En folkbildningskris?

Folkbildning som ideal och verksamhetsform positioneras ofta som ett alternativ eller en motpol till grundläggande utbildning, annan formell utbildning och olika typer av yrkesutbildning (Larsson, 2005). Folkbildningen har samtidigt inte någonsin helt uteslutit verksamhet som haft direkt eller indirekt koppling till yrkeslivet (Salo, 2004). Detta har dock inneburit dilemman i verksamheten. Folkbildare har länge brottats med frågan om man kan och ska tjäna arbetslivets intressen eller om man tydligt ska slå vakt om andra värden (Gustavsson, 1991) och huruvida verksamheten faktiskt stöder medborgerliga värden och främjar demokratisk delaktighet (Lindgren, 1996). I olika tider och sammanhang porträtteras dessa två alternativ som mer eller mindre uteslutande varandra. På senare tid har den här eventuella dikotomin delvis bytt skepnad. Nu handlar diskussionen i större grad om huruvida folkbildningen ska vara marknadsanpassad producent som säljer tjänster till potentiella kunder eller om verksamheten ska bygga på en idégrund som ska värva deltagare eller medlemmar (Tuomisto, 1999; Valkonen, 2015; Valkonen & Kauppila, 2010; Wijkström 2012). Folkbildning som praktiker inom vuxenutbildningens fält verkar ha fått en ändrad position. Från att ha varit den enda organiserade pedagogiska verksamheten som erbjudits vuxna är folkbildningen idag en del av ett brett och mångfacetterat vuxen(ut)bildningsfält (Salo, 2004). Denna folkbildningens förändrade position i samtiden kan illustreras med att det inte alltid är så klart för allmänheten vad folkbildning egentligen är och handlar om. Även om man deltar i verksamheter som ordnas inom den insitutionaliserade folkbildningen vet man kanske inte att man deltar i folkbildning och vet inte heller

20

vilka verksamhetsformer och värderingar som skulle förknippas med detta (Salo, 2004). Speciellt institutionaliseringen kan ha lett till att folkbildningsorganisationerna idag inte är kapabla att utmana rådande ekonomiska, politiska och kulturella maktordningar (Nordvall, 2002). Trots detta är tanken om att folkbildningen har och borde ha en särart en bärande del i folkbildningsforskningen och i folkbildningen som praktik (Sundgren, 2012a).

I och med att folkbildningen inte längre är den enda och självklara aktören inom pedagogisk verksamhet för vuxna kunde man tänka sig att det finns en allt tydligare beställning eller åtminstone ett tomrum som folkbildningen kunde tänkas fylla (Salo, 2004). I en tid som blivit allt mer individualiserad och splittrad och där mer och mer information finns lättillgänglig överallt kunde man tänka sig att det skulle finnas ett behov för kollektiva strävanden att tillsammans försöka skapa mening och sammanhang och försöka förstå sin tid. Samtidigt präglas samtiden av tankeströmningar som reducerar pedagogiska frågor till frågor om ekonomi (Nussbaum, 2010) och utbildning till kvantifierbara varor som kan mätas och köpas på en marknad (Liedman, 2013). Dessa samtida tendenser, att betona individ framom kollektiv och att mäta kunskapens värde i nytta, står i kontrast till det som presenterats som folkbildningens bärande ideal. Detta har exempelvis benämnts som en omförhandling av samhällsfördraget (Wijkström, 2012) vilket innebär att folkrörelsers och folkbildningens verksamhet både professionaliseras och kommersialiseras. Historiskt sett har folkrörelser överlag och folkbildning som en del av dessa varit organiserade genom medlemskap. De som deltog i verksamheten skulle ha inflytande över innehåll och organisation, antingen direkt eller genom representation. Idag har medlemskapet ersatts av rollen som konsument. I egenskap av medlem är uppgiften att komma med förslag och uttrycka åsikter i förhållande till verksamheten. Kundens uppgift att konsumera och påverkan sker istället i enlighet med principen om utbud och efterfrågan. Folkbildning hade tidigare rollen att förmedla sina medlemmars röster och behov i samhället, medan rollen idag förändrats till att agera serviceproducent (Poikela & Silvennoinen, 2010; Wijkström, 2012). Deltagarna i folkbildning, liksom medborgarna överlag, förväntas enligt marknadslogiken inte påverka beslutfattandet utan istället värdera slutresultatet genom sina val (Jarvis, 2004; Bauman, 1999).

Nutida folkbildning som verksamhetsform tenderar således snarare agera som en kompletterande aktör i förhållande till det övriga utbildningssystemet än att agera motrörelse (Salo, 2004; Tøsse, 2009). Folkbildningens strävanden i samtiden kan betraktas som allt mer individuella eller åtminstone med en individualistisk utgångspunkt (Sundgren, 2012b). Även om individens intressen ofta är drivkraften bakom deltagandet i folkbildning kan detta intresse förstås som ett sätt att frigöra sig från det individualiserat nyttoinriktade som präglar

21

samtiden (Laginder & Stenøien, 2011; Andersson & Laginder, 2013; Salo & Rönnerman, 2014). Folkbildning utgör då ett alternativ för deltagarna att kunna ägna sin tid till det som intresserar personligen men som inte nödvändigtvis tillskrivs större värde ur ett bredare utbildnings- eller samhällspolitiskt perspektiv.

Tanken om nutidens kris där sammanhållningen i samhället kommit på undantag och ett behov av att återvända till en tidigare samhörighetens gyllene tidsålder har präglat tänkandet kring folkbildningen (Sundgren, 2012a). Samtidigt kan folkbildningens så kallade kris ses som ett tecken på att folkbildningens tidigare målsättningar i viss mån uppnåtts. Då tankarna om jämlikhet, social kohesion och allas rätt till bildning och utbildning formulerades vid förra sekelskiftet var de på många sätt utmanande mot den då rådande hegemonin (Nordvall, 2002). Dryga hundra år senare med exempelvis allmän och lika rösträtt och nioårig grundskola och avgiftsfri fortsatt utbildning kan den nordiska folkbildningens mål till vissa delar anses uppnådda. Därutöver har en del av folkbildningens centrala idéer och slagord inkorporerats i en allmän utbildningsvokabulär (Larsson, 2013) som i nuläget legitimerar annan vuxenutbildning, också sådan med andra ideologiska och praktiska utgångspunkter än folkbildningen (Salo, 2004).