”habiliteringsformer” 19601980
I inledande analysen av habiliteringsrummet i början av 1960-talet har jag här försökt få fatt på det sammanhang och villkor som omgärdar habiliteringsprak-tikerna under den här tiden. Med villkor menar jag de förutsättningar som finns i de redan befintliga strukturerna eftersom de agenter som ingår i studien har en historia. De tidigare verksamheterna som hanterat handikappade barn och de grupper som varit inblandade på ett eller annat sätt har haft en social historia med sig, vilket jag visat i det föregående kapitlet. De har med Bourdieus termi-nologi olika tyngd av symboliskt kapital eller med andra ord olika dispositioner att agera i fältet, som att erövra positioner. Det jag studerat i avhandlingen är inte ett väl avgränsat fenomen som slutar 1959 och börjar 1960, utan min analys bryter in i pågående processer. I vissa fall har agenterna en mycket lång historia, kunnat erövra betydelsefulla positioner och därmed kunnat ackumulera sitt kapital över tid.
I detta kapitel ges också utrymme till kortare historik inom olika områden som kan relateras till habiliteringsrummet, historiken grundar sig i huvudsak på förarbeten i parlamentariska utredningar men också på professionsstudier.
Tyngdpunkten i kapitlet ligger dock på offentliga utredningars betydelse för habiliteringsrummets verksamheter och yrkes- och intressegrupper. Syftet med att referera dem här är att visa hur man resonerat i de olika frågorna dels i ut-redningarna och deras förslag men också hur de olika agenterna i fältet reagera-de på och agerareagera-de utifrån reagera-dem. Det handlar sålereagera-des inte om att i huvudsak klarlägga exakt vad som följde av dessa utredningar som propositioner, lagförändringar och liknande utan ge underlag för en analys av diskursen, eftersom det är där som doxan kan sägas tvingas tala genom dialektiken mellan heterodoxa och orto-doxa positioneringar. Syftet är således att rekonstruera en socialpolitisk, organi-satorisk kontext för habiliteringsrummets agenter. Själva analysen av positione-ringarna sker i nästföljande kapitel.
C
p-vården
1955 fick Medicinalstyrelsen i uppdrag att företa en utredning om ”giva fastare linjer åt den nya organisationen för vård av normalbegåvade spastiska barn i anslutning till vad utskottet därom anfört i sitt utlåtande.”309 Bakgrunden var det betänkande som kommit av 1951 års vanförevårdsutredning.310 Överläkaren Harald Nilsonne blev den som fick skriva ett förslag till anvisningar för spasti-kervården. 1958 utökades styrelsen med fem experter och bildade tillsammans med en delegation från Medicinalstyrelsen den grupp som arbetade med utred-ningen. I samband med utredningen genomfördes en allmän inventering genom att tillfråga samtliga sjukvårdsanstalter som hade ortopediskt och/eller pediat-risk klinik. Men för att få en djupare bild av vårdbehoven bestämde man sig för att genomföra en intensivundersökning Norrbottenstudien, vilken överläkaren och lasarettsläkaren Enell från Boden bidrog med. Läkaren Marcel d’Avignon genomförde en studie av tidigare elever vid Eugeniahemmet, för att få en bild av cp-ungdomars sociala prognos.311 Under hela utredningens gång hade man dock problem med att avgränsa klientelet mot till exempel epileptiker och man samrådde därför med den pågående epileptikerutredningen från 1957. I de fre-kvensundersökningar som föregick cp-utredningen kan man se att den första undersökningen av cp-förekomst genomfördes redan 1941 i USA, 1950 var det för första gången i England, 1952 i Danmark och 1955 i Sverige. Sakkunniga i utredningen blev bland annat två läkare, som senare skulle bli mycket tongivan-de för tongivan-den pediatriska habiliteringen. Dessa var Bo Bille från specialskolan Val-sätra för cp-barn i Uppsala (senare Folke Bernadottehemmet) och Ingemar Olow från cp-hemmet Bräcke Östergård.312
Hälften av alla barn med cerebral pares ansågs vara normalbegåvade enligt studierna som ingick i utredningen. Man förutsatte att de psykiskt efterblivna skulle omhändertas av speciella anstalter och särskolor i enlighet med 1954 års lag om undervisning och vård för psykiskt efterblivna. Man pekade också på den påbörjade förändringen av Kronprinsessans Victorias kustsanatorium i Barkåkra där man inrättat en specialanstalt med tyngdpunkten på ortopediska insatser för psykiskt efterblivna med cerebral pares. Även en gränsdragning mot cp-barn med epilepsi, blinda och döva cp-barn gjordes (lindriga syn- och/eller hörselnedsättningar kunde däremot tas om hand inom den planerade cp-vården). Cp-utredningens förslag var att man skulle inrätta behandlingscentraler för cp-vård inom samtliga sjukvårdsområden vid centrallasaretten med specia-listuppsättning (barnpsykiatri, ortopedi samt pediatrik; samt medverkan av
309 SOU 1960:14 Cp-vården. På socialmedicinska studier grundade riktlinjer för vård och under-visning av barn och ungdom med cerebral pares. 1958 års cp-utredning, s 3.
310 SOU 1951:15. Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet; riktlinjer för organisationen m.m. av ortoped och spastikervården samt viss arbetsvård för partiellt arbetsföra.
311 Även rapporterad i CP-nytt, nr 4, 1960.
312 SOU 1960:14 Cp-vården. På socialmedicinska studier grundade riktlinjer för vård och under-visning av barn och ungdom med cerebral pares. 1958 års cp-utredning, s 12, 26.
99 sjukgymnaster, arbetsterapeuter och talterapeuter). Man sneglade också på den pågående Regionvårdsutredningen313 och gav här sitt fortsatta stöd till region-begreppet, en indelning av Sveriges sjukvårdsområden i sju regioner. Cp-utredningen förordade förutom behandlingscentralerna och länsanstalterna (specialskola för cp-barn) ”regionanstalter” som var uttryck för en decentralise-ring då endast en riksanstalt ansågs behövas (Eugeniahemmet), för de genom komplicerande lyte svårt handikappades vård och undervisning.314 Regionanstal-terna var regionala cp-centra som skulle fungera som remissinstanser för diagnostik och vård- och undervisningsuppgifter som inte kunde ordnas inom sjukvårdsområdena, till exempel utbildning av cp-personal. Ledning borde ut-göras av barnläkare, ansåg kommittén. Till sådana regionanstalter skulle också externat- och internatskolor inrättas för förskolebarn och skolbarn.315 Man rekommenderade också att vårda den cp-skadade i hemmet så långt det var möjligt samt att undervisningen också skulle ske tillsammans med andra barn i vanliga skolor. I förslaget angavs också att sjukgymnaster och arbetsterapeuter borde anställas inom provinsialläkardistrikten för att tillgodose de polikliniska behoven.316
Sekreteraren i utredningen Sven Elzvik kommenterade utredningen i Sveri-ges Landstings tidskrift och menade att det varit svåra avvägningar i arbetet med att komma fram med organisatoriska lösningar eftersom sociala motiv talat för en decentraliserad vård och att de medicinska motiven för kvalificerad hjälp samt en differentierad undervisning talat för en centralisering. Utredningen hade därför ägnat sig ingående för denna problematik för att åstadkomma en samordnad organisation, för att förena dessa synpunkter.317
Barnanstaltsutredningen
Efter en skandal på ett barnhem 1953 riktades uppmärksamhet mot förhållan-dena på landets barnanstalter.318 Barnanstaltsutredningen tillsattes 1958 och hade till uppgift att göra en allmän översyn av standarden vid anstalter för barn.
Omfattande förstudier och kartläggningar genomfördes på alla barnanstalter i landet. I tabellen nedan ges en översikt över de barnanstalter som fanns 1963.319
313 SOU 1958:26, Regionsvårdutredningen, nämnd i SOU 1960:14 Cp-vården. På socialmedicins-ka studier grundade riktlinjer för vård och undervisning av barn och ungdom med cerebral pares. 1958 års cp-utredning.
314 SOU 1960:14 Cp-vården. På socialmedicinska studier grundade riktlinjer för vård och under-visning av barn och ungdom med cerebral pares. 1958 års cp-utredning, s 60 ff.
315 1965 kom Elevhemslagen SFS 1965:136 om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m. fl., som gav barn rätt till boende i nära anslutning till den vård som ”påkallats av handikappet”.
316 Sveriges Landstings Tidskrift, nr 5, 1960, s 116118.
317 Ibid.
318 Karl Grunewald, personlig intervju, 2006-06-01.
319 SOU 1965:55. Barn på anstalt. Barnanstaltsutredningens betänkande I, s 151.
Tabell 2. Central tillsyn över barnanstalter
Antal anstalter Beläggning ¼ 1963 Tillsynsmyndighet
Skolor för blinda 2 325 Skolöverstyrelsen
Förskolor för blinda 3 24 Skolöverstyrelsen
Dövskolor, internat 14 500 Skolöverstyrelsen
Nomadskolor 9 252 Skolöverstyrelsen
Elevhem för skolbarn 23 555 Skolöverstyrelsen
Undervisning och vård
psykopa-tiska och nervösa barn 5 107 Medicinalstyrelsen3
Epileptikeranstalter 2 166 Medicinalstyrelsen1
Läkepedagogiska
institut 6 214 Medicinalstyrelsen 3
Vanföreanstalter och
cp-hem 8 861 Medicinalstyrelsen 1
Barnhem 126 1924 Socialstyrelsen
1. I pedagogiskt avseende Skolöverstyrelsen
2. I medicinskt-psykiatriskt avseende Medicinalstyrelsen 3. I pedagogiskt avseende: vederbörande länsskolnämnd
I förarbetet till 1960 års barnanstaltsutredning som avgavs 1965 framgår att det för de blinda och synskadade barnen i början av 1960-talet fanns 328 platser fördelat på Blindinstitutet i Tomteboda för normalbegåvade barn och Vårdan-stalten i Lund för blinda barn med komplicerat lyte (intelligensdefekter eller andra lyten förutom blindheten). För yngre barn fanns det vid samma tidpunkt tre institutioner, som drevs av tre enskilda huvudmän. Varje institution tillhörde ett eget syndistrikt med tillhörande förskolekonsulent.320 I skolreformarbetet på 1960-talet kom de synskadade att till stor del gå över i den reguljära skolan, vilket innebar en successiv övergång med start 1965/66.321 Barnanstaltsutred-ningen 1965 framhöll att de ville starkt understryka att de synskadade barnen i största möjliga utsträckning skulle gå i samma förskolor och skolor som seende och då undervisning i synklasser. Om barnen inte bodde nära en synklass borde elevhem byggas som för de rörelsehindrade barnen, vilket föreslogs i proposi-tionen nr 76/1965 samma år.322 De äldre eleverna borde också få tillgång till en träningslägenhet för att förbereda sig för ett självständigt liv. För barnen som var intagna på Vårdanstalten i Lund för blinda barn med komplicerat lyte
320 SOU 1965:55. Barn på anstalt. Barnanstaltsutredningens betänkande I, s 4546.
321 Bengtsson, 2004, s 77.
322 Senare samma år kom Elevhemslagen SFS 1965:136 om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m. fl.
101 slogs (i enlighet med vad som uttrycktes i mentalsjukvårdberedningens prome-moria 1962) att de skulle överföras till sinnesslöanstalter för seende och att en-dast de svårskötta skulle vistas på anstalten.323
För de döva och hörselskadade barnen innebar också årsskiftet 1965/66 spe-ciella kursplaner och ny dövskolestadga. Undervisningen skedde i upptagnings-skolor (obligatorisk i 8 år), fortsättningsskolor (en obligatorisk del och en frivil-lig del) och specialskolor. Landet var indelat i fyra dövskoledistrikt och för för-skolan följde i regel länen som upptagningsområde. I Stockholm fanns det ock-så hörselklasser, fysiskt integrerade med vanliga skolor. Barnanstaltsutredningen 1965 förordade en fortsatt utbyggnad av hemundervisning för de barn som inte gick på dövförskola. Detta skulle skötas av en ambulerande förskollärare. Man konstaterade också att för de barn som förutom dövheten var psykiskt efter-blivna, inte hade någon förskoleverksamhet. Men man skrev också att det var förenat med stora svårigheter att bedöma graden av psykisk utvecklingsrubb-ning. Här hänvisade man till rutinerna för intagning till särskola som reglerades i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, och att de samma rutiner skulle tillämpas för de döva barnen med utvecklingsrubbning.
Skolformerna för de psykiskt utvecklingshämmade barnen 1965 var förskola, skola (8 årskurser) och därefter yrkesskola. Till exempel fanns ett särskilt skol-hem i Gnesta och ett vård- och arbetsskol-hem i Doverstorp för de psykiskt efter-blivna döva barnen. Döva barn med rörelsehinder undervisades i en särskild avdelning vid Eugeniahemmet. Döva barn med rörelsehinder var under flera år föremål för diskussioner under vilket handikapp de skulle undervisas. Ett för-slag från Skolöverstyrelsen gick ut på att döva barn med cerebral pares skulle sammanföras med andra hjärnskadade barn i en särskild institution. I 1963 års statsverksproposition ställde sig departementschefen sig tveksam till detta och menade att de döva cp-barnen skulle tas om hand av spastikervården (cp-vården) och att de gravt talskadade barnen och de hjärnskadade döva barnen med svåra rörelsehinder skulle vårdas vid en specialinstitution i Sigtuna men under medicinsk ledning av Folke Bernadottehemmet i Uppsala. Man hänvisade här till principen att ”dubbelhandikappade barn bör placeras på en institution, som i första hand är inriktad på det dominerande handikappet”.324 En särskilj-ning av cp-barnen från de övriga hjärnskadade och rörelsehindrade barnen kan här observeras. En förklaring till detta kan vara den omfattande satsning på cp-vården som föreslagits i betänkandet om cp-cp-vården 1960.
I förarbetena till Barnanstaltsutredningen 1965 framgår att de behandlings-hem som sorterade under Barnavårdnämnderna var behandlingsbehandlings-hem för psy-kopatiska och nervösa barn. Dessa hem tog emot barn som var utvecklings-hämmade, det vill säga ”nedsatta intellektuella funktioner eller har defekter i
323 SOU 1965:55. Barn på anstalt. Barnanstaltsutredningens betänkande I, s 45ff. För blind- och dövskolorna fanns det dock specialstadgar (SFS 1965:478), Ibid., s 4548.
324 SOU 1965:55. Barn på anstalt. Barnanstaltsutredningens betänkande I.
känslo- och viljelivet”.325 Fem stycken fanns runt om i landet, samtliga utom en (barnbyn Skå) var anslutna till barnpsykiatrisk klinik eller rådgivningscentral.
Undervisningen för dessa barn skedde i observationsklasser eller specialklasser, ett av hemmen omhändertog enbart förskolebarn. Det rådde stor platsbrist och eftersom grunden för behandlingshem, det vill säga barnpsykiatriska kliniker och rådgivningscentraler var under uppbyggnad, var det också brist på psykia-trer, psykologer och övrig personal. Alternativen till dessa behandlingshem uppgavs vara barnhem och ungdomsvårdsskolor, men klientelblandningen skulle inte vara bra för barnhemmen, ansåg man.326 Barnanstaltsutredningen kom till slut med sitt betänkande i oktober 1965 med sina synpunkter. De fler-handikappade barnen hade med detta visserligen hamnat i blickpunkten, men utredningen gav en översikt över alla barnanstalter i landet och gav inga direkt revolutionerande förslag. De föreslog dock till exempel att de stora anstalterna borde bort och ersättas med mindre enheter.327 Ett av de större förslagen var att de enskilda huvudmannaskapen skulle avvecklas inom en tioårsperiod.328 Man kunde till exempel konstatera att i särskolorna fanns barn med rörelsehinder eller var handikappade på andra sätt. Utredarna föreslog att det skulle inrättas institutioner inom särskoleväsendet för psykiskt efterblivna barn med rörelse-hinder. Vid denna tidpunkt var den enda institution de kunde få adekvat hjälp från var Kronprinsessan Victorias kustsanatorium i Vejbystrand.329 Sjukhuset tog emot gravt rörelsehindrade barn eller vuxna för en uppträning under en period för rehabiliteringsinsatser ledda av ortopeder. Ortopederna hade lärt sig nya operationsmetoder, hur man kunde operera cp och hur man kunde för-hindra kontrakturer. Målet var att sjukhusen successivt skulle gå igenom alla rörelsehindrade psykiskt utvecklingsstörda barn och vuxna som fanns på anstal-terna och få ned dem till Vejbystrand och rehabilitera dem. Det betydde att de sängliggande skulle man försöka få upp ur sängarna och sitta i rullstol och de som satt i rullstol skulle man få att gå med stöttor eller på annat sätt. Överhu-vudtaget var det meningen att få dem i ett motoriskt bättre skick.
Som nämnts tidigare föreslog Cp-utredningen att behandlingscentraler skulle inrättas vid centrallasarettens pediatriska kliniker. Barnanstaltsutredningen me-nade att dessa också skulle omfatta ambulerande sjukgymnaster, kuratorer, talterapeuter och förskollärare. På så sätt skulle föräldrar som vårdar sina barn hemma kunna få en bättre service.330 Barnanstaltsutredningens kommitté ansåg 1965 slutligen att blinda barn skall undervisas vid skolor för blinda, döva barn
325 Ibid., s 67.
326 Om barnhemmen, se SOU 1965:55. Barn på anstalt. Barnanstaltsutredningens betänkande I, s 74ff.
327 För övrigt hade Barnanstaltsutredningen tagir så lång tid på sig att den kartläggning de presen-terade var i stora delar inaktuell vid tidpunkten för betänkandets avgivning. Karl Grunewald, personlig intervju, 2006-06-01.
328 Ibid., s 202210.
329 Ibid., s 48, 83.
330 Senare kom Elevhemslagen SFS 1965:136 som handlade om att elever hade rätt till boende nära den vårdform som ”handikappet påkallat”.
103 vid skolor för döva samt gravt hörselskadade med rörelsehinder inom dövskol-väsendet och psykiskt efterblivna med rörelsehinder inom efterblivenhetsvä-sendet. Dock kvarstod problemet med de psykiskt efterblivna med komplicera-de handikapp eller svåra rörelsehinkomplicera-der.331
Översynen av
1954års lag om undervisning och vård för viss psykiskt efterblivna
Åren kring 1960 hade det kommit framställningar från olika kommunala och enskilda sammanslutningar att göra en översyn av 1954 års lag. Riksdagen anhöll också 1960 om en sådan översyn och ett år senare fick Mentalsjukvårdsbered-ningen verkställa den. En grundläggande målsättning för denna utredning var att få till stånd ett enhetligt huvudmannaskap för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna, men några egentliga direktiv fanns inte. I maj 1962 avgav Mentalsjukvårdsberedningen ett stencilerat betänkande i frågan, vilken beakta-des vid huvudmannaskapsreformen inom mentalsjukvården 1963. Denna re-form innebar att landstingen från och med 1 januari, 1967 övertog ansvaret för undervisning och vård av psykiskt efterblivna, undantaget blinda eller döva psykiskt efterblivna som skulle ta emot av statens blind- och dövskolor. En av Mentalsjukvårdsberedningen särskilt tillkallad utredningsman som skulle genomföra översynen, samlade experter kring frågan och lämnade 1966 sitt betänkande i vilken man föreslog att den gamla lagen helt skulle bytas ut till en ny, nämligen ”Lag angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade”.332 Begreppet psykiskt efterblivna skulle bytas ut mot uttrycket ”psykiskt utveck-lingshämmade”, som pekar på en nedsättning i personens intellektuella funk-tion och som kan hänföras till utvecklingsperioden. Dessutom ville man lyfta fram att det är de verkningar som nedsättningen medför som avgör om personen ifråga behöver särskilda omsorger från det allmänna för att klara sin utbildning eller anpassning till samhället, med denna formulering menade man att det nya begreppet blev dynamiskt.333
Med 1967 års omsorgslag fick de sociala aspekterna komma i förgrunden.334 Lagen innehöll också en definition av begreppet utvecklingsstörd: ”Lagen avser dem som på grund av hämmad förståndsutveckling för sin utbildning eller/och sin anpassning i samhället eller i övrigt behöver särskilda omsorger. Bristerna i den intellektuella funktionen ska ha uppkommit under utvecklingsperioden.”335 Genom det relativa synsättet på att anpassning sker i samhället och därigenom
331 Ibid., s 73 samt CP-nytt, nr 2, 1964, s 37, FUB-kontakt, nr 1, 1967, s 45 samt Grunewald, 2006.
332 SOU 1966:9. Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Betänkande avgivet av särskilt tillkallad utredningsman., s 79, 33, 35.
333 Ibid., s 183.
334 SFS 1967:940. Lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.
335 Socionomförbundets tidskrift, nr 12, 1967, s 509.
definieras behovet av särskilda omsorger markerades den icke-statiska synen på utvecklingsstörning. Omsorgen innebar bland annat social service och rådgiv-ning. Genom det statliga vårdbidraget som infördes 1964 fick också föräldrar ekonomisk ersättning för att de vårdade sina barn hemma.336 Genom lagen kom särskolan att alltmer bli fysiskt integrerade med den vanliga skolan.337 Lagen innebar också ett vidgat skolobligatorium, där de som tidigare kallades ”de obildbara” fick rätt till pedagogisk stimulans i träningsskolan. De ”svårskötta”
även kallade de ”paragraf 4-fallen”, som tidigare omhändertogs på statliga an-stalter på grund av de var svårplacerade, fick nu landstinget ansvar för. 338
Social omvårdnad av handikappade
Den socialpolitiska kommittén hade sedan 1961 uppgiften att granska problem som rörde handikappade och kartlägga grupper med speciella behov. Exempel på sådana grupper kunde enligt kommitténs direktiv vara syn- och hörselskada-de, rörelsehindrade och personer med psykisk sjukdom och närliggande områ-den. Man framhöll i inledningen att det pågick även andra utredningar som hade de handikappades frågor med sig, till exempel Centrala rehabiliteringsbe-redningen, Sjukförsäkringsutrehabiliteringsbe-redningen, Arbetsmarknadsutredningen. Skol- och utbildningsfrågor var också aktuella i andra utredningar. Flera av de nämnda utredningarna förväntades vara klara under samma år, 1964. Den socialpolitiska kommittén hade som främsta uppgift att se till den sociala omvårdnaden av de handikappade, det vill säga bostäder, vård och service i hemmen, rekreation och liknande. Kommittén hade således följt upp vad staten, landsting- och primär-kommunerna gjorde för de handikappade, även enskilda organisationer fanns med i denna kartläggning.339 I utredningens inledningskapitel sade man sig granska socialpolitikens innebörd, verkningar och effektivitet. Det hade skett en del förändringar på området åren innan. Moderskapsförsäkringen och bidrags-förskotten hade reformerats, vårdnadsbidrag för handikappade barn hade in-förts 1964 och hemmadöttrarnas situation hade belysts året innan. Åldringarnas situation hade också setts över vilket resulterade i ett förslag om åtgärder för sjukhem, bostäder och hemhjälp.340 Som en del av underlaget hade man varit
336 Palmestål, 1995, s 68.
337 Bengtsson, 2004, s 77.
338 I 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna undantas vissa svårskötta enligt § 4: ”Skyldighet för landsting att ansvara för undervisning och vård enligt § 2 föreligger ej i fråga om a. psykiskt efterblivna, som äro blinda, dövstumma, höggradigt vanföra eller epi-leptiska eller som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande, hypersexualitet eller av annat liknande skäl svårligen kunna undervisas eller vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna samt
b. höggradigt psykiskt efterblivna som äro så svårskötta att de fordra vård å specialanstalt, eller som lida av tuberkulos i smittsamt skede. Forssman och Olow, 1964, s 7677.
339 SOU 1964:43 Social omvårdnad av de handikappade. Socialpolitiska kommittén, s 5.
340 Se SOU 1961:38, prop. 1964:70, 1964:94, SFS 1963:698, SOU 1963:47, SOU 1964:5, prop.
1964:85 i SOU 1964:43 Social omvårdnad av de handikappade. Socialpolitiska kommittén.
105 behjälpt av Socialhjälpsundersökningen och en undersökning genomförd av
105 behjälpt av Socialhjälpsundersökningen och en undersökning genomförd av