförbrytare till rätta. Mot den bakgrunden kommer även ICTY att belysas i form av ett FN agerande.

Dessa undersökningsmoment bekräftar valet av fallstudie då studien inte är av komparativ sort (Esaiasson et al. 2012: 109). Studien utgår i huvudsak från information baserad på texter som kräver tolkning för att vara relevant och tillämpas till undersökningsfenomenet (Asbjörn, J 2003: 69).  

Upplägget erbjuder en tämligen flexibel materialinsamling varpå insamlingen tillgodoser författaren att enskilt kunna göra avväganden i materialets relevans. Detta tillvägagångssätt kan innebära en viss frihet i form av subjekti- va bedömningar på vilka aspekter som utgör relevans för studien och inte.

Samtidigt kan denna bedömning tillföra en svaghet just för att materialin-

(20)

samlingen fullständigt beror på författaren. Aspekter som kan spela stor roll för studiens riktning kan utelämnas om författaren inte bedömer att de är relevanta. Upplägget erbjuder inga systematiska materialinsamlingar till skillnad från kvantitativa studier. Samtidigt är kvalitativa studier att föredra om forskningen som bedrivs och dess resultat skall kunna generaliseras. Det betyder även att resultat från tidigare forskning kan användas för att förklara flera fenomen än enbart de som det har bedrivits forskning om. Kvantitativa studier däremot mäter enbart det som studien är avsedd att mäta, därmed kan resultaten inte generaliseras på samma sätt som i kvalitativa studier. Det bör nämnas att en så systematisk materialinsamling ska försöka uppnås genom att avgränsa relevansen i form av tidigare forskning. Systematiken i materialinsamlingen och avvägningen riskerar någorlunda bristfällighet eftersom det är helt upp till författaren. Det teoretiska ramverket tillför därmed också en viktig del i hur empirin kan komma att tolkas. Även här är en avvägning be- träffande teoretisk etablering och relevans viktig. Med den motiveringen har fallstudie använts som upplägg för studien för att på bästa sätt kunna framfö- ra och granska FN:s internationella roll gällande krigsförbrytelser utifrån det valda konfliktfallet (Patel, R. Davidsson, B 2011: 57-60). 

Fallstudien kännetecknas som kvalitativ undersökning även om det nödvän- digtvis inte gäller alla fallstudier. Tillvägagångssättet utesluter ingen empiri som kan finnas relevant för att genomföra studien så berikande som möjligt.

Hur materialinsamlingen går till kan delge information av vilken karaktär studien innehar. En stor fördel med denna typ av upplägg är dess flexibilitet.

Den tillåter att fånga upp ett större sammanhang som också kan bredda per- spektivet och överlappa till andra större sammanhang. Samtidigt är upplägget mer konsiliant för tolkning, gentemot vad en kvantitativ studie är. Studien får mer frihet att fånga upp flera koncept och faktorer som kan spela roll i

(21)

huruvida FN misslyckats att förhindra krigsförbrytelser av typen folkmord i Srebrenica (Bennett et al 2005: 19).

3.2 Material

Källkritiska materialöverväganden är en hörnsten i hur hög utsträckning studien blir relevant, utan de fallerar studien väsentligt. Detta avsnitt kommer därför att diskutera materialvalet som tillgåtts samt dess kvalitéer eller brister för studien.

Materialvalet för studien är mångfaldig eftersom studien utgår ifrån ett flertal undersökningsenheter. Undersökningsmomenten har valts ut för att kunna erbjuda läsaren och studien ett berikande perspektiv som avser de olika ana- lysenheterna. Materialet som kommer att tillgås för att på bästa sätt fånga in ämnet är källor hämtade från officiella hemsidor så som FN:s officiella hem- sida (United Nations) där information angående organisationen och dess struktur främst har tillgåtts. Källan har även använts för material om konventioner, resolutioner samt artiklar. Materialet har därefter kompletterats med akademisk litteratur från b.la. ”The United Nations Security Council and War: The evolution of Thought and Practice since 1945” (Lowe, V. Roberts, A. Welsh, J. Zaum, D: 2008) och ”The United Nations and Changing World Politics” (Weiss, T. Forsynthe, D. Coate, R. Pease, K: 2010) där författarna är en del av FN-personal (Weiss et al 2010: xxxvi). Akademisk litteratur erbjuder en djupare inblick i händelseförloppet för att därigenom bringa förstå- else av organisationernas samverkan på ett mer berikande sätt. 

Därmed har begreppsdefinitioner som förklarats i studien hämtats från Na- tionalencyklopedins officiella hemsida som innefattar ett digitalt uppslags- verk, samt akademisk litteratur i form av ”International Human Rights” (Donnelly, J. Whelan, D: 2018).  

(22)

Material beträffande den inrättade instansen och tribunalen International Criminal Tribunal for former Yugoslavia (ICTY) har på samma sätt primärt hämtats från dess officiella hemsida och därtill har materialet kompletterats med akademiska böcker, bla. ”International Criminal Law” (Zahar, A. Slui- ter, G: 2008) samt ”Cassee’s International Criminal Law” (Cassese, A. Gae- ta, P. Baig, L. Fan, M. Gosnell, C. Whiting, A: 2013). 

Helen Feins teoretiska ansats om vad en framgångsrik prevention av folk- mord kräver har hämtats ur Feins författade studie ”Prevention of Genocide i Encyclopedia Volume I” (2002). Forskningen har befäst vilka aspekter som är centrala vid förebyggande åtgärder och hantering av folkmord. FN (United Nations) och ICTY (International Criminal Tribunal for former Yugoslavia) officiella hemsidor har hög trovärdighet eftersom de tillhandahålles som primärkällor. Därmed används kompletterande material i form av akademisk litteratur i form av både primärkällor och sekundärkällor för att förete intres- sant läsning till läsaren. Annat material i form av sekundärkällor har i huvud- sak tillgåtts från akademisk litteratur för att kunna tillföra ett givande resonemang och intressant läsning. 

De källor som huvudsakligen ligger till grund för denna studie innehar hög reliabilitet eftersom de utgörs av primär och sekundärkällor. De huvudsakliga sekundärkällorna är publicerade av akademiker och forskare med tidsenligt material som blir relevant för studien.

(23)

3.3 Forskningsdesign

Det metodologiska tillvägagångssättet för studien har förklarande ambitioner då studien ämnar att förklara hur FN agerat i ett givet fall (Esaiasson et al 2017: 26). Av den anledningen avser en teorikonsumerande forskningsdesign av kvalitativ art mest relevant eftersom karaktäriseringen av designen består av ett centralt fall som ämnar att förklaras utifrån valt teoretiskt ramverk (Esaiasson et al 2017: 89). I boken ”Case studies and Theory Development”

skriven av Andrew Bennet et al, benämns denna studie som ”Disciplined Configurative Case Study” som söker att förstå och förklara ett fenomen, för pedagogiska syften (Bennet, A 2005: 75). Avsikten är att tillämpa Helen Fe- ins teori om folkmord på FN:s tillvägagångssätt gällande agerandet i Srebre- nica. En tolkning av FN:s agerande utgörs utifrån Feins teoretiska ansats vilket också ligger till grund för analys om varför folkmordet inte kunde för- hindras. Därmed ligger endast en teoretisk ansats till grund för att förklara ett fenomen och därför blir det även viktigt att välja teori med hög relevans och förklaringsmöjligheter till fenomenet ifråga.

3.4 Metoddiskussion  

En viktig distinktion av metodvalet är att resultaten inte behöver kunna generaliseras för att sedan kunna utsträckas eller användas på andra områden vilket heller inte är viktigt för denna studien (Esaiasson et al 2017: 90). Det centrala blir istället att undersöka hur FN handlat gällande folkmordsprevention utifrån en specifik händelse: folkmordet i Srebrenica. Resultatet av studien kan förvisso användas för att bedriva ytterligare och/eller vidare forskning om ämnet FN och dess agerande i fråga om folkmord.  

(24)

4 Bakgrund

I detta avsnitt presenteras bakgrundsmaterial för att delge läsaren en hel- hetsbild och kontext till empiridelen som presenteras i nästa avsnitt.

4.1 Folkrätt och brott mot folkrätt 

Folkrätten är uppbyggd på en sedvana mellan stater genom en gemensam praxis som stater själva anses vara juridiskt bindande. Sedvanerätt kan betecknas som oskrivna regler i ett internationellt spektrum som är universellt bindande för alla (Nationalencyklopedin, u.å d). De grundläggande paramet- rarna i den s.k. universella jurisdiktionen är benämnt som våldsförbud i internationella relationer. Att folkrätten är en internationell sedvana mellan stater fastställs i internationella traktat inom internationella organisationer och i synnerhet i FN-stadgan. Traktaträtten däremot är bindande för de parter slut- na i avtalet och på så vis förpliktigar sedvanerätten juridiskt i så kallade för- drag (Nationalencyklopedin, u.å e). Begreppet folkrätt, närmare bestämt brott mot folkrätten innebär allvarliga överträdelser av den humanitära rätten och krigets lagar. Uttryckligen kan folkrätt benämnas som ett paraplybegrepp, ett samlingsbegrepp för normer och skyddsregler för krigets offer och civilpersoner i krig (Nationalencyklopedin, u.å f). Folkmord som en del av brott mot folkrätten blir viktig att belysa i fallet Srebrenica.

4.2 Folkmord som begreppsdefinition 

Den riktiga begreppsdefinitionen genocide, härstammar från det latinska ge- nos som motsvarar stam, och cidium som betyder mord (Gerner, K 2005: 67).

Begreppet kom för första gången att användas i Nürnbergrättegångarna som efter förintelsen ställde ledande nazister och krigsförbrytare i andra världs- kriget till rätta i den internationella domstolen under åren 1945-1949 (Gerner,

(25)

K 2005: 67). Nürnbergrättegångarna spelade stor roll i definitionens använd- ning och som blev ett genomslag eftersom det aldrig tidigare förekommit en erkänd definition av det internationella världssamfundet. Begreppet användas dock enbart i arbetet och inte i de domsluten som rättegångarna förkunnade (Casesse A et al 2013: 86-87). Ändå fick det ett stort genombrott i form av ett individansvar gentemot folkrätten. Ingen individ kunde längre gömma sig bakom statens suveränitet utan erhöll istället full skyldighet för begångna folkrättsbrott. Därmed erhöll begreppsdefinitionen någon form av internationellt erkännande vilket i sin tur ledde till att FN:s generalförsamling år 1948 antog den så kallade Folkmordskonventionen, the Convention of Geno- cide (Casesse, A et al 2013: 110). Ett annat viktigt begrepp som fick stor uppmärksamhet under kriget var etnisk rensning (Nationalencyklopedin, u.å g). En viktig skiljelinje mellan begreppen bör göras, då båda dominerade den rapporterade krigsföringen och händelserna i kriget. Etnisk rensning var ett central faktor och komponent som i kriget kom att utgöra krigsföringen och strategiska tillvägagångssätt från främst serbisk och kroatisk sida. Etnisk rensning kan likväl betraktas som ett paraplybegrepp med innefattande gär- ningar som strider mot folkrätten. Tvångsdeportation, fördrivning utifrån etnicitet, systematiska våldsöverträdelser är några former av dåd som känne- tecknar begreppet. Förhållandet mellan folkmord och etnisk rensning kan därvid tyckas överlappa, där etnisk rensning rensning och folkmord båda ut- gör brott mot mänskligheten, men dock i olika grader (Nationalencyklopedin, u.å). Folkmord avser huvudsakligen att det finns avsikt att förinta en grupp medans etnisk rensning innefattar systematiskt dödande - men inte i den mån att handlingen utförs enbart utifrån syftet att förinta en specifik grupp (Na- tionalencyklopedin, u.å h).

(26)

4.3 Folkmordskonventionen  

Folkmord är inget nytt fenomen i vår moderna värld, snarare något som dessvärre funnits närvarande under en väldigt lång tid. Bara genom en åter- blick på 1900-talet kan vi konstatera att ett flertal folkmord ägt rum. Folk- mordet av armenier, förintelsen i Nazityskland, folkmordet i Kambodja, folkmordet på kurder i Irak, folkmordet i Rwanda och folkmordet i Bosnien är några av de blodiga folkmord som präglar 1900-tals eran (Bloxham 2005:

11, Gabrielsson 2006: 14, Gerner & Karlsson 2005: 231, 237).

I samband med att FN:s generalförsamling antog resolution 96 vilket statue- rar ”the Crime of Genocide”, stadgades folkmord därmed som ett brott mot folkrätten och mänskliga rättigheter (Gerner, Karlsson 2005: 55). I och med att folkmordskonventionen inrättades fastslogs det därmed att folkrätt är ett brott som går under internationell rätt. Folkmordskonventionen var en av de första specialkonventionerna som antogs av FN och har spelat en betydelsefull roll för den internationella verksamheten beträffande folkmord. Det var igenom folkmordskonventionen som begreppet folkmord fördes in för första gången och som därigenom möjliggjort för ett internationellt fördömande av krigsförbrytelsen. Konventionen reglerar både förebyggande och bestraffning av brottet folkmord. Den innehåller 19 Artiklar som alla stadgar olika delar beträffande folkmord. Övergripande behandlar artiklarna definitioner, skyldigheter och plikter gällande allt ifrån samfundet till staterna samt hur folkmord skall förfaras i domstol för att nämna några (Human Rights, 2012). 

För att delge en övergripande förståelse har ett urval av Folkmordskonven- tionens artiklar presenterats nedan. Urvalet motiveras av artiklarnas innebörd och relevans till att främja förståelse om viktiga aspekter inom folkmords-

(27)

konventionen Folkmordskonventionens Art. II och III presenterats nedan för att tillbringa läsaren en inblick i folkmord definierat genom olika förfaranden avseende världssamfundet och folkmordskonventionen. I synnerhet har artikel II och III valts ut då de stadgar definitioner som faller relevanta för studiens ändamål samt skänker läsaren en överblick av hur folkmordskonventionen definierar folkmord och vilka gärningar som anses förenliga med folkmord.

4.3.1 Artikel II - Definition av folkmord  a) att döda medlemmar av gruppen;

b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;

c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att med- föra dess fysiska undergång helt eller delvis;

d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen; 

e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp. 

Artikel II definierar brott förenliga med definitionen folkmord. Folkmord gäller de följande handlingarna som stadgats med uppsåt om att beröva liv och med avsikt att förinta en grupp (FN-fakta nr 4/12). 

4.3.3 Artikel III - Straffbara gärningar  Följande gärningar skola vara straffbara:  

a) folkmord;

b) stämpling till folkmord; 

c) omedelbar och offentlig uppmaning till folkmord;

(28)

d) försök till folkmord; 

e) delaktighet i folkmord. 

Artikel III stadgar gärningar som är förenliga med straffutmätning för folkmord. De straffbara gärningarna är därmed handlingar som går under begreppet folkmord och tillika gärningar som individer kan dömas för. De straffbara gärningarna måste vara lagstadgade i nationell lagstiftning. FN har upprättat internationella tribunaler när bedömning gjorts att en nation är inkapabel till en rättvis rättegång, exempelvis under en konflikt (Weiss et al 2010: 7).

5 FN och FN-stadgan  

I detta avsnitt presenteras den huvudsakliga empiri som kommer ligga till grund och utgöra analysdelen av studien. FN:s säkerhetsråd kommer att ligga i fokus då orga- net erhåller befogenheter för interventioner och därmed har makten att förhindra ett folkmord.

Förenta Nationerna (FN) etablerades år 1945 som gensvar på andra världs- krigets eftermäle. Syftet var att frambringa och trygga internationell fred och säkerhet i världen. Idag är för närvarande 193 länder medlemmar i FN (2018) mot 51 medlemsländer vid etablerandet. Den internationella säkerhetsaspek- ten är stor och organisationen erhåller flertal multilaterala avtal med andra organisationer och aktörer för att kunna främja sitt syfte och möta internationella utmaningar. Organisationen inrättades i samband med att FN-stadgan trädde i kraft (Weiss, T et al. 2010: 7-10). Stadgan redogör för medlemmar- nas rättigheter och skyldigheter, befogenheter, struktur och arbetsordning som organisationen innefattar. FN:s ändamål, syften och förbindelser är pre- ciserade i övergripande delar innehållande artiklar som betonar mänskliga

(29)

rättigheter av olika slag (FN-stadgan). Den första artikeln i FN-stadgan ut- trycker FN:s fyra huvudsakliga ändamål (se Bilaga 1).

Artikelns definitioner belyser FN:s roll som internationell upprätthållare av mänskliga rättigheter. Preciseringen betonar således även organisationens ställningsposition som samordnare för internationell säkerhet och fred. Utef- ter FN:s huvudsakliga ändamål och syften har resolutioner och konventioner antagits och tillsatts för att kunna möta internationella utmaningar och upp- rätthålla säkerhet världen över. De antagna resolutionerna kan innebära olika värden beroende på organ eller instans som antar dem. Som betecknat i FN- stadgan vidhåller FN sex huvudorgan. De benämns följaktligen som General- församlingen, Säkerhetsrådet, Ekonomiska och Sociala rådet, Förvaltarskaps- rådet, Sekretariatet och slutligen Internationella domstolen (Weiss, T et al 2010: 177-188). FN:s generalförsamling betraktas många gånger som FN:s huvudorgan, då den praktiskt taget agerar som en huvudsaklig rådgivare och representant för FN. Den huvudsakliga aktiviteten inom organet utgör forum för dialog och votering mellan medlemmarna. Där kan de framföra sina in- tressen och åsikter gällande specifika angelägenheter. Generalförsamlingens huvudsakliga funktioner innefattar därmed forum för diskussion och beslut om rekommendationer. Organet har enbart befogenhet att avlägga rekommendationer till medlemmarna som är icke-bindande. Trots det innefattar rekommendationerna stor relevans eftersom det representerar majoriteten av så gott som alla världens länder och således dess kollektiva utslag (Weiss, T et al 2010: 186). Frågor och angelägenheter som kan tas upp för diskussion och votering bland medlemmar i FN kan innefatta frågor gällande internationellt samarbete, främjandet av internationell fred och säkerhet eller bevarandet av mänskliga rättigheter för att belysa några omfattande ämnen. Åtgärder kan föreslås men inga beslut om ingripande med maktmedel kan göras i Ge-

(30)

neralförsamlingen (Weiss, D et al 2010: 187). Befogenheter beträffande det ekonomiska och sociala rådet sträcker sig främst till att behandla frågor av ekonomisk, social och kulturell art.. Förvaltarskapsrådet fungerar i huvudsak som en mellanhand mellan FN:s generalförsamling och FN:s säkerhetsråd.

Organet koordinerar och delger rekommendationer till Generalförsamlingen och underrättar säkerhetsrådet i aktuella frågor (Salander 2002: 16-24, Bring 2002: 305). Sekretariatet administrerar FN:s verksamhet och anordnar internationella konferenser och möten utifrån vad som stadgats. Det slutliga FN- organet är den internationella domstolen, också betecknad som ICJ (Interna- tional Court of Justice). Det vanligaste typen av mål som tas upp i denna instansen är tvister mellan stater (Salander 2002: 25-29). Samtidigt finns det flertal underorgan som fokuserar till olika inriktningar och syften (Weiss, D et al 2010: 204). Då denna studie avgränsar sig till att behandla förhindrandet av folkmord kommer främst Säkerhetsrådet att stå i centrum av motivering för dess framstående position som säkerhetsfrämjare.

5.1 FN:s säkerhetsråd

FN:s säkerhetsråd bär huvudansvaret för det fredsbevarande arbete som bedrivs av FN genom bevarandet av internationell fred och säkerhet. Säkerhets- rådet har befogenheter för bindande beslut, humanitära interventioner, sanktioner och militära ingripanden. Därmed utgör säkerhetsrådet det enda FN- organ med sådan behörighet (Weiss, T et al 2010: 179). Som tidigare nämnt benämner FN-stadgan den verksamhet och befogenheter som skall driva Sä- kerhetsrådet i sitt arbete och verksamhet. Artikel 24 i FN-stadgan benämner Säkerhetsrådets befogenheter till det enda FN-organ med vidhållande av mi- litära insatser för fredliga syften. Därmed utgörs Säkerhetsrådet till det mäk- tigaste organet inom FN, med befogenheter som överskrider andra organ gäl-

(31)

lande tillämpning av militära ingripanden eller annan lämplig metod för att vidhålla internationell säkerhet (Lowe, V et al 2008: 35).

Säkerhetsrådet utgörs av 15 medlemmar, varav 10 är roterande och 5 är permanenta medlemmar. De största stormakterna i världen besitter de fem permanenta platserna i rådet, följande USA, Ryska Federationen, Folkrepubli- ken Kina, Storbritannien samt Frankrike (FN-stadgan, Art 23). De har även möjlighet att avlägga veto i frågor som tas upp. För att en resolution skall gå igenom krävs nio ja-röster och inget veto vid votering vilket ger stormakterna partikulär särställning i votering. De övriga 10 medlemmarna väljs av Ge- neralförsamlingen för en mandatperiod om två år som är fördelade utifrån regionala grupperingar (Regeringskansliet, 2016). De resolutioner som antas i Säkerhetsrådet är däremot bindande till skillnad från resolutioner som antas i Generalförsamlingen som innehar en rekommenderad hållning (Eriksson et al. 2005: 15-16).

5.1.1 FN:s säkerhetsråd och folkmordskonventionen

FN:s säkerhetsråd är som nämnt det FN-organ som har befogenhet att fatta beslut gällande säkerhetsaspekter och interventioner. Det är därmed den enda instansen för ageranden om konflikthantering vid folkmord. Säkerhetsrådet är förpliktigad att harmonisera och vidta åtgärder inom sin stadga för att göra den förenlig med folkmordskonventionen. Denna typ av koordinering har uttryckts genom säkerhetsrådets uppgift att förebygga och förhindra brottsli- ga gärningar som berörs i folkmordskonventionen. Det ligger därigenom främst på säkerhetsrådet att vidta lämpliga åtgärder. Det är tillika fördrags- slutet för alla parter att följa den stadga som föreskrivs. Folkmordskonven- tionen föreskriver i Artikel I att folkmord skall fördömas och krigsförbrytare ställas till rätta (Human rights, 2012). FN:s säkerhetsråd agerade år 1993 för-

(32)

enligt med konventionens stadga och Artikel I genom att upprätthålla en internationell tribunal för forna Jugoslavien, ICTY. Resolution 827 stadgar be- hovet och nödvändigheten att inrätta en internationell domstol för det specifika ändamålet av konflikten i forna Jugoslavien (UNSCR, u.å). Via resolution 827 tog därmed FN:s säkerhetsråd beslut om att inrätta en internationell tribunal då de ansåg att hot förelåg mot internationell säkerhet och fred (Re- solution 827). Upprättandet av en internationell domstol för konflikten i forna Jugoslavien har används för att döma krigsförbrytare och brott mot mänskligheten (Casesse, A et al 2010: 293).

5.1.2 Upprättandet av ad hoc-tribunal

I samband med konflikter där mänskliga rättigheter kraftigt inskränkts har även tidsbegränsade domstolar inrättats för just det ändamålet. I fallet Jugo- slavien har den så kallade The International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia (ICTY) upprättats för att i efterhand kunna tilldela straffansvar för krigsförbrytare i kriget. Den upprättades år 1993 och gick under ett mandat som sträckte sig till och med år 2017 (Casesse, A et al 2010: 258). Det centrala uppdraget av sådan typ av internationell domstol är att utdela straffansvar för begångna krigsförbrytelser som tagit plats (International Criminal Tribunal for Former Yugoslavia, u.å). Att ställa krigsförbrytare till svars för sina dåd kan även betraktats som en instans som upprätthåller folk- rätten och mänskliga rättigheter i efterhand. Det internationella världssam- fundet gör ett ställningstagande och fördömer den typen av brott. ICTY har upprättats som en ad hoc-tribunal vilket betyder att den upprättats för ett sär- skilt ändamål och enbart det (Casesse, A et al 2013: 293). Det ändamålet har begränsats till att ställa krigsförbrytare från kriget i forna Jugoslavien till svars (Liknande ad hoc tribunaler har upprättats, b.la ICTR (International Criminal Tribunal for Rwanda) för folkmordet i Rwanda 1994 (UN Interna-

(33)

tional Residual Mechanism for Criminal Tribunals, 2012). 

Etableringen av ICTY antog ett internationellt ställningstagande som bistod FN i upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Etableringen av domstolstribunaler har haft en stor inverkan på det internationella samfundet varvid individer för första gången gången ställdes till rätta och dömdes skyl- diga för folkmord. Det var en viktig vändpunkt för FN och ett individansvar trädde ikraft, där principen om statens suveränitet inte längre gick att gömma sig bakom (Art. IV i folkmordskonventionen). ICTY fungerade även som ett redskap för försoning mellan de redan infekterade förhållandena mellan folkslagen (Zahar et al 2008: 11). Tribunalens verksamhet var förordnad FN som också betecknas under kapitel VII i stadgan. Etableringen av ICTY (och ICTR) som assisterade FN i upprätthållandet av internationell lagstadga och fred ledde senare till etableringen av ICC (International Criminal Court) som verkar som FN:s permanenta brottsdomstol.  

5.2 Fallet forna Jugoslavien: historisk bakgrund 

Statsbildningen Jugoslavien innefattade sex delrepubliker, nuvarande Serbi- en, Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Makedonien, Slovenien och Mon- tenegro med tillhörande provinser- Vojvodina och Kosovo (Nationalencyklo- pedin, u.å i). Josip ”Tito” Broz var regeringschef vars politik ofta hyllades för sin alliansfrihet gentemot både USA och Sovjetunionen. Den nationella politiken centrerades i huvudsak till att minska motsättningarna mellan olika folkgrupper i federationen. De etniska folkgrupperna i landet betraktades som jugoslaver oberoende av nationalitet eller religiös tillhörighet. Den jugoslaviska identiteten kom före den ursprungliga nationaliteten vilket också genomsyrade federationen. Nationalistiska eller separatistiska krafter accep-

(34)

terades inte och motsattes hårt av makten (Resic, S 2010: 245). Den enade jugoslaviska identiteten främjades starkt. Delrepublikerna omfattades till viss grad av självbestämmande men makten var övervägande centrerad till hu- vudstaden Belgrad i Serbien. Makt-centreringen skapade oro bland somliga nationaliteter och resulterade senare i en ny konstitution som delgav större makt åt delrepublikerna och där provinserna Vojvodina och Kosovo numera blev autonoma (Bennett et al. 1995: 54). När Tito gick bort år 1980 befann sig Jugoslavien i en negativ tillväxtkurva ekonomiskt. Inflationen uppgick emot 2700% samtidigt som arbetet minskade och befolkningen fick svårighe- ter att anskaffa sig grundläggande supplement (Nationalencyklopedin, u.å j).

Den ekonomiska krisen bidrog till växande klyftor i landet och nationalistiska krafter tog plats på den politiska arenan. Den politiska nationalismen väx- te främst fram ur den ekonomiska krisen och den fattigdom som uppstod därefter. Nationalistiska krafter tog plats på politiska arenan och författnings- ändringar gjordes som eliminerade provinsernas autonomi. Delrepublikerna kände sig hotade och krävde politiska reformer med en övergång till lösare konfederation. När Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga år 1991 besvarades det med starka militära motsättningar från Serbien som ville hålla kvar delrepublikerna inom federationen (Donnelly, J. Whelan, D 2017:

174). Slovenien och Kroatiens självständighetsutrop spred sig vidare och snart proklamerade även Bosnien och Hercegovina sin självständighet från federationen. Hädanefter kommer Bosnien-Hercegovina enbart att benämnas som Bosnien. Självständighetsutropet besvarades med militärt angrepp från både Serbien och Kroatien. Striderna kan generaliseras till att främst innefatta kontroll över territorium. I anknytning genomförde militära styrkor enor- ma fördrivningar av folkslag och systematiskt dödande beroende på etnicitet, så kallad etnisk rensning (Nationalencyklopedin, u.å g).  

(35)

Grova förbrytelser mot civilpersoner såsom folkmord och systematiska våldsbrott och våldtäkter tog plats. Viktigt att nämna är Bosniens särskilda utsatthet i kriget även om våldsbrott begicks på alla sidor av konflikten. Lan- det kan kännetecknas som en delrepublik utan befolkningsmajoritet, en repu- blik för minoriteter som år 1991 bestod av 44% bosniska muslimer, 32% ser- ber, 17% kroater och 7% mindre grupper (Donnelly, J. Whelan, D 2018:

174). Över två miljoner beräknades ha fördrivits i samband med kriget och siffror uppemot 100.000 människor uppges ha mist sitt liv. De tre och ett halvt år blodiga striderna fick ett offentligt avslut i samband med fredsför- handlingar som slutligen landade i Dayton-avtalet (Weiss, D et al 2010: 67). 

5.2.1 FN:s ingripande i Bosnien 

I ett försök att avleda spänningar om konflikt i början på 1991 antog Säker- hetsrådet genom resolution 713 handelsförbud av vapen och artilleri och handelsförbud på alla parter (Resolution 713, 1991). Omfattande ekonomiska sanktioner och frysta tillgångar i utlandet lades specifikt på Serbien som utgjorde störst hot mot freden (Donnelly, J. Whelan, D 2018: 175). Detta i samband med politisk press och dialog för att genom preventivt agerande kunna avstyra spänningarna som växte fram. Den rådande situationen i Bosnien blev inte bättre och den serbiska nationalismen blev genomträngan- de. Den serbiske presidenten Milosevic hade avsikt att försvaga delrepubli- kernas autonomi och självbestämmande och därmed centrera makten till Belgrad. Denna agenda uppfattades som ett hot mot andra delrepubliker.

Med Kroatiens och Sloveniens självständighetsförklaring tillsatte FN så kallade United Nations Protected Areas (UNPA), som verkade som säkra områ- den och zoner. Syftet var att bringa fred och stabilitet med målstyrning om att mildra och försvaga stridigheterna genom den internationella närvaron

(36)

(Weiss, T et al 2010: 65). Därmed stationerades tre UNPA områden i Kroati- en; östra Slavonien, västra Slavonien och Krajina med övervägande serbisk befolkning och andra minoriteter i området för att stabilisera situationen mellan nationaliteterna. Mandatet innefattade huvudsakligen etablerandet av säk- ra zoner och inbegrep inga militära ingripanden (Casesse, A et al 2013: 66).

Säkerhetsrådet och dess medlemmar gick enhälligt med på att etablera FN:s fredsbevarande styrka UN Protection Force (UNPROFOR). FN:s arbete i forna Jugoslavien respektive Bosnien präglades huvudsakligen av fredsstyrkan UNPROFOR:s tre omfattande målstyrningar som utgjorde kärnan i dess arbete. De sammanfattades till;  

”att lindra det mänskliga lidandet som orsakas av striderna; 

att lokalisera konflikten så långt som möjligt för att förhindra dess spridning inom och utanför det Jugoslaviska territoriet och slutligen; 

att underlätta förhandlingarna bland de krigande parterna i syfte att lösa sina politiska klagomål.” (Berdal, M 2008: 194).

De omfattande målsättningarna genomsyrade verksamheten som bedrevs inom FN:s säkerhetsråd samt dess fredsbevarande styrka UNPROFOR. En viktig aspekt att ha i beaktning är att den fredsbevarande verksamheten som var den fredsbevarande styrkans grundläggande yrkesutövning förblev oför- ändrad under hela konfliktens gång (Weiss, T et al 2010: 64). Trots att fredsstyrkan erhöll upp emot 40.000 fredsbevarande soldater så bedrevs verksamhet utifrån traditionella fredsbevarande principer. Det var alltså inte tänkt som en militär styrka med befogenheter av väpnad karaktär (Sarooshi, D 2008: 232). Initialt upprättades UNPROFOR i Kroatien, men när även Bosnien senare utropade sig självständiga och hotet blev överhängande fick

(37)

fredsstyrkan utvidgat mandat som förlängde verksamhetens utsträckning till att omfatta även Bosnien (Ramcharan, B 2011:18). Det huvudsakliga ända- målet i Bosnien var att återta kontroll genom att skydda platser i landet som var specifikt utsatta. Mandatet utvidgades också till sex säkrade zoner under UNPA i landet (Berdal, M 2008: 194). Resolution 836 antogs i Säkerhetsrå- det och erlade befogenhet att genom handling skydda de sex säkrade zoner- na. Resolution 836 verkade som stöd för fredsstyrkan UNPROFOR i dess arbete. Den möjliggjorde för säkerhetsrådets medlemmar att använda tillämpliga maktmedel som fanns till dess förfarande för att kunna stödja styrkan genom att skydda FN:s fredsbevarande styrkor och för att avskräcka för attacker mot de säkrade områden. Med resolution 836 erhölls därmed befogenhet till nationella styrkor för att underlätta för UNPROFOR. Vad som aldrig fastslogs i resolutionen var således vem som skulle ha den avgörande rösten i vilka maktmedel som skulle tillgås och för vilka ändamål (Sarooshi, D 2008: 232). Som påföljd föll de nationella styrkorna under samma juris- diktion som UNPROFOR och verkade återigen i fredsbevarande syfte (Sa- rooshi, D 2008: 233). Det internationella samfundet, i synnerhet FN ansåg att UNPROFORs närvaro var viktig och uppriktigt sagt bättre än inget, om än ineffektiv, i förhållande till att förhindra förekomsten av militärt våld, brutalitet, stridigheter (Berdal, M 2008: 195).

Fler än 140 resolutioner och deklarationer antogs i FN:s säkerhetsråd under tiden för forna Jugoslaviens uppbrott och sönderfall. En distinktion som gjorts är att nästintill alla resolutioner som FN:s säkerhetsråd antagit har antagits under Kapitel VII i FN-stadgan. Kapitel VII syftar till den del i stadgan som berör inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angrepps- handlingar (FN-stadgan). Kapitlet fastställer övergripande åtgärder som sä- kerhetsrådet befogar över gällande hot mot internationell fred. Säkerhetsrå-

(38)

dets ställningstagande i konflikten har däremot tolkats som ett diplomatiskt tillvägagångssätt och mekanism för politiska dialoger. FN:s säkerhetsråd och dess medlemmar erhöll tämligen opartiskhet i hopp om att kunna komma fram till en uppgörelse mellan parterna (Lowe, V et al. 2008: 171-172). 

Den humanitära styrningen i FN:s fredsbevarande arbete åsyftar till att bistå civilbefolkningen med assistans och för att lätta på bördan av civila som fal- lit offer i konflikten (Donnelly, J. Whelan, D 2018: 174). Humanitärt bistånd av internationella biståndsarbetare sågs ofta som ett hot av de bosnienserbiska styrkorna som bemödade sig med att till varje pris förhindra bistånden att nå sitt mål (Donnelly, J. Whelan, D 2018: 176). Dock var den humanitära assistansen avsevärt effektiv i Bosnien. Genom särdeles politisk press lycka- des FN distribuera bistånd och hjälp till mer än två miljoner utsatta civila.

Det omfattande biståndsarbetet är idag tillsynes en lyckad handling av internationellt agerande.

5.3 Folkmordet i Bosnien 

Den allvarligaste överträdelsen av folkrätten under kriget tog plats i gruvstaden Srebrenica belägen i östra Bosnien. FN:s säkerhetsråd hade förklarat staden som en säker zon vilket därmed betydde att staden förklarades fri från väpnade strider. Fredsbevarande FN-soldater som verkade under UNPRO- FORs mandat fanns närvarande i staden varvid majoriteten var en neder- ländsk styrka. De var stationerade i Srebrenica i fredsbevarande syften (Sa- rooshi, D 2008: 235). Situationen skulle snabbt förändras när bosnienserbiska styrkor i juli 1995 intog staden och tog de första stegen mot det som senare skulle kännetecknas som folkmord. Den primära avsikten var främst att överta territoriet. De FN-soldater som fanns på plats demobiliserades och förlorade snabbt kontroll över staden. Den nederländska bataljonen som var

(39)

stationerade under UNPROFOR förfrågade om uppbackning men lämnades utan. Befälhavaren för den bosnienserbiska armén Ratko Mladic ledde intå- get och var nyckelperson i det som senare skulle bli massavrättningar. Det uppges ha mördats omkring 8000 människor i systematiska avrättningar, där majoriteten främst var män och pojkar (Nationalencyklopedin, u.å b). 

De händelser som uppdagades i Srebrenica har utgjort exempel där internationella samfundet FN brustit i sin roll att skydda civila och förhindra brott mot mänskligheten. Händelserna som inträffade har lett till stort bakslag för organisationens legitimitet, förtroende och kraft i handlande. Stor kritik har utdelats för bl.a FN:s ställningstagande i konflikten både externt men också internt. I kombination med FN:s svaga handlingskraft och oenigheten mellan de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd har FN numera vidtagit en mer passiv roll gällande militära interventioner (Sarooshi, D 2008: 242).

6 Analys och slutsats  

Detta avsnitt härleds utifrån det empiriska material som presenterades i föregående avsnitt med den teoretiska referensramen som ligger till grund för vilka slutsater som kan dras. Analysen härleds utifrån Helen Feins teori och terminologi om risk- faktorer, primär och sekundär prevention av folkmord.. Därmed kategoriseras ana- lysen i detta kapitel utifrån de teoretiska terminologierna som presenterades i det teoretiska avsnittet. 

6.1 Bakomliggande riskfaktorer i forna Jugoslavien

De bakomliggande riskfaktorerna i Feins terminologi har nedan identifierats i den historiska bakgrunden i fallet forna Jugoslavien. En kort resumé av riskfaktorerna presenteras för att sedan klassificera de i fallet forna Jugoslavien och dess händelseförlopp som presenterats.  