I det följande avsnittet kommer resultaten från frågorna kopplade till de centrala faktorer som enligt focal concerns theory inverkar på hur domare fattar beslut i juridiska frågor om skuld och påföljd eller – med andra ord – om, och hur, de fäller dom. Frågornas utformning och koppling till teorin redovisas ovan under rubriken ”Utformningen av frågorna”. Den oberoende variabeln för samtliga regressionstabeller som presenteras nedan är huruvida respondenten är nämndeman, i motsats till lagfaren domare.
Variablerna ”brottets allvarlighet”, ”gärningspersonens klander” samt ”gärningspersonens återfallsrisk” är mätta utifrån självskattningar längs en kontinuerlig sjugradig skala där 1 anger ”inte alls” och 7 ”väldigt”. Variablerna ”antal tillämpbara förmildrande
omständigheter” och ”antal tillämpbara försvårande” omständigheter är en sammanräkning av antalet respektive omständigheter som respondenten ansåg tillämpbara i de olika fallen. Resultaten anger således antalet omständigheter respondenterna ansåg tillämpbara och inte vilken vikt de fäste vid dem.
99 Exempelvis vidarebefordrade både Gällivare och Solna tingsrätt enkäten till sina två, respektive, 27 lagfarna domare. Motsvarande exempel för nämndemännen är Luleå och Attundas lokalföreningar med 19 respektive 200 medlemmar.
7.1.1 Våldtäktsscenariot
Tabell 1 – Genomsnittlig skillnad i lagfarna domares och nämndemäns bedömningar av våldtäktsscenariot (1) (2) (3) (4) (5) Brottets allvarlighet -0.02 (-0,07) Gärningspersonens klander 0,23 (1,01) Gärningspersonens återfallsrisk 0,71* (2.18) Antal tillämpbara förmildrande
omständigheter
0,07 (1,50) Antal tillämpbara försvårande
omständigheter 0,62** (2,87) Intercept 6,79*** (23,56) 6,16*** (28.41) 5,32*** (17,10) -2,70e-16 (0,00) 0,57** (2.82) Observationer 192 192 192 192 192 Justerat R2 0,0050 0,0005 0,0192 0,0051 0,0290 Regressionsstandardfel 1,26 0,94 1,355 0,248 1,074 T-värden i parenteser. *** p < 0,001 ** p < 0,01, * p < 0,05.
Regressionstabellerna 1-4 skiljer sig från hur regressionstabeller vanligen ser ut på det sättet att analysernas beroende variabler redovisas i den vänstra kolumnen. Den oberoende
variabeln för samtliga regressionsanalyser är en dummyvariabel som anger huruvida
respondenten är en lagfaren domare eller en nämndeman. Dummyvariabeln antar värdet ”0” om respondenten är en lagfaren domare och ”1” om den är en nämndeman. Det innebär att exempelvis koefficienten 0,71 i kolumn (3) ska tolkas som att nämndemän i regel bedömt att en gärningspersonen är 0,71 steg100 mer sannolik att återfalla i brott än vad den
genomsnittlige lagfarne domaren angett.
I vår analys av våldtäktsscenariot kan vi alltså konstatera två samband som båda är statistiskt signifikanta på 95, respektive 90, procents säkerhetsnivå. Vi ser att nämndemännen i regel bedömer att gärningspersonen har 0,71 steg längs den sjugradiga skalan större risk att återfall i brott. Vidare ser vi att nämndemännen också, i regel, bedömer att 0,62 fler försvårande
omständigheter är tillämpbara i det aktuella scenariot. Slutligen redovisar kolumn (1) och (2) relativt små koefficienter som inte är statistiskt signifikanta.
7.1.2 Stöldscenariot
Tabell 2 – Genomsnittlig skillnad i lagfarna domares och nämndemäns bedömningar av stöldscenariot
(1) (2) (3) (4) (5) Brottets allvarlighet 1,11*** (3,96) Gärningspersonens klander 1,11*** (3,74) Gärningspersonens återfallsrisk 0,62* (2.14) Antal tillämpbara förmildrande
omständigheter
0,07 (1,50) Antal tillämpbara försvårande
omständigheter 0,40** (3,02) Intercept 3,41*** (3,96) 3,78*** (13,42) 5,36*** (19,60) -1,85e-16 (0,00) 0,11 (0,87) Observationer 206 206 206 206 206 Justerat R2 0,0667 0,0597 0,0172 0,0051 0,0324 Regressionsstandardfel 1,247 1,318 1,283 0,248 0,652 T-värden i parenteser. *** p < 0,01 ** p < 0,01, * p < 0,05.
Motsvarande analys av resultaten från stöldscenariot visar på fler statistiskt signifikanta samband. Nämndemännen bedömde i regel att brottet är mer allvarligt samt att
gärningspersonen är mer klandervärd och har en högre risk att återfall i brott än juristdomarna. Avseende brottets allvarlighet och gärningspersonens klander har nämndemännen i genomsnitt bedömt dem mer än ett skalsteg högre än juristdomarna. Motsvarande differens när det kommer till gärningspersonens uppskattade återfallsrisk bedömde nämndemännen i genomsnitt den som 0,62 skalsteg högre än juristdomarna. Vi ser även att nämndemännen, i regel, bedömer att det finns 0,4 fler tillämpbara försvårande omständigheter än juristdomarna.
7.1.3 Misshandelsscenariot
Tabell 3 – Genomsnittlig skillnad i lagfarna domares och nämndemäns bedömningar av misshandelsscenariot (1) (2) (3) (4) (5) Brottets allvarlighet 1,08*** (4,04) Gärningspersonens klander 1,20*** (4,17) Gärningspersonens återfallsrisk 1,33*** (3,53) Antal tillämpbara förmildrande
omständigheter
0,12’ (1,91) Antal tillämpbara försvårande
omständigheter 0,53** (2,77) Intercept 4,62*** (18,19) 4,71*** (17,44) 3,19*** (8,96) -3,56e-16 (0,00) 0,46* (2,57) Observationer 200 200 200 200 200 Justerat R2 0,0716 0,0760 0,0544 0,0109 0,0268 Regressionsstandardfel 1,164 1,238 1,633 0,309 0,955 T-värden i parenteser. *** p < 0,001 ** p < 0,01, * p < 0,05, ’ p < 0,1
I vår regressionsanalys av svaren på det tredje scenariot om våldtäkt ser vi ett liknande mönster som i tabell 2. Även i det här scenariot bedömde nämndemännen, i kontrast till juristdomarna, i regel att brottet var allvarligare, samt att gärningspersonen var mer
klandervärd och hade högre risk att återfalla i brott. Nämndemännen bedömde, i likhet med tabell 2, att brottets allvarlighet och gärningspersonens klander var drygt ett skalsteg högre än juristdomarna. Avseende gärningspersonens risk att återfalla i brott skilde sig
nämndemännens genomsnittliga bedömning från domarnas med 1,33 skalsteg. Precis som i tabellerna ovan ser vi att nämndemännen bedömde att fler försvårande omständigheter var tillämpbara. Alla resultaten ovan är statistiskt signifikanta med en säkerhetsgrad om minst 95 %. En ny observation vi kan göra utifrån misshandelsscenariot är att vi kan skönja en
marginell skillnad (0,12) i antalet tillämpbara förmildrande omständigheter. Med hänsyn till koefficientens ringa storlek och att resultatet är endast statistiskt signifikant med
7.1.4 Sammanfattning
Utifrån de resultat som redovisats i avsnittet ovan kan vi konstatera att det, med en statistisk signifikans om minst 95 %, i flera avseenden finns skillnader i hur nämndemän och
juristdomare utifrån samma underlag bedömer och värderar faktorer som enligt focal
concerns theory påverkar hur de dömer. Av sammanlagt femton centrala faktorer, spridda
över tre scenarier, skiljer sig nämndemännens bedömning från juristdomarnas i tio av dem. De fiktiva brottscenarier som uppvisade störst skillnad i bedömningarna grupperna emellan var stölden och misshandeln, där nämndemännen regelmässigt gjorde andra bedömningar än juristdomarna i fyra av fem avseenden.
Genomgående för alla tre scenarier är att resultaten påvisar en åsiktsskillnad mellan lekmannadomarna och juristdomarna i hur de bedömer gärningspersonens återfallsrisk. Nämndemännen bedömer regelmässigt i alla tre fall att gärningspersonen har en högre återfallsrisk än vad juristdomarna gör. Ett annat mönster vi skönjer är att nämndemännen också anser att fler försvårande omständigheter är tillämpbara i samtliga av de tre fallen. Sammanfattningsvis kan vi utifrån resultaten från den empiriska studien konstatera att nämndemän och juristdomare i regel tycker olika i frågor som är avgörande för hur de vill döma i brottmål.