Konsensus i rätten
- en studie av nämndemäns och lagfarna domares samstämmighet i brottmål
Frans Vinsa Larsson
Kandidatuppsats i statskunskap, VT2019 Uppsala Universitet
Abstract
Legitimacy is a necessary precondition for a well-functioning judicial system and it can be achieved in a variety of ways. One way of achieving legitimacy, that the Swedish legislator has chosen, is to constitute a system where lay judges work alongside professional judges in the Swedish courts. Lay participation in the courts are thought to fulfill many purposes and one of them is that they are expected to add new knowledge and additional perspectives to the courts. In other words, the Swedish legislator expect the lay judges to have opinions that, if not contrast then at least, complement the opinions of the professional judge. Nevertheless, previous research on Swedish judgements has found that the four members of the court are completely unanimous in about 95% of the judgments in criminal matters that the Swedish district courts delivers.
By conducting a survey study this thesis shows that Swedish lay judges and professional judges has differing opinions in a number of matters that, according to the focal concerns theory, influence their sentencing decisions. The results of the study also show that lay judges, in comparison to the professional judges, are more prone to advocate for
Innehållsförteckning
1 INLEDNING 4
2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING 5
3 DISPOSITION 6
4 BAKGRUND 7
4.1DOMSTOLARS LEGITIMITET 7
4.2DEN SVENSKA LAGSTIFTARENS ARGUMENT FÖR NÄMNDEMANNAINSTITUTET 8
4.3NÄMNDEMANNASYSTEMET IDAG 10
5 TIDIGARE FORSKNING OCH TEORI 12
5.1LEKMÄN I RÄTTEN 13
5.2STATUS CHARACTERISTICS THEORY 19
6 METOD 24
6.1URVAL OCH DISTRIBUTION 24
6.2UTFORMNING 25
6.3MÖJLIGHET TILL GENERALISERING 29
7 RESULTAT 31
7.1FOCAL CONCERNS 31
7.2SKULD OCH VAL AV PÅFÖLJD 35
7.3SAMMANFATTNING AV RESULTATEN 37
8 SLUTSATSER OCH DISKUSSION 38
BILAGA 1 – ENKÄTEN 41
1 Inledning
Lekmannadomares medverkan i den dömande verksamheten har under lång tid varit en självklarhet. De första domstolarna har i de flesta samhällen bestått av ett folkligt forum där lokalbefolkningen har samlats i ett ting för att besluta om gemensamma angelägenheter och lösa tvister. Om rättvisan inte skipades av folket kunde uppgiften istället delegeras till en annan auktoritativ instans, till exempel en religiös ledare eller en byaäldste. Genom historien återkommer samma mönster för hur den rättskipande verksamheten härleder sin legitimitet – genom folkrepresentation, expertis eller uttolkning av högre religiös makt.1
Trots att Sverige har en lång historia av lekmannadomare så har deras existens inte stått oemotsagd. Det senaste året har åtskilliga röster höjts till förmån för avskaffandet av nämndemannasystemet. I Göteborgs-Posten skrev Alice Teodorescu att nämndemännens politiska tillsättning är problematisk för domstolarnas trovärdighet och att systemet därför bör avskaffas.2 I Timbro-tidningen Smedjan hänvisade Hanna Wagenius till två skandaler där nämndemän var inblandade och uttryckte oro för att sådana skandaler ”skadar förtroendet för rättsväsendet, och skadas förtroendet för rättsväsendet kommer det så småningom att mista sin legitimitet”.3 Även kolumnisten Oisin Cantwell har refererat till samma två skandaler och menat att de är ”osedvanligt tydliga exempel på bristerna med politiskt tillsatta domare”.4 Hur kommer det sig då att det svenska systemet med lekmän som domare fortlever trots kritiken? Den svenske lagstiftaren har i en statlig utredning från 2013 formulerat det som att nämndemännen bidrar till att upprätthålla allmänhetens förtroende för domstolarna genom att utöva insyn i den dömande verksamheten.5 Vidare menar lagstiftaren att nämndemännen tillför domstolarna en allmän livserfarenhet och kännedom om det praktiska livet, vilket i sin tur anses öka domstolarnas möjlighet att fatta riktiga avgöranden som speglar det allmänna rättsmedvetandet.6 Nämndemännen är med andra ord tänkta att, om inte kontrastera så i vart fall, komplettera juristdomaren. Den större frågan, som den här uppsatsen kommer att avhandla, är om lagstiftaren har fog för sina förväntningar? Två svenska studier från
1 Diesen, C (1996). Lekmän som domare, s 58 ff.
2 Teodorescu, A. Hög tid att avskaffa nämndemännen, Göteborgs-Posten 13/3 2019.. 3 Wagenius, H. Avskaffa nämndemannasystemet, Smedjan 16/3 2019.
4 Cantwell, O. Nämndemannasystemet är genant för Sverige, Aftonbladet 11/3 2019. 5 Prop 2013/14:169 s 14.
talet indikerar nämligen motsatsen eftersom de visar på en omfattande grad av konsensus i de brottmålsdomar som meddelas av landets tingsrätter.
Forskningen om lekmannadomare är knapphändig, såväl i Sverige som internationellt. Majoriteten av den forskning som bedrivits daterar tillbaka till 1960- och 1970-talet.7 Av den internationella forskning som undersökt graden av meningsskiljaktighet mellan lekmanna- och lagfarna domare när de överlägger om dom kan vi utläsa en spridning av resultat. Olika studier visar på resultat som sträcker sig från enighet i cirka 45 till 85 % av fallen som de bedömer. Liknande forskning har bedrivits i Sverige, men den har istället undersökt enigheten i de domar som meddelas av domstolarna – vilket blir ett mått på graden av
meningsskiljaktighet efter att överläggningen ägt rum. De svenska resultaten visar på att det råder enighet bland rättens ledamöter, vanligtvis tre nämndemän och en lagfaren domare, i nästan 97 % av fallen.8
Den höga graden av konsensus kan vi förstå som att det finns ett korrekt utfall vilket både nämndemännen och juristdomarna är bra på att identifiera. Ett annat förslag som kan förklara samstämmigheten är att nämndemännen och juristdomarna under överläggningen diskuterar och kommer överens om en gemensam ståndpunkt som alla delar. Om den första förklaringen visar sig stämma skulle det innebära att nämndemännen inte verkar tillföra den nya
kunskapen eller de nya perspektiv som lagstiftaren förväntar sig. Därför ämnar denna uppsats att undersöka huruvida nämndemän och lagfarna domare är lika samstämmiga i sina
bedömningar i brottmål innan en överläggning ägt rum.
2 Syfte och frågeställning
Den dömande makten är en stor del av den offentliga makten och domare är en stor del av den dömande makten. Nämndemän, i egenskap av domare, är centrala aktörer i utövandet av den offentliga makten, särskilt med beaktande av att samhällets allra mest ingripande maktmedel står till deras förfogande. I landets tings- och förvaltningsrätter, som utgör första instanser i domstolsordningen, består rätten i regel av tre nämndemän och en lagfaren domare9. En
7 Se bl.a. Kutnjak Ivkovic, S (1997). Lay Participation in Decision Making: A Croatian Perspective on Mixed
Tribunals, The Howard Journal, vol 36 nr 4, s 406; Machura, S (2001). Interaction Between Lay Assessors and
Professional Judges in German Mixed Courts, Revue international de droit penal, vol 72 nr 1, s 155. samt Diesen (1996), s 181.
8 Klami, H & Hämäläinen, M (1992). Lawyers and Laymen on the Bench – A Study of Comparative Legal Sociology, s 34 samt
Diesen (1996), s 204.
nämndemans röst väger lika tungt som juristdomarens och för att en mening ska gälla räcker det att två av rättens fyra ledamöter sluter upp bakom den. Finns det två konkurrerande meningar gäller den som anses lindrigast. Nämndemän besitter därmed en omfattande makt men trots det råder nästan total avsaknad av forskning om dem.
Som konstaterat ovan presumerar den svenske lagstiftaren att nämndemännen har annorlunda åsikter än de utbildade juristdomarna. Antagandet härleds från faktumet att nämndemännen har andra bakgrunder och erfarenheter än de lagfarna domarna. Att lekmanna- och
juristdomare inte alltid är eniga bekräftas av tidigare forskning som genomförts i andra europeiska länder. Samtidigt visar svenska studier att det råder nästan absolut konsensus mellan de lagfarna domarna och nämndemännen i de domar som rätten meddelar. I endast ett fåtal procent av alla domar reserverar sig någon av domarna och skriver en skiljaktig mening. Syftet med den här uppsatsen är därför att bidra till förståelsen för huruvida nämndemän i praktiken fyller en av de funktioner som lagstiftaren förutsätter. För att uppnå syftet kommer uppsatsen att besvara följande fråga:
Tycker nämndemän och lagfarna domare olika i relevanta juridiska avseenden?
Uppsatsen kommer att besvara frågeställningen genom att ställa upp, och pröva, en hypotes. Hypotesen grundar sig både i tidigare forskning på området och lagstiftarens antagande om att nämndemän bidrar med nya perspektiv och kunskaper till överläggningen. Hypotesen formuleras som att nämndemän och lagfarna domare egentligen tycker mer olika än vad den höga grad av konsensus som redovisas i domarna föranleder oss att tro. Vidare kommer uppsatsen att presentera förslag, grundade i tidigare forskning och teorier, till varför den eventuella åsiktsskillnaden i så fall inte kommer till uttryck i de domar som meddelas. Uppsatsen ämnar därmed också att bidra med ny kunskap till debatten kring det svenska nämndemannainstitutet. Därutöver kommer uppsatsen även utifrån tidigare forskning och teoribildning ge förslag på vad som kan tänkas hända under överläggningen som slutligen leder till så väldigt samstämmiga domar.
3 Disposition
klargöra graden av enighet mellan juristdomare och lekmannadomare. Den andra aspekten är att undersöka huruvida juristdomarna och lekmannadomarna tycker lika eller olika i
avseenden av relevans för deras dömande. Den tredje, och sista, aspekten är att ge förslag på varför en eventuell ursprunglig oenighet inte kommer till uttryck i domarna som tingsrätterna meddelar.
Inledningsvis kommer uppsatsen kort att redogöra för vikten av att medborgarna betraktar domstolarna som legitima. Därefter kommer den svenska lagstiftarens argument till stöd för nämndemannasystemet att presenteras. Avsnittet avslutas därefter med en genomgång av hur det svenska nämndemannasystemet ser ut idag och vilket formellt inflytande nämndemän har i rätten. Avsnittet med tidigare forskning och teori kommer att gå igenom den tidigare
forskningen på området utifrån tre perspektiv: attityden gentemot lekmannadomare, oenigheten mellan lekmanna- och juristdomare samt lekmannadomarnas inflytande under överläggningen. Forsknings- och teoriavsnittet avslutas med en presentation av en teori som kallas status characteristics theory. Teorin gör anspråk på att förklara hur en grupp, som exempelvis rätten i en domstol, interagerar och kommer fram till gemensamma beslut. För att kunna besvara uppsatsens frågeställning har en enkätstudie genomförts. Studiens design och genomförande presenteras under metodavsnittet medan dess resultat redovisas under avsnittet med samma namn. Uppsatsen avslutas med en diskussion om vilka slutsatser som kan dras av enkätstudiens resultat och hur de förhåller sig till lagstiftarens argument för
nämndemannasystemet.
4 Bakgrund
4.1 Domstolars legitimitet
en auktoritet som anses legitim är mer sannolika att efterlevas.10 Till skillnad från den lagstiftande och utövande makten, parlamentet respektive regeringen, kan den dömande makten inte vinna sin legitimitet genom särskilt föreskrivna procedurer för dess tillsättande, så som exempelvis allmänna och fria val.11
4.2 Den svenska lagstiftarens argument för nämndemannainstitutet
Vi har ovan sett att lekmannadomarnas inflytande kan motiveras på olika sätt och att
nämndemännen utsätts för hård kritik. Vilka är då de bärande anledningarna till att vi har ett system med nämndemän i Sverige? I det förevarande avsnittet ska vi inventera vilka
argument som den svenske lagstiftaren presenterar till stöd för nämndemännens medverkan i domstolarna. Det material som kommer att undersökas är den senaste statliga utredningen av nämndemannasystemet som genomfördes år 2013. Den här uppsatsen kommer att fokusera på, och utvärdera, argumentet om nämndemännens tillförande av ny kunskap till rätten. Likväl är det viktigt för den allmänna förståelsen att även få ta del av lagstiftarens övriga argument till stöd för nämndemannasystemet. Dessa argument kan fortfarande vara lika aktuella även om kunskapsargumentet skulle fallera.
4.2.1 Väktare av demokratin
Nämndemännens medverkan i domstolarna bidrar enligt lagstiftaren till en demokratisk kontroll. Det räcker inte med att slå fast domstolarnas självständighet och oberoende i grundlagen. Genom att ge lekmän insyn i dömandet kan de kontrollera så att dömandet inte sker på några andra grunder än de demokratiska. I den statliga utredningen formuleras det som att "[s]kulle rättsordningen komma att utnyttjas för andra maktanspråk än demokratiska kan folkvalda domare vara ett skydd för rättssäkerhet och allas likhet inför lagen, och de kan i bästa fall hindra statsmakten från att använda domstolarna som maktinstrument”.12
4.2.2 Ökar allmänhetens förtroende
Att representanter från allmänheten medverkar i domstolarna bidrar till att domstolens verksamhet blir mer öppen och tillgänglig. Enligt den statliga utredningen upprätthålls allmänhetens förtroende för domstolarna genom att lekmannadomarna har insyn i deras
10 Tyler, T (2006). Psychological Perspectives on Legitimacy and Legitimation, Annual Review Psychology vol 57 nr 1 , s
379.
verksamhet.13 En ytterligare faktor som ökar allmänhetens förtroende för domstolarna är att nämndemännen genom sitt uppdrag får kunskap om rättsväsendet. Därefter kan
nämndemännen ”återge vad som händer i våra domstolar och förhoppningsvis förmedla en positiv syn […]. Utredningen behandlar frågan huruvida samma insyn och kunskap kan erhållas genom införandet av medborgarvittnen14 istället för lekmannadomare men
konstaterar att det är just delaktigheten i rättsskipningen som är det som skänker legitimitet åt domstolarna och deras avgöranden.15
4.2.3 Tillför kunskap och förankrar det allmänna rättsmedvetandet
Den statliga utredningen konstaterar explicit att ”[d]e värden som lekmännen förutsätts tillföra domstolarna är allmän livserfarenhet och kännedom om skilda områden av det praktiska livet”. Dessa kunskaper och erfarenheter ger domstolen fler referenser för sin bedömning vilket i sin tur ökar sannolikheten att domstolen fattar riktiga avgöranden. Som exempel på ”kännedom om skilda områden” nämns särskild person- och ortskännedom.16 Däremot gör utredningen en tydlig distinktion mellan livserfarenhet och kunskap i mer allmän bemärkelse och specialistkunskap. Det förstnämnda är ett argument för
nämndemannasystemet medan det andra är något som ska tillföras rätten genom sakkunniga. Nämndemän deltar i rätten just på grund av att de är lekmän, däremot är eventuella ”goda kunskaper inom olika områden” inget hinder för att vara nämndemän utan det anses vara ”en positiv bieffekt”.17 Vidare anser utredningen att eftersom lekmännen besitter erfarenheter från det praktiska livet så kan de ge uttryck för allmänt rådande medborgerliga värderingar, vilket i sin tur tillåter domstolarnas avgöranden att spegla det allmänna rättsmedvetandet.18
4.2.4 Medborgarinflytande som demokratiideal
Risken med att rättsskipningen ska utnyttjas som ett maktinstrument behöver även, enligt den statliga utredningen, ses i ett historiskt perspektiv. En tanke som varit central för utvecklingen av det europeiska rättssystemet har varit att var och en har rätt att dömas av sina likar. Att vanliga medborgare fick delta i rättsskipningen utgjorde en garant mot att domarmakten på grund av sin klasstillhörighet bekämpade politiska reformer och stoppade framväxten av nya
13 SOU 2013:40 s 119
14 Ett medborgarvittne är en person har lagstadgad skyldighet att följa och observera exempelvis rättens arbete. 15 SOU 2013:40 s 120
16 SOU 2013:40 s 117 17 Ibid, s 121
politiska värderingar. Det konstateras i utredningen att ”lekmannainflytandet har kommit att betraktas som en del av det demokratiska styrelseskicket”.19
4.2.5 Nämndemännens pedagogiska värde
Nämndemännens frånvaro av juridisk utbildning och, i jämförelse med den lagfarne domarens, brist på rutin leder enligt utredningen till att kvaliteten på juristdomarens
bedömningar ökar. Genom att stöta sina bedömningar mot ”lekmannadomarens på praktiska erfarenheter grundade uppfattningar” kan den lagfarne domaren raffinera och pröva
hållfastheten i sina egna argument. Lekmannadomaren fungerar därför som ett bollplank till den lagfarne domaren och tvingar den lagfarne domaren att på ett pedagogiskt sätt förklara och motivera sina egna ställningstaganden. Domarens pedagogiska ansträngning förväntas sedan även få återverkningar utanför rättssalen på så sätt att den skrivna domen blir mer lättillgänglig och förståelig för andra utan juridisk utbildning.20
4.3 Nämndemannasystemet idag
Domstolarna i Sverige är uppdelade i tre typer: de allmänna domstolarna som består av tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen, förvaltningsdomstolarna som består av
förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen samt specialdomstolar som exempelvis Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen. Nämndemän är lekmän utan juridisk utbildning som deltar vid avgörandet av olika mål och ärenden vid tingsrätter,
förvaltningsrätter, hovrätter, kammarrätter och vissa specialdomstolar21.22 Tillsammans med en, eller flera, lagfarna domare deltar nämndemännen vid huvudförhandlingen och därefter fattar de beslut i de aktuella rättsfrågorna vilket resulterar i att rätten avkunnar en dom i målet. Rätten behöver inte vara enig för att avkunna dom utan enskilda ledamöter av rätten, alltså enskilda nämndemän och lagfarna domare, kan framföra en skiljaktig mening som sedan redovisas i den slutliga domen.
Eftersom uppsatsen är avgränsad till brottmål i tingsrätter kommer kapitlet fortsättningsvis att endast översiktligt behandla nämndemän i andra instanser och andra typer av mål.
19 Ibid, s 116 20 Ibid, s 118
21 I exempelvis tryckfrihetsmål vid Tryckfrihetsdomstolen utgörs rätten uteslutande av en jury bestående av nio
stycken nämndemän.
I tingsrätterna förekommer nämndemän främst i brottmål, men nämndemän deltar även i vissa familjerättsliga ärenden som exempelvis mål om faderskap, vårdnad och underhåll. Vid en huvudförhandling i brottmål i tingsrätten ska rätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.23 Om nämndemän ska delta vid mål i förvaltningsrätt ska rätten i regel ha likadan sammansättning som i tingsrätten, tre nämndemän och en lagfaren domare. I de båda andrainstanserna, hov- och kammarrätt, ska rätten bestå av tre lagfarna domare och två nämndemän i de mål där nämndemannamedverkan föreskrivs. I de båda slutinstanserna, Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, består rätten uteslutande av lagfarna domare. Det kan konstateras att nämndemännens inflytande minskar, både i antal och i
relativt förhållande till rättens lagfarna representanter, ju högre upp i instansordningen ett mål rör sig.
Nämndemän utses genom val och val av nämndemännen i tingsrätterna förrättas av kommunfullmäktige i de kommuner som ingår i tingsrättens domsaga.24 Varje svensk medborgare som är myndig och inte är i konkurstillstånd eller har en förvaltare är valbar till nämndeman.25 Nämndemännen utses på förslag av de olika partierna som finns representerade i kommunfullmäktige. En nämndeman är i regel medlem i det parti som nominerat henom.26 Vid valet av nämndemän ska det eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig
sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke. Sedan 1975, då en socialdemokratisk majoritet i Timrå kommunfullmäktige endast valde socialdemokrater till nämndemän, finns en regel som innebär att om en viss minoritetsandel av
kommunfullmäktige begär det så ska valet av nämndeman vara proportionellt till
mandatfördelningen.27 Däremot finns det ingen reglering av partirepresentation vid enskilda huvudförhandlingarna utan domstolarna lottar vilka nämndemän som dömer i vilka mål.28
4.3.1 Nämndemännens möjlighet till inflytande
Vid tingsrätterna består rätten i brottmål av tre nämndemän och en lagfaren domare. Med undantag för den lagfarne domarens eventuella utslagsröst är nämndemännen och domaren likställda och de har samma ansvar för domstolens avgörande. Såväl domare som nämndemän
23 1 kap 3b § 1 st Rättegångsbalken (1942:740). Undantag från regeln kan göras vid mindre grova brott, se 1 kap 3b §
st 2 RB.
24 4 kap 5 § RB, 4 kap 7 § RB. 25 4 kap 6 § RB.
26 SOU 2013:49, s 241. 27 Diesen (1996), s 122.
svär domareden vilket innebär att de lovar och försäkrar att de har tystnadsplikt, ska döma rättvist och inte ta ovidkommande hänsyn.29 Alla ledamöter har individuell rösträtt och de har att ta ställning till om den tilltalade ska frikännas eller fällas, vilket brott hen i så fall ska fällas för och vilken påföljden i så fall ska bli.30
Efter att en huvudförhandling har ägt rum ska en sluten överläggning hållas innan rätten avgör målet genom att avkunna dom.31 Under överläggningen ska den lagfarne domaren framställa ”saken och vad lag stadgar därom”.32 Efter det har rättens fyra ledamöter att diskutera de frågor som rätten har att avgöra i det aktuella målet.33 Om det under överläggningen framförs skilda meningar avseende skuld- eller påföljdsfrågan ska en omröstning hållas. Under
omröstningen ska nämndemännen avge sin röst först, varpå den lagfarne domaren sist avger sin röst.34 Huvudregeln är att den mening som förordas av en absolut majoritet av rättens ledamöter ska gälla. Om det blir så att två olika meningar förordas av två ledamöter var gäller i första hand att det lindrigaste alternativet har företräde. För det fall att de två meningarna inte kan anses lindrigare än den andra har den mening som förespråkas av den lagfarne domaren företräde.35 Om någon skiljaktig mening har förekommit under överläggning ska denna, eller dessa, meddelas tillsammans med den slutliga domen.36
5 Tidigare forskning och teori
I det här avsnittet kommer tidigare forskning och teorier om lekmannadomare i rätten att presenteras för att ge oss en bild av vad vi redan vet om lekmannadomare i allmänhet, och motsättningen mellan förmodad oenighet och uppvisad enighet i synnerhet. Den tidigare forskningen och teorierna kommer att presenteras utifrån tre huvudsakliga aspekter. Den första är lekmännens egna uppskattningar av sin aktivitet och sitt inflytande samt andras uppskattningar av desamma. Den andra är förekomsten, och utbredningen, av åsiktsskillnader mellan lekmannadomare och juristdomare. Den tredje, och sista, är hur eventuell oenighet hanteras under överläggningen. Inledningsvis kan det konstateras att det finns relativt lite internationell forskning om lekmannadomares deltagande i domstolar och att den forskningen
29 Melin (2012), s 33.
som gjorts i huvudsak är hänförlig till tiden innan 1980-talet.37 Fenomenet med nämndemän i de svenska domstolarna har inte heller varit föremål för omfattande studier och underlaget begränsas, med ett par undantag som redovisas nedan, till studentuppsatser och utsagor från enskilda lagfarna domare och nämndemän.38
5.1 Lekmän i rätten
5.1.1 Attityder gentemot lekmannadomare
I en studie från 1968 åtog sig Leszek Kubicki och Sylwester Zawadski att studera systemet med lekmannadomare i Polen. Studien undersökte flera aspekter av lekmannasystemet, däribland hur de aktörer som verkar i rätten, inklusive lekmannadomarna själva, bedömde nämndemännens aktivitet och inflytande. De övriga domstolsaktörerna som medverkade i studien var lagfarna domare, åklagare och advokater. Avseende frågan om lekmannadomarnas inflytande kan vi av Kubicki och Zawadskis resultat utläsa att det rådde en stor diskrepans mellan lekmannadomarnas och de andra domstolsaktörernas uppfattningar. Cirka 85 % av lekmannadomarna ansåg att de genom sitt deltagande utövade inflytande, eller delvis
inflytande, över den slutliga domen. Enkätsvaren från de andra domstolsaktörerna målade upp en annan bild och gav uttryck för att en majoritet inom varje yrkesgrupp var av åsikten att en överväldigande majoritet av lekmannadomarna inte spelade någon roll under
domstolsförfarandet. 39
En annan aspekt av attityder gentemot lekmannadomares medverkan i domstol belystes i en studie av de tyska domstolarna som genomfördes av Gerhard Casper & Hans Zeisel i början på 1970-talet. 40 I sin studie kom Casper & Zeisel att studera 570 brottmålsrättegångar som behandlades av domstolar på olika nivåer i olika förbundsländer. Ett av studiens resultat visar att lekmannadomarna, vilka har samma rätt som juristdomaren att ställa frågor till vittnena under huvudförhandlingen, inte ställde några frågor i en majoritet av de observerade målen. I de fall där lekmannadomarna ställde frågor bedömde den lagfarne domaren i efterhand att merparten av dem saknade relevans.41
37 Se Kutnjak Ivkovic (1997) s 406, Machura (2001) s 155 samt Diesen (1996) s 181. 38 Diesen (1996), s 192.
39 Kubicki, L & Zawadski, S (1968). Lay Assessor Judges in Penal Proceedings in the Light of Empirical Research,
Relations internationals, vol 72 nr 1, s 103.
40 Casper, G & Zeisel, H (1972). Lay Judges in the German Criminal Courts, The Journal of Legal Studies, vol 1 nr 1, s
135.
Kort efter Casper och Zeisels studie blev de polska lekmannadomarnas roll och inflytande återigen föremål för en studie som den här gången genomfördes av Stanislaw Pomorski. Pomorskis undersökning visade att lekmannadomarna hade en väldigt god självbild.
Lekmannadomarna ansåg att de utövade ett inflytande över de meddelande domarna som var både betydande och positivt. De övriga domstolsaktörerna, såsom lagfarna domare, åklagare och försvarsadvokater, var mindre entusiastiska över lekmannadomarnas deltagande. En majoritet av de tidigare uppräknade yrkesgrupperna ansåg att lekmannadomarna antingen saknade, eller hade ett väldigt begränsat, inflytande över de meddelade domarna.42
I en senare studie från 1997 studerade Sanja Kutnjak Ivkovic lekmannainstitutet i en kroatisk kontext. I sin studie genomförde Kutnjak Ivkovic en enkätstudie som riktade sig till lagfarna domare, lekmannadomare, åklagare och riksåklagare. En del av enkäten avsåg att undersöka respondenternas uppfattning om lekmannadomarnas aktivitet under huvudförhandlingen. Studiens resultat visar att en överväldigande majoritet bland de övriga yrkesgrupperna bedömer att lekmannadomarna endast ställer frågor ibland, eller inte alls, under huvudförhandlingarna. Vidare ansåg endast 5 % av de tillfrågade lagfarna domarna att lekmannadomarnas frågor, när de väl ställdes, var antingen ”viktiga/betydelsefulla” eller ”väldigt viktiga/betydelsefulla”.43
Motsvarande studier av lekmännens inflytande, samt attityderna gentemot dem, har också genomförts i en svensk kontext. I en enkätundersökning från 1993 undersökte Hans Klette attityder och åsikter bland nämndemän som tjänstgjort i brottmål.44 I en del av
undersökningen intresserar sig Klette för huruvida nämndemännen påverkar den lagfarne domaren eller tvärtom. Av de tillfrågade nämndemännen svarade i genomsnitt 16 % av
nämndemännen att juristdomarens uppfattning i skuldfrågan hade påverkat dem. Motsvarande siffror för juristdomarens påverkan på nämndemän i påföljdsfrågan är 38 %. Omvänt svarade i genomsnitt 33 % av nämndemännen att de påverkat juristdomaren i skuldfrågan och 39 % att de påverkat juristdomaren i påföljdsfrågan.
42 Pomorski , S (1975). Lay Judges in the Polish Criminal Courts: A Legal and Empirical Description. Case Western
Reserve Journal of International Law, vol 7 nr 2, s 202 f.
Som kontrast till Klettes undersökning, vilken endast riktade sig till nämndemän, genomförde Christian Diesen en liknande undersökning året efter vilken riktade sig enbart till domare. Avseende frågan om nämndemännen systematiskt skiljer sig från de lagfarna domarna i val av påföljd angav även en majoritet av de lagfarna domarna att nämndemännen generellt
förespråkar högre straff än de lagfarna domarna. Gällande nämndemännens aktivitet under överläggningen menade 75 % av de lagfarna domarna att nämndemännen, generellt sett, deltog aktivt i den, medan 25 % svarade att de, generellt sett, brast i aktivt deltagande.45 De tillfrågade domarna fick även ta ställning till frågan om vilken beskrivning som bäst
motsvarar nämndemännens faktiska roll under överläggningen. Till frågan presenterades följande tre alternativ: ”nämndemannen bidrar med egna erfarenheter, synpunkter och värderingar”, ”nämndemannen kontrollerar, korrigerar och kompletterar juristdomarens bedömning”, samt ”nämndemannen är en med juristen likvärdig domare”. På frågan angav 76 % av domarna det första alternativet, 14 % angav det andra alternativet och endast 10 % angav det tredje alternativet – att nämndemannen är en med juristen likvärdig meddomare.46 Eftersom svarsalternativen inte är ömsesidigt uteslutande och respondenten enbart hade möjligheten att välja ett alternativ så bör vi vara försiktiga med att dra slutsatser utifrån svaren på frågan.
Sammanfattningsvis kan vi av studierna ovan konstatera att lekmannadomarnas egna
utvärdering av sin aktivitet och sitt inflytande ofta står i kontrast till den bild som målas upp av andra som verkar i domstolen. Det råder enligt den redovisade forskningen en relativt bred samsyn bland andra rättsliga aktörer – så som lagfarna domare, åklagare och advokater – att lekmannadomarna är mindre aktiva, mindre kompetenta och utövar mindre inflytande än lekmännen själva anger.
5.1.2 Lekmanna- och lagfarna domares samstämmighet
Samstämmigheten mellan lekmanna- och lagfarna domare kommer i det följande att behandlas i två avseenden. Samstämmigheten inför och under överläggningen samt
samstämmigheten i de meddelade domarna. Den första aspekten av samstämmighet var också föremål för Kubicki och Zawadskis studie. När det kommer till samsyn mellan lekmanna- och de lagfarna domarna visade Kubicki och Zawadskis resultat att det under överläggningarna
rådde enighet i skuld- eller påföljdsfrågan mellan den lagfarne domaren och
lekmannadomarna i 45,9 % av de undersökta målen.47 I Casper och Zeisels studie av tyska domstolar delar de upp studien av enighet i två delar, samstämmigheten i frågan om skuld respektive frågan om påföljd. Deras resultat visade att den lagfarne domaren var enig med lekmannadomarna i 89 % av fallen avseende skuldfrågan och i 80 % av fallen avseende påföljdsfrågan. Om vi även väger in de mål där den tilltalade erkände att hen begått gärningen sjönk antalet oenigheter i skuldfrågan mellan lagfarna domare och lekmannadomare till sammanlagt knappt 6 %.48 Resultaten av Kutnjak Ivkovics studie av kroatiska domstolar visar på att meningsskiljaktigheter mellan lekmanna- och lagfarna domare är sällsynta. En majoritet av både lekmanna- och de lagfarna domarna svarade att lekmannadomarna aldrig, eller endast i ett fåtal fall, var av en annan åsikt än den lagfarne domaren. 49
I en studie som publicerades 1998 studerade Jeremy Seekings och Christina Murray lekmannadomarnas roll i de sydafrikanska Magistrates’ courts. Enligt de lekmannadomare som intervjuats i studien målas två skilda bilder av enigheten i domstolarna upp. En minoritet sa att de ofta väljer att vara oeniga för att demonstrera sitt värde medan en majoritet uppgav att det är sällsynt att lekmannadomaren, eller lekmannadomarna, och den lagfarne domaren tycker olika. Resultaten från en enkätundersökning som genomfördes inom ramen för
Seekings och Murrays studie visar att de lagfarna domarna och lekmannadomarna var överens i 73 % av fallen avseende frågan om skuld och i 58 % av fallen avseende frågan om påföljd.50 I en studie från 2001 utvärderar Maria Inés Bergoglio51 införandet av lekmannadomare i den argentinska provinsen Córdoba. Genom att granska de 58 domar som meddelats av domstolar i Córdoba mellan 2007 och 2009, där rätten bestått av både lagfarna domare och lekmän, konstaterar Bergoglio att rätten varit helt eniga i sin omröstning i 80,5 % av fallen. I en svensk kontext har forskning på samstämmigheten mellan lagfarna domare och nämndemän främst bedrivits i form av att meddelade domar har analyserats. Den typen av analys möjliggör för resultat som redovisar vilken konsensus som uppnåtts efter att rätten har överlagt, till skillnad från studierna ovan som tagit fasta på samstämmigheten inför och under
47 Kubicki & Zawadski (1968), s 107. 48 Caspar & Zeisel (1972), s 153. 49 Kutnjak Ivkovic (1997), s 417-418.
50 Seekings, J & Murray, C (1998). Lay assessors in South Africa’s Magistrates’ Courts, s 124-127.
51 Bergoglio, M I (2007). New Paths toward Judicial Legitimacy: The Experience of Mixed Tribunals in Cordoba,
själva överläggningen som föranleder domen. I en studie från 1992 undersökte Hannu Tapani Klami och Merva Hämäläinen vilken förändring 1983 års svenska nämndemannareform inneburit. Reformen minskade antalet nämndemän i de svenska tingsrätterna från fem till tre men gav dem samtidigt individuell rösträtt, vilket etablerade grunden för det system som tillämpas i Sverige idag. Resultaten visar att rätten var enhällig i 97,3 % av de domar som meddelades under 1982 medan motsvarande siffror för 1985 sjunkit till 95 %. Antalet ”nämndemannadomar”, där nämndemännen röstar ned den lagfarne domaren, ökade under tidsperioden från 0,7 % till 3,5 %.52 En ytterligare studie av rättens samstämmighet
genomfördes kort därefter av Anna von Porat Berghe som inom ramen för en
fördjupningskurs i statskunskap vid Göteborgs universitet studerade 5 212 brottmålsdomar från Göteborgs tingsrätt meddelade från och med januari 1992 till och med mars 1993. Av 5 212 domar förekom 166 skiljaktiga meningar fördelade över 137 fall53, varav 51 av dem var hänförliga till juristdomaren och 115 var hänförliga till nämndemännen. Det innebär att skiljaktiga meningar förekom i 2,4 % av de studerade domarna, vilket i sin tur innebär att rätten var enig i 97,6 % av fallen.54
Resultaten av studierna ovan visar på en stor spridning av resultaten när det kommer till vilken grad av samstämmighet som råder mellan de lagfarna domarna och lekmannadomarna inför och under överläggningen. Spannet sträcker sig från Kubicki och Zawadskis resultat om 45,9 % enighet till Casper och Zeisels resultat om 80 %, respektive 89 %, enighet.
Anmärkningsvärt i sammanhanget är dock att oavsett vilken tidigare forskning vi tittar på når ingen av de resultaten upp till den grad av konsensus om 95–97,6 % som påvisas i de svenska studierna. Den tidigare forskningen på området ger oss därför vidare skäl att undersöka hypotesen om att det även i en svensk kontext är så att åsiktsöverensstämmelsen inför, och under, överläggningen är lägre än den som faktiskt redovisas i de meddelade domarna.
5.1.3 Lekmannadomares inflytande under överläggningen
En ytterligare aspekt som behandlas i Kubicki och Zawadskis studie av de polska domstolarna är hur rättens ledamöter interagerar under överläggningarna och hur de löser eventuella
oenigheter. I Kubicki och Zawadskis studie var, som redovisats ovan, lekmanna- och de lagfarna domarna oense i 45,9 % av de observerade målen. I 21,8 % av de observerade målen
52 Klami & Hämäläinen (1992), s 34 f.
var rätten oenig och oenigheten löstes genom diskussion varpå rätten enades om en åsikt, medan i 23,7 % av dem så ledde oenigheten till en kompromiss som helt styrdes av den lagfarne domaren. Vidare visar Kubicki och Zawadskis resultat även att lekmannadomarna röstade ned den lagfarne domaren i 6,3 % av fallen.55
En liknande ansats om att undersöka rättens samspel under överläggningen gjordes av Casper och Zeisel när de studerade brottmål i Tyskland. I de fall då den lagfarne domaren var oense med en eller flera lekmannadomare i skuldfrågan gav lekmannadomarna upp sin ståndpunkt i 70 % av fallen och röstade med den lagfarne domaren. I de resterande 30 % av fallen där lekmännen behöll sin ståndpunkt till omröstningen blev de nedröstade i två tredjedelar av fallen. Det medför att lekmannadomarna påverkade utfallet i skuldfrågan i 21 % av de mål där den tilltalade inte erkänt.56 Motsvarande siffror för frågan om skuld behöver modifieras i den mån att påföljdsfrågan inte är binär utan möjliggör för kompromisser vid oenighet. I 12 % av fallen då domaren och en, eller flera, lekmannadomare var oeniga i påföljdsfrågan nåddes en kompromiss, i 22 % av fallen röstade lekmannadomarna ned den lagfarne domaren och i 66 % av fallen antingen övergav lekmannadomarna sin ståndpunkt eller blev nedröstade.57 Vid en total sammanslagning av samtliga fall, inklusive de fall där den tilltalade erkänt att hen begått gärningen, konstaterar Casper och Zeisel att lekmannadomarna påverkat utgången avseende skuld i 1,4 % av fallen och i 6,2 % avseende påföljd.58
I 60 % av de fall som observerades av Pomorski dominerades överläggningen, och domslutet, av den lagfarne domaren. I de återstående 40 % av fallen diskuterade lekmannadomarna och den lagfarna domaren som jämlikar. Av de 40 % av fallen där en öppen diskussion ägde rum var den slutliga domen i princip alltid resultatet av en kompromiss eller att lekmannadomarna röstade ned den lagfarne domaren, vilket innebär att lekmannadomarna påverkade utfallet i knappt 40 % av fallen i Pomorskis studie.59
Slutligen vittnade de intervjuade lekmannadomarna i Seekings och Murrays studie från Sydafrika om att om meningsskiljaktighet uppstod så skedde det oftare att de lagfarna
55 Kubicki & Zawadski (1968) , 106-107. 56 Casper & Zeisel (1972), s 187. 57 Casper & Zeisel (1972), s 188. 58 Casper & Zeisel (1972) s 189.
59 Pomorski (1975), s 204-205. Pomorski gör ingen åtskillnad mellan påverkan i frågan om skuld eller i frågan om
domarna under överläggningen övertalade lekmannadomarna om sin ståndpunkt än vice versa.60 Resultat från relevanta studier av svenska domstolar kan vi återfinna i en artikel av Per Olof Bolding från 1987. I artikeln sammanfattar Bolding resultaten av olika
studentuppsatser som skrivits under hans handledning. I sin sammanfattning konstaterar Bolding följande: nämndemän beundrar de juristdomare som de arbetar med och är lojala till dem samt att när nämndemännen i sällsynta fall röstar emot juristdomaren sker det nästan undantagslöst med dennes goda minne.61
För att sammanfatta forskningsresultaten ovan visar samtliga på att de lagfarna domarna, om än i olika utsträckning, styr utfallet i en majoritet av de mål där rätten till en början är oenig. Resultaten ger alltså fortsatt stöd åt hypotesen om att den konsensus som kommer till uttryck i de av svenska tingsrätter meddelade brottmålsdomarna endast är skenbar och att
samstämmigheten är ett resultat av att den lagfarne domaren övertygar nämndemännen om sin mening.
5.1.4 Sammanfattning
Som vi konstaterat åtskilliga gånger är forskningen på området knapphändig och, i flera fall, daterad. Det som forskningen ändå visar är att nämndemännen anser sig själva vara mer aktiva, mer kompetenta och utöva ett större inflytande än vad de övriga domstolsaktörerna anser. Hypotesen, och lagstiftaren, får olika grad av stöd för sitt påstående om att
nämndemännen och de lagfarna domarna är oeniga och har olika åsikter. Stödet för hypotesen är olika stark beroende på vilka resultat en tittar på, men ingen av studierna redovisar en så hög grad av konsensus som de svenska brottmålsdomarna ger uttryck för. Slutligen redovisar den tidigare forskningen hur ursprunglig oenighet hanteras och resulterar i enighet. Bilden som målas upp om att juristdomaren dominerar överläggningen är en dyster bild för en som uppskattar deliberation, men den kan tjäna som en potentiell förklaring till hur en ursprunglig oenighet kan transformeras till den enighet som återfinns i de svenska domarna.
5.2 Status characteristics theory
Under huvudförhandlingen får rättens ledamöter ta del av det underlag som de har att beakta när de avger dom. Därefter samlas de för en sluten överläggning som inleds med att den
60 Seekings & Murray (1998), s 124.
lagfarne domaren redogör för omständigheterna i målet och presenterar de juridiska ramarna för målet. Efter detta ska rättens ledamöter tillkännage sin åsikt i frågan om den tilltalades skuld och eventuella påföljd. Åsikterna tillkännages i tur och ordning och den mest juniora nämndemannen börjar. Om vi, för stunden, antar att nämndemän och lagfarna domare är mer oeniga än vad som kommer till uttryck i domarna är det under överläggningen som
samförståndet måste uppstå. Vi vet inte vad som händer under överläggningen.
Lekmannadomarna vittnar om att de påverkar juristdomaren medan juristdomaren vittnar om raka motsatsen. Den tidigare forskningen och de vittnesmål som presenterats stödjer
juristdomarnas utsagor om att de övertygar nämndemännen snarare än motsatsen. För att tillhandahålla ett teoretiskt ramverk för att förstå vad som kan tänkas hända under
överläggningen och ge oss verktyg för att förstå varför oenighet leder till enighet presenteras i det följande en teori som kallas status characteristics theory. Teorin gör anspråk på att
förklara interaktionen som sker mellan medlemmarna i en liten grupp som tillsatts för att lösa en gemensam uppgift och har tidigare tillämpats på just domstolar där både lekmanna- och juristdomare dömer.62
5.2.1 Allmänt om status characteristics theory
Status characteristics theory är en teori som utarbetades av Joseph Berger tillsammans med olika kollegor under 1970-talet och har till ansats är att förklara hur medlemmar i små uppgiftsorienterade grupper interagerar. Teorin utgår från att medlemmarna i dessa grupper skapar förväntningar om de andras förmåga att bidra till att lösa den aktuella uppgiften. 63 Dessa förväntningar avgör i sin tur vilket inflytande och utrymme olika medlemmar får inom gruppen. Vilka förväntningar gruppmedlemmarna har på varandra bestäms enligt teorin utifrån medlemmarnas olika status characters. Om medlemmarna i en grupp anser att en annan medlem besitter en stark status character inväntar de övriga medlemmarna dennes åsikt innan gemensamma beslut fattas och åtgärder vidtas, eftersom de antar att det ökar gruppens sannolikhet att lösa uppgiften. Följaktligen innebär det att den person som de andra har höga förväntningar på besitter en stark status character och därför bereds större utrymme och mer inflytande i gruppens beslutsfattande.64
62 Kutnjak Ivkovic, S (2015). Ears of the Deaf: The Theory and Reality of Lay Judges in Mixed Tribunals,
Chicago-Kent Law Review, vol 90 nr 3.
Begreppet status character kan definieras som de egenskaper en gruppmedlem kan besitta som i det specifika sammanhanget uppfattas som relevanta för lösandet av gruppens uppgift.65 Varje enskild status character, eller enskilda relevanta egenskaper, består av flera status
characteristics som i sin tur kan brytas ned i två kategorier; specifika status characteristics
och diffusa status characteristics. De specifika är sådana egenskaper som är av direkt relevans för en framgångsrik lösning av uppgiften, exempelvis särskild erfarenhet och relevant
utbildning, medan de diffusa är mer allmänt hållna och kan betraktas som indirekt relevanta för lösandet av uppgiften, exempelvis kön och ålder. Enskilda status characteristics kan därtill betraktas som positiva (bidragande till lösandet av uppgiften) och negativa (hämmande för lösandet av uppgiften).66 Vidare förväntas specifika status characteristics spela större roll i skapandet av förväntningar, och därmed påverka den enskildes samlade status character mer, än diffusa status characteristics.
5.2.2 Rätten som uppgiftsorienterad grupp
För att en grupp ska utgöra en sådan uppgiftsorienterad grupp som omfattas av status characteristics theory krävs att fyra kriterier är uppfyllda. Det första kriteriet är att gruppen genom sin samverkan kan uppnå olika resultat. Det andra kriteriet är att gruppens
gemensamma arbete påverkar vilket resultat som uppnås. Om båda dessa kriterier är uppfyllda har gruppen en uppgift att utföra. Därtill ska det inom gruppen finnas en
uppfattning om att vissa resultat är att föredra framför andra. Det behöver nödvändigtvis inte innebära att det finns ett på förhand givet facit utan kan lika gärna innebära att vissa resultat är av högre kvalitet än andra oavsett utgången. Det fjärde kriteriet är att gruppens resultat är summan av en gemensam insats. Samtliga av gruppens medlemmar behöver inte ha bidragit lika mycket, men alla ska i någon mån ha medverkat till lösandet av uppgiften.67
Domstolarnas uppgift, så som den stadgas i grundlagen, är att skipa rätt.68 På en mer praktisk nivå innebär det i brottmål att domstolen ska pröva om åklagaren med hjälp av sin
förundersökning har förmått bevisa att den åtalade har begått det, eller de, brott som den åtalats för. För att göra det krävs att domstolen tar ställning till och värderar den presenterade bevisningen, tar beslut i skuldfrågan och, om det skulle bli aktuellt, bestämmer ett straff. Rättens uppdrag att skipa rätt är ovillkorligt i den mån att rätten måste meddela en dom och
65 Ibid, s 35.
66 Berger, J, et al. (1997), s 32 f. 67 Ibid, s 37.
för att kunna göra det krävs att de är så pass eniga att åtminstone två av rättens ledamöter delar samma mening. I det avseendet kan rätten i brottmål betraktas som en grupp tillsatt för att gemensamt lösa en uppgift – att genom överläggning uppnå tillräcklig samstämmighet för att kunna meddela en kvalitativ och motiverad dom som ryms inom lagens ramar.69
5.2.3 Status characteristics i rätten
När brottmål behandlas i svenska tingsrätter består rätten av en lagfaren domare och tre nämndemän. För att bli domare vid en tingsrätt i Sverige måste en person först avlägga juristexamen vid ett universitet. Utbildningen omfattar 270 högskolepoäng vilket innebär en studietid om fyra och ett halvt år. Efter avlagd juristexamen behöver samma person åtskilliga år av domarutbildning vid olika domstolsinstanser för att bli behörig att söka ordinarie domaranställningar.70 För att tjänstgöra som nämndeman krävs å andra sidan att en person är svensk medborgare, myndig, inte försatt i konkurs och i övrigt lämplig.71 Eftersom
juristdomare både har en universitetsutbildning i juridik och tidigare erfarenhet av att fatta rättsliga beslut anses de besitta mer positivt laddade specifika status characteristics än nämndemän.72
När det kommer till diffusa status characteristics kan dessa enligt Berger et al utgöras av alla sorters karaktärsdrag, erfarenheter eller egenskaper som mer är kopplade till en persons allmänna kompetens vilket indirekt får en påverkan på lösningen av gruppens uppgift.73 Diffusa status characteristics är inte statiska eller objektiva utan definieras dels av gruppens kontext, dels utifrån de olika gruppmedlemmarnas individuella uppfattningar.74 Begreppets breda definition och subjektiva karaktär innebär att det är omöjligt att tillhandahålla en heltäckande översikt av vilka diffusa status characteristics som gör sig gällande i rätten.
5.2.4 Förväntningar utifrån status characteristics theory
Utöver att vara en uppgiftsorienterad grupp är rätten i brottmål vid tingsrätt också vad som inom status characteristics theory klassas som en formell grupp. Det innebär att gruppens medlemmar har roller som är bestämda på förhand. Genom att rollerna är förhandsbestämda
69 Jfr Kutnjak Ivkovic (2015), s 1041.
70 Sveriges Domstolar. Domaryrket – ett fritt och ansvarsfullt arbete, 5/2 2018. 71 4 kap 6 § RB.
72 För motsvarande bedömning i en kroatisk kontext, se Kutnjak Ivkovic (1997), s 408. 73 Berger, J, et al (1997), s 35-36.
vet gruppmedlemmarna vem som är lagfaren domare och vem som är nämndeman redan innan de träffas. Därutöver är den lagfarne domaren rättens ordförande.75 Rollen som rättens ordförande innebär bland annat att den lagfarne domaren får fatta beslut i formella
rättegångsfrågor och är ansvarig för att upprätthålla ordningen.76 Den ömsesidiga kunskapen om varandras befattning och den lagfarne domarens på förhand bestämda roll som ordförande ger rättens medlemmar tillräcklig information för att de ska kunna bilda sig ömsesidiga förväntningar på varandra utan att tidigare ha träffats. Nämndemännen kan därför redan innan förhandlingen, på grund av juristdomarens specifika status characteristics, antas ha högre förväntningar på juristdomaren att kunna bidra till att lösa gruppens uppgift oberoende av domarens övriga diffusa motsvarigheter och oberoende av om de tidigare träffats. Vi kan därför, enligt status characteristics theory, förvänta oss att den lagfarne domaren bereds större utrymme under rättens överläggning och har ett större inflytande än nämndemännen i
beslutandet av dom.
5.2.5 Sammanfattning
Som det konstaterades i inledningen av avsnittet vet vi inte vad som händer under överläggningen. Om vi föreställer oss att juristernas bedömningar står i harmoni med ett allmänt rättsmedvetande behöver inte så mycket ske under överläggningen eftersom alla i så fall tycker likadant. Om det däremot finns en oenighet kan den lösas på olika sätt. Viktigt att ha i beaktande är att rätten i svenska tingsrätter inte behöver uppnå konsensus för att lösa sin gemensamma uppgift att meddela en dom – det räcker med att två av fyra ansluter sig till samma åsikt. Den här uppsatsen kommer inte att kunna besvara frågan om vad som händer under överläggningen men vi vet att den svenska rätten som dömer i brottmål i första instans nästan alltid är helt enig. En möjlig förklaring till varför är att de lagfarna domarna, genom sin utbildning och erfarenhet, är en auktoritet i sammanhanget och systematiskt övertygar en eller flera nämndemän om att stödja deras mening. För att kunna besvara frågan om, och i så fall i vilken utsträckning, nämndemän och lagfarna domare gör olika bedömningar om hur ett mål bör avgöras innan de överlägger genomfördes en enkätstudie. I de följande två avsnitten kommer först enkätstudien att presenteras och därefter dess resultat.
6 Metod
Forskning om svenska nämndemän i allmänhet är knapphändig, och det saknas studier som undersökt huruvida nämndemän och lagfarna domare skiljer sig åt i fråga om deras
bedömningar och värderingar. I syfte att undersöka hypotesen om att nämndemän och lagfarna domare tycker olika i relevanta juridiska avseenden har en enkätundersökning genomförts inom ramen för denna uppsats. Enkäten utformades för att ta reda på om nämndemän och lagfarna domare är lika eniga, som de meddelade domarna får det att
framstå, när de på varsitt håll utifrån samma information ska ta ställning till frågor knutna till skuld och påföljd. Frågeundersökningar som distribueras i enkätformat är en av de vanligaste formerna för att samla in empiriska data.77 Fördelarna med att genomföra en
enkätundersökning, till skillnad från exempelvis en intervjustudie, är att vi kan öka urvalet av svarspersoner. Ett större urval av svarspersoner ger ett större underlag med data vilket både ökar relevansen av statistisk analys och ökar möjligheterna till generalisering av resultaten.78 För att kunna besvara frågeställningen kommer enkätstudiens resultat att analyseras med hjälp av bivariata regressionsanalyser. Regressionsanalys är en vanlig statistisk metod som lämpar sig väl för att avgöra förekomsten av statistiskt signifikanta skillnader mellan grupper.79
6.1 Urval och distribution
De två målgrupperna för enkätundersökningen var nämndemän och domare som både var verksamma vid tingsrätter och hade dömt i brottmål. I april 2019 fanns det i Sverige totalt 779 stycken domare som tjänstgjorde vid landets 48 tingsrätter.80 De lagfarna domare som
tjänstgör vid tingsrätterna är lagmän, rådmän och tingsfiskaler. Enkäten distribuerades till dessa genom att enkäten tillsammans med ett följebrev mejlades till landet samtliga 48 tingsrätter. I mejlet uppmanades domstolarnas registratorer att vidarebefordra enkäten och följebrevet till samtliga juristdomare vid domstolen och sedan bekräfta hur många
juristdomare som nåtts av enkäten. Sammanlagt nåddes 239 lagfarna domare vid 29
tingsrätter av enkäten. Utav de 239 som nåddes av enkäten besvarades enkäten av 28 lagfarna domare. Det motsvarar en svarsfrekvens om knappt 12 %. Urvalet motsvarar i sin tur drygt 3,5 % av den totala populationen juristdomare som verkar vid tingsrätterna.
77 Esaiasson, P, et al (2012), Metodpraktikan, s 227-228. 78 Ibid, s 229.
79 Österman, M (2019). Metod C: Föreläsning 7 – Bivariat regression, s 1.
Den andra målgruppen, nämndemän, bestod i mars 2016 av 8 313 personer.81 Dessa
nämndemän tjänstgjorde i sin tur i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt. Statistik som Domstolsverket publicerat 2011 anger att cirka 5 200 av dem är verksamma vid landets tingsrätter.82 Utav samtliga nämndemän är 2 600 stycken anslutna till Nämndemännens Riksförbund (NMRF). Enkäten distribuerades till nämndemännen genom att NMRF:s centrala kansli uppmanade styrelserna i sina 56 lokalförbund att sprida enkäten med tillhörande
följebrev vidare till sina medlemmar. Av de 56 lokalförbunden har 13 stycken bekräftat att enkäten vidarebefordrats till sammanlagt 808 medlemmar. Av de 808 nämndemän som har nåtts av enkäten har 286 nämndemän besvarat den, varav 215 stycken angett att de har
tidigare erfarenhet av att döma i brottmål. Drygt 35 % av de nämndemän som nåtts av enkäten har besvarat den och antalet respondenter motsvarar ungefär 6 % av det totala antalet
nämndemän som är verksamma i tingsrätter. En förklaring till att en större andel nämndemän svarade kan vara att juristdomarna fick enkäten vidarebefordrad till sig av domstolens
registratorer medan nämndemännen fick den från lokalföreningens styrelse med en uppmaning om att besvara den.
6.2 Utformning
Enkäten bestod av fyra delar; en del med inledande frågor och tre delar som alla bestod av ett inledande scenario, en fråga om gärningspersonens skuld och val av påföljd samt en handfull bedömningsfrågor knutna till det aktuella scenariot. Scenarierna var fiktiva och beskrev tre olika brottsliga gärningar. De aktuella brotten var våldtäkt, misshandel och stöld. Brotten valdes ut eftersom misshandel och sexualbrott är två av de vanligaste brotten mot person, medan stöld är ett av de vanligaste brotten mot egendom, som begås i Sverige.83
Utformningen av scenarierna föranleddes av att flertalet domar avseende de aktuella brotten studerades för att scenarierna skulle uppfattas som verklighetstrogna. Att respondenterna har vana att bedöma den aktuella typen av mål är positivt eftersom det kan förväntas öka
resultatens reliabilitet. Scenarierna beskrev var för sig ett kort händelseförlopp och angav viss information om den person, eller de personerna, som figurerade i scenariot.
81 Sveriges Domstolar. Bli nämndeman – Statistik, 3/20 2018. 82 Sveriges Domstolar. Nämndeman i tingsrätt och hovrätt, 5/2 2011.
83 Brottsförebyggande rådet. Statistik utifrån brottstyper, 30/4 2019.
I den inledande delen ställdes frågor dels för att avgöra huruvida respondenten var nämndeman eller juristdomare och om de hade dömt i brottmål, dels för att fastställa respondentens kön och ålder inom ett intervall om 15 år. Den inledande delen utformades i syfte att hålla frågor om respondentens personalia till ett minimum för att utesluta möjligheten att respondenter skulle kunna identifieras genom deras svar. Frågorna om respondentens titel och erfarenhet av brottmål ställdes i syfte att säkerställa de senare svarens relevans för frågeställningen. Frågorna om respondentens kön och ålder ställdes för att möjliggöra en senare kontroll av huruvida de som svarat på enkäten skiljer sig från den bakomliggande populationen i något av de avseendena.
Därefter möttes respondenterna av ett kort scenario utifrån vilket de fick ta ställning till om scenariots gärningsperson hade gjort sig skyldig till det aktuella brottet.84 För det fall
respondenten ansåg att personen inte gjort sig skyldig till det aktuella brottet dirigerades den direkt vidare till nästa scenario och möttes av samma fråga. För det fall att respondenten ansåg att gärningspersonen gjort sig skyldig till brott fick denne svara på om personen borde dömas till fängelsestraff, och då även ange ett lämpligt antal månader, eller om personen borde dömas till en icke-frihetsberövande påföljd. Sedan fick respondenten ta del av samma scenario igen och ta ställning till fem frågor som redovisas mer utförligt i avsnittet nedan. Därefter dirigerades respondenten vidare till vidare till nästa scenario och fick återigen ta ställning till den nya gärningspersonens skuld.
6.2.1 Utformningen av frågorna
Vidare utformades både scenarierna och frågorna utifrån en focal concerns theory som över tid formulerats och raffinerats av olika akademiker, däribland Steffensmeier, Demuth och Kramer. Teorin gör anspråk på att förklara på vilka grunder domare och andra straffrättsliga aktörer fattar juridiska beslut om skuld och påföljd.85 Eftersom teorin ämnar förklara vilka centrala faktorer (eller focal concerns, min översättning) som inverkar på både domares och andra straffrättsliga aktörers beslutsfattande blir den således tillämpbar även på svenska nämndemän, eftersom de har till uppgift att likvärdigt domaren fatta beslut i sådana frågor.
84 Frågan formulerades som ”Anser du att person X gjort sig skyldig till brottet våldtäkt/stöld/misshandel?”, se
vidare i bilaga 1.
85 Doerner, J (2012). Gender Disparities in Sentencing Departures: An Examinations of U.S. Federal Courts. Women
Enligt teorin finns det tre centrala faktorer som inverkar på hur en juristdomare eller nämndeman fattar beslut om en dom, nämligen: den tilltalades skuld, samhällsskydd samt praktiska begränsningar och konsekvenser. Faktorn ”den tilltalades skuld” i sin tur består av två delar, brottets allvarlighet och gärningspersonens klander. Samhällsskyddsfaktorn fokuserar på behovet av att frihetsberöva den tilltalade i syfte att skydda samhället från dennes presumerade återfall i brott. Praktiska begräsningar och konsekvenser inbegriper domens inverkan dels på rättssystemets funktion i allmänhet, dels på den tilltalades
individuella förhållanden. Exempel på vilka individuella förhållanden en dom kan inverka är dennes hälsa, speciella behov och familjeförhållanden. 86
Eftersom enkätens syfte är att undersöka om nämndemän och juristdomare bedömer samma situationer lika utformades enkätens frågor utifrån de faktorer som enligt teorin är viktiga för fattandet av beslut i frågor om skuld och påföljd. Faktorn ”den tilltalades skuld”
operationaliserades till två frågor; en där respondenten fick ta ställning till hur allvarligt den ansåg att det begångna brottet är, en där respondenten fick ta ställning till hur klandervärd den ansåg att gärningspersonen är. Frågan där respondenten ombads svara på hur sannolikt den bedömer att gärningspersonen återfaller i brott utgjorde i sin tur en operationalisering av samhällskyddsfaktorn. Det antas, enligt focal concerns-teorin, föreligga ett större behov av att frihetsberöva en brottsling som bedöms ha en hög risk att återfalla i brottslighet.87 Till de tre ovan angivna frågorna användes en sjugradig ordinalskala med angivna ändpunkter som sträckte sig från ”1 – Inte alls” till ”7 – Väldigt”.88
Den tredje, och sista faktorn, som enligt focal concerns-teorin inverkar på lagfarna domares och nämndemäns beslutsfattande är ”praktiska begränsningar och konsekvenser”. Eftersom definitionen av praktiska begränsningar och konsekvenser är mer abstrakt än de två övriga faktorerna blev operationaliseringen inte lika intuitiv. Dessbättre existerar redan möjligheter inom ramen för den befintliga juridiken att anpassa domen efter ett måls individuella
förutsättningar och påverka påföljden i försvårande och förmildrande riktning: nämligen försvårande och förmildrande omständigheter. Regleringen av försvårande och förmildrande omständigheter återfinns i brottsbalken och möjliggör för rätten att beakta omständigheter
86 Ibid, s 182-183. 87 Ibid.
88 Beteckningarna på svarskalan anpassades efter de respektive frågorna, till exempel formulerades svarsskalan
hänförliga till brottet i syfte att antingen utdöma ett lindrigare, eller svårare, straff.89 De respektive paragraferna innehåller en lista på omständigheter som ska beaktas, men ingen av uppräkningarna är uttömmande och det står rätten fritt att beakta andra omständigheter. Faktorn praktiska begränsningar och konsekvenser operationaliserades så att det, utöver de tre frågorna ovan, ställdes två ytterligare frågor om respondenten ansåg att några försvårande, respektive förmildrande, omständigheter gjordes gällande i scenarierna. Till frågorna tillfogades dels svarsalternativ i form av de omständigheter som explicit nämns i de respektive paragraferna, dels en möjlighet att själv fylla i om de ansåg någon ytterligare omständighet vara aktuell.90 Det angavs även att respondenten kunde välja inget, ett eller flera svarsalternativ. Även om vi inte vet vilken vikt respondenterna tillmätt de förmildrande och försvårande omständigheter som de eventuellt har bedömt tillämpbara kan det ändå vara av intresse att se om frekvensen av tillämpbara omständigheter skiljer sig mellan de respektive grupperna.
6.2.2 Utformningen av svarsalternativen
För det fall att en skala innehåller ett ojämnt antal skalsteg, som i det förekommande fallet, aktualiseras frågan om mittenalternativ. De aktuella skalorna är så kallade unipolära skalor eftersom skalan endast har en pol och den sträcker sig från ”inte alls” av något till ”väldigt” av samma sak. Om unipolära skalor innehåller ett mittenalternativ, som i det förevarande fallet, kan det vara svårt att tolka vad det egentligen betyder eftersom en sådan skala återger en kontinuerlig ökning.91 Användningen av ett ojämnt antal skalsteg tillhandahåller ett
mittenalternativ som tillåter respondenten att bedöma om exempelvis ett brott är mer allvarligt än inte allvarligt, och vice versa. Utan att på förhand veta hur respondenterna resonerar
bedömdes det sannolikt att brott, i egenskap av lagöverträdelser, i regel skulle anses mer allvarliga än inte och gärningspersoner, i egenskap av att ha begått brott, i regel skulle anses mer klandervärda än inte. Att använda sju skalsteg ger respondenten därför möjlighet rangordna de tre brotten och gärningspersonerna sinsemellan för det fall att alla skulle bedömas som allvarliga, respektive klandervärda och återfallsbenägna. Om svarsskalorna innehöll färre alternativ kan det tänkas att en hypotetisk åsikt om att det aktuella stöldbrottet
89 Brottsbalk (1962:700) 29:2-3.
90 Operationaliseringen av den tredje faktorn kan betraktas som bristfällig i det att förmildrande- och försvårande
möjligheter endast kan påverka frågan om påföljd och inte frågan om skuld. Liknande juridiska ”verktyg” som kan utifrån målets unika omständigheter kan påverka skuldfrågan finns. Dessa möjliggör för rätten att frikänna en tilltalad även fast den begått en brottslig handling om denne exempelvis handlat i nöd eller självförsvar. Eftersom dessa ansvarsfrihetsgrunder knappast kunde anses relevanta för scenarierna utelämnades dessa i enkäten.
är allvarligt men mindre allvarligt än det aktuella våldtäktsbrottet inte fullt skulle kunna komma till uttryck. I och med att antalet skalsteg i ordinalskalorna uppgår till sju är det även möjligt att approximera skalorna till intervallskalor för att möjliggöra meningsfulla
regressionsanalyser av resultaten.92
Även om systematiska mätfel vanligtvis utgör ett större problem än slumpmässiga mätfel vid enkätundersökningar av det förevarande slaget bör den eventuella förekomsten av
slumpmässiga mätfel ändå behandlas.93 Det är sannolikt att olika respondenter uppfattar innebörden av framförallt värdena på den sjugradiga skalan olika. Sådana olika uppfattningar kan bero på många olika saker, som exempelvis att de uppfattar innebörden av skalstegen olika. Följden av det är att två respondenter kan ange olika värden på den sjugradiga skalan trots att de bedömt gärningspersonen lika klandervärd, vilket i sin tur ger upphov till ett mätfel.94 Problemet är ofrånkomligt i en undersökning av det aktuella slaget men så länge som mätfelet kan antas uppkomma på ett liknande sätt hos alla som svarat kommer det inte leda till en förvrängning av det slutliga resultatet.95
6.3 Möjlighet till generalisering
Föremålet som enkätundersökningen vill undersöka är huruvida nämndemän och lagfarna domare är lika samstämmiga i sina bedömningar när överläggningen tas bort ur ekvationen, som de är i de meddelade domarna. De populationer som uppsatsen avser att generalisera den empiriska studiens resultat till är nämndemän och lagfarna domare som dömer i brottmål vid tingsrätter. Om vi jämför respondenternas fördelning avseende kön och ålder med den
tillgängliga statistik över de lagfarna domarnas och nämndemännens kön och ålder kan vi inledningsvis konstatera att respondenterna i urvalet inte skiljer sig från populationerna i något av dessa avseenden.96
För att kunna genomföra den empiriska generaliseringen behöver vi dessutom kunna hålla två saker för sant. Det ena är att de som besvarat enkäten inte skiljer sig i sina svar gentemot de som nåtts av enkäten men valt att inte svara på den. Det andra är att vi inte heller kan förvänta
92 Teorell, J & Svensson, T (2007). Att fråga och att svara – Samhällsvetenskaplig metod, s 111. 93 Nyman, P & Österman, M (2016). Att genomföra och bedöma statistiska undersökningar, s 2. 94 Teorell & Svensson (2007), s 56.
95 Teorell & Svensson (2007), s 57.
96 Jfr resultaten som redovisas under ”Resultat” med Dagens Juridik, Kvinnorna har gått om männen i domarkåren, 28/2
oss en sådan skillnad mellan de som nåtts av enkäten och de som inte har nåtts av den. Med andra ord: kan vi föreställa oss att det antingen finns en korrelation mellan domares och nämndemäns juridiska bedömningar och deras benägenhet att svara på en enkät, eller mellan domares och nämndemäns juridiska bedömningar och vid vilken tingsrätt de verkar?
Om vi börjar att granska det första påståendet så behöver det utrönas om de som nåtts och svarat kan tänkas ha annorlunda åsikter och göra bedömningar som systematiskt skiljer sig från de som har nåtts och inte svarat. För att besvara den här frågan behöver vi genomföra en
bortfallsanalys. Bortfallsanalysens syfte är att undersöka huruvida det kan finnas en tänkbar
korrelation mellan svarsbenägenhet och innehavet av en viss typ av åsikter som är av relevans för enkätens frågor. 97 Ett hypotetiskt exempel skulle vara att det bara är nämndemän som har gått i pension som har tid att svara på enkäten och att pensionärer i allmänhet har andra uppfattningar kring enkätfrågorna än de som inte gått i pension. Om vi kan föreställa oss en sådant samband skulle det innebära att vi har att göra med ett systematiskt mätfel. Närvaron av ett systematiskt mätfel skulle innebära att enkätsvaren regelmässigt snedfördelas och en eventuell skillnad respondentgrupperna emellan skulle därmed över- eller underdrivas.98 Det finns ingen uppenbar anledning att tro att det finns ett sådant generellt samband mellan svarsbenägenhet och annorlunda åsiktsuppsättning, vilket innebär att vi får vi anse att bortfallet inte skett systematiskt utan slumpmässigt. Vi därför inte kan förvänta oss en snedvridning av resultaten inom urvalet.
Enkäten distribuerades till de lagfarna domarna vid 29 av landets 48 tingsrätter samt 13 av Nämndemännens riksförbunds 51 lokalföreningar. För att kunna generalisera resultatet från urvalet tillbaka till de respektive populationerna behöver vi kunna konstatera att det inte föreligger några systematiska åsiktsskillnader mellan de nämndemän och juristdomare som verkar vi de tingsrätter och lokalföreningar som vidarebefordrat och deras motsvarigheter som verkar vid de tingsrätter och lokalföreningar som inte vidarebefordrat enkäten.
Att rättens ledamöter systematiskt skulle bedöma olika beroende på vid vilken tingsrätt de verkar skulle innebära stora avsteg från de juridiska principerna om likhet och objektivitet, vilket i sin tur skulle innebära ett stort problem för det svenska rättsväsendet. Brist på
rapporter och nyheter om ett fenomen innebär dock inte att det inte existerar. Men eftersom de
