Uppsatsens ansats var att undersöka den potentiella paradox som bildas i mötet mellan lagstiftarens argument för nämndemannasystemet, som bygger på antaganden som att nämndemännens åsikter skiljer sig från juristdomarnas, och rättens nästan totala konsensus som uppvisas i de brottmålsdomar som meddelas. Motsättningen har, om än inte kronologiskt, behandlats utifrån tre aspekter. Den första aspekten är de svenska studier som genomförts under 1990-talet och som båda konstaterade att rättens samstämmighet i brottmålsdomar är näst intill total. Utifrån studierna kunde vi etablera faktumet att i endast ett fåtal procent av de tusen och åter tusen domar som meddelas av de svenska tingsrätterna redovisas en skiljaktig mening.
Frågan som därefter utreddes, vilket utgör den andra aspekten, är huruvida nämndemän och lagfarna domare tycker likadant eller om de skiljer sig åt i sina bedömningar av juridiska spörsmål. Frågan presenterades i form av en hypotes som närmats från tre olika håll. Inledningsvis presenterades den svenska lagstiftarens antaganden om att nämndemän har allmänna kunskaper och erfarenheter vilka, i mötet med juristdomarens utbildning och erfarenhet under överläggningen, förväntas bidra till mer kvalitativa och riktiga domar. Därefter redovisades den hittillsvarande forskningen på området som gav uttryck för att lekmanna- och juristdomare i andra delar av världen i andra tider är oeniga i olika stor
omfattning. Slutligen testades hypotesen om att nämndemän och lagfarna domare tycker olika i relevanta juridiska avseenden genom en statistisk analys av svaren från den genomförda enkätundersökningen.
Även om resultaten från analysen inte kan konverteras till en procentsats som uttryckligen anger graden av oenighet mellan nämndemän och lagfarna domare så ger de stöd till den presenterade hypotesen. Om vi kombinerar resultaten från den empiriska studien med redovisad forskning och ställer dem i kontrast till resultaten från de svenska studier som konstaterat att oenighet endast uttryckts i en handfull procent av de meddelade avgörandena, blir det svårt att dra någon annan slutsats än att det finns en större grad av
meningsskiljaktighet bland rättens ledamöter än vad som tillkännages i domarna. Slutsatsen ger i sin tur ytterligare stöd för hypotesens giltighet. I sammanhanget bör dock frågan lyftas om vilka resultat som hade krävts för att de inte skulle anses stödja hypotesen. Hade mindre skillnader i färre avseenden lett till att frågeställningen besvarats annorlunda? Frågan saknar
ett definitivt svar men de påvisade resultaten som visar statistiskt signifikanta skillnader mellan nämndemän och lagfarna domare i flera avseenden anses tillräckliga för att vi ska kunna betrakta hypotesen som giltig och besvara frågeställningen jakande.
Den tredje aspekten är frågan varför den initiala oenigheten inte kommer till uttryck i domstolarnas avgöranden i brottmål. Uppsatsens bidrag i detta avseende får anses vara begränsat till att ge ett förslag på vad som sker under överläggningen som gör att den
resulterar i nästan undantagslös samstämmighet. Genom att presentera tidigare forskning som antyder att konsensus uppnås genom ensidig övertalning där lekmannadomarna, om inte pådyvlas så åtminstone, övertygas om en åsikt av juristdomaren. Den presenterade teorin
status characteristics theory ger oss teoretiskt fog för att förvänta oss en liknande interaktion
och ett liknande händelseförlopp. Med beaktande av tidigare forskning och den presenterade teorin kan vi eventuellt generera en ny hypotes om att den uppvisade enigheten egentligen är ett resultat av att de lagfarna domarna systematiskt övertalar och övertygar nämndemännen om sina bedömningar.
Som uppsatsen inledningsvis konstaterade är syftet med nämndemän flerdelat, som
exempelvis att tillföra ny kunskap till rätten, öka den demokratiska insynen och verka som garant för det allmänna rättsväsendet. Hur ska vi då förstå de redovisade resultaten i relation till lagstiftarens argument till stöd för nämndemannasystemet? Eftersom vi saknar tidigare forskning på ämnet så saknar vi även referenspunkter för att kunna bedöma hur stor den uppvisade graden av oenighet är och hur den kan förväntas komma till uttryck under de faktiska överläggningarna. Det vi däremot kan konstatera är att det föreligger statistiskt signifikanta skillnader mellan nämndemän och lagfarna domares bedömningar i flera juridiskt relevanta avseenden. Därmed verkar det som att lagstiftaren har rätt i sitt antagande om att nämndemännen tillför ny kunskap och andra perspektiv. Vad vi däremot inte vet är hur överläggningen går till och vilket genomslag nämndemännens åsikter får på de slutliga domarna. Det kan finnas olika förklaringar till att dessa åsiktsskillnader inte kommer till uttryck i domarna. Även om den framtida forskningen skulle visa att det på grund av att nämndemännen konsekvent ger upp sina åsikter till förmån för den lagfarne domarens får vi inte glömma lagstiftarens andra argument till stöd för nämndemannainstitutet. Genom sin närvaro utövar nämndemännen insyn som ytterligare säkerställer att rätten är objektiv och opartisk. Att personer som inte är juridiskt skolade medverkar i rätten ställer dessutom krav på att den lagfarne domaren formulerar sig så att gemene man förstår, vilket i sin tur innebär
att domens innehåll blir mer lättillgängligt för allmänheten. Dessa exempel visar att nämndemännen, genom sin blotta närvaro, fyller viktiga latenta funktioner och skänker legitimitet åt den dömande makten – oaktat vilken process som omvandlar den initiala oenigheten till slutlig enighet.