Regeringens förslag: En utlänning som har beviljats ett uppehålls-
tillstånd för forskning av en annan EU-stat får under giltighetstiden för tillståndet i högst 180 dagar under en 360-dagarsperiod resa in och vistas i Sverige för att utföra en del av sin forskning hos en godkänd forskningshuvudman här. Rätten till inresa och vistelse i högst 180 dagar under en 360-dagarsperiod gäller även medföljande familje- medlemmar som har beviljats uppehållstillstånd av den andra EU-staten på grund av anknytning till forskaren. Rätten till inresa och vistelse gäller dock inte om forskaren eller familjemedlemmarna utgör ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän folkhälsa.
Regeringens bedömning: Möjligheten som ges enligt direktivet att
begära att den som har beviljats ett uppehållstillstånd för forskning av en annan EU-stat eller att forskningshuvudmannen i den andra EU- staten underrättar Migrationsverket om förflyttningen till Sverige bör inte utnyttjas.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens. I promemorians förslag anges inte uttryckligen att familjemedlemmar har rätt till inresa.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker eller har
117 Prop. 2019/20:9 tionsverket tar upp att det kan finnas begränsade möjligheter att kontrollera
att forskare som utnyttjar sin rätt till rörlighet för kortare vistelse inte utgör ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän folkhälsa.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Förutsättningar för rätt till vistelse
Enligt artikel 28.1 ska forskare som innehar ett giltigt tillstånd som utfärdats av en medlemsstat, den första medlemsstaten, ha rätt att vistas i en eller flera andra medlemsstater under en period av högst 180 dagar under en 360-dagarsperiod per medlemsstat i syfte att bedriva en del av sin forskning vid ett forskningsorgan där. Enligt artikel 30 ska familje- medlemmar till forskare som har ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av den första medlemsstaten ha rätt att resa in och vistas i en eller flera andra medlemsstater för att följa med forskaren.
För att uppfylla direktivet bör det i det nya kapitlet i utlänningslagen tas in en bestämmelse som innebär att en utlänning som har beviljats ett uppehållstillstånd för forskning av en annan EU-stat under giltighetstiden för det tillståndet får resa in och vistas i Sverige i högst 180 dagar under en 360-dagarsperiod för att utföra en del av sin forskning hos en godkänd forskningshuvudman här. Rätten till inresa och vistelse i högst 180 dagar under en 360-dagarsperiod bör även gälla för medföljande familjemed- lemmar till den som ska utföra forskning här under förutsättning att de har ett uppehållstillstånd utfärdat av den andra EU-staten på grund av anknytning till forskaren.
Hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän folkhälsa
I artikel 28.8 anges att en forskare som anses utgöra ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsan inte får tillåtas att resa in i eller vistas på den andra medlemsstatens territorium. I artikel 30.4 anges att en forskares familjemedlemmar som anses utgöra hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsan inte får tillåtas att resa in i eller vistas på den andra medlemsstatens territorium.
Bestämmelserna i direktivet är tvingande. Det bör därför införas en bestämmelse om att rätten till inresa och vistelse i Sverige för den som av en annan EU-stat har beviljats uppehållstillstånd för forskning eller som familjemedlem till forskaren inte gäller om utlänningen utgör ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän folkhälsa.
Underrättelse om kortare förflyttning till Sverige
Direktivet medger att medlemsstaterna inför ett underrättelsesystem där forskaren, forskningsorganet i den första eller forskningsorganet i den andra medlemsstaten underrättar behöriga myndigheter i den första och den andra medlemsstaten om att forskaren har för avsikt att bedriva en del av forskningen vid forskningsorganet i den andra medlemsstaten. Med- lemsstaterna får besluta att underrättelsen antingen sker i samband med ansökan i den första medlemsstaten, om rörlighet till den andra medlems- staten redan planerats i det skedet (artikel 28.2 a), eller så snart den plane- rade rörligheten är känd efter det att forskaren beviljats inresa i den första medlemsstaten (artikel 28.2 b).
Prop. 2019/20:9
118
Den andra medlemsstaten får inom 30 dagar efter det att den har mottagit en fullständig underrättelse invända mot rörligheten för forskaren till dess territorium. Om inga invändningar mot rörligheten görs inom denna 30- dagarsfrist får forskarens rörlighet äga rum när som helst inom tillståndets giltighetstid (artiklarna 28.3 och 28.4). Den andra medlemsstaten får då utfärda en handling till forskaren där det intygas att han eller hon har rätt att vistas på medlemsstatens territorium och utöva de rättigheter som föreskrivs i direktivet (artikel 28.10). Grund för att motsätta sig rörlighet kan, enligt artikel 28.7, vara att underrättelsen inte omfattar en giltig resehandling och ett giltigt uppehållstillstånd utfärdat av den första medlemsstaten eller, i förekommande fall, att det saknas uppgift i det bifogade mottagningsavtalet om rörlighetens planerade längd, bevis som styrker att forskaren har en heltäckande sjukförsäkring eller bevis som styrker att forskaren har tillräckliga medel för sitt uppehälle. Andra grunder för att invända mot rörlighetet kan vara att de uppvisade till- stånden eller handlingarna har förvärvats på ett bedrägligt sätt, förfalskats eller ändrats i något avseende, eller att värdenheten eller forskningsorganet inte är godkänt som sådant i medlemsstaten. Ytterligare grunder för att invända mot rörligheten är om någon av de fakultativa avslagsgrunder som anges i artikel 20.2 är tillämplig eller om vistelsens maximala längd har nåtts.
Om de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten invänder mot rörligheten ska de utan dröjsmål skriftligen informera de behöriga myn- digheterna i den första medlemsstaten och den som har lämnat under- rättelsen om detta (artikel 28.9). Om rörligheten redan har ägt rum, får den andra medlemsstaten begära att forskaren omedelbart upphör med all verksamhet och lämnar dess territorium. I ett sådant fall ska den första medlemsstaten återta utlänningen. Om en medlemsstat väljer att tillämpa det underrättelseförfarande som avses i artikel 28.2, ska vissa handlingar och uppgifter översändas för att familjemedlemmar till den som har beviljats uppehållstillstånd för forskning ska ha rätt att följa med forskaren vid vistelser i andra medlemsstater.
Beroende på hur EU:s medlemsstater väljer att genomföra direktivets bestämmelser om rörlighet inom EU kommer olika regler att gälla vid forskares rörlighet mellan medlemsstaterna. Enligt artikel 37 ska med- lemsstaterna utse kontaktpunkter som ska ansvara för att motta och översända den information som behövs för att genomföra bestämmelserna om rörlighet mellan medlemsstaterna (se vidare i avsnitt 20). Det kommer därmed att framgå för övriga medlemsstater vilket system Sverige har valt för att genomföra direktivets bestämmelser om rörlighet.
Att från svensk sida ställa upp ett krav på underrättelse om att den som har beviljats ett uppehållstillstånd för forskning av en annan medlemsstat har för avsikt att utföra forskning hos en godkänd forskningshuvudman här i högst 180 dagar under en 360-dagarsperiod har både för- och nack- delar. Det som talar för att inrätta ett sådant underrättelsekrav är att Migra- tionsverket ges möjlighet att kontrollera att t.ex. kraven på sjukförsäkring och försörjning är uppfyllda. Vidare kan verket kontrollera att forskaren har en giltig resehandling och även rörlighetens planerade längd, inklusive datum för dess början och slut.
Det som talar mot att införa ett krav på underrättelse vid kortare tids rörlighet till Sverige är att direktivets syfte – att underlätta rörligheten
119 Prop. 2019/20:9 inom EU för forskare bland annat genom att minska den administrativa
bördan (skäl 44) – inte fullt ut uppnås. I direktivet finns det inget krav på att det ska röra sig om en sammanhängande period om 180 dagar, utan det kan röra sig om vistelser på några veckor eller en eller två månader varefter forskaren återvänder till den EU-stat som har utfärdat tillståndet eller till en annan EU-stat för att bedriva en del av sin forskning i den staten. Om det finns behov kan forskaren åter resa in i Sverige för att fortsätta att utföra forskning här under de resterande dagarna av 180-dagarsperioden. Att ställa upp som villkor att Migrationsverket ska underrättas om att en person med uppehållstillstånd för forskning utfärdat av en annan EU-stat har för avsikt att vistas i Sverige för att utföra forskning hos en godkänd forskningshuvudman här, skulle innebära en ökad administrativ börda för berörda myndigheter. En underrättelseskyldighet bedöms inte medföra några sådana fördelar att de skulle uppväga denna börda.
Migrationsverket tar upp att det kan finnas begränsade möjligheter att kontrollera att forskare som utnyttjar sin rätt till rörlighet för kortare vistelse inte utgör ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän folkhälsa. Den EU-stat som har beviljat forskaren uppehållstillstånd enligt direktivet har redan kontrollerat att förutsättningarna för uppehållstillstånd är uppfyllda. Det innebär bl.a. att den EU-staten har gjort bedömningen att forskaren inte utgör ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän folkhälsa och att forskaren uppfyller de krav som ställs i den EU- staten på bl.a. sjukförsäkring och anställningsvillkor. För det fall att forskaren vill stanna under en längre tid än 180 dagar under en 360-dagars- period, kommer dessutom kontroller av forskarens rätt att resa in och vistas i Sverige att göras av Migrationsverket. Som föreslås i avsnitt 17.2 kommer nämligen forskaren då att behöva lämna in en ansökan om uppehållstillstånd för forskning vid rörlighet för längre vistelse i Sverige. Det kan också konstateras att det redan förekommer att utlänningar reser in – och ibland även arbetar – i Sverige en kortare tid utan att någon föregående prövning har gjorts av Migrationsverket eller att någon under- rättelse har skickats till verket (se t.ex. 6 b kap. 6 § UtlL om kortare rör- lighet för utlänningar med ett ICT-tillstånd utfärdat av en annan EU-stat och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 av den 25 mars 2010 om ändring av konventionen om tillämpning av Schengen- avtalet och av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller rörlighet för personer med visering för längre vistelse som innebär att en utlänning som har beviljats ett uppehållstillstånd av en annan EU-stat kan resa in och vistas i Sverige med stöd av det tillståndet och en giltig resehandling i högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod).
Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att det inte bör införas ett krav på underrättelse till Migrationsverket när en forskare som har beviljats uppehållstillstånd för forskning av en annan EU-stat avser att utnyttja rätten till rörlighet för kortare vistelse och bedriva en del av sin forskning i Sverige.
Lagrådet föreslår i detta sammanhang att det ska anges uttryckligen i lagtexten att det inte krävs något särskilt tillstånd för att resa in och vistas i samband med rörlighet för kortare vistelse. Enligt regeringen skulle en sådan upplysning tynga lagtexten i onödan. Att det inte krävs något särskilt tillstånd följer redan av att det inte ställs upp något krav på utlänningen att inhämta tillstånd före rörligheten. Inte heller anges det i andra liknande
Prop. 2019/20:9
120
sammanhang att utlänningen får resa in och vistas i Sverige utan särskilt tillstånd (se t.ex. 6 b kap. 6 § UtlL).