FORMERING I HABILITERINGENS RUM - Medicinens lyskraft och skuggor: ― om trosföreställningar och

I detta kapitel redovisas analysen av dels de strategier som användes av olika agenter i mobilisering av grupper, dels striderna rörande de symboliska värdena som stod på spel inom habiliteringsrummet. Strategierna ingick som en del i upp-byggnaden av en specifik symbolisk ekonomi, med andra ord ömsesidiga er-kännanden av gemensamma värden. Erkännandet av dessa gemensamma vär-dena det symboliska kapitalet skedde också genom klassificeringsstrider och syftade till att öka den symboliska makten, det vill säga tolkningsföreträde till vad som ansågs värdefullt. Innan jag går in på analysen repeterar jag kort ramen för analysen, som beskrivits tidigare i kapitel II.

Det symboliska kapitalet är gemensamt för en grupp och kan uppfattas och differentieras av medlemmarna i gruppen. Denna förmåga till igenkännande ligger till grund för bildandet av sociala kategorier: vi dom, de där uppe de där nere, mäktiga obetydliga och så vidare. Jag har utgått från att definitio-nerna av grupperna (de vanföra, arbetsterapeuterna, föräldraorganisatiodefinitio-nerna och så vidare) var byggda på aggregationslogik, det vill säga statistisk logik. De har således inte från början agerat som sociala grupper, med kännedom om var-andra och som socialt förhandlat sig fram till vilka ståndpunkter man har. Des-sa grupper var vad Bourdieu kallar grupper ”på papper”, det vills säga fiktiva eller teoretiska grupper. Jag har då fört in mobilisering av grupper som ett led i analysen eftersom två av de tre handikapporganisationerna i studien bildats på sent 1950-tal och kan anses vara inne i en mobiliseringsprocess på 1960-talets början. För att grupper ska kunna vara aktiva i rummet som agenter innebär att de agerar kollektivt, det vill säga efter det man mobiliserat sig. Även för en mo-biliserad grupp fortsätter klassificeringsstrategierna i att kontinuerligt omdefini-era gruppen och gruppens syfte i en symbolisk reproduktionsprocess. De kan således definieras av sig själva genom sin talesman men också av andra agenter, till exempel av andra yrkesgrupper eller i statsapparaten genom lagar och utred-ningar och så vidare. En mobilisering kan kallas för en slags representationens magi och kan också fungera som heliggörande akt, då en dominant position inom rummet konsekrerar någon underordnad agent. Magi syftar på erkännandet av de symboliska i handlingarna och den tro som behövs för att få det den symbolis-ka ekonomin att fungera. Erkännandet fungerar enligt min tolkning således i två riktningar, uppåt som erkännande av representationen och nedåt som defini-tion, en helgad position i rummet.

Mobilisering av grupper

I de tidigare kapitlen har jag visat hur sociala kategorier bland annat skapats genom verksamhetsavgränsningar och anstaltsplanering. I detta avsnitt vill jag sätta ljuset på mobiliseringen av grupper kollektivt agerande. Yrkesgrupperna har tillsammans har bildat korporationer corps, corporatis och byggt upp egna kunskapsområden. Intresse- och handikapporganisationerna har på samma sätt ökat sitt kulturella kapital. Genom att tala för sitt kollektiv och utifrån denna kunskapsbas har både yrkes- och intressegrupper funnit vägar i att kollektivt agera och delta i klassificeringsstriderna inom rummet. Som exempel på sådan uppbyggnad av kunskapsområden från de tidigare kapitlen kan nämnas ortope-dernas förläggning av sin utbildning vid vanföreanstalterna. Pionjärerna vid sekelskiftet 18001900 handlade från början individuellt och lokalt. Som beskri-vits tidigare anordnades från 1870 och framåt abnormmöten i olika städer med två till fyra års mellanrum för dem som ville utveckla sinnesslövården. År 1915 bildades Allmänna svenska föreningen för vården av sinnesslöa och fallandesjuka. Ab-normmötena kallades härefter allmänna möten och det sista genomfördes 1961. Viktiga frågor var bland annat hur man skulle få fler vårdhem och utbildning av personal.⁵⁴³ Dessa sammanslutningar startade också egna tidskrifter och fick så spridning bland andra intresserade. Föreningsbildningen och de gemensamma abnormmötena kan ses som definitioner och mobiliseringar av ett ”vi”. De fyra tidiga vanförevårdföreningarnas gemensamma framställan 1900 till Kungl. Maj:t om statsbidrag till undervisningsanstalter för vanföra är att annat exempel på ett tidigt kollektivt agerande.⁵⁴⁴

Genom dessa sammanslutningars aktiviteter kan man säga att de började agera som ett kollektiv. För detta kollektiva agerande behövde representationens magi utövas eftersom det händer ingenting med en samling individer trots att de delar en rad egenskaper, förrän de uppfattar sig själva som en grupp och arbetar kollektivt för att producera en kollektiv åsikt. Innan dess existerar de likt Bour-dieus klasser, bara på papper. Det är en väsentlig skillnad mellan ett antal sepa-rata individer och en social grupp.⁵⁴⁵ Det behövs politiskt arbete för att skapa grupper, corporate bodies, det vill säga grupper med formella strukturer för be-slutsfattande och representation, som kan uttrycka en kollektiv åsikt. Ju närma-re individerna befinner sig med varandra i det sociala rummet, desto störnärma-re chanser att lyckas med samling och enighet. Detta har att göra med individernas habitus, där den sociala distansen finns inristad, man erkänner lättare det man känner igen.⁵⁴⁶

543 Grunewald & Olsson, 1997, s 2930.

544 Holme, 1996, s 173.

545 Bourdieu, 2004c, s 38.

546 Bourdieu, 1989, s 17.

163

Föreningen och tidskriften som tecken på gruppens existens

I att synliggöra grupper och att vinna legitimitet i att föra dess talan krävs poli-tiskt arbete. I habiliteringsrummet finns olika typer av grupper, som har från början haft olika legitimitet i samhället, beroende på deras relation till de domi-nanta positionerna. Det första som måste göras är att peka ut eller definiera gruppen, det vill säga en social kategorisering. Vad som är nödvändigt för att en mobilisering ska kunna ske är att gruppens företrädare framlägger och enar gruppen i en vision av indelning och gränser, som skiljer dem från andra. En välgrundad teori ökar möjligheterna till denna ”teorieffekt”.⁵⁴⁷ Ett välgrundat historiskt faktum kan ju också spela rollen av teori, vilket gäller i mitt fall. I tidigare av-snitt har jag beskrivit traditionella handikappkategorier och vissa yrkeskategori-er med lång historia. En viktig aspekt är att det är statsapparaten som till exem-pel genom lagstiftning och utredningsväsendet legitimerat organisationsformer-na och yrkeskategorierorganisationsformer-na, vilka därefter haft företräde att hantera handikappka-tegorierna. De sistnämnda har således haft en underordnad position och har senare mobiliserats på olika sätt och vid olika tidpunkter.

Yrkes- och intresseföreningar och deras tidskrifter fyllde för grupperna en gemensam funktion, nämligen att konstituera gruppen som sådan ett ”vi” i offentlig existens. Genom agitation och med symboliska handlingar som till exempel gemensamma aktioner, demonstrationer, firande av speciella dagar kunde gruppen enas rörande viktiga frågor och gemensamma intressen. Genom att införa ett ordförandeskap skapas en fullmakt att tala för flera, på så sätt skapas en möjlighet att frigöra sig från den enskilde människans maktlöshet inför det politiska maktspelet i samhället (eftersom staten bara lyssnar till kol-lektiv) och agera samordnat under slagord och paroller. Genom denna aukto-risering kan symboliska och materiella resurser frigöras och användas beroende på vilken doxa som råder och vilken symbolisk tyngd dessa resurser har i sam-manhanget. För föreningarna kunde de symboliska resurserna vara; en kompe-tent ledare med ett stort allmänt förtroendekapital, ett stort antal medlemmar, att ha en tidskrift eller flera, någon ”beskyddarinna” eller andra kända personer som (heders)medlemmar, ett emblem, broscher eller sigill samt att ha den all-männa opinionen med sig.

Denna delegering av makt från grupp till ledare kräver lojalitet mot gruppen, det vill säga att ledaren arbetar hårt för att synliggöra och marknadsföra grup-pens kvaliteter. Gruppen får på så sätt en ”kropp” och ett namn, och ledaren blir så att säga ”äkthetssigillet” den inkarnerade gruppen. En reproduktions-process av symboliska produkter och aktiviteter har härmed startats. Det är principen om symbolisk makt som återinvesteras genom att ”symbolen”

547 Bourdieu uttrycker detta så här (i dansk översättning). ”Klasser i Marx’s forståelse skal produ-ceres af et politisk foretagande, som har så meget desto større chance for succes, i og med at det understøttes af en teori, som er velfunderet i virkeligheden, og som derfor er i stand til at utføre en teorieffekt – theorein på græsk betyder at se – der med andre ord i stand til at påtvinge en vision om opdelningen”. Bourdieu, 1995b, s 58.

ren) agerar genom symbolisk förstärkning mot gruppens ”symboler”, inklusive honom själv.⁵⁴⁸

Från ”vanföra” och ”sinnesslöa” till ”handicapade” om handikapprörelsens mobilisering

Som jag skrivit tidigare utgjorde handikappkategorierna de vanföra, de blin-da, döfstumma och de sinnesslöa inga sociala grupper från början. De delade bara ett antal gemensamma egenskaper och kunde inte utifrån de givna förut-sättningarna producera någon kollektiv åsikt. Genom lagstiftning och utred-ningsväsendet har staten med socialmedicinen och statistikens hjälp identifierat nya sociala kategorier, nya symptombilder, diagnoser och riskgrupper. Så har man föst ihop separata individer med liknande symptombilder och riskfaktorer och på så sätt skapades en social kategori ett klientel, som i sin tur blev före-mål för diverse åtgärder. Men det innebar inte att de inom kategorin liknade varandra i annat än de egenskaper som kännetecknade dem. De var en samling separata individer med olika sociala särdrag. Men i dessa sammanhang regerade det man kan kalla för aggregationens logik, vilket innebär en statistisk grundad definition av gruppen som har makt att peka ut dem. Bourdieu menar att denna logik är till favör för dem som dominerar rummet, eftersom de sociala struktu-rerna redan opererar till deras favör (och reproduceras) och till dubbel nackdel för dem befinner sig i den dominerade delen av rummet. Nackdelarna är för det första att definitionen är atomistisk, det är ett aggregat av olika disparata egen-skaper. För det andra saknar de som blir kategoriserade ofta verksamma medel och då särskilt kulturellt kapital som behövs för att uttrycka sin egen åsikt och göra den hörd. De är med andra ord tvungna att utse en representant för sitt kollektiv och organisera sig. Det fanns således bara två utvägar, antingen att lägga ned sin röst att inte höras alls eller att underordna sig representationens magi, som också den sker i aggregationens logik och då med majoritetens röst.

Om missnöje uppstår med sin representant är en utväg att bilda nya kollektiv, med nya representanter.⁵⁴⁹

Pionjärernas mobilisering

Exempel på tidiga mobiliseringar som haft betydelse för habiliteringsrummet är de pionjärer som organiserade vården för sinnesslöa och vanföra. Vanförevår-dens organisation Föreningen för Bistånd till Lytta och Vanföra bildades 1891 och ombildades 1911 till Svenska Vanföreanstalternas Centralkommitté SVCK, vilket utgjorde ett samarbetsorgan mellan de tre återstående

548 Avsnittet ovan bygger på Bourdieu, 2004c, s 4043 samt den danska översättningen Bour-dieu, 2005, s 5457.

549 Bourdieu, 2004c, s 42.

165 stalterna. 1965 bytte de namn till Svenska Centralkommittén för Rehabilitering – SVCR. 1968 ombildades till Handikappinstitutet och förstatligades. De gav ut informationsskrifter i en skriftserie mellan 19501984. SVCKs roll som repre-sentant för vanförevården försvann i och med inordningen av ortopedkliniker-na vid vanförevårdsanstalterortopedkliniker-na i den ortopediska lasarettsvården 1955. Vanföre-vårdsanstalterna ombildades då till arbetsvårdsinstitut. SVCK fick dock en fort-satt viktig roll men mer i form av ”pressure group”, då de anordnade kurser, konferenser, stödde forskning om proteser och hjälpmedel. Förstatligandet 1968 innebar en slutpunkt för påtryckningsmöjligheterna då detta innebar en intressesammansmältning med staten.

Sinnesslövårdens pinojärer återfanns inom Föreningen för Sinnesslöa Barns Vård som bildades 1869 och ombildades till Sävstaholms stiftelse, vilken bland annat bedrev anstalter såsom Slagsta. 1916 bildades Allmänna svenska förening-en för vårdförening-en om sinnesslöa och fallandesjuka då det uppstod ett behov för förening-en gemensam professionell organisation i takt med vårdanstalternas antal växte och personalstyrkorna blev större. Viktiga frågor för denna förening var bland annat läroplaner och personalfrågor. Mellan 1938 och 1944 bildades det ett fler-tal fackföreningar, vilket gjorde att moderorganisationen (ovan) hade förlorat en del av sin funktion. 1950 bestämde man att de olika fackföreningarna skulle anslutas automatiskt till moderorganisationen och de antog namnet Svenska föreningen för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Deras tidskrift Steg för steg startades 1956 och lades ned 1973. Företrädarna för sinnesslövården utmanades dock av fackföreningsrörelsen som ville organisera yrkena inom området. För en tid fick föreningen tillbaka representationen genom den auto-matiska anslutningen av fackföreningar, men det blev allt svårare då yrkeskate-goriernas fackliga organisationer hade starkare identifierings- och genomslags-kraft. Genom sammanslagningar av de mindre fackförbunden till exempel då förskollärarnas fackförbund gick samman med andra riksföreningar för lärare till Svenska Facklärarförbundets Riksförening för Speciallärare, kunde de till-sammans spela ut Svenska föreningen för undervisning och vård av psykiskt efterblivna, som därmed fick underlaget för representation decimerat. Men den främsta utmaningen för dem var troligtvis omorganiseringen av hela omsorgs-området för psykiskt utvecklingsstörda då särskolorna och vårdhemmen blev en del i en helt ny omsorgsorganisation under den senare delen av 1960-talet.

Därmed öppnades möjligheter för yrkesgrupperna att bli bärare av företrädars-kapet för vården och undervisningen det symboliska ledarsföreträdars-kapet.

De funktionshindrades organisationer och tidskrifter

Handikapprörelsens historia började med starten av Döfstumsföreningen i Göteborg 1868. Året därpå startade några unga synskadade människor en verk-stad i Stockholm, den var början till De blindas förening som startades 1889. Den första patientföreningen vid Österåsens sanatorium i Ångermanland 1901 var inledningen till starten av De lungsjukas förening, riksförbund blev de först

1939. De hörselskadade bildade egen förening 1921 och de vanföra bildade kamratföreningen 1923 De vanföras väl.⁵⁵⁰ Den första handikapptidskriften utgavs 1891, det var Tidning för döfstumma.⁵⁵¹ I avsnittet nedan återfinns tre han-dikapporganisationer, två av dem är föräldraföreningar Riksförbundet för Ut-vecklingsstörda barn FUB och Rörelsehindrade barn och ungdomar RBU, som representerar de två stora grupperna inom habiliteringsrummet, det vill säga de utvecklingsstörda och de rörelsehindrade. De andra är De Vanföras Riksförbund DVR, som främst varit drivande för rörelsehindrade men även för de generella handikappfrågorna i opinionsbildningen, men som var uppgif-ten för Handikapporganisationernas centralkommitté HCK, som represente-rade ett flertal handikapporganisationer.

De Vanföras Riksförbund DVR

Kamratföreningen De Vanföras Väl bildades 1923 på Göteborgs vanföreanstalt.

Initiativet togs av föreståndarinnan Anna Vogel. De som bodde på anstalterna var vanföra (rörelsehindrade), amputerade, eller polioskadade. Syftet var ”att genom sammanhållning av landets vanföra och för den intresserade söka be-främja de vanföras intressen”.⁵⁵² Några veckor senare startades det en kamratfö-rening vid vanföreanstalten i Helsingborg. Stockholmsanstalten ville inte anslu-ta sig till de två andra eftersom de var kritiska på ett par punkter. De tyckte inte om namnet på föreningen, de ogillade att icke-vanföra skulle få vara medlem-mar och att Göteborg var överrepresenterat i styrelsen. De bildade en egen kamratförening under namnet Samarbete. 1926 bildades en riksförening De Vanföras Riksförbund där Stockholmsanstalten var med. Personal från vanfö-reanstalterna var med i uppbyggnadsskedet av föreningens verksamhet. Man lät årsmötena alternera mellan orterna liksom kamratträffarna. Då föreningen ville göra en officiell framställan framfördes denna av Svenska Vanföreanstalternas Centralkommitté SVCK, som var ett samarbetsorgan mellan de tre återståen-de vanföreanstalterna. Unåterståen-der 1930-talet bildades det fler föreningar som ogilla-de ogilla-det intima samarbetet som riksföreningen haogilla-de med vanförevårogilla-dens företrä-dare. Vid kustsanatoriet i Vejbystrand bildades en patientförening som senare låg till grund för bildandet av kamratföreningen Sommarsol 1929. Då startade man som en andelsförening som avsåg att bedriva rekreationsverksamhet för vanföra. Medlemmarna var spridda över hela landet och rekreationsverksamhe-ten var öppen för alla vanföra. Detta kom att ha stor betydelse för medlems-värvningen när de så småningom samordnades med Riksorganisationen, som 1934 ändrades namnet till Riksorganisationen De vanföras väl. Ungefär vid denna tid började man agera i organisationens namn och uppvakta myndighe-ter. Riksorganisationen drog sig alltmer bort från vanförevården då man

550 HCK, 1992, s 5.

551 Ransemar, 1981, s 19.

552 ”Från kamratförening till intresseorganisation”, Svensk Handikapptidskrift, julnumret, 1967, s 27.

167 de tendenser till förmynderi. En Rudolf Skoglund från Stockholmsföreningen hade sedan länge kämpat mot att få bort välgörenhetsattityder i riksorganisatio-nen och dess närhet. 1946 gick hans namnförslag igenom. Det nya namnet var De Vanföras Riksorganisation DVR.⁵⁵³

Deras tidskrift Svensk vanföretidskrift SVT, som startades redan 1923 hade från början karaktären av ett kamratblad. I takt med riktningen mot en intresse-organisation blev också innehållet i tidskriften mer politisk och uppfattades ofta under 1960-talet som ”ett kamporgan” snarare än en medlemstidning av sina läsare. Man kommenterade statsverkspropositionerna, talade om vad man skri-vit i sina remissvar. Reportage om rallytävlingar och handikappidrott var vanli-ga, men tidskriften innehöll också mycket annonser, korsord och personliga notiser. Det publicerades även artiklar som till exempel ”ur en invalids dagbok”,

”vad händer inuti en invalid?”, debattartiklar om ”frihet och jämlikhet… om välfärdssamhällets problem” och uppmanande artiklar till sina medlemmar ”Ska vi demonstrera?”.⁵⁵⁴ Mellan åren 1961 och 1962 skedde en nästan omärklig okommenterad glidning i användning från ordet vanför till handikappade. Då och då publicerades insändare där medlemmar frågade: ”Varför kallar vi oss vanfö-ra?”, ”Det är en negativ och deprimerande kategoristämpel”, menade man.⁵⁵⁵ I de allra första skrivningarna i användandet av den nya termen skrev man det som ”handicapade”. 1965 bytte förbundet namn till De Handikappades Riks-förbund DHR och året efter bytte tidskriften namn till Svensk handikapptid-skrift SHT.⁵⁵⁶

Riksförbundet för Utvecklingsstörda barn FUB

FUB har sin grund i en föräldraförening som bildades 1952 efter ett initiativ vid en årsavslutning vid Södra KFUKs lekskola för utvecklingsstörda barn.⁵⁵⁷ På hösten utlystes ett möte där frågan om att bilda en förening till stöd och hjälp för varandra och att föra arbetet framåt när det gällde det utvecklingsstördas villkor. Inom en tvåårsperiod fanns det 10 föreningar i landet, 1956 beslöt man att slå sig samman i ett riksförbund Riksförbundet för utvecklingsstörda barn FUB. År 1962 fick riksförbundet Richard Sterner som ordförande, som hade en värdefull erfarenhet av olika typer av arbete inom olika ämbeten och departe-ment.⁵⁵⁸ Han blev ordförande vid 67 års ålder, vilket man kan tycka vara en hög ålder, men han var känd för sin intellektuella och fysiska vitalitet (han var

553 Svensk handikapptidskrift, julnumret, 1967, s 27.

554 Svensk handikapptidskrift, nr 5, 1966, s 811 resp. nr 4, 1966, s 29.

555 Svensk vanföretidskrift, nr 12, 1962, s 4.

556 I början av 1960-talet var Ingemund Bengtsson förbundsordförande, andra var till exempel Göran Karlsson och Börje Nilsson.

557 FUB-kontakt, nr 1, 1966, s 3, se även Everitt, 1989, s 91100.

558 ”Richard Sterner medverkade ibland annat Gunnar Myrdals undersökningar av den ameri-kanska negerfrågan 193842, var chef för LO's ekonomiska utredningsavdelning 194345, huvudsekreterare vid utarbetandet av arbetarrörelsens efterkrigsprogram, statssekreterare i handelsdepartementet 194552, generaldirektör för försäkringsinspektionen 1952”. Ranse-mar, 1981, s 131.

tidigt ordförande för HCK Handikapporganisationernas centralkommitté sedan sju år tillbaka). Efter det han tillträtt blev det en snabb uppgång för det utåtriktade arbetet inom organisationen. Karl Grunewald beskriver honom som intensiv, rak, ärlig och som lyssnade på folk. Hans engagemang för FUB var stort och kunde ringa hem till Grunewald i bostaden lördag som söndag kväll, då han ville fråga eller tala om något. Richard Sterner hade själv en vuxen son med utvecklingsstörning och som bodde hemma ända till dess pappan dog.⁵⁵⁹ Det sägs att han skulle ha varit påtänkt som finansminister i slutet av krigsåren men att han tackade nej till detta av familjeskäl.⁵⁶⁰ I förbundstoppen fanns ock-så advokaten Allan Everitt och ombudsmannen Bengt Nirje. Nirje blev anställd som ombudsman 1961. Han hade studerat utomlands bland annat i USA och i Frankrike och fick under 1950-talet en rad organisationsuppdrag till exempel av Röda Korset då han blev sänd till Österrike med anledning av händelserna i Ungern, han var lägerinspektör inom FNs flyktingkommissariat och organisa-tionschef för Folke Bernadotteaktionen för cp-barn. Nirje räknas som normali-seringsprincipens främste förespråkare i Sverige och även internationellt, även

In document Medicinens lyskraft och skuggor: ― om trosföreställningar och symbolisk makt i habiliteringen 1960―1980 (Page 161-200)