Formellt och informellt arbete

Utifrån intervjupersonernas utsagor uppfattar jag att personalens arbete mot ofrivillig ensamhet får äldre att känna socialt välbefinnande. Personalen finns där för dem och lyssnar in och försöker läsa av hur dem mår och är beredda på att hantera det. Personalen har en viktig roll i arbetet mot ofrivillig ensamhet då de bekräftar många personer och får dom att inte känna sig helt ensamma. Samtliga intervjupersoner beskriver i likhet med tidigare forskning (Goffman, 2009) att interaktionen på mötesplatsen är viktig som i sin tur har betydelse för rollskapandet. Intervjuperson 1 och 3 lyfter att gruppdynamiken är viktig och man behöver jobba med interaktioner och roller för att det ska fungera på mötesplatserna. Relationer har stor betydelse på mötesplatserna och det finns förväntningar på personal där dom aktivt arbetar för att uppfylla dessa. Det kan även tolkas som att intervjupersonerna arbetar utifrån ett salutogent förhållningssätt då de vill förstärka samt bevara äldres hälsa. Exemplen nedan visar tydligt på hur personalen bland annat arbetar för att äldre ska känna en stark känsla av sammanhang (KASAM) men också vilka förväntningar som finns på deras arbete.

Det är jätteviktigt att personer känner sig sedda och bekräftade när dom kommer till våra aktiviteter. Känner dom inte att dom får den här bekräftelsen och gemenskapen så lämnar man även om det är en jättebra aktivitet i sig, gruppdynamiken är

jätteviktigt och det är det vi ständigt jobbar med, interaktioner, våra roller, se alla och bekräfta och finnas till som

medmänniskor (Intervjuperson 1)

Att förebygga i situationer där aktiviteter är väldigt meningsfullt och viktigt för äldre och vara med i ett sammanhang och bidra. Vi jobbar mycket med relationer hela tiden, aktivitet är

sekundärt. Interaktioner på mötesplatserna är jätteviktiga, många har förväntningar på oss och vi behöver såklart uppfylla dessa förväntningar. Ibland får man agera som personal men ibland behöver vi också agera som en medmänniska (Intervjuperson 3)

Flera av intervjupersonerna beskriver att aktivitet är sekundärt och att interaktion på mötesplatserna har stor betydelse. Intervjupersonerna poängterar också att äldre som lämnar en aktivitet kan känna sig ensamma. Detta kan dock vara problematiskt eftersom personalen har en syn på att äldre kan känna sig ensamma även under en

aktivitet. Detta kan ses på ett annat sätt utifrån Ågrens (2017) forskning om hur ensamhet definieras som en subjektiv känsla och att en individ kan vara missnöjd med en aspekt av en social relation men nöjd med en annan aspekt.

Ett exempel på detta är enligt ovanstående andra citat där personalen uppger att det är väldigt meningsfullt för besökarna att delta i sammanhang men i själva fallet kan det handla om missnöje med aktiviteten i sig. Det som Ågren (2017) menar är att äldre kan känna missnöje med en aktivitet och behöver inte framkalla känslor av ensamhet. Jag tolkar även som att personalen har en föreställning om att besökarna som vill lämna känner sig ensamma vilket kan vara fel då personalen har en föreställning om hur/när ensamhet kan uppstå. Att det är väldigt meningsfullt att delta i sammanhang på mötesplatserna bekräftar också Tornstam (2018) eftersom ett gott åldrande är kopplat till aktivitet och meningsfullhet på mötesplatser. Utifrån Antonovsky (2005) handlar det salutogena förhållningssättet om en djupare förståelse på hur man kan skapa kontinuitet i människors liv genom att fokusera på hälsa och den sociala aspekten som har betydelse för människors livsstil, vilket intervjupersonerna bekräftar att de ständigt arbetar efter att stärka äldres känsla av sammanhang genom att motivera dem till aktiviteter och sociala sammanhang. Under intervjuerna lyfts exempel på att personalen arbetar med att prata med de som upplever ensamhet och försöker förbättra situationen för dom. Enligt

intervjupersonerna görs detta genom att personalen söker upp de personerna för att sedan boka in ett telefonsamtal eller hembesök hos dem. Utifrån Ågren &

Cedersund (2018) är ensamhet konstruerat på olika sätt och det kan tolkas som att personalen på mötesplatserna själva väljer vilka åtgärder som kan ges för att minska ofrivillig ensamhet. Utifrån Antonovsky (2005) kan detta innebära en låg känsla av begriplighet för äldre som har svårt att få kontroll över sitt liv och kan medföra att de upplever sin tillvaro som oordnad, kaotisk och otydlig. Personalen arbetar för att motverka ofrivillig ensamhet genom att de tar kontakt med dessa äldre för att planera insatser så som aktiviteter eller i sociala sammanhang på mötesplatser. Därefter informeras äldre om vad som förväntas av dom och på vilket sätt de ska vara delaktiga samt hantera sin ensamhet. Personalen arbetar för att äldre inte ska känna en oordnad eller otydlig tillvaro på mötesplatserna men skulle det ändå uppstå

så förväntas äldre kunna hantera det efter att de börjar känna en stark känsla av sammanhang. Nedan följer ett exempel avseende hur ensamhet kan uppfattas.

Ofrivillig ensamhet är ett återkommande problem. All ensamhet är inte dålig eller skadlig, vi är olika. Det betyder inte att man lider av det, det är väldigt subjektiv. Men den som känner sig ensam i en grupp och deltar och är aktiv men fortfarande känner sig ensam, den ensamheten är skadlig (Intervjuperson 5)

Så fort vi får kännedom att någon känner sig ensam söker vi upp de personerna. Det kan vara allt från att äldre slutar att komma till aktiviteter eller att vi får kännedom från annat håll. Vi erbjuder då olika aktiviteter eller socialt samvaro utifrån deras önskemål (Intervjuperson 3)

Samtliga intervjupersoner beskriver att de har ett fritt men också ett stort ansvar i deras arbete då de aktivt arbetar med att se och förebygga ofrivillig ensamhet. Personalen arbetar utifrån den formella arbetsbeskrivningen (bilaga 3) vilket stämmer bra i linje med det som framkommer i intervjuerna att personalen kan erbjuda olika typer av aktiviteter eller socialt samvaro. Personalen anses ha ansvaret enligt det som framkommer i den formella arbetsbeskrivningen för att minska ofrivillig ensamhet hos äldre, vilket intervjupersonerna också bekräftar då

personalen ständigt arbetar med att se och bekräfta alla besökare i mötesplatserna. Detta kan tolkas utifrån att personalen möjliggör för äldre att skapa struktur i deras liv men också hitta lösningar för hur de ska slippa känna sig ofrivillig ensam. Antonovsky (2005) menar att individer har makt att förändra sin tillvaro och hitta lösningar mot de man blivit utsatt för, dock krävs det tillräckligt med resurser för att klara av olika situationer och motgångar, och måste därför lita på sina egna och omgivningens resurser, vilket i detta fall blir personalen på mötesplatserna. Nedanstående citat belyser personalens arbete:

Arbetet är frihet under ansvar, vi har väldigt stora möjligheter att möta äldres behov och önskemål. Tiden finns och möjligheterna finns (Intervjuperson 1)

Jag jobbar ganska fritt, lägger upp mina arbetsuppgifter själv, jag har tid för det, jag behöver ej gå efter en viss tid. Men vi har ett stort ansvar så klart. (Intervjuperson 6).

Som även nämnts i tidigare forskning Hammarström & Torres (2005) beskriver personalen att en minskning av aktivitet ändå kan bidra till välbefinnande eftersom det finns socialt samvaro i mötesplatserna. Intervjupersonerna beskriver att det inte bara är den fysiska begränsningen som gör att äldre personer slutar eller minskar på aktiviteter utan hur äldre personer hanterar och kontrollerar sin vardagliga situation. Detta knyter an till autonomi vilket innebär att äldre personer själv kan hantera sin situation beroende på hur de ser på sin livssituation samt förmåga att utföra aktiviteter och sociala relationer. Detta kan också kopplas till det Antonovsky (2005) beskriver gällande begreppet hanterbarhet att allt är beroende på hur man hanterar sin tillvaro och kan man inte göra det på egen hand så kan man få hjälp av andras resurser dvs personalens hjälp för att hitta en lösning av situationen.

Intervjupersonerna menar att aktiviteter och social samvaro ska vara

individanpassad utifrån äldres önskemål. Utifrån Tornstams (2018) teori om disengagemang kan det också tolkas som att äldre kanske inte har samma behov som tidigare och därför väljer att avstå från aktiviteter och sociala livet och då anses man kunna hantera sin situation trots att man avstår. Nedanstående exempel redogör för hur personalen hanterar detta.

Jag har en inställning att alla hembesök och aktiviteter ska vara utefter deras värdighet, jobba utefter deras förutsättningar. Om jag ska utgå efter vad jag vill och anpassa utifrån mig själv så blir det inte individanpassat och då blir det inte utifrån äldres önskemål. Där kan vi tappa intresse från äldres sida om det skulle vara så, och då kan ja inte ha lyssnat på deras behov som vi ska (Intervjuperson 5)

Det framgår även från intervjupersonernas berättelser att många äldre kan uppleva att det är jobbigt om att be om hjälp vilket Hammarström & Torres (2005) också beskriver att äldre personer kan uppleva en social kostnad om att be om hjälp om sin ofrivilliga ensamhet. Utifrån intervjupersonernas utsagor kan det tolkas som att det är svårt att bidra till äldres välbefinnande i situationer då äldre har svårt att ta sig ut på egen hand vilket kan kopplas till disengagemangsteorin, Tornstam (2018) som beskriver att äldres liv kan påverkas genom att den försvagas både ur socialt men också på grund av fysiska begränsningar vilket blir svårt för personalen att arbeta för att dessa ska känna sig meningsfulla och hjälpa dem att hantera sin situation,

Antonovsky (2005). Intervjupersonerna själva uppger att det kan vara svårt att leva upp till den formella arbetsbeskrivningen (bilaga 3) då deras arbete går ut på att utforma aktiviteter efter individuella behov. För äldre som kan ta sig ut på egen hand i olika aktiviteter verkar inte vara lika besvärligt för personalen.

I likhet med tidigare forskning (Ågren & Cersund, 2018) beskriver flera intervjupersoner att det är en skillnad på att vara ofrivillig ensam och frivillig ensam. De menar att ofrivilliga ensamheten är den ”dåliga” ensamhet som medför allvarliga konsekvenser och frivillig ensamhet är ”god” eftersom den förknippas med lugn och ro. Ågren & Cedersund (2018) relaterar ensamheten till

självständighet, god hälsa och socialt aktiv livsstil medan dålig ensamhet förknippas med sjukdom, fysisk och social isolering samt beroende. Tornstam (2018) beskriver ensamheten som frivillig eller ofrivillig. Ofrivillig ensamhet kan förebyggas genom aktiviteter och sociala sammanhang, frivillig ensamhet förknippas med

disengagemangsteorin om att man själv har en önskan att avstå från sociala sammanhang vilket blir svårt för personalen att påverka men också hantera. Enligt Antonovsky (2005) kan frivillig ensamhet tolkas som att den äldre själv kan begripa sin situation genom att hen kan hantera det och känner att livet är ordnat och strukturerat, på så sätt kan de känna meningsfullhet i sitt liv utan sociala sammanhang. Ofrivillig ensamhet kan då tolkas som att äldre behöver hjälp att begripa och hantera sin situation för att känna meningsfullhet, personalen är då behjälplig för att komma igenom situationen. Intervjuperson 1 beskriver skillnaden mellan ofrivillig och frivillig ensamhetens betydelse och vad det medför.

Att välja att vara ensam är ett val man gör och påverkar en på ett annat sätt. När man är ofrivillig ensam så kan man inte göra något åt det eller känner att man inte kan göra något åt det och där ser man en frustration och en påverkan på den psykiska hälsan. Att känna sig ensam är väldigt skadligt för hela kroppen, inte bara psykiskt men fysiskt med hjärt- och kärlsjukdomar (Intervjuperson 1)

Samtliga intervjupersoner uppger att personalen arbetar förebyggande och

Vissa uppger även att personalen arbetar med att planera och utföra aktiviteter utifrån äldres behov men också för att motverka ofrivillig ensamhet genom riktade insatser, Svensson (2006). Personalens arbete med att hjälpa och motivera äldre bidrar till meningsfullhet som Antonovsky (2005) menar att de bygger på

delaktighet och känslomässigt engagemang för att möjliggöra arbetet. Ett exempel som intervjuperson 1 och 6 ger är att personalen arbetar motiverande och stöttande samt har övriga kontakter för att vägleda vidare till rätt insats.

Där kommer jag in som jobbar med ofrivillig ensamhet, åker hem till personer och motiverar dem till att följa med dem till mötesplatser genom att jag bjuder med dem till att jag finns med och stöttar (Intervjuperson 6).

Vi planerar och utför aktiviteter utifrån äldres behov och försöker verkligen att inte släppa någon om någon säger att den är missnöjd med någonting. Dels så försöker man att anpassa aktiviteterna eller mötesplatserna efter deras önskemål och känner man att det inte går så kan man ju slussa vidare eller erbjuda till att ringa till ett annat ställe och hjälpa dom på travet och komma vidare i så fall (Intervjuperson 3)

I vissa fall lever inte personalen upp till den formella arbetsbeskrivningen (bilaga 3) som finns på arbetsplatsen till exempel när personalen inte kan påverka eller utforma aktiviteter utifrån besökarnas behov. Ett exempel på detta är när besökare lämnar eller inte vill delta i någon aktivitet.. Personalen fokuserar på äldres behov och deras hälsa för att sedan kunna bygga upp och stärka dem. Personalen beskriver deras arbete som viktig och att man ska se till varje individs behov och särskiljning förekommer inte. För att det ska vara möjligt att bygga och stärka människor krävs det att man fokuserar på alla delar som kan påverka äldres hälsa, Antonovsky (2005). Arbetet innebär således att man fokuserar på helhetsperspektivet och trots att äldre exempelvis har en fysisk begränsning arbetar personalen ändå för att hjälpa dom att komma till mötesplatserna, man arbetar för att äldre ska tänka positivt. Enligt nedanstående citat berättar en utav intervjupersonerna att de anpassar sitt arbetssätt utifrån målgruppen samt att de arbetar för att alla ska komma till någon aktivitet som de tycker om

Det är vårt jobb att se till att det är anpassat för målgruppen så att dom fortsätter komma hit. Det skulle vara i så fall att någon inte har riktigt intresset eller har någon fysisk begränsning som gör att de ej kan komma hit. Vi försöker planera att alla ska få komma till någonting, ex tycker du om underhåll då kan man komma till det (Intervjuperson 3).

Samtliga intervjupersoner berättar att de alltid finns tillgänglig för alla besökare och försöker anpassa även för de som inte har något intresse. Personalen arbetar för att inte exkludera någon men att sådana situationer ändå kan förekomma på grund av olika anledningar. Intervjupersonerna poängterar att de finns personer som slutar att höra av sig och behöver då uppmuntra och motivera dessa personer till att testa något annat som skulle kunna vara av intresse, det finns alltid olika typer av

aktiviteter i huset som kan passa någon. Personalen kanske inte alltid lyckas med att fånga intressen då de förekommer att äldre lämnar platsen enligt intervjupersonernas berättelse, vilket relateras till de Tornstam (2018) beskriver gällande att äldre drar sig undan sociala kontakter och aktiviteter. Detta kan i sin tur bli svårt för

personalen att bidra till äldres välbefinnande och därmed svårt att motverka ofrivillig ensamhet. Detta kan också kopplas till Antonovsky (2005) eftersom personalen kan få svårt att få äldre att känna sig meningsfulla när dem inte längre besöker mötesplatserna. Det innebär att personalen inte kommer att kunna göra saker tillsammans med dem som gör att de känner sig meningsfulla och inte heller kunna hjälpa dem att klara av olika situationer och motgångar som har med ofrivillig ensamhet att göra.

Där försöker vi verkligen att jobba med att ingen ska känna sig exkluderad. Men givetvis så kan man ändå få den känslan om man inte känner sig helt bekväm med exempelvis någon aktivitet. Det är absolut inget vi gör för att få dom att känna sig exkluderad, vi skulle ju aldrig exkludera någon för att komma till våra mötesplatser, det är ju mer äldres egna individuella upplevelser i så fall, som vi verkligen inte vill att dom ska känna. Men givetvis kan det upplevas om man lider av någon form av psykiskt eller fysiskt funktionshinder (Intervjuperson 2)

Intervjupersonerna ger olika exempel på hur personalen arbetar för att förebygga ofrivillig ensamhet. Det kan till exempel vara genom att stimulera dessa personer till olika aktiviteter och socialt samvaro för att de inte ska känna sig ensamma i sitt hem. Personalen har olika sätt som de arbetar för att stimulera dessa personer, bland annat telefonsamtal, hembesök eller genom digitala aktiviteter vilket har varit lyckad enligt intervjupersonernas berättelse och som är i linje med (Gardiners, Geldenhys & Gotts (2018) forskning gällande att aktiviteter är bra för att lindra social isolering och ensamhet hos äldre människor vilket även är nyckeln till deras välbefinnande vilket också stämmer bra med Tornstams (2018) aktivitetsteori. Detta är även i linje med den formella arbetsbeskrivningen (bilaga 3) där begreppet autonomi belyser personalens frihet i arbetet vilket innebär att personalen anses ha självkontroll och valmöjligheter att påverka sitt arbete, Ågren (2017). Enligt

Antonovsky (2005) blir äldres livssituation mer begriplig, hanterlig och meningsfull när personalen motiverar och stimulerar äldre att hantera sin vardag som exempelvis att lindra social isolering men också hjälper dem med lösningar för att motverka ofrivillig ensamhet genom telefonsamtal, hembesök och digitala aktiviteter för dem som har en fysisk begränsning och som har svårt att ta sig till mötesplatser på egen hand.